Visar inlägg med etikett solidaritet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett solidaritet. Visa alla inlägg

Vänstern och högern marscherar sida vid sida i paraden

Jag kan inte riktigt släppa Roland Poirier Martinssons text Därför bör inte KD delta i Pride.
Nu har Poirier Martinsson fått svar på tal av bland annat Röda Berget, UNT:s ledarblogg, Bengt Held, Rabiatfeminism och Tianmi. Ändock kan jag inte släppa hans text. Jag fascineras över att jag och denna man står så långt ifrån varandra.

Några ord om Stockholm Pride. I sin bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation anser Sherry Wolf att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen (Aftonbladet).

När Poirier Martinsson skriver att pride är en politiskt propagandaapparat från vänster, förstår jag faktiskt inte vad han menar och jag har ändock varit på varje Stockholm Pride sedan 1999 (utom 2003, då jag var på Europride).

På detta evenemang är stämningen hög, man umgås över partigränserna och man har kul tillsammans. Klasspolitiken har till stor del offrats men här sippar sossar rosévin med Moderaterna och de enda kamper som utkämpas är de under flatbingot eller i karaoketältet. Så låt företrädarna för KD också få vara med och ha roligt. Låt kådisarna dricka bubbel i champagnebaren, äta halvråa hamburgare från papperstallrikar och sjunga med på schlagerkvällen.

Jag funderar seriöst på att avstå från att vara med på pride detta år. Just för att jag tycker pride har blivit så urvattnad. Jag tror att jag åker till landet med hustrun istället.

Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?

Det går bra för Sverige i världsmästerskapen i ekonomisk tillväxt. BNP ökade med 7,3% under 2010. Men är det en särskilt lämplig tävling som Sverige hävdar sig så väl i?
Frågan ställs i Filosofiska rummet som gästas av Gunilla Andersson vid Glokala tankesmedjan, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele samt ultraliberalen Johan Norberg. I centrum för diskussionen Tillväxten och det hållbara välståndet står Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (som jag recenserar här).

Jag rekommenderar varmt att ni lyssnar på diskussionen.

Tidigare inlägg i serien Det gröna folkhemmet. Version 2.0 finns här och här.

De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad

Igår såg jag dokumentärfilmen Lisbet. I filmen intervjuas Olof Palme (19:35 in i filmen). Året är 1970 och han paddlar kanot med två söner utanför Harpsund. Palme säger:

Vi är väldigt noga med hemma att inte dra på sån överkonsumtion. Vi anser att det vore praktiskt fel, det vore ideologiskt fel. Det gör vi inte därför att det skulle se... att det ser bättre ut, men därför att vi upplever det som ideologiskt nödvändigt. Vi skulle inte kunna företräda de idéer som vi företräder om vi levde på ett annorlunda sätt.
Att leva som man lär.

Det innebär inte att vi sossar eller för den delen övriga medborgare som strävar efter frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbar utveckling ska klä oss i trasor och aska och endast äta gröt, men när det finns politiska företrädare som ofta tar stora, vackra ord i sin mun (om det så är ord som de jag redan nämnt eller ord som rättvisa och schyssta arbetsvillkor), när dessa företrädare utgår från ett fåtal och inte alla människor när de orerar högt och brett, när de inte lever som de lär, då är det de facto dubbelmoral, eller för att använda Johan Westerholms ord skenhelighet. Westerholms inlägg handlar om en progressiv utrikespolitik och där ger han bland annat Gabriel Wikström en känga (läs gärna kommentarerna till inlägget också). Westerholm skriver bland annat:

Den livsstil du och jag samt resten av våra nära och kära har valt förutsätter nämligen en sak: Klyftor i samhället – lokalt som globalt. [...] Att prata om frihet, jämlikhet och solidaritet går bra men när det kommer till mikro-planet, där din omgivning lever, och redovisa konsekvenserna blir det inte lika lätt längre.

