En stjärna som har fått svindel

Magdalena Andersson. Foto: Magnus Selander/Socialdemokraterna

I mitt inlägg Stjärnor utan svindel hyllade jag Socialdemokraternas val av Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson. Hon har hitintills varit klockren i sina framträdanden och uttalanden. Se till exempel intervjun i Agenda. Idag läser jag dock att Andersson är tveksam till fler pappamånader i dagens föräldraförsäkring. Till TT säger hon: Nej, jag tror det viktiga är att hitta olika former, att det handlar jättemycket om attityder, kutur och arbetslivet.

Andersson ser inga förslag om delad föräldraförsäkring framför sig. Hon tror mer på en attitydförändring. Om vi ska gå på Anderssons linje innebär det att vi med snigelfart närmar oss ett jämställt föräldraskap. Enligt TCO:s pappaindex är det mer än 50 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Trots att S beslutade på Jobbkongressen om en tredelad föräldraförsäkring, med målet att den skall bli tudelad, tänker Andersson inte lägga några förslag om delad föräldraförsäkring. Socialdemokraternas strategi numer är att bara tala om jobb- och näringspolitik. S ska återta ledningen i denna viktiga fråga. Inget fel med det. Jobben kommer att vara huvudfrågan även i valet 2014 det är vi alla rörande överens om. Vad Löfven (som är "feminist.punkt"), Andersson med flera, som stakat ut strategin, glömt är att allt hänger ihop.

Strategin, som den ser ut i nuläget, är att Andersson och Löfven i varje framträdande och i varje uttalande talar om jobben, jobben, jobben. Därför blir det inga förslag om en tredelad föräldraförsäkring. Att det finns ett belagt samband mellan den tid kvinnor lägger ned på hem och barn och deras position på arbetsmarknaden (karriärmöjligheter, inflytande och lön) spelar ingen roll.

Magdalena Andersson är en stjärna som tyvärr fått svindel och som nu ängsligt sneglar i backspegeln efter opinionen. Låt mig därför till syvende og sidst citera Birgitta Ohlsson et al.:

Politiker kan inte alltid ängsligt snegla i backspegeln efter opinionen. Då hade kvinnlig rösträtt och förbudet mot barnaga aldrig införts.

Läs även Gabriella Granditsky Svensons inlägg För alla likas rätt - dela föräldraförsäkringen!

[UPPDATERAT]
Läs även Martin Mobergs och Lena Sommestads inlägg på samma tema

Stjärnor utan svindel

Emma Lennartsson & Magdalena Andersson. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna 

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
(Ur Violetta skymningar av Edith Södergran)

När jag fick veta att Emma Lennartsson och Magdalena Andersson skulle ingå i Stefan Löfvens lag, skrev jag på facebook något i stil med "så djävla bra. Grattis!". Samtidigt skriver Lars Bäck på sin facebooksida (apropå valet av Magdalena Andersson):

I oktober 1969 blev jag invald som medlem i SSU. Nu funderar jag på att lägga av. Högerpolitik har aldrig varit lösningen för den majoritet som tjänar under 300 000, dvs 25 000 kr/mån, inte ens i lightversionen av moderaternas nuvarande politik. RUT, jobbskatteavdrag och "lagom vinster" i välfärdssektorn är inte särskilt progressivt.

Lars Bäck är förmodligen en person som stolt säger att han är "vänstersosse". Daniel Suhonen har tidigare beskyllt mig för att vara "högersosse", så nu får han väl vatten på sin kvarn när jag hyllar tillsättningen av Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson för S.

Samtidigt som Löfven gick ut och meddelade sin laguppställning, lånade jag boken Den nya vän(S)tern av Christer Isaksson. När jag kom till sidorna 124-125 såg jag att jag är citerad. Två gånger! Även om Isaksson kallar denna blogg för HBT-bloggen två av tre gånger, har han ändock citerat mig rätt (här och här kan ni läsa inläggen i sin helhet):

Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en.  

Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO). Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för.  

Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin?

Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse.
Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga? Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar. 

Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.

Nej, detta inlägg ska egentligen inte handla om vänster- eller högerfalanger i partiet. Det här inlägget ska handla om kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor.

Det socialdemokratiska partiet är ett gubbigt parti. Håkan Juholt omgav sig med idel män, men det gjorde tyvärr även Mona Sahlin. I mina ögon gjorde Juholt en lyckad rekrytering - Marika Lindgren Åsbrink. I motsats till Tommy Waidelich får hon fortsatt förtroende och då främst som sekreterare i Programkommissionen. Samtidigt rekryterades Kristina Persdotter av Mikael Damberg.

