Juholtare

2011 må vara ett förlorat år för Socialdemokraterna, men partiets ledare, Håkan Juholt, har onekligen lämnat avtryck i såväl den politiska historien som i det svenska språket.

Språkrådet har lanserat sin nyordslista för 2011 och  bland nyorden finns såväl "förlåtelseturné" som "Juholtare". Även "lyssna in" finns med i nyordslistan och det är ett uttryck jag avskyr. Läs gärna Maria Ludvigssons inlägg om just "lyssna in".

De är många andra som skriver om nyordslistan. Här kommer ett axplock:
Sydsvenskan, SR, SR2, SR3, Expressen, GP, nyhetsverket, Norran, Stationsvakt, UNT, Ajour, SvD, Ericas tillhåll

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Karnivor med dåligt samvete

I mitt inlägg Who wants to be a chicken? skriver jag:

Fördomsprofilen för en flata är bland annat att hon är vegetarian eller vegan, har katt och dricker hellre (ört)te än kaffe. När jag äter kött i något sammanhang, får jag ofta frågan "Men är inte du vegetarian?!" Nej, jag är inte vegetarian eller vegan. Jag älskar kött. Jag är en karnivor som älskar entrecote, gås, kyckling, anka, bacon, korv, isterband, köttbullar, oxrullader...

Jag stör mig på mitt köttätande. Jag till och med skäms för att jag äter kött (även om jag äter betydligt mindre kött än den genomsnittliga svensken). Jag driver visionen Det gröna folkhemmet. 2.0 här på bloggen. Jag kampanjar för En köttfri måndag, men faktum består - jag äter kött.

Julia Svensson skriver i SvD att reportageboken Äta djur av Jonathan Safran Foer finns i hennes tankar ständigt:

På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.

Jag har inte läst hans bok, men jag ska. Jag plågar mig nämligen med att läsa böcker och se dokumentärfilmer som just handlar om djurhållning, vårt köttätande och dess påverkan på klimatet, ja rätt och slätt äta djur.  Jag hoppas nämligen att brytpunkten kommer även för en köttälskare som jag. Jag hoppas att den dagen kommer då njutningen av en blodig biff med potatisgratäng inte längre är tillräcklig för att försvara mitt köttätande.

Tidigare inlägg: En köttfri dag i veckan (del III), En köttfri dag i veckan (del II), En köttfri dag i veckan, Quorn är min räddning!,Hermans - en liten oas, Det gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad.

Jag var bara inte gjord för ekonomi

På sin facebooksida tipsar Marika Lindgren Åsbrink om Erik Hegelunds inlägg Lär dig ekonomi. Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag hyser en obesvarad kärlek till (national)ekonomi, vilket jag har skrivit om i bland annat inläggen Nyanser i det svarta och Nationalekonomi - en halvklassisk humanists längtan.

I sin slutkläm skriver Hegelund:

Om ni inom kulturvänstern inte hade varit så lata och snobbiga de senaste decennierna hade ekonomin varit intressantare. Det mesta av resonemang, teorier och modeller finns ju där – för den som orkar leta. Kanske hade vi sluppit låtsatsdebatten om ekonomins ideologi. Vänstern hade definitivt varit smartare. Sverige hade kanske varit ett bättre land att leva i.

Hegelund skriver även: Men det kommer inte bli mycket intressanta vänsterperspektiv på ekonomin om vänstern är för fin för att ta i ämnet. Jag misstänker att jag, enligt Hegelund, tillhör "kulturvänstern".

Jag har under hösten verkligen försökt bemästra (national)ekonomi. Jag har läst En nationalekonomi för vänstern. I kommentarer till de två inläggen, jag hänvisar till ovan, blev jag rekommenderad att läsa två blogginlägg av Lars P Syll. Jag frågar även Syll om han har några tips på hur jag ska bemästra nationalekonomin och fick svaret:

Ja nationalekonomi är tyvärr inte så lätt. Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (2010) är en pedagogisk och relativt lättillgänglig introduktion. Mina egna mer historiskt orienterade ”Ekonomisk doktrinhistoria” (2011) och ”Den dystra vetenskapen” (2001) ger också lite av alternativa synsätt och inte bara den förhärskande neoklassiska synen på nationalekonomi.

På biblioteket lånade jag Klas Eklunds Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Jag läste den till och från jobbet. Jag lånade till och med om den, men efter två månader gav jag upp.

Ja, jag såg även ett och annat seminarium i serien Progressiv ekonomi för jobb och välfärd på ABF Play.

Till slut var det bara för mig att inse att jag var bara inte gjord för ekonomi. Det har vare sig med lathet eller snobberi att göra. Och nej, jag är inte "för fin för att ta i ämnet" (vilket min redogörelse ovan torde vittna om). Jag är en halvklassisk humanist och överlåter därför åt andra, företrädesvis nationalekonomer på vänsterkanten, att ägna sig åt det de gör bäst.

Vad beträffar snobberi, anser jag snarare att Syll gör sig skyldig till detta i och med sitt svar till mig ("nationalekonomi är tyvärr inte så lätt"), underförstått att nationalekonomi är betydligt svårare att lära sig än, låt oss säga, arkeologi. Jag vet inte om Syll har studerat latin, men om inte - kan jag meddela att latin inte heller är så lätt att lära sig.

Ja, jag håller med Hegelund att vi inom vänstern, i synnerhet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, behöver just vänsterperspektiv på ekonomin. Då jag inte är gjord för ekonomi, låter jag därför Peter Gerlach, Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kassel, Kajsa Borgnäs med flera nationalekonomer göra "jobbet".

Till syvende og sidst vill jag hävda att det snarare är nationalekonomerna som behöver en rejäl dos humaniora (och inte vi humanister som behöver nationalekonomi).