Sedan jag började läsa på olika handelsavtal och sätta mig in i dess konsekvenser har jag sakta men säkert börjat förändra min livsstil. När ett par svarta chinos inte är svarta längre köper jag inte nya, jag färgar om dem. Jag har ett par skor för varje vardag i veckan – jag har inte köpt nya skor på tre år. Skor håller längre om de får vila minst två dagar. Rocken jag har köpte jag för tio år sedan – den ser ny ut men så är den hos skräddaren vartannat år. För två år sedan köpte jag en ny Harris Tweed, jag räknar nog med att den håller minst tio år till. Konservativt klädval – javisst – men tidlöst. Ingenting gör mig chic, men kanske kanske så har jag börjat gräva där jag står inser jag.
Ett liv i välstånd består, förutom av tillgång till mat och tak över huvudet, av vår förmåga att delta i samhällslivet, av mål med livet och att vi kan drömma. Våra bästa stämningars längtan, som Tage Erlander skulle ha uttryckt sig. Strävan mot dessa mål har vi löst medelst materiella medel. I sin bok Tillväxt utan välfärd (som jag recenserat här), ägnar Tim Jackson många sidor åt konsumismens ”järnbur”. Vårt välstånd har blivit synonymt med våra materiella tillgångar. Att konsumera är att vara "rik". Vi kommunicerar vår tillhörighet, vår status och vår livstil genom saker.

I min bekantskapskrets finns det en person som är vad man (nedsättande?) kallar för prylbög. Innan iPhone lanserades i Sverige åkte han till exempel till Frankrike och inhandlade en sådan för (om jag inte missminner mig) 12 000 kronor (han var också den första jag såg med en iPad). Det finns en massa människor som byter ut sina mobiltelefoner i samma takt som jag byter trosor (OK, det sista var en hyperbol), utan en tanke (eller så skiter de fullständigt i det faktum?) att det förekommer oacceptabla förhållanden bakom vår mobila värld.

Jag är inte heller felfri. Det är inte det jag påstår, men i likhet med Westerholm har jag börjat gräva där jag står. Jag har dragit ner på min köttkonsumtion (men äter tyvärr fortfarande kött), jag handlar inte alltid ekologiskt, rättvisemärkt eller närodlat och igår köpte jag ett par converse (vilket sker i genomsnitt vart tredje år). En annan person i min bekantskapskrets är vegan. Vi har livliga diskussioner som ofta handlar om köttkonsumtion kontra genmanipulerade sojaprodukter. Hon springer också omkring i converse. Skor, som numer tillverkas i Kina. Vid genomläsning av till exempel CorpWatchs rapport Working Conditions in Sports Shoe Factories in China, hoppas jag naivt att det enbart gäller för skofabriker som tillverkar Nike och Reebok och inte Converse.

När Tim Jackson skriver att vi måste lämna konsumismens "järnbur", håller jag förstås med honom, men hur skapar vi ett samhälle där människor blomstrar inom ekologins gränser?

Författaren svävar själv med svaret. Förvisso skriver han på en sida att det krävs tre viktiga makroekonomiska ingripanden som behövs för att uppnå ekologisk och ekonomisk stabilitet i den nya ekonomin: strukturell övergång till tjänstebaserade verksamheter, investeringar i ekologiska tillgångar och en arbetstidspolitik som är en stabiliserande mekanism. På en annan sida skriver han: sätta ekologiska gränser för människans verksamhet, åtgärda den hejdlösa tillväxtens illitterata ekonomi och omvandla konsumismens skadliga sociala logik.

Och jag ser samtidigt några saker som jag vill väva in i den socialdemokratiska visionen om Det gröna folkhemmet 2.0. Att investera i möjligheter för människan att blomstra på ett mindre materialiskt sätt. Vi måste återuppliva begreppet allmänhetens väl. Förnya vår känsla för offentliga rum, offentliga institutioner och gemensamma mål. Investera pengar och tid i ändamål, tillgångar och infrastrukturer som vi delar. Här listar Jackson bland annat: grönytor, parker, rekreationscentra, idrottsplatser, bibliotek, museer, kollektivtrafik (vilket får mig att tänka på en text om järnvägar som Tony Judt har skrivit) och lokala marknader.

Vi Socialdemokrater måste formulera en trovärdig vision och politik för varaktigt välstånd. Vi måste börja diskutera hållbar utveckling, utan att vara rädda för att våra politiska motståndare avfärdar oss (alternativt stämplar oss) som tillväxtfientliga. Om vi inte gör det, hotar ekonomisk, social och ekologisk kollaps.

Endast vår egen förmåga att tro på och arbeta för förändring, kan göra detta möjligt. Dock räcker det inte med att du och jag börjar gräva där vi står. Våra politiska företrädare måste också ta det första steget och det innebär bland annat att börja leva som man lär. Om Olof Palme kunde göra det, om vi kan göra det, borde våra nuvarande företrädare (många av dem säger sig ju leva och verka i Palmes anda) också vara kapabla att göra det.

Tidigare inlägg i serien Det gröna folkhemmet. Version 2.0 finns här.