Stefan Löfven tänker inte upprepa Juholts misstag. I och med rekryteringen av såväl Emma Lennartsson som Magdalena Andersson visar han en insikt som Juholt saknade. Juholt hade möjligheten att skapa ett ypperligt lag. Ja, jag ska erkänna att jag väntade länge på att Juholt skulle ringa mig och be mig jobba för honom (i egenskap av tjänsteman i hans stab), men samtalet kom aldrig. Juholt valde till exempel Peter Hultqvist framför Åsa Lindestam, vilket är oförståeligt i min värld, men nu förstår jag att det handlade om tjänster och gentjänster. Kungamakaren Hultqvist fick sin belöning.

Löfven is thinking outside the box. Han hämtar Lennartsson och Andersson utifrån. Om ni läser mina inlägg Nyanser i det svarta och Brain drain förstår ni varför jag tycker detta är så positivt.

Det finns en hel drös med kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor inom Socialdemokraterna. Några av dessa nämner jag här och här. Dock får många av dessa kvinnor aldrig chansen att visa vad de går för.

Socialdemokraterna bör lyfta fler kvinnor och anställa fler kvinnor anser jag. Efter att ha läst den excellenta artikeln om Magdalena Andersson i Fokus, är jag nu ännu mer övertygad om att detta är en klockren rekrytering. Jag är övertygad om att vi kommer att få se Magdalena Andersson, om inte 2014 så senast 2022, som Sveriges nästa finansminister. Jag skiter högaktningsfullt om hon är höger, mitten, eller vänster - huvudsaken är att hon är socialdemokrat.

Vad jag vill ha sagt är att mitt hjärta sväller av stolthet över dessa krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, de djupaste röda, tigerfläckar, spända strängar - stjärnor utan svindel! Jag vill se ännu fler kvinnor inom socialdemokratin.

Jag var bara inte gjord för ekonomi

På sin facebooksida tipsar Marika Lindgren Åsbrink om Erik Hegelunds inlägg Lär dig ekonomi. Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag hyser en obesvarad kärlek till (national)ekonomi, vilket jag har skrivit om i bland annat inläggen Nyanser i det svarta och Nationalekonomi - en halvklassisk humanists längtan.

I sin slutkläm skriver Hegelund:

Om ni inom kulturvänstern inte hade varit så lata och snobbiga de senaste decennierna hade ekonomin varit intressantare. Det mesta av resonemang, teorier och modeller finns ju där – för den som orkar leta. Kanske hade vi sluppit låtsatsdebatten om ekonomins ideologi. Vänstern hade definitivt varit smartare. Sverige hade kanske varit ett bättre land att leva i.

Hegelund skriver även: Men det kommer inte bli mycket intressanta vänsterperspektiv på ekonomin om vänstern är för fin för att ta i ämnet. Jag misstänker att jag, enligt Hegelund, tillhör "kulturvänstern".

Jag har under hösten verkligen försökt bemästra (national)ekonomi. Jag har läst En nationalekonomi för vänstern. I kommentarer till de två inläggen, jag hänvisar till ovan, blev jag rekommenderad att läsa två blogginlägg av Lars P Syll. Jag frågar även Syll om han har några tips på hur jag ska bemästra nationalekonomin och fick svaret:

Ja nationalekonomi är tyvärr inte så lätt. Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (2010) är en pedagogisk och relativt lättillgänglig introduktion. Mina egna mer historiskt orienterade ”Ekonomisk doktrinhistoria” (2011) och ”Den dystra vetenskapen” (2001) ger också lite av alternativa synsätt och inte bara den förhärskande neoklassiska synen på nationalekonomi.

På biblioteket lånade jag Klas Eklunds Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Jag läste den till och från jobbet. Jag lånade till och med om den, men efter två månader gav jag upp.

Ja, jag såg även ett och annat seminarium i serien Progressiv ekonomi för jobb och välfärd på ABF Play.

Till slut var det bara för mig att inse att jag var bara inte gjord för ekonomi. Det har vare sig med lathet eller snobberi att göra. Och nej, jag är inte "för fin för att ta i ämnet" (vilket min redogörelse ovan torde vittna om). Jag är en halvklassisk humanist och överlåter därför åt andra, företrädesvis nationalekonomer på vänsterkanten, att ägna sig åt det de gör bäst.