Socialdemokraterna, Stockholm och skyskrapor

Socialdemokraterna i Stockholm vill ha skyskrapor. Foto: S-kansliet/Stadshuset

Det är ju inte direkt en hemlighet att jag anser att Socialdemokraterna i Stockholm saknar Fingerspitzengefühl. Inte alltid, men ofta. Slussen, Förbifart Stockholm, TV-eken (nej, jag ville heller inte att eken skulle sågas ner, men att göra ett politiskt utspel av det?)...

Jag är heller inte så imponerad av våra företrädare i Stockholms stad. För ett tag sedan hade stockholmssossarna en ypperlig chans att välja Gabriella Granditsky Svenson till oppositionsborgarråd och Linnea Björnstam till kommunsekreterare. Repskapet valde dock att gå på de förslag som Stockholms arbetarekommuns styrelse lade fram. Suck.

Fingerspitzengefühl är av största vikt i en stad som Stockholm. Vi behöver företrädare som stockholmarna kan identifiera sig med. Vi är framför allt i akut behov av en socialdemokratisk stockholmspolitik som attraherar många och inte blott ett fåtal. Bevara Slussen-anhängare är få, men högljudda. Majoriteten av stockholmarna vill att den skall rivas. Om jag inte missminner mig, nyttjar 80 procent av stockholmarna kollektivtrafiken, därför gillar jag att S i Stockholm just vill satsa på bland annat tunnelbanan.

Förslag som förvandlar Stockholm till en cykelstad i likhet med Köpenhamn, är också något som ligger många stockholmare varmt om hjärtat. Där är S i Stockholm helt rätt ute. Jag är vidare emot Förbifart Stockholm. Det är inte S i Stockholm. Suck.

Stockholm, Sveriges huvudstad är enligt min mamma (som är född och uppvuxen i Hamburg) en by. Vi som bor i Stockholm vill naturligtvis inte att staden uppfattas som en by, snarare tvärtom. Även om Stockholm som liten stad (i förhållande till andra världsstäder) ligger närmare verkligheten än Stockholms aspirerande självbild, har de facto politikerna i Stockholm möjlighet att närma sig självbilden medelst politiska förslag som just förvandlar Stockholm till en världsstad.

Eftersom jag anser att det varit sparsmakat med intressanta, relevanta och realistiska förslag från S i Stockholm blir jag överlycklig när jag i dagens Metro läser att Socialdemokraterna i huvudstaden vill se skyskrapor vid Västerbrons fäste. Tankarna går till Manhattan och även om jag inte är överdrivet förtjust i skyskrapor, tror jag att många stockholmare gillar förslaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har kommit ett och annat bra förslag från S i Stockholm. Dessa överskuggas dock, enligt mig, av de dåliga förslagen, den svaga oppositionen och de svaga oppositionsborgarråden.

Jag har för vana att inte kommentera opinionssiffror, utan ägnar mig hellre åt opinionsbildning, men om inte S i Stockholm skärper sig, kommer det inte bli roligt på valdagen i september 2014. I mitt inlägg La onda verde skriver jag om den gröna vågen som sveper över Europa. Miljöpartiet kommer, om inget görs från socialdemokratiskt håll, gå om S i Stockholm redan 2014. Ja, det är bara en tidsfråga innan MP går om Moderaterna i Stockholm.

Om jag inte var sosse i själ och hjärta, hade jag nog gått över till MP redan 2009.

I egenskap av gräsrot, anser jag att det är mitt "jobb" att agera blåslampa. Genom att skriva inlägg som detta, hoppas jag att S i Stockholm tar åt sig av kritiken, kavlar upp ärmarna och börjar jobba stenhårt för att skapa en socialdemokratisk stockholmspolitik (plus lyfter nya namn på listorna och då menar jag att de hamnar på valbar plats) som gör att att många stockholmare 2014 röstar på just S.

Till syvende og sidst några uppmuntrande ord till S i Stockholm (ja, kanske partiet i stort): Det finns en väg ut ur detta. Det är Ingvar Carlsson och jag övertygade om.

Läs även Johan Westerholms inlägg En obehaglig julhälsning.

[UPPDATERAT]
Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin har också bloggat om skyskrapor.

Jämställdhet är borgarnas akilleshäl

I sitt jultal tog statsminister tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt upp våld i nära relationer.  Nio initiativ mot våld i nära relationer.pdf (157 kB) finns på Moderaternas hemsida och nej, jag tänker inte, i likhet med Peter Johansson, fråga vilken tomte som ska betala Reinfeldts jullöften. Nu har statsministern ägnat ett helt jultal till detta och jag håller det för troligt att regeringen vaskar fram de pengar som behövs. Om Reinfeldt och regeringen inte gör det handlar det återigen blott och bart om retorik. Ord och ingen handling, mycket snack men lite verkstad.

På SvD Brännpunkt skriver idag Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund en debattartikel med rubriken En mer jämställd jul med M och alliansen. När jag läser den tänker jag "är det här ett tidigt aprilskämt?", dock inser jag snabbt att Moderaterna är inte vilket parti som helst. Det agerar nämligen som en PR-byrå. Eftersom Moderaterna mycket väl är medvetna om att jämställdhet är borgarnas akilleshäl, så kommer nu partiet att, medelst utspel, försöka förändra den bilden. Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt!

Ja, kanske Moderaterna lyckas med att sälja in sig själv som ett parti som värnar jämställdheten. Därför tänker jag nedan lista några inlägg som jag har skrivit om just Moderaterna och jämställdhet. Bedöm därefter själva. Vill vi ha en regering som ägnar sig ord eller en regering som ägnar sig åt handling?