[UNDER STRECKET]Jimmy Sands skriver om läsvärt inlägg med rubriken Vilka är målen för en grön politik?

Frihet, jämlikhet och solidaritet



Idag vill jag rekommendera Sandro Wennbergs inlägg i den socialdemokratiska idéutvecklingen. Wennberg inleder inlägget med:
Socialdemokraterna måste återknyta till de tidlösa och grundläggande ideologiskt viktiga begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa begrepp är och har alltid varit centrala i socialdemokratisk idéutveckling. De återkommer i partiprogram, högtidstal och pamfletter. Problemet är att de inte har fyllts med en innebörd som appelerar till stora väljargrupper i dagens Sverige. De är inte längre begripliga för personer utanför den innersta kärnan av Socialdemokratin.

Socialdemokraterna behöver uppgradera sin stora plan, sin vision för framtidens samhälle, men planen måste bygga på partiets idétradition. Men vad är Socialdemokratins idétradition? Eller uttryckt i en numera sliten fras: Vad vilja Socialdemokraterna?
Frihet, jämlikhet och solidaritet. Ord jag älskar och som jag använder mig flitigt av, men jag misstänker att Wennberg kan ha rätt. Orden kanske inte längre är begripliga för personer som befinner sig utanför arbetarrörelsen? Ja, det kan eventuellt finnas personer i arbetarrörelsen, som inte (längre) förstår innebörden av orden.

Inom ÖKK (Öppna kriskommissionen) ska vi nu sammanställa allt material som inkommit i ämnet idéutveckling, vilket kommer att resultera i kommissionens andra rapport. Till det materialet kan vi nu infoga Wennbergs inlägg.

The Best of The Spirit Level

LO har i dagarna gett ut en skrift om Jämlikhetsanden - Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i. Den kan ses som en light version av Jämlikhetsanden.

Enligt mig (och många andra) är Jämlikhetsanden, en av de viktigaste böckerna som getts ut i vår tid och bör läsas av alla, oavsett partifärg. Jag har skrivit om den ett antal gånger (se nedan för ett axplock).

Skriften består av 24 sidor och illusteras av Robert Nybergs fantastiska teckningar och består av mindre än 10 diagram (vilket jag uppskattar, då jag, i motsats till till exempel Marika Lindgren Åsbrink och Viktor Tullgren, har svårt/ogillar för diagram och statistik).
Skriften kan köpas till självkostnadspris - 6 kr/st. Beställningen sker via mejl till kontakt@karnevalforlag.se eller direkt via hemsidan. Även själva boken kan man nu rekvirera för endast 169 kronor (porto tillkommer).
Skriften går även att ladda ner som pdf här.

Ett kort svar till Per Ankersjö...

... eller Varför hatar högern jämlikhet?, eller Det handlar inte om avundsjuka, det handlar om frihet, jämlikhet och broderskap.

Väl hemkommen efter att ha jobbat 10 1/2 timme på ett vanligt kneg, "råkade" jag gå in på knuff och vidare "råkade" jag läsa Per Ankersjös inlägg Avundsjukans parti. Eftersom jag är trött och sliten efter att ha jobbat tre långa pass denna vecka, så blir mitt svar tyvärr kort.

På betald arbetstid har jag haft möjlighet att läsa. Just nu läser jag boken Jämlikhetsanden och det är den boken som jag tänker på när jag läser Ankersjös inlägg. Jag såg vidare hans klipp Margaret Thatcher on Socialism och då svarar jag med följande bild från boken Jämlikhetsanden. Ibland behöver man inte skriva eller säga mer:

Multisolidaritet

För att komma någonstans är det centralt att förstå att mänskligt liv och social rättvisa alltid kräver solidaritet, men solidaritet kan inte endast gälla en fråga. Den feministiska vänsterpolitikens framtid finns i förståelsen av en progressiv mångrörelsepolitik där flera sociala rörelser bildar öppna koalitioner med varandra och på så sätt kan syresätta den parlamentariska politiken. Feminister kan inte endast inrikta sig på kön lika lite som socialister inte enbart kan fokusera på klassrelationer. Nu gäller det att inse att en bra vänsterpolitik inte fordrar enhetlighet i de politiska leden utan bör inrikta sig på multisolidaritet.
-
Ovanstående skriver Tiina Rosenberg i sitt bidrag till debattantologin Efter ett kvartssekel av nederlag. En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden (som jag recenserar här). Det är multisolidaritet jag tänker på när jag läser Rosenbergs recension av Sherry Wolfs bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation i Aftonbladet.
-
Rosenberg skriver i sin recension:
-
Den klassiska gaykulturen bygger på tanken om en motkultur där den knutna näven mot lila bakgrund delar ikonografisk kamptradition med andra sociala rörelser som black power, kvinnorörelsen, samt olika antikoloniala och antirasistiska rörelser.
Under 1970-talet var människor inom hbt-rörelsen också vänsterpolitiskt aktiva och förde ut budskapet till arbetarrörelsen, fackföreningar och andra sociala rörelser där ordet solidaritet var självskrivet. Identitetspolitik kallades det då, men gayrörelsen förhöll sig också till ett större politiskt sammanhang. Detta engagemang blev grunden till den lagstiftning som ett par decennier senare har förändrat livet för hbt-människor i ett antal västländer. Nu började det talas om sexuell orientering, sexuell läggning och sexuell preferens.
Gayrörelsen har navigerat mellan biologistiska och socialkonstruktionistiska förklaringar, men övergivit tanken om icke-heterosexualitet och icke-könsnormativitetet som livsstil. På livsstil, som i liberal anda anses vara ett fritt val, kan inga rättigheter baseras.
-
Sherry Wolf anser att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen.
-
Jag håller delvis med Rosenberg och Wolf, men vill ändock hävda att Stockholm Pride inte är klasslös. Under många år har Socialdemokraterna och LO (även andra delar av arbetarrörelsen är med) gjort gemensam sak under parollen We are family. Vi har tillsammans marscherat i paraden. Vi har haft ett gemensamt tält i parken (inklusive ett seminarietält). De föredrag och seminarier vi har hållit, har varit fackliga och politiska. För två år sedan, under Stockholm Pride, presenterade LO sin policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet och i samma veva presenterade HBT-socialdemokrater i Stockholm sitt hbt-politiska program. Klasskampen är i hög grad aktuell även under Stockholm Pride.

Min förhoppning är att We are family utvidgas, till förmån för en progressiv mångrörelsepolitik där flera sociala rörelser bildar öppna koalitioner med varandra och på så sätt kan syresätta den parlamentariska politiken. Multisolidaritet bör och skall vara en del av hbt-rörelsen.
-
(Foto: Mattias O, Stockholm Pride)

Såväl Sossar som fackliga är aktiva i kyrkovalet

“Tvärtom, jag har aldrig känt så stort intresse för valet runt om i landet. SSU, Kommunal och HBT-Sossarna är aktiva.”

Olle Burell, Socialdemokraternas första namn på kyrkolistan och tillika gruppledare, ger svar på tal i DN (s. 12), när Martin Garlöv, ledande för Posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) i Uppsala stift, hävdar att partiernas intresse för kyrkovalet minskar.

Tidigare inlägg om kyrkovalet: 16-åringar får presentkort om de går och röstar SATC-sossarna och kyrkovalet Svårmodig kyrka Vykort inför kyrkovalet 20 september hallå där... Åsa Einerstam

Mer om kyrkovalet: Socialdemokraterna Svenska kyrkan

16-åringar får presentkort om de går och röstar

Martin Moberg uppmärksammar ett spekulärt sätt för att få 16-åringar i Asarums församling att gå och rösta i kyrkovalet. Är du 16 år får du en presentcheck på 200 kronor. Nej, jag anser inte att det är rätt sätt att locka ungdomar till kyrkans utsvultna valurnor.
Ungdomarna i Asarums församling är också skeptiska till tillvägagångssättet:


Det finns bättre sätt. En bra valplattform, bör räcka för att ungdomar går och röstar. Socialdemokraterna vill bland annat:

– att samkönade par ska välkomnas att gifta sig i Svenska kyrkan.
– att Svenska kyrkan ska vara en jämställd mönsterarbetsplats.
– att Sveriges kyrkor ska vara välvårdade och öppna för alla.

Sedan är det också viktigt vilka företrädare vi har. I kyrkovalet kan du kryssa upp till tre kandidater. Vill du kryssa en ung tjej så kan du till exempel kryssa min fru Åsa. Utöver Åsa, slår nätverket Sq2540sthlm ett slag för fem andra kyrkopolitiker i Stockholm.