Vad beträffar snobberi, anser jag snarare att Syll gör sig skyldig till detta i och med sitt svar till mig ("nationalekonomi är tyvärr inte så lätt"), underförstått att nationalekonomi är betydligt svårare att lära sig än, låt oss säga, arkeologi. Jag vet inte om Syll har studerat latin, men om inte - kan jag meddela att latin inte heller är så lätt att lära sig.

Ja, jag håller med Hegelund att vi inom vänstern, i synnerhet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, behöver just vänsterperspektiv på ekonomin. Då jag inte är gjord för ekonomi, låter jag därför Peter Gerlach, Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kassel, Kajsa Borgnäs med flera nationalekonomer göra "jobbet".

Till syvende og sidst vill jag hävda att det snarare är nationalekonomerna som behöver en rejäl dos humaniora (och inte vi humanister som behöver nationalekonomi).

En sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid

I helgen ägde Socialdemokraternas förtroenderåd rum. Även jag skulle ha varit där i helgen, men en förkylning satte stopp för mina planer. Dock följde jag mötet via SVT Forum, twitter, bloggar, nyhetssändningar och tidningsartiklar. Jag pratade även i telefon med en och annan som var på plats. Ja, jag är en politisk nörd.

I morse, när jag åkte till jobbet, satt jag och bläddrade i gratistidningen Metro, vilket merparten av resenärerna i min vagn också gjorde. På sidan två finns en kort notis om mötet och jag börjar tänka på hur mina medresenärer tolkar det de läser:

Socialdemokraterna beslutade i helgen att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar. Skarpa förslag på en rad områden låter vänta på sig, därför blev debatten på förtroenderådet rätt avslagen.

Ett trist och tråkigt möte och sossarna vet fortfarande inte vilken väg de ska gå, är en alternativ tolkning.

I ett (för att använda Håkan Juholts ord) 100.000 åsikters parti är det inte idéer och visioner som saknas. Det som saknas är en sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid. Socialdemokrater, med Juholt i spetsen, talar till exempel ofta och gärna om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar.

När Göran Persson lanserade sin vision - Det gröna folkhemmet - ansågs den alltför teknisk. Mona Sahlins vision Möjligheternas land nådde aldrig till medborgarna. Nu ska vi socialdemokrater föra ut kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar till medborgarna... Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas dessa ord till floskler.

Jag slutar detta inlägg här, annars blir det för långt. Jag vill nämligen även skriva om socialdemokrater som går i otakt med sin samtid, om SAP:s stora projekt (ett jämlikt och hållbart samhälle), om att föryngring inte alltid är förnyelse, om onödiga pressmeddelanden som bokstavligen sprutar ut från SAP, om socialdemokrater som måste flytta på sig, om partiorganisation, om programkommission, om kompetensflykt, om misstag, om felrekryteringar... ja, listan kan göras lång.

Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

I helgen samlas 120 ombud, partistyrelse, partidistriktens ordförande, representanter från sidoorganisationerna, representanter från riksdagsgruppen, journalister, bloggare, inbjudna gäster (en och annan snyltgäst) och en drös politiska tjänstemän i Aula Magna för Socialdemokraternas förtroenderåd. Mer om förtroenderådet i partiets stadgar (§ 6), där det bland annat står att förtroenderådet ska vara partistyrelsens samrådsorgan.

Då förtroenderådet är, som ovan redan nämnts, ett samrådsorgan, är det inte förtroenderådet som fattar beslut, utan partistyrelsen. Det är en kostsam tillställning som äger rum varje år och den tär på den redan skrala partikassan. Det är vidare en ganska tam pjäs som sätts upp framför öppen ridå. Den är dock välregisserad.

Årets förtroenderåd har temat Nystart. Ekonomi för jobb och välfärd. Även om det är ett fullspäckat program såväl lördag som söndag är det egentligen endast två punkter som det skall "samrådas" kring:

Partistyrelsen föreslår att två nya mål för den ekonomiska politiken utarbetas. Målen syftar till att ytterligare utveckla och befästa den politik som slogs fast i partiets budgetmotion 2011; ”På väg mot den kunskapsbaserade ekonomin”.

· Statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad.

· Möjligheten att vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar ska ses över.

Arbetet med att i detalj utarbeta målen och tillhörande indikatorer ska redovisas senast i budgetmotionen 2012.

Här kan du ladda ner beslutsunderlaget inför förtroenderådet (PDF)

By the way är beslutsunderlaget hela tre sidor långt.