Backlash för jämställdheten när regeringen Reinfeldt har makten, Byt regering för jämställdhetens skull!, Backlash, Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del IV) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del III) , Gör jämställdheten till en valfråga! , Ingår vårdnadsbidrag i Moderaternas arbetslinje? , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del II) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt , Låt oss tala om vårdnadsbidraget , Moderaternas falska marknadsföring

Fler som skriver om debattartikeln: Kent Persson, LO-bloggen, Anna Kinberg Batra, Pelle Billing, Göran Johansson,
Foto: Expressen

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma tema.

Kajsa Bergqvist, QX och vikten av förebilder

För någon dag sedan skrev jag inlägget Outa aldrig någon! Jag var fly förbannad på skvallertidningen Se & Hör som outat en kändis utan hennes medgivande. Igår kväll publicerades januarinumret av QX på nätet. I tidskriften väljer Kajsa Bergqvist att komma ut (s. 24). Jag hoppas att hon inte blivit tvingad till detta beslut, utan gör det av egen fri vilja. Det är vidare första och sista intervjun med Bergqvist som avhandlar hennes privatliv. Hon värnar nämligen sin integritet. Jag hoppas att tidningarna respekterar hennes beslut.

I intervjun säger Bergqvist bland annat:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej. Jag förstår självklart att det finns ett intresse eftersom jag är känd och att jag tidigare varit gift med Måns som är känd,men annars är det väl ingen big deal längre.

Även om vi snart skriver år 2012 är det de facto fortfarande en big deal att komma ut.

Varför är det så viktigt att kändisar kommer ut?, frågar Linus Fremin på sin blogg.

Hbt-personer behöver förebilder. Hbt-ungdomar som ägnar sig åt idrott - ja, det kanske är ännu viktigare för dem än för mig att Bergqvist, Anton Hysén med flera idrottsstjärnor kommer ut ur garderoben. Homofobin finns lite varstans, även om den inom idrotten (enligt mig) blir extra påtaglig.

Jag vill ge Berqvist en eloge, inte bara för att hon kommer ut, utan också för att hon väljer just QX när hon gör det. Nu får Aftonbladet, Expressen, Se & Hör klippa och klistra från QX.

Så nära ett propagandaministerium man kan komma (del II)

As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one. Mike Godwin 

Enligt Godwins lag så förlorar den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister diskussionen. Jag har använt epitetet "propagandaminister" för Per Schlingmann. Vidare skrev jag inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma för ett tag sedan.

Propagandaminister och propagandaministerium - tankarna går onekligen till Nazityskland. Dock förhåller det sig så att propaganda är något som människor ägnat sig åt under lång tid. När jag studerade Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet hade vi till exempel en kursbok som enbart handlade om propaganda under Augustus tid. Läser ni inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma och dagens ledare i Aftonbladet (signerad Eva Franchell) så anser, åtminstone jag, att jag inte fallit offer för Godwins lag.

För att få läsa utredningen Översyn av kommunikationsverksamhet i Regeringskansliet, var Franchell och ledarredaktionen tvungna att inkomma med en skriftlig begäran. Därefter fick de vänta en hel dag medan rättschefen på förvaltningsavdelningen sekretessprövade informationsplanen. Allt ska numer sekretessprövas innan det lämnas ut till media hälsar förvaltningsavdelningen.

Händer det här i Sverige?

Den svenska offentlighetsprincipen är något vi med rätta är stolta över och ofta lyfter fram – inte minst i internationella sammanhang. Även regeringen har en egen sida för den.

Vad Schlingmann pysslar med på regeringskansliet kan bäst beskrivas som skapandet av ett propagandaministerium.

Bild: Anneli Carlström/Fokus

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt"

Det har varit en hård höst för Socialdemokraterna. Stormen kring Håkan Juholt, vingliga politiska besked och urusla opinionssiffror har tillsammans skapat en hetsig stämning i partiet. I stället för att debattera hur politiken och ledarskapet ska formas har en del sossar valt att försöka tysta andra sossar.

Jag hör till dem som öppet har kritiserat brister i ledarskapet och politiken. För det har jag fått skäll. Mest på Facebook. Ibland har det känts som att min personliga Facebooksida inte längre är min, utan ett tillhåll för socialdemokratiska åsiktspoliser som säger åt mig vad jag får och inte får tycka.

Med ovanstående ord inleder Åsa Petersen sin ledare Inga åsiktspolitiker på min Facebook. Jag uppmanar er att läsa hela ledarkrönikan.

Jag har också fått skäll för att jag öppet kritiserat brister i ledarskapet och politiken, vilket jag har skrivit om i till exempel inläggen (S)ekten och Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga.

En partikamrat ägnade sig åt att smutskasta mig såväl på sin blogg som på min facebookvägg. Ja, det gränsade de facto till förtal. Jag krävde en ursäkt, men än idag har denna person inte bett mig om ursäkt. Vad tror dessa åsiktspoliser att de vinner med sitt agerande? När de uppmanar andra partikamrater att hålla käften alternativ lämna partiet - vem, vad eller vilka gynnas?

I sitt sista blogginlägg skriver Jan Andersson:

Många seriösa bloggare har valt att lämna s-bloggar för att debatten här blivit alltmer inåtvänd och allt mindre seriös . Jag väljer att göra detsamma nu. Det känns inte meningsfullt att diskutera med personer som inte ser vad som händer med vårt parti utan bara ser alla som är oroliga som fiender till partiet

Tack och adjö!

Det höga tak, vi socialdemokrater alltid värnat om, är nu så lågt att det blivit svårt att andas. Dock vill jag hälsa åsiktspoliserna att mig kommer ni inte att kunna tysta. Ju mer ni håller på, desto mer envis och enträgen kommer jag att bli. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UPPDATERAT]

Martin Moberg på samma tema.