Tidigare inlägg om kyrkovalet: SATC-sossarna och kyrkovalet Svårmodig kyrka Vykort inför kyrkovalet 20 september hallå där... Åsa Einerstam

Mer om kyrkovalet: Socialdemokraterna Svenska kyrkan

SATC-sossarna och kyrkovalet

Nätverket Sq2540sthlm slår ett slag för sex kyrkopolitiker i Stockholm, däribland min fru, som heter Åsa Andersson i listorna till kyrkovalet (men som numer heter Einerstam):
-
Den 20 september är det kyrkoval med rösträtt för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Kyrkopolitiken bestämmer kyrkans utveckling, t.ex. om det ska var tillåtet med kvinnliga präster och samkönade äktenskap.
För 51 år sedan fick kvinnor rätt att prästvigas inom Svenska Kyrkan, men fortfarande förekommer kvinnoprästmotstånd. I höst ska kyrkomötet (Svenska Kyrkans motsvarighet till riksdag) besluta om samkönade äktenskap. Om du är med i Svenska Kyrkan tycker Sq2540sthlm därför att borde rösta. Vill du kryssa kvinnor mellan 25-40 år föreslår vi någon av följande:


Ann-Sofie Nelstrand, 26 år
Eva Li Prades, 33 år
Laila Naraghi, 26 år
Nanna Tranströmer, 29 år
Susanne Lindberg Elmgren, 39 år
Åsa Andersson, 34 år


Alla dessa finns på Socialdemokraternas lista till kyrkomötet. I kyrkovalet röstar du även till Stiftsfullmäktige och fullmäktige i din egen församling. På listorna finns kandidaternas ålder angivet. Såklart tycker vi att du ska passa på att kryssa kvinnor mellan 25-40 år! I kyrkovalet kan du kryssa upp till tre kandidater.

Vill Gudmundson måhända vara Stanford?

Bloggosfären uppmärksammade igår Per Gudmundsons ledare Nu kommer Sex and the city-sossarna. Nätverket Sq2540sthlm fick därmed en massa gratisreklam. Jag misstänker starkt att på nästa träff (15 september, klockan 18:30 på Sjögräs) dyker det upp extra mcket folk. Tack Gudmundson!
-
Trots all uppmärksamhet i bloggosfären (se nedan), känner sig ändock grundarna av Sq2540sthlm nödgade att replikera på SvD. Repliken är i mångt och mycket upprepningar av vad S-bloggare redan har skrivit. Dock tycker jag att följande mening är värd att citera:
-
Du är ingen Mr. Big, Per Gudmundson, men kom gärna och diskutera politik med oss på nästa 'Ännu en träff', vi bjuder på en Cosmopolitan och du får vara vår Stanford.
-
Läs även Johan Westerholms inlägg Jag är avundsjuk på Per Gudmundson men inte bitter och Rebellas inlägg Det är som är sex and the city-sossarna (Anna Ardin, som skrivit inlägget på Rebella, har även skrivit ett inlägg på sin egen blogg).
-
Tidigare inlägg: Sex and the city-sossarna
Johan Westerholm, Peter Andersson, Karin Berg, Calle Fridén, Johanna Graf
-