Till förtroenderådet är 20 bloggare anmälda och jag är en av dem. Någon kanske frågar sig varför jag "offrar" en hel helg på detta förtroenderåd om jag nu anser att det är en så trist, tam och tråkig tillställning. Den frågan är helt berättigad. Jag hoppas naturligtvis att den inte kommer att vara trist, tam och tråkig.

Tänk om det är på Förtroenderådet DET händer?! Då vill jag ju vara där. Med "det" menar jag den nystart som socialdemokraterna (jag inräknad) så länge har pratat om, men som aldrig kommer.

Jag vill vara i Aula Magna och lyssna på tal av Håkan Juholt (han kan göra något oväntat utspel), Tommy Waidelich och Poul Nyrup Rasmussen. Jag vill höra partiets skatteutredare, Leif Pagrotsky, ge en delrapport från skatteöversynen och jag vill vara där för att träffa, umgås och prata politik (och organisation, känn dig träffad Carin Jämtin) med partikamrater. Jag vill vidare vara där för att känna av pulsen och stämningen i partiet.

I egenskap av bloggare är det ju inga betungande uppgifter som ligger framför mig. Det finns inga krav från partiet att jag måste blogga om förtroenderådet. Jag kan bara gå omkring och mysa, må och mingla en hel helg.

För övrigt är jag innerligt trött på firma Ö&Ö.

Tidigare inlägg: Nyanser i det svarta

SR, Expressen, SvD, Aftonbladet, SR2, Folkbladet, Aftonbladet2, NT, HD, SvD2, GP, Sydsvenskan, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg, Claes Krantz, Martin Moberg2

S stagnerar (del II)

S stagnerar (del II) by Alexandra Einerstam

Tidigare delar i följetongen:

S stagnerar (del I)

S stagnerar (intro)

Nationalekonomi - En halvklassisk humanists längtan

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. / Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar / och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
Tomas Tranströmer, Epigram

Jag är humanist. Jag har studerat humaniora. På gymnasiet läste jag halvklassisk, humanistisk linje och om det inte vore för att vi, som ville läsa grekiska, var tvungna att pendla till Uppsala, hade jag till och med kunnat titulera mig helklassisk humanist. På Uppsala Universitet pluggade jag först tre terminer tyska men sadlade sedan om och sitter nu här med en magisterexamen i arkeologi. Vad inte examensbeviset visar är de forskarkurser jag läste som skuggdoktorand (genuskurser, Linear B med mera) och alldeles nyss upptäckte jag att 40 poäng från det sista året, då jag pluggade en forskarförberedande kurs, saknas i examensbeviset.

Nej, jag vill inte skryta med min fina examen (jo, lite). Vad jag vill få fram, efter den långa utvikningen, är följande: inte ett ynka poäng nationalekonomi har jag studerat.

I våras gav Marika Lindgren Åsbrink mig boken En nationalekonomi för vänstern. Motprestationen var att jag skulle skriva en recension och lägga ut den här på bloggen. Visst blev det en recension, men jag publicerade den aldrig. Den börjar så här:

Egentligen skulle jag ha publicerat denna recension 7 april, men jag har dragit ut på det. Jag är nämligen humanist uti fingerspetsarna. Efter att ha läst alla bidrag, undrar jag till vem/vilka vänder sig boken? Jag, med min magisterexamen i arkeologi, anser (även efter att ha läst kapitlet Nationalekonomins grunder) att boken är för svår (om det nu är så att författarnas ambition är att vända sig till sådana som mig).

Nationalekonomi. Jag vill verkligen förstå. Jag vill lära mig. Framför allt vill jag att vi socialdemokrater ska använda nationalekonomi såsom högern gör, men utifrån ett vänsterperspektiv. Jag kommer inte att vara den som för den "nationalekonomiska" vänsterkampen. Jag överlåter det åt andra (Marika Lindgren Åsbrink, Kajsa Borgnäs, Peter Gerlach, Erik Mohlin, Emma von Essen, Eva Ranehill med flera). Någon kanske föreslår: "Men plugga en kurs eller två på högskola/universitet". Den krassa sanningen är att jag inte är gjord för nationalekonomi. Kursböckerna skulle vara rena grekiskan för mig. Ja, jag vet att idiomet haltar i mitt fall, då jag önskade att det var just grekiska (och då helst Linear B eller koine).