"Trollhättan ska syssla med annat än bilar"

SAAB går i konkurs. Det är det öde som väntar varje företag som inte lyckas sälja sina produkter. Att pumpa in mer pengar i SAAB är blott och bart konstgjord andning. Visst kan vi gråta en skvätt för att det nu är över, men den intressanta frågan är: Vad händer nu med alla SAAB-anställda?

I Trollhättan är 14,4 procent av den registrerade arbetskraften arbetslös eller sysselsatt i program med aktivitetsstöd. Det är en av landets högsta siffror, endast Haparanda och Landskrona har en högre arbetslöshet, rapporterar SR. Dessa siffror kommer att stiga, inte bara i Trollhättan, utan även i städer runt omkring.

Arbetsförmedlingen har tydligt sagt att man har resurser, säger Hillevi Engström (SVT).
Nu gäller det att ta till vara regionens förutsättningar, säger Lööf (SvD).

Som ovan redan nämnts - Trollhättan har redan en av landets högsta arbetslöshetssiffror. Vad Engström och Lööf säger på den gemensamma presskonferensen, stillar inte min oro.

Trollhättan ska syssla med annat än bilar, sade Maud Olofsson och Jöran Hägglund år 2009. Deras profetia har slagit in. Dock visar Lööfs och Engströms glidande svar på dagens presskonferens att det forfarande är oklart vad Trollhättan skall syssla med i framtiden.

Den enda arbetsmarknadsinsatsen som Regeringen Reinfeldt ägnar sig åt är jobbcoachning, vilket sällan leder till jobb för den arbetslösa, men är en väldigt lönsam business för coacherna. Nu behövs en kraftfull arbetsmarknadspolitik. Jag tror tyvärr inte att högerregeringen klarar av det (motbevisa mig gärna!).

Nu måste fokus riktas mot hur Trollhättan och Västra Götalandsregionen kan rustas för en framtida industriell produktion i den allt skarpare globala konkurrensen. De resurser som nu frigörs, inte minst i form av erfaren och tekniskt kunnig personal, är en viktig tillgång i omställningen av Sverige till en kunskapsbaserad ekonomi i internationell toppklass, säger Håkan Juholt. Och nej, han menar inte jobbcoachning.

Bloggat om SAAB (ett axplock): Helena Ericson, Peter Högberg, Martin Moberg,

Alive and kicking!

Det är många som har undrat över Programkommissionen och hur det går för arbetet i denna kommission. Jag kan idag delge en glad nyhet: It's alive and kicking! Det har nämligen kommit ett diskussionsmaterial som är baserat på Kriskommissionens ovärldsanalys. Vidare utlovas det mer diskussionsmaterial.

Jag hoppas att många nu tar chansen att skicka in förslag, idéer et cetera till kommissionen. Jag tänker defintivt ta den chans som bjuds. Om några år kommer jag att kunna säga: Jag var med och utformade 2013 års partiprogram.

Här finns tidigare partiprogram. Här är det senaste från 2011.

Alla goda ting är tre

Idag lanserar Johan Westerholm en ny ledningsstruktur för Socialdemokraterna. En ledningsstruktur som redan finns i det norska Arbeiderpartiet. I Norge förhåller det sig nämligen så att Jens Stoltenberg är partiledare och Helga Pedersen är partiordförande. Westerholm skriver:

Vi bör bygga vårt alternativ vid valet 2014 på ett triumvirat med

• En partiordförande, tillika gruppledare i riksdagen, med ansvar för
socialdemokratisk idé- och politikutveckling
• En statsministerkandidat
• En partisekreterare med ansvar för partiets organisation och maskineri

Konsekvenserna av detta ser jag som enbart positiva. Partiet stärks i allt väsentligt om vi skulle vinna makten 2014. Statsministern skulle behöva mycket tydligare behöva förhålla sig inte bara till stödpartier men även till oss själva. Vi skulle dessutom kunna söka bredare efter en kandidat innan valet 2014. I vidare kretsar som inte begränsas av dagens riksdagsgrupp. Kandidaten skulle naturligtvis toppa sin valkrets på aktuell riksdagslista men det blir en senare frågeställning hur detskall gå till. Detta skulle medge att Håkan Juholt skulle kunna fokusera på det han är bra på, ideologisk utveckling och partiledardebatter, hans retoriska skicklighet är omvittnad samtidigt som det ger Carin Jämtin en tydligare roll.

Intressanta tankar från Westerholm. Vad säger ni andra?

Foto: Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg, Helga Pedersen och Raymond Johansen (bilden är redigerad)

Outa aldrig någon!

I mitt inlägg Svenssonflator, skrev jag att det är mer än 10 år sedan jag hängde på tjejklubbar. De gånger jag var på Bitch, Connection eller någon annan tjejfest, hände det ibland att det dök upp en och annan kändis som inte hade kommit ut ur garderoben. Det fanns även vanliga Svenssons där, som av en eller annan anledning, inte heller var öppna med sig sexuella läggning. Smygisar eller smygflator... och tycka vad man tycka vill om personer som väljer att inte vara öppna med sin sexuella läggning, men det är deras val och deras liv. Även om jag anser att bögar och flator behöver fler förebilder bland kända personer, måste jag ändock respektera var och ens rätt att själv välja om de vill komma ut ur garderoben.

Code of conduct i gaycommunitiet var (och är) att aldrig outa någon! Det är också något som journalister respekterat fram tills nu. En vän till mig berättade igår att skvallertidningen Se & Hör outat en kändis som homosexuell. Det är så oerhört respektlöst att jag har svårt att finna ord för det övertramp som tidningen har gjort.

Foto: TransGriot

Respektera konstnären men inte bloggaren?