Sex and the city-sossarna

Allra mest vänster är de unga kvinnorna. Hela 63,4 procent av kvinnor
mellan 18 och 34 år sympatiserar med något av de rödgröna partierna.
Alliansen är ungefär lika populär som en myggsvärm i Österfärnebo
-
Per Gudmundson har skrivit en ledare (och ett blogginlägg) om nätverket Sq2540sthlm, som inte är ett (uttalat) Socialdemokratiskt nätverk (vilket Gudmundsson skriver), utan vänder sig till unga kvinnor som anser att det är bra om det blir ett regeringsskifte år 2010.
-
Jag har själv varit på tre av dessa träffar, träffar i snygga barer som Rival eller Sjögräs, över ett glas vin, för att diskutera politik ”under trevliga former”, som Gudmundson uttrycker sig i ledaren. Där har jag träffat unga, välutbildade kvinnor med toppjobb, välfyllda plånböcker, märkeskläder och som är intresserade av politik och samhälle.
-
Jag har påpekat att det saknas ett klassperspektiv i detta nätverk, då arrangörerna väljer barer där en deciliter vin kostar 75 kronor men har, efter en nätdiskussion, insett att detta nätverk inte vänder sig till mig. Jag är ju redan aktiv partimedlem, arbetat som ombudskvinna på S-kvinnor, sitter i styrelsen för HBT-sossarna i Stockholm och jobbat med valrörelse och kampanj. Jag må ha en magisterexamen från Uppsala Universitet (men inget välbetalt jobb) men jag är definitivt ingen Sex and the city-tjej.
-
Målgruppen för detta nätverk är unga akademikerkvinnor med (inte nödvändigtvis) välbetalda, intressanta jobb, kvinnor som är intresserade av såväl mode som politik, kvinnor som är Sex and the city-tjejer. Jag håller med Gudmundson när han, i sin slutkläm, skriver:
-
Man kan säga oerhört mycket gott om det socialdemokratiska kvinnoförbundets ledare Nalin Pekgul, men inte att hon är vad en ung citykvinna normalt associerar till när hon sjunker ned med sin Ben&Jerry’s framför reprisen av Desperate housewives . Av utvecklingen att döma har framtidens S-kvinnor dock identifierat just det som huvudproblemet.
-
Jag håller dock inte med Gudmundson när han menar att vi Socialdemokrater inte har någon politik för dessa unga akademikertjejer och medelst detta nätverk försöker lura kvinnor att rösta på S, V eller MP. Gudmundsson vill naturligtvis att dessa tjejer ska rösta borgerligt, men dessa Sex and the city-tjejer kommer att rösta vänster av anledningar jag har skrivit om i inlägget Därför är vi kvinnor Vänster .
-
Det är bra att det finns nätverk som Sq2540sthlm, nätverk som vänder sig till andra målgrupper än vad Socialdemokraterna/S-kvinnor brukar göra.
-
Apropå unga kvinnor, kommer jag att följa med Unga S-kvinnor Rebella ut till Rösjön för att, under en helg, diskutera politik, planera verksamhet och laga mat (det är självhushållning som gäller). På kvällarna kommer jag att umgås vid den öppna spisen med de andra rebellorna över ett glas vin (från en medhavd bag-in-box). Sex and the city-tjejer är naturligtvis också välkomna!
-
-
[UPPDATERING]
Ett smakprov på Gudmundsons kvinnosyn hittar du här. Han skriver bland annat:
...den här bilden gör mig nästan lite k*t!http://www.flickr.com/photos/92103103@N00/113385545/

Alla ska betala den gemensamma välfärden

Idag på DN Debatt skriver Socialdemokraten Per Borg att välfärden måste finansieras med ökade privata inslag. Nej, skriker jag rätt ut. Genom att höja skatterna och låta alla bidra till den generella välfärden har vi råd med välfärden. Har vi egentligen råd att låta bli?
-
Den omvända Robin Hoodpolitik som den Moderatstyrda regeringen har ägnat sig åt och kommer att fortsätta ägna sig åt, gynnar de som redan har. Ta från de fattiga och ge till de rika. Den politik vi har sett från Högerregeringen handlar om ideologi.
-
Utförsäljningshysterin (de säljer ut det som är vårt!) som denna regering har ägnat sig åt, är också blott och bart ideologi. Hur misslyckad utförsäljningen än är (eller kommer att visa sig att vara), så handlar det om marknaden och inte om människan. Vårdtvång Stockholm, utförsäljningen av allmännyttan, överexploateringen av friskolor (där våra skattepengar inte går tillbaka till skolorna utan istället till riskkapitalbolag)... Klassklyftorna ökar hela tiden i samhället.
-
Vi är på väg mot ett samhälle med Herrskap & Tjänstefolk. Det är precis det som den Moderatstyrda regeringen vill. Herrskapet behöver inte vara, som förr, de absolut mest välbärgade/rika/överklassen. År 2009 kan det lika gärna vara den övre medelklassen. Men du som befinner dig i den övre medelklassen -varför röstar du på borgarna? Det är lätt hänt att du blir sjuk eller arbetslös och då kanske du befinner du dig i en helt annan situation.
-
Därför ska vi alla betala den gemensamma välfärden. Därför måste vi höja skatterna och hur utslitet ordet SOLIDARITET än är, så handlar det just om solidaritet.
-

Sosse lagom

Man får bara inflytande om man lär sig dunka rygg, blir lyssnad på om man säger ja. Blir bara befordrat om man vägrar se världen som den ser ut.
Åsa Linderborg, Håll med eller håll käft
-
Jag kommer aldrig att stå på någon S-lista. Jag gick tidigt ut med att jag ville jobba partipolitiskt på tjänstemannanivå och verka som ”fritidspolitiker”, men om jag hade haft denna politiska ambition (eller får denna ambition), skulle jag nog bli lika besviken som några av de, förhållandevis unga, partikamrater som jag mött och som drömmer om en plats i riksdagen, Stadshuset eller i en S-regering.
-
– Partiet satsar inte på mig, för jag är inte någon ja-sägare.
– Jag ifrågasätter, det gillar inte partiet.
– X (högt uppsatt sosse) gillar inte mig och därför är det kört för min del.
– Jag tillhör Stockholms stad och inte län och ”falangsossarna” gör det omöjligt för mig att göra denna ”karriär”.
– Jag har inte fackligt stöd/fackets mandat.
– Jag är inte tillräckligt ”lagom”.