Jag har dock inte gett upp än! I inlägget Nyanser i det svarta, skriver jag att jag i höst kommer att följa seminarieserien Ekonomi för jobb och välfärd. Jag misstänker vidare att Kajsa Borgnäs har läst just det inlägget, eftersom hon någon dag senare mejlade mig en inbjudan till konferensen Decent capitalism – Creating the Economic Model of the Future.

Jag blir nervös bara av att läsa vad konferensprogrammet innehåller. Tänk om jag sitter där på konferensen och inte fattar ett jota av vad föreläsare och paneldeltagare pratar om? Tänk om någon kommer fram till mig under fika- eller lunchrasten och vill diskutera ekonomiska modeller från ett analytisk perspektiv? Jag kommer att känna mig som en katt bland hermelinerna. 5,5 timmar av mitt liv, som jag skulle kunna ägna åt att läsa till exempel Mandarinstunder (min katt avlivades igår, så jag är otröstlig för närvarande).

Att bemästra nationalekonomi är dock en utmaning som jag har antagit. Jag förbereder mig bland annat genom att titta på Christian Kellermanns föredrag Decent Capitalism – A New Political Economy for the Good Society. Kanske jag kan memorera ett och annat som jag därefter kan slänga ur mig på konferensen?

P.S. Någon som har flera läs- eller filmtips?

Tidigare inlägg: Det goda samhället

[Uppdaterat]

Läs även Martin Mobergs inlägg.

Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?

Det går bra för Sverige i världsmästerskapen i ekonomisk tillväxt. BNP ökade med 7,3% under 2010. Men är det en särskilt lämplig tävling som Sverige hävdar sig så väl i?

Frågan ställs i Filosofiska rummet som gästas av Gunilla Andersson vid Glokala tankesmedjan, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele samt ultraliberalen Johan Norberg. I centrum för diskussionen Tillväxten och det hållbara välståndet står Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (som jag recenserar här).

Jag rekommenderar varmt att ni lyssnar på diskussionen.

Tidigare inlägg i serien Det gröna folkhemmet. Version 2.0 finns här och här.

De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad

Igår såg jag dokumentärfilmen Lisbet. I filmen intervjuas Olof Palme (19:35 in i filmen). Året är 1970 och han paddlar kanot med två söner utanför Harpsund. Palme säger:

Vi är väldigt noga med hemma att inte dra på sån överkonsumtion. Vi anser att det vore praktiskt fel, det vore ideologiskt fel. Det gör vi inte därför att det skulle se... att det ser bättre ut, men därför att vi upplever det som ideologiskt nödvändigt. Vi skulle inte kunna företräda de idéer som vi företräder om vi levde på ett annorlunda sätt.

Att leva som man lär.

Det innebär inte att vi sossar eller för den delen övriga medborgare som strävar efter frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbar utveckling ska klä oss i trasor och aska och endast äta gröt, men när det finns politiska företrädare som ofta tar stora, vackra ord i sin mun (om det så är ord som de jag redan nämnt eller ord som rättvisa och schyssta arbetsvillkor), när dessa företrädare utgår från ett fåtal och inte alla människor när de orerar högt och brett, när de inte lever som de lär, då är det de facto dubbelmoral, eller för att använda Johan Westerholms ord skenhelighet. Westerholms inlägg handlar om en progressiv utrikespolitik och där ger han bland annat Gabriel Wikström en känga (läs gärna kommentarerna till inlägget också). Westerholm skriver bland annat:

Den livsstil du och jag samt resten av våra nära och kära har valt förutsätter nämligen en sak: Klyftor i samhället – lokalt som globalt. [...] Att prata om frihet, jämlikhet och solidaritet går bra men när det kommer till mikro-planet, där din omgivning lever, och redovisa konsekvenserna blir det inte lika lätt längre.

Sedan jag började läsa på olika handelsavtal och sätta mig in i dess konsekvenser har jag sakta men säkert börjat förändra min livsstil. När ett par svarta chinos inte är svarta längre köper jag inte nya, jag färgar om dem. Jag har ett par skor för varje vardag i veckan – jag har inte köpt nya skor på tre år. Skor håller längre om de får vila minst två dagar. Rocken jag har köpte jag för tio år sedan – den ser ny ut men så är den hos skräddaren vartannat år. För två år sedan köpte jag en ny Harris Tweed, jag räknar nog med att den håller minst tio år till. Konservativt klädval – javisst – men tidlöst. Ingenting gör mig chic, men kanske kanske så har jag börjat gräva där jag står inser jag.