För ett tag sedan satt Göran Hägg i Gomorron Sveriges nyhetspanel och uttalade sig föraktfullt om bloggar. Hägg anses tillhöra intelligentian i Sverige, men när en intellektuell man eller kvinna avfärdar sociala medier i allmänhet och bloggar i synnerhet, ryser jag av obehag.

När vissa intellektuella ägnar sig åt elitism, deprecieras de i samma ögonblick av mig. Att, som intellektuell, sätta sig på höga hästar, är det någon form av hävdelsebehov? Att jag, på grund av mitt intellekt och min bildning, tror mig vara bättre än andra?

För något år sedan uttryckte en kommunikationsombudsman på 68:an samma förakt för bloggar. Hon sade “Ingen läser bloggar. Sociala medier är överskattat”. Facebook fnös hon åt. Än idag, saknas hon på facebook.

När jag hör journalisten Erik Helmerson och den före detta socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson diskutera Slussen, kultur och sociala medier i P1 morgon häpnas jag över Göranssons inställning. Jag har haft den största respekt för Göransson. Jag har varit på ABF och lyssnat på honom både en och två och tre gånger. Han är en källa till kunskap och en källa till inspiration.

Häromdagen skrev Helmerson i DN om varför inte kulturarbetare har samma starka röst som tidigare. Hans förklaring är att det numer finns fler plattformar i och med sociala medier. Nätaktivism. I radioprogrammet säger han att det må vara svårt att bryta sig igenom, men “de som gör det, med bra argument, de får ett väldigt stort genomslag”.

Även om jag håller med Bengt Göransson när han, i programmet, säger att vi har en höger som föraktar kulturen, så blandar han ihop korten rejält. När programledaren frågar hur det märks att högern föraktar kulturen svarar Göransson:

“Jo, men det märks bland annat på det här sättet, alltså det lite lättsinniga sättet att, som Erik Helmerson gör, när han hänvisar till de sociala medierna och låtsas att ett inlägg i en blogg är lika mycket värt som den, som kanske gjort en genomarbetad artikel”

Programledaren låter nästan förvånad när hon ställer följdfrågan “Varför skulle det inte vara det?”. Göransson säger då:

“Läs det som skrivs i bloggarna, titta bara på stavfelen, inkonsekvenserna... Folk skriver ju ner ögnblickligen vad de tänker just då och då har jag störts av att Cartesius klassiska Cogito ergo sum - jag tänker alltså finns jag till - numer devalverats till Jag tycker alltså finns jag till och det är en svaghet faktiskt.”

Jag önskade att jag kunde se Helmersons ansiktsuttryck när han hör Göransson leverera ovanstående. I varje fall får lyssnarna höra Helmerson ge Göransson svar på tal:

“Med all respekt för Bengt Göransson, som är en väldigt intellektuell politiker och har betytt oerhört mycket för debatten, så just att uttala sig om bloggar för att han har sett några stycken som har stavfel och därmed avfärdar de sociala mediernas betydelse för debatten på 2000-talet, det skulle jag kanske akta mig lite för. För det blir väldigt, väldigt missvisande och väldigt föraktfullt mot de nätaktivister som håller på att förändra demokrati, hela systemen i diktaturer som Egypten och Vitryssland …”

Göransson hävdar därefter (efter att, på ett mycket föraktfullt sätt, avfärdat bloggare”) att han inte tycker illa om sociala medier och forsätter medelst följande: “Men jag tycker att man måste ha en kritisk distans, också till dem”.

Då är min fråga till Göransson: gäller inte det alltid?

Även programledaren verkar ha svårt att förstå varför Göransson respekterar konstnären, men inte bloggaren och frågar: Vad är det som gör att dikten eller poeten, som har skrivit den, är bättre lämpad att driva samhällsdebatt, helt utanför sitt eget fält?”

Bengt Göransson: “ Han är inte bättre lämpad, men han kan tillföra perspektiv som andra inte kan”.

Jag ska inte anlägga ett genusperspektiv på detta inlägg, men jag kan inte rå för att jag reagerar på att Göransson anser att en poet är en “man”. Att poeten kan tillföra perspektiv som andra (läs bloggare) inte kan, har Göransson svårt att förklara. Han trasslar in sig i ett konstigt resonemang som jag tror få håller med honom om.

Helmerson får slutordet och säger: "Kritisk distans till sociala medier är så självklart att det inte ens behöver sägas, men därifrån till att avfärda sociala medier på grund av några bloggare skriver stavfel, tycker jag är en aning förmätet."

Att Göransson hellre läser debattartiklar skrivna av författare och konstnärer, istället för blogginlägg skrivna av nätrötter är förvisso hans ensak. Dock vill jag ge Göransson några fakta om nätaktivism:

Bloggbävningen om FRA-lagen, där bloggarna verkligen gjorde skillnad.

Utan de rödgröna bloggarnas insats i valrörelsens slutskede hade regeringen Reinfeldt fått majoritet.

Bloggare har numer inte tillgång till enbart en plattform (bloggen) utan verkar på fler plattformar. De skriver till exempel debattartiklar, journalister ringer dem, de citeras i tidningar och teve, de sitter i morgonsoffor och debattprogram, de föreläser och de debatterar IRL.

Bloggare är inte en homogen grupp. Bloggosfären består av individer som tillför perspektiv som andra inte kan eller har. Numer kan en byggnadsarbetare, en sjuksköterska eller en ensamstående mamma göra sin röst hörd.

De populäraste (politiska) bloggarna har fler läsare än vad Göransson har åhörare på en föreläsning på ABF. Modebloggar lockar tusentals läsare i veckan.

Förr kunde man i bästa fall få in en insändare i lokaltidningen. Nu kan vem som helst skapa sig sin egen plattform. Det borde Göransson, med tanke på hans bakgrund, uppmuntra. Istället ägnar han sig åt en elitism som jag finner främmande. Det är förmätet och föraktfullt.