-
Sex citat från sex unga sossar. Dessa sossar har ett brinnande engagemang. Politik är att vilja, sade Olof Palme och dessa sex sossar vill, men stoppas av partiet eller ska jag skriva ”vissa företrädare för partiet”?
-
Det är precis dessa sex sossar jag vill se i riksdagen, Stadshuset eller i en S-regering, men eftersom de anses obekväma, bråkiga, radikala, för mycket vänster, för mycket höger et cetera kommer de aldrig att släppas fram.
-
I likhet med några av dem är jag inte en ja-sägare. Jag är oftast för mycket vänster, ibland är jag för mycket höger, men jag är aldrig lagom. Jag är inte mellanmjölk.
-
En partiräv sade till mig, apropå mitt inlägg Bättre kan du Ibbe!, att jag var illojal mot partiet. I hans värld skall vartenda budskap, som sänds ut från högkvarteret, sväljas med hull och hår och man skall tala sig varm om de utspel som våra företrädare gör, även när man inte håller med (annars ska man vara tyst). Vi har tillräckligt många kritiker, måste även du kritisera?, frågade denna herre. Enligt honom ska vi kritisera internt, vi skall absolut inte skriva artiklar, blogga eller twittra om detta. Vi får gärna blogga och twittra om det gynnar partiet.
-
Andra partikamrater ansåg att mitt inlägg om Baylan var en "regelrätt sågning". De kan inte ha läst de övriga blogginläggen som handlade om Baylan den dagen.
-
Var och varannan dag dimper det ner pressmeddelanden och/eller uppmaningar i inkorgen att jag och andra sossar ska blogga/skriva om vissa saker. Många mejl inspirerar mig till att just blogga om det som anses aktuellt eller viktigt, men ibland tvärvägrar jag.
-
Min mammas släkt lever i Tyskland. Min mamma är född 1931 och var därmed tonåring när Andra Världskriget tog slut. Större delen är Wessies (där en och annan, under Andra Världskriget, var nazist), men några är även Ossies. Östtyskar, som bodde i diktaturen DDR, där partiet var staten och Stasi fanns i varenda buske. Vi hälsade på några gånger, såväl före murens fall som efter. Kanske är det mina släktingars berättelser och det jag har läst om DDR (och Nationalsocialismen) som gör att jag aldrig blir sosse lagom?
-
Partiet (eller låt oss säga vissa företrädare för Socialdemokraterna) kanske anser att jag är obekväm, kanske rent utav en belastning för partiet. För min egen skull och för mina läsare vill jag visa att Socialdemokraterna fortfarande är ett folkrörelseparti som har högt i tak.
-
Åsa Linderborg avslutar sin artikel Håll med eller håll käft med två frågor: Ska man vara lojal med partiprogram och ideologiska principer eller ska man vara lojal med en partiledning som dagtingar med det allra heligaste? Eller ska man i stället för lojalitet prata om solidaritet – med dem som förtjänar det?
-
Mitt svar som sosse är glasklart – Solidaritet med dem som förtjänar det och lojalitet gentemot de ideologiska grundvalar som gjorde att jag gick med i partiet. Mina läsare ska veta att jag ifrågasätter och att jag inte sväljer ”allt” med hull och hår. Jag kommer även i fortsättningen att vara en kärleksfull kritiker. Framför allt kommer jag även i fortsättningen att opponera mig mot den orättvisa politik som borgarna för.