Ett liv i välstånd består, förutom av tillgång till mat och tak över huvudet, av vår förmåga att delta i samhällslivet, av mål med livet och att vi kan drömma. Våra bästa stämningars längtan, som Tage Erlander skulle ha uttryckt sig. Strävan mot dessa mål har vi löst medelst materiella medel. I sin bok Tillväxt utan välfärd (som jag recenserat här), ägnar Tim Jackson många sidor åt konsumismens ”järnbur”. Vårt välstånd har blivit synonymt med våra materiella tillgångar. Att konsumera är att vara "rik". Vi kommunicerar vår tillhörighet, vår status och vår livstil genom saker.

I min bekantskapskrets finns det en person som är vad man (nedsättande?) kallar för prylbög. Innan iPhone lanserades i Sverige åkte han till exempel till Frankrike och inhandlade en sådan för (om jag inte missminner mig) 12 000 kronor (han var också den första jag såg med en iPad). Det finns en massa människor som byter ut sina mobiltelefoner i samma takt som jag byter trosor (OK, det sista var en hyperbol), utan en tanke (eller så skiter de fullständigt i det faktum?) att det förekommer oacceptabla förhållanden bakom vår mobila värld.

Jag är inte heller felfri. Det är inte det jag påstår, men i likhet med Westerholm har jag börjat gräva där jag står. Jag har dragit ner på min köttkonsumtion (men äter tyvärr fortfarande kött), jag handlar inte alltid ekologiskt, rättvisemärkt eller närodlat och igår köpte jag ett par converse (vilket sker i genomsnitt vart tredje år). En annan person i min bekantskapskrets är vegan. Vi har livliga diskussioner som ofta handlar om köttkonsumtion kontra genmanipulerade sojaprodukter. Hon springer också omkring i converse. Skor, som numer tillverkas i Kina. Vid genomläsning av till exempel CorpWatchs rapport Working Conditions in Sports Shoe Factories in China, hoppas jag naivt att det enbart gäller för skofabriker som tillverkar Nike och Reebok och inte Converse.

När Tim Jackson skriver att vi måste lämna konsumismens "järnbur", håller jag förstås med honom, men hur skapar vi ett samhälle där människor blomstrar inom ekologins gränser?

Författaren svävar själv med svaret. Förvisso skriver han på en sida att det krävs tre viktiga makroekonomiska ingripanden som behövs för att uppnå ekologisk och ekonomisk stabilitet i den nya ekonomin: strukturell övergång till tjänstebaserade verksamheter, investeringar i ekologiska tillgångar och en arbetstidspolitik som är en stabiliserande mekanism. På en annan sida skriver han: sätta ekologiska gränser för människans verksamhet, åtgärda den hejdlösa tillväxtens illitterata ekonomi och omvandla konsumismens skadliga sociala logik.

Och jag ser samtidigt några saker som jag vill väva in i den socialdemokratiska visionen om Det gröna folkhemmet 2.0. Att investera i möjligheter för människan att blomstra på ett mindre materialiskt sätt. Vi måste återuppliva begreppet allmänhetens väl. Förnya vår känsla för offentliga rum, offentliga institutioner och gemensamma mål. Investera pengar och tid i ändamål, tillgångar och infrastrukturer som vi delar. Här listar Jackson bland annat: grönytor, parker, rekreationscentra, idrottsplatser, bibliotek, museer, kollektivtrafik (vilket får mig att tänka på en text om järnvägar som Tony Judt har skrivit) och lokala marknader.

Vi Socialdemokrater måste formulera en trovärdig vision och politik för varaktigt välstånd. Vi måste börja diskutera hållbar utveckling, utan att vara rädda för att våra politiska motståndare avfärdar oss (alternativt stämplar oss) som tillväxtfientliga. Om vi inte gör det, hotar ekonomisk, social och ekologisk kollaps.

Endast vår egen förmåga att tro på och arbeta för förändring, kan göra detta möjligt. Dock räcker det inte med att du och jag börjar gräva där vi står. Våra politiska företrädare måste också ta det första steget och det innebär bland annat att börja leva som man lär. Om Olof Palme kunde göra det, om vi kan göra det, borde våra nuvarande företrädare (många av dem säger sig ju leva och verka i Palmes anda) också vara kapabla att göra det.

Tidigare inlägg i serien Det gröna folkhemmet. Version 2.0 finns här.