Det verkar som tiden sprungit ifrån Göransson. Och däri ligger mycket av socialdemokratins problem. Många av våra företrädare ger, likt Göransson, inte intryck av att vara i takt med sin samtid utan snarare ger de intryck av att vara en oförstående, självutnämnd elit. En elit som aktivt motsätter sig all form av förnyelse.

Foto: esmm

Den artikel, av Bengt Ohlson, som Helmerson hänvisar till finns här.

Politikerpub

I morgon fredag är det återigen dags för politikerpub. Anordnare är Hbt-socialdemokrater i Stockholm. Alla är välkomna (även icke-sossar)!

Opp Amaryllis, vakna min lilla!

Det bästa med december är inte julmat, glögg, julklappar, lussebullar, pepparkakor, pepparkakshus, julmusik, Feuerzangen Bowle, julkalender... nej, det är alla julblommor. Drottningen bland dessa är amaryllen!

Är det verkligen okay att skita i kongressbeslut?

Kongressen är partiets högsta beslutande organ (§4 i partiets stadgar). När jag nu får läsa att Regering Reinfeldt och Socialdemokraterna är överens - Säpo får beställa signalspaning - innebär det alltså att partistyrelsen struntar i ett kongressbeslut.

I gårdagens inlägg frågade jag: Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? Nu inser jag att det inte spelar någon roll om det finns vakthundar eller inte.

Den socialdemokratiska ideologin bygger på solidaritet, jämlikhet, demokrati, rättvisa och frihet. Det sistnämnda verkar det vara si och så med.

Jag säger bara: Riv upp, gör om, gör rätt!

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Till varje pris

I förrgår jobbade jag kväll. Eftersom det var tote Hose på jobbet följde jag den tre timmar långa debatten om Slussen. Företrädarna för Miljöpartiet och Socialdemokraterna lät genomgående gnälliga (endast Vänsterpartiet lyckades någorlunda i sin oppositionsroll). Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin frågade till exempel alla partier vad de ansåg om hans möte med Sten Nordin i april... som om de skulle kunna uttala sig om ett möte som de inte ens varit med om. Gnäll, gnäll, gnäll.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

Varför har inte sossarna i Stockholm Fingerspitzengefühl?!

Det är representantskapet i Stockholms arbetarekommun som är det högsta beslutande organet. Där sitter ombud för alla S-föreningar i Stockholm och beslutar om S-politik, vem som ska vara oppositionsborgarråd, organisationsfrågor med mera. Jag har många gånger frågat hur representativt repet är. I ett avseende är det representativt - som (s)ärintresse i Stockholm. Det är inte representativt för stockholmarna. Stockholmarna vill riva Slussen. De skiter fullständigt i de brister som finns i det beslut som fattades i förrgår. Slussen är långbänkarnas långbänk. I 20 år (!) har Slussen diskuterats. Nu har stockholmarna fått nog. De vill inte vänta mer. Inte ens ett eller två år. Gnälliga oppositionsborgarråd? Nej, det gillar inte stockholmarna heller.

Samma kväll som Slussen diskuteras, läser jag i SvD att justitieminister Beatrice Ask (M) öppnar för total övervakning. Ask vill gärna ha med sig Socialdemokraterna på tåget. Morgan Johansson & Co. vill så gärna vara med och leka oavsett vad det kostar. Självklart kommer de till Asks undsättning, även om det finns ett kongressbeslut att vi inte ska vara med och leka i just den här frågan.

Sossar mot Storebror har gång efter annan agerat vakthund, när företrädare för S varit ute på djupt vatten. Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? En av upphovsmännen till Sossar mot Storebror, Erik Laakso, är med rätta förbannad:

När justitieministern sträcker ut handen till Socialdemokraterna är partiföreträdarna snabba att vara villiga att ingå överenskommelser. Det är inget konstigt med det, samma företrädare har flera gånger tidigare varit fullständigt ointresserade att minnas vad partikongressen beslutade. Socialdemokraterna har inte verkat för en översyn. Trots att Europadomstolen just nu granskar FRA-lagen just på grund av misstanken om krocken med europakonventionen så vill Socialdemokraterna gå vidare tillsammans med övervakningskåta moderater.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

S styr inte längre, dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om partiet verkligen har förstått vad politisk opposition innebär (och betänk att vi är ett parti som snart har varit åtta år i opposition).

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag. Ja, ibland går man motståndaren till mötes i något som bäst kan beskrivas som "bäst för Sverige" eller "Den gyllene medelvägen".

Att säga nej till Slussen, som diskuterats 20 år, är bara fånigt. Att gå Ask till mötes vad beträffar FRA, är så urbotat idiotiskt (framför allt när det finns ett kongressbeslut) att jag inte finner ord för att beskriva den ilska och frustration jag just nu känner.

Om S vill vara med och leka då har jag bara ett råd att ge:

KOM UT UR OPPOSITIONSGARDEROBEN!

Bild: Nicholson.

Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

Svenssonflator

Just nu tittar jag på första avsnittet av Lip Service. En TV-serie som QX (s. 58) beskriver som en "brittisk version av L Word". Jag försöker titta på så många serier och filmer med "lesbian interest" som jag bara kan. Likaså med böcker.

Heteronormen skaver. Eskapismen från heteronormen är för mig kulturen. En annan fristad var tidigare Stockholm Pride, vilket jag återkommer till i ett annat inlägg.

Filmer, serier, böcker och alltid ett hopp om att "de där två tjejerna - de måste vara flator". Ja, jag har för vana, när jag och Åsa tittar på reklam, teve eller film, att anlägga ett queerperspektiv: "de där två tjejerna på HM-affischerna - lesbiska!", "i slutet på serien kommer de där två tjejerna att bli tillsammans".