Strejk - en utmärkt lektion i kollektiv styrka

Mina partikamrater blir ofta upprörda när de hör att jag inte är med i facket. De likställer det med att jag är emot facket och inget kan vara mer fel än det. Jag har varit med i facket. Som student, arkeolog och museilärare var jag med i DIK och när jag började jobba som vakt, gick jag med i Transport, avdelning 5. Anledningarna till att jag gick ut ur Transport är många, men jag kan räkna upp några (och de är mina högst personliga): hur de förvaltade medlemmarnas pengar (åkte på dyra konferenser, suparresor till Finland et cetera), det svaga juridiska stöd till medlemmar i "knipa" och hur ofta de ställde sig på arbetsgivarens sida. Jag kände att jag inte hörde hemma i Transport, åtminstone inte som vakt och inte som akademiker, dock stannade jag kvar i a-kassan.
-
Jag tror att det är oerhört viktigt att känna sig hemma i ett fackförbund!
-
I dagarna har jag begärt utträde ur Transports a-kassa, till förmån för Akademikerförbundets kassa. Vilken pappersexercis detta har inneburit. Jag har fått tagit hjälp av min flickvän som är fackligt aktiv. I helgen fick jag höra av några partikamrater att jag måste gå med i Handels, eftersom jag jobbar som ombudskvinna, eftersom "Akademikerförbundet bara var skit". Ja, men jag känner mig inte hemma i Handels heller.
-
Vad jag egentligen vill säga med detta inlägg är att jag är för facket och framför allt stödjer jag medlemmarna i Vårdförbundet. Läs till exempel mitt inlägg Sjuksköterskor förenen eder.
-
Till Vårdförbundet strömmar nu nya medlemmar (hur är det med medlemsraset i de andra fackförbunden?). Många gör det av rent egoistiska skäl (läs ekonomiska), andra gör det av solidaritet.
-
Ingvar Persson skriver i sin krönika Strejken - en utmärkt lektion i kollektiv styrka (Aftonbladet):
-
Orsaken är naturligtvis konflikten, och ett motiv antagligen rent ekonomiskt. Bland de nyblivna medlemmarna i Vårdförbundet finns säkert en och annan som insett att de står inför valet att strejka på egen bekostnad eller bli strejkbrytare, svartfötter. Då kan konfliktfonderna hjälpa upp den fackliga medvetenheten.
Jag misstänker dock att det bland Vårdförbundets nya medlemmar finns många som har mer än ekonomiska motiv. Som kanske för första gången förstår vad facklig organisation handlar om. En strejk kan nämligen vara en utmärkt lektion i styrkan i kollektivt handlande.

-
Men finns solidariteten hos de andra fackförbunden? I den här konflikten håller sig de flesta fackförbund "neutrala" det vill säga de ställer sig inte bakom Vårdförbundets lönekrav. Varför? Till och med LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin säger till DN: Jag stöder kampen för jämställda löner men jag tror att ett förbund inte kan kräva mycket mer än andra för då leder det till krav på kompensation.
-
Vårdförbundets lönekrav är inte orimliga! Betänk vad andra tjänar som inte har ett jobb som innebär liv eller död. Utbildning måste löna sig och inte tvärtom som i det här fallet.

Solidaritet & Frihet v. Egoism

Men i Stockholm blir många ensamma. Känslan av att tillhöra ett kollektiv försvinner. I mindre städer träffar man hela tiden folk man känner och påminns om att man har gemensamma intresse och behöver varandra. I Stockholm tävlar man med armbågarna. Då är det lätt att tappa solidariteten [...]
-
Detta och mycket annat skriver Johanna Graf i sitt blogginlägg Vi bär varandra inuti. Läs inlägget (hon avslutar med en mycket talande dikt, men vem är författaren)!
-
Graf undrar i sitt inlägg varför inte stockholmare i högre utsträckning röstar på socialdemokraterna. Det är ett inlägg som handlar om solidaritet, egoism, bidrag, stress, arbete, vad socialdemokraterna vill, om socialdemokraterna i Stockholm verkligen vet vad de vill...
-
Det här skrev jag i mitt inlägget Valanalys från mitt hbt-perspektiv:
-
Vi som bor i Stockholm (jag kommer hädanefter att referera till oss som "stockholmare") hör till landets mest välbärgade invånare. Vi är få som jobbar i offentlig sektor och industri. Vi jobbar snarare i service- bank och finanssektorn.
I Stockholm är det mycket individtänkande. Till exempel vill personer som jobbar i NK-disken eller på bank (trots att de har låg inkomst) inte tillhöra "förlorarna", de vill inte tillhöra en lägre klass, snarare känner de samhörighet med de övre skikten i samhället. Dessa låginkomsttagare röstar borgerligt och hänger på Stureplan och identifierar sig med de välbärgade. Det är viktigt att vi inom (s) förstår detta. Bara för att man har en låg lön och jobbar som assistent på något stort, privat företag, innebär det inte att man per automatik röstar på ett parti för att få det bättre, man röstar på det parti som står för den livsstil man egentligen vill ha.
Alla ska med sa vi sossar, men vi sade inte vart.
-
I samma inlägg skrev jag att vi socialdemokrater måste definiera frihet utifrån vår ideologi och utifrån vår värdegrund. Moderaterna och folkpartiet ger sken av att de har ensamrätt till begreppet frihet. Det går inte att sätta ©, ™ eller ® i anslutning till frihet!
-