[UNDER STRECKET]Jimmy Sands skriver om läsvärt inlägg med rubriken Vilka är målen för en grön politik?

Det gröna folkhemmet. Version 2

Slutsatsen blir att vi nu nått en punkt där vi överskrider flera gränser för jordens förmåga att generera social och ekonomisk utveckling på lång sikt. Vi har inte bara en klimatkris att hantera utan även en global ekosystemkris.
Stockholm Environment Institute på DN Debatt.

Gröna folkhemmet kan inte bordläggas, skriver Peter Andersson på sin blogg. Läs gärna hela inlägget.

Tidigare inlägg:Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Lena Sommestad, Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Rönnebergaseminariet, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle"

If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life. It is not by chance that Margaret Thatcher—who famously declared that “there is no such thing as Society. There are individual men and women, and there are families”—made a point of never traveling by train. If we cannot spend our collective resources on trains and travel contentedly in them it is not because we have joined gated communities and need nothing but private cars to move between them. It will be because we have become gated individuals who don’t know how to share public space to common advantage. The implications of such a loss would far transcend the demise of one system of transport among others. It would mean we had done with modern life.
Tony Judt

När jag läser Lena Sommestads debattartikel i Expressen, går mina tankar till Tony Judts bok Illa far landet och specifikt hans fallstudie om järnvägar (det är nog för att hon nämner järnvägar i artikeln). Det är Judts slutkläm i fallstudien som jag citerar ovan.

Judt skriver även att man inte kan driva järnvägstrafik i konkurrens. Järnvägar är ett naturligt monopol. Sommestads slutkläm i debattartikeln:

Jag vill hävda att marknadsmodellens sammanblandning av vinstintressen och allmänintressen är en av de stora utmaningarna i svensk politik i dag. Utmaningen förstärks genom fixeringen vid en enda styrmodell. Det skymmer sikten för andra handlingsmöjligheter. Det är nu viktigt att Socialdemokraterna kan skapa ett samlande politiskt alternativ som frigör oss från marknadsmodellens låsningar, utan att för den skull glömma de positiva erfarenheter som 1990-talets förnyelse också har gett oss. Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle.

Målet för Socialdemokraterna är ett jämlikt och hållbart samhälle. Det gröna folkhemmet. Version 2.

Tidigare inlägg: Lena Sommestad, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle,Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet
Andra som skriver om Sommestads artikel: Johan Sjöberg, Martin Moberg, Ett hjärta rött, Olas tankar, Lena Sommestad, Teckentydaren

[Under strecket]
Sugen på att läsa mer av Tony Judt, då rekommenderar jag Vad är levande och vad är dött i socialdemokratin

Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle

På Rönnebergaseminariet igår, var jag och Aftonbladets chefredaktör, Karin Pettersson, rörande eniga. Delar av det hon sade under paneldebatten återfinns i dagens ledare i Aftonbladet.

Igår talade även Pettersson om behovet av socialdemokratiska tankesmedjor (nära partiet, i periferin av partiet och helt fristående tankesmedjor). Jag har gått i samma tankebanor och vi är inte ensamma om att efterlysa tankesmedjor. Inom NetRoots förs diskussioner om just tankesmedjor. Varför inte initiera en nätverksbaserad tankesmedja?

Idag sitter jag på jobbet och försöker halvt om halvt följa de seminarier som går av stapeln på Rönneberga via SVT Forum. Vad som slår mig när jag hör Sandro Scocco tala om tjänstesektorn och tillväxt och Jan Edling föreläsa om innovationspolitik, är att ingen av dem talar om eller svarar på miljörörelsens fråga – hur vi ska lyckas förena ändlös tillväxt med minskad miljöpåverkan?

Vårt samhälle har transformerats till ett prylsamhälle. Människor och medborgare har förvandlats till kunder och konsumenter. Från alla håll och kanter bombarderas vi av budskapet Konsumtion gör dig lycklig. Även den som inte har de ekonomiska medlen att konsumera, tar dyra SMS-lån, köper på kredit (och i vissa fall händer det att någon går över till den mörka sidan – kriminalitetens sida).

Svenskt Näringsliv med flera (ja, även en och annan sosse) anser att många miljöaktivister är tillväxtfientliga, eftersom de påtalar det oundvikliga – att den ökande konsumtionen de facto innebär att våra ekosystem håller på att kollabera. Lyckas vi människor inte med konststycket att förena tillväxt med minskad miljöpåverkan, så finns det en uppsjö med filmer och böcker i genren postapokalyptisk science fiction som målar upp olika scenarier för vad som kommer att ske med jorden och mänskligheten.