Och så inser jag plötsligt, när jag läser Anna Trobergs briljanta inlägg Svenssonflator, att jag är mer hetero än heterosarna själva (okay, nu generaliserar jag, men om jag säger många?). Ja, jag vet att jag är en Svenssonflata. Är det för att jag har anpassat mig? Är det som Svenssonflata (och endast då) som jag känner att jag är accepterad och delaktig i samhället?

Jag är lyckligt gift sedan 1 maj 2009. Vi väntar tillökning i familjen (senaste idag var vi till Mamma Mia för ultraljud). Vi har fredagsmys, äter tacos och tittar på På spåret. Vår Kitchen Aid används minst en gång i veckan. Surdegsbröd, lussebullar, cupcakes och Rosendals morotskaka. På spisen puttrar en gryta och dressingen till salladen är egenhändigt gjord. Jag har just stickat två tubsjalar. Min hustru har en symaskin som hon nyttjar med jämna mellanrum.

Bloggen heter HBT-sossen, men som SvD mycket riktigt påpekar, är den oftast mer allmänt S-relaterat än specifikt HBT-relaterat.

På semestern åker vi till mina svärföräldrars sommarställe i Dalsland (detta år skippade vi till och med Stockholm Pride till förmån för landet). Vi badar i Vänern, cyklar till Grinstad, gör en utflykt till Håverud där vi äter räksallad, vi går i skogen, plockar kantareller och blåbär, vi sitter i bersån, dricker rabarbersaft, läser böcker och löser korsord.

I december månad står pepparkakshuset färdigt. Två amaryller i varje fönster (och en stackars blå hyacint på köksbordet). Adventsstjärnor, adventsljusstake, levande ljus och en röd ljusslinga i vardagsrumsfönstret.

Parmiddagar och ett och annat cocktailparty/mingel (och alltid med heterosexuella par). Visst händer det att jag och Åsa går till Roxy eller Torget, men jag kan inte minnas när jag sist var ute och dansade på en tjejklubb. Club hopping är inget för oss. Finns det fortfarande tjejklubbar i Stockholm? Jag hängde på Bitch och Connection när det begav sig, men det var väl 10 år sedan.

När vi åker tunnelbana, handlar mat eller går promenad - ser människor att vi är två flator som är tillsammans? Jag tror inte det. Jag går sällan hand i hand med min fru. Inte heller sitter jag på tunnelbanan och hånglar med henne. Kanske är min ovilja att hålla hand ett tecken på rädsla? Eller så är det för att det blir svettigt efter ett tag (och vidare anser jag att grovhångel inte hör hemma i offentlig miljö)?

Nej, jag är ingen smygis! Jag har alltid varit öppen med min sexuella läggning. Jag rättar alltid människor som tror att den jag är gift med är en man. I fikarummet på jobbet pratar jag om vad jag och Åsa gjorde i helgen.

Jag har inte kommit ut ur garderoben en gång. Nej. Gång på gång kommer jag ut ur garderoben. Och ibland är det jligt tufft. Ibland vill jag låta bli för att det skulle göra livet så mycket lättare, men jag fortsätter... jag kommer ut och ut och ut och ut (även om jag inte gör det genom att hångla med min fru eller uppfylla fördomsprofilen för en flata. Ja, ni vet vad jag menar).

Jag är, vad Kristdemokraterna brukar beteckna som "verklighetens folk", om det inte vore för en liten, liten detalj: den jag älskar och är gift med är av samma kön.

Det finns hbt-personer som inte vill leva ett Svenssonliv. Vi må ha fått igenom samkönat äktenskap och många tror nu att vi är nöjda med det. Glöm det! Även om jag, i stor utsträckning, kan leva det liv jag vill leva, så kommer jag aldrig att sluta kämpa för att andra hbt-personer har rätt att få leva sina liv som de vill. Det finns massor att göra "efter äktenskapet".

Läs även Johan Hiltons Tears for queers.

Ta itu med de verkliga problemen!

Kommer ni ihåg Primegate? Det gör jag. Jag har skrivit mycket om Primesossar/PR-sossar här på bloggen. Jag var så besviken, förbannad och ledsen. De sossar, som var inblandade i Primegate, kommer alltid att förknippas med denna skandal. Varenda gång någon av dessa skriver eller uttalar sig är det många som undrar om Svenskt Näringsliv (eller någon annan aktör) ligger bakom. Vilken är agendan?

Priset de har fått betala är högt - deras trovärdighet och "varumärke" är förstört, men Primesossarna har de facto sig själva att skylla.

Vad ska man då göra om någon av dessa Primesossar kommer med viktiga synpunkter? Avfärda dem som köpta? Vidare - ska man avfärda en Primesosse, som uppenbarligen har haft (och kanske fortfarande har?) vajsing på sin kompass, när han skriver om andras kompasser?

Nu förhåller det sig nämligen så att Niklas Nordström har skrivit en ledare i GP som till stor del sammanfattar några av de inlägg jag har skrivit här på HBT-sossen. Jag väljer att citera Nordströms slutkläm (men läs gärna hela ledaren):

Ska Socialdemokraterna bli en relevant röst inför kommande val måste den nuvarande inåtblickande självbilden upphöra. Internt jubel ökar dessvärre gapet till väljarna. Världen roterar inte runt svensk Socialdemokrati. Väljarna står inte i tacksamhetsskuld för det som har gjorts historiskt. Väljarna vill höra förslag som leder framåt och se ett ledarskap som kan ta ansvar i svåra tider. Att förneka det uppenbara i opinionen, att jaga bort kritiska röster och skuffa undan de som vill tänka nytt kommer inte att vara ett framgångskoncept. Sektliknande beteende där allt skylls på en ond omvärld bestående av illojala partimedlemmar, media, opinionsinstitut, statsvetare, pr-konsulter, näringslivet etc är dödsdömt. Släpp det och ta itu med de verkliga problemen. Väljarna förtjänar en modern framåtblickande Socialdemokrati som kan leda Sverige i en ny värld. Snacket om att botten är nådd med 25% ger jag inte mycket för. Sanningen är att ingen vet var botten i väljarstödet ligger.