Om förra årets snackis var boken Jämlikhetsanden, hoppas jag att årets snackis blir Välfärd utan tillväxt (recension av boken kommer på bloggen 1/2). Professor Tim Jackson har nämligen en vision som vi socialdemokrater bör inkorporera i vår vision om det gröna folkhemmet. Att skapa ett jämlikt (och jämställt) och hållbart samhälle måste bli Socialdemokraternas stora projekt.

Andra som skriver på samma tema: Johannes Åsberg, Peter Andersson x 2 (även han anknyter till det gröna folkhemmet och jämlikhet), Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, Annarkia, Eva-Lena Jansson, Lena Sommestad, Monica Green, Peter Johansson

Tidigare inlägg:Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Rönnebergaseminariet, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

• Vart är socialdemokratin på väg? Anne-Marie Lindgren
• Vart är socialdemokratin på väg? Paneldiskussion
• Arbetslivets villkor i dag - Eva Nordmark
• Tjänstesektorn och tillväxt - Mauro Scocco
• Innovationspolitik - Jan Edling
• Arbetsmarknadens strukturomvandling - Anders Nilsson, Örjan Nyström

Att överleva en sossekatastrof

Vi börjar med att lära oss bryta bröd i lämplig storlek och kasta på betryggande avstånd utan att träffa duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och stirrande blick för att lättare smälta in och efter hand våga oss närmare. Öva gärna hemma framför spegeln. Vill du locka duvan att äta direkt ur handen, tejpa för öronen och stick in några fjädrar i håret. Eget bröd medtages.

Så lyder beskrivningen för Medborgarskolans kurs Duvmatning. Humor. Det är ett lyckat exempel på marknadsföring. ABF i Sundbyberg har också varit kreativa när de utformade sitt kursutbud. Att överleva en zombiekatastrof heter till exempel en av ABF-kurserna. Jag gillar folkbildning, men var hittar jag följande kurser:

- Att överleva en sossekatastrof
- Att bli bäst på att vara i opposition (för att aldrig hamna där igen)
- Sosselogi (vi går igenom alla sossearter med fokus på betongsossar)
- Att sluta gnälla på Moderaterna och prata S-politik istället.

Andra som skriver om intressanta ämnen: Johan Westerholm, Jonas Sjöstedt, Peter Andersson, Peter Johansson, Marika Lindgren Åsbrink

Det gröna folkhemmet (del II)

För några dagar sedan skrev jag inlägget Det gröna folkhemmet och i inlägget uppmanade jag läsarna att se Tim Jacksons föredrag på TED. I min slutkläm skriver jag:

Jag kommer att fortsätta vidareutveckla mina tankar kring det gröna folkhemmet här på bloggen. Som ett led i detta ska jag nu sätta mig och läsa rapporten Prosperity without growth?

Härmed bekänner jag att jag inte börjat läsa rapporten ännu, men vad som föranleder inlägg två i min serie om det gröna folkhemmet är en debattartikel i Expressen, skriven av professor Jackson. Tillväxtmyten är vårt största hot är rubriken på artikeln. Jackson skriver bland annat:

När tillväxten sviktar - och det har den gjort på sistone - grips politikerna av panik. Företag slåss för sin överlevnad. Folk förlorar sina jobb och ibland sina hem. En nedåtgående spiral hotar. Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer. Likväl måste vi ifrågasätta den. Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse
och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle. Den ekonomiska återhämtningen är viktig. Att försvara folks jobb - och skapa nya - är absolut nödvändigt. Men vi behöver också skyndsamt en förnyad känsla för gemensamt välstånd.

Min övertygelse, att Socialdemokraterna måste satsa på det gröna folkhemmet (och vidareutveckla de tankar vi har kring det gröna folkhemmet), stärks av Jacksons varningar. Visionen, om ett samhälle där ekonomisk utveckling, social välfärd och sammanhållning förenas med god miljö, ligger helt rätt i tiden.

Jacksons bok (med samma namn som den rapport jag hänvisar till ovan) har nu översatts till svenska. Den står nu högst upp på listan över böcker som jag vill ha. Jag läser vidare att Jackson ska träffa svenska toppolitiker nästa månad. Jag vill också träffa honom.

[UPPDATERAT]
Läs även inlägget Vem är professor Tim Jackson? på bloggen Cornucopia.