Nordström och jag delar dessa åsikter. Vi är faktiskt fler i partiet som tycker så. Gör det mig och de andra till Primesossar?

Mary X Jensen nämner Nordströms ledare i sitt inlägg. Hannah Bergstedt om den bästa mixen.

Replikskifte apropå samkönade äktenskap

Fornminnesbrott lönar sig

Den första fornminneslagen tillkom redan 1666. Sverige kan därmed stoltsera med världens äldsta lagar om fornminnen och kulturmiljöer.

Fornminneslagen uppdaterades senast 1988 och numer har ett fornminnesbrott samma straffvärde som snatteri. Det gör lagen verkningslös.

Idag skriver riksantikvarie Inger Liliequist på SvD Brännpunkt att straffen måste skärpas. Fornminnesbrott ska inte löna sig!

Existerar grön bilism?

För några dagar sedan damp det ner ett pressmeddelande i min inkorg från Socialdemokraterna. Den här gången handlade det om "grön bilism". De S-förslag som lagts i riksdagen är:

- Stegvisa miljöbilsbonusar för nya bilar med lägre utsläpp får en premie
- För att driva på utvecklingen ännu mer en registreringskatt för nya bilar med koldioxidutsläpp över en viss nivå
-System med registreringskatt och miljöbilsbonus som finns bl. a. i Frankrike och Norge

Låt mig citera ett stycke från förslaget:

För tillväxt och samhällsutveckling är transporter och infrastruktur mycket viktigt. Idag är våra transporter helt beroende av import av fossila bränslen som på lång sikt kommer att drabbas av betydligt större prishöjningar än i dag p.g.a. minskad oljetillgång och internationella åtagande om utsläppsminskningar. Det kommer då att belasta hela det svenska samhället, om inte trafiksektorn redan nu börjar ställa om till att bli fossiloberoende snabbt. Framförallt människor i glesbygd med små möjligheter till kollektivtrafik och människor i storstäder som har långa sträckor till jobbet riskerar att drabbas.

Titeln på detta inlägg må vara provokativ. När jag googlade på "grön bilism" hittade jag till exempel Gröna bilister och en artikel med titeln Lobbyist för grön bilism. Var fjärde bil är ett misslyckande, basunerar Gröna bilister ut. Varför just var fjärde? Varför inte var tredje eller varannan? Nu tar Socialdemokraterna små, små steg i rätt riktning i och med ovanstående förslag, men räcker det? Jag hade hoppats på fler, djärva förslag i linje med den vision som jag driver på denna blogg - Det gröna folkhemmet 2.0.

För ett tag sedan bjöd jag in Johannes Åsberg att gästblogga om denna vision. Hans inlägg är väl värt att läsa i sin helhet, men för de som inte orkar klicka sig vidare från detta inlägg, kommer jag nu att citera ett långt stycke:

[...] personligen hoppas jag att Det Gröna Folkhemmet version 2.0 vågar vara lite mer strukturreformistisk. Ett verkligt hållbart samhälle kommer nämligen att kräva förändringar av de grundläggande strukturerna i det samhälle vi lever i. Vi kommer inte bara att behöva bo, resa och konsumera betydligt smartare i framtiden. Vi kommer att behöva bo, resa och konsumera annorlunda i framtiden - om vi ska ha någon framtid.

Vi kan t.ex. inte fortsätta att isolera oss i glesa och segregerade villaenklaver (hälften av landets befolkning bor i småhus), ta bilen överallt (tre fjärdedelar av hushållen äger en eller flera bilar) och handla i isolerade köplador längs motorvägen (en tredjedel av detaljhandeln är numera externhandel). Om villan är ett passivhus, bilen går på etanol och köpladan har solceller på taket så är det förstås bra. Men det räcker inte.

Ska vi kunna förverkliga visionen om Det Gröna Folkhemmet så måste vårt samhälle förändras i grunden. Vi måste lämna 1900-talets oljeslukande och utglesade bilsamhälle bakom oss. Vad som behövs är en strukturell förändring av samhället som skapar fler täta, gång- och cykelvänliga stadsmiljöer, med en stor blandning av olika sorters människor och olika sorters småskaliga verksamheter i närmiljön. Vi behöver ta tillvara vår natur- och jordbruksmark för rekreation, biologisk mångfald och lokal matproduktion, istället för att asfaltera den och göra motorvägar, köplador, villamattor och parkeringsplatser av den.

Vi måste ta hand om marken istället för att slösa med den. Ett uppenbart exempel är hur vi tanklöst sprider ut små oanvändbara snuttar mark runt alla gator och byggnader - tänk på alla dessa impediment av refuger, bullervallar, gräsplättar och buskremsor vars enda uppgift är att öka avståndet mellan människor - när vi borde skapa sammanhållna och grönskande gårdar och stadsparker istället.

Motorvägar, köplador, villamattor och parkeringsplatser fyllda med miljövänliga bilar - är det så långt som Socialdemokraterna kan och vill sträcka sig?

Vi måste resa, bo, konsumera, ja helt enkelt tänka annorlunda. Jag vill därför se fler satsningar i stil med cykelstäder, kollektivtrafik och järnväg. Enligt mig är det sådana förslag vi ska fylla en mening som värdeburen tillväxt med.

Martin Moberg har också bloggat om detta.

Tidigare inlägg:

Det gröna folkhemmet: stadspolitiken,Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet