En gudomlig hyllning till Maud Olofsson

Var tid har sina hjältar. I antikens Grekland och Rom var det främst manliga gudomligheter som kämpade mot märkliga vidunder. I vårt 2000-tal är det en norrländsk ledarkvinna som slåss för människors livsvillkor. Maud Olofssons storverk betyder mycket för Sveriges framtid.


Så inleder Centerns partisekreterare, Michael Arthursson, sitt nyhetsbrev. Every time has its heroes... Jag kan riktigt höra Don LaFontaines legendariska röst, när jag läser ovanstående ord.

Brevet har den passande titeln Mauds 12 storverk. Det är förstås en travesti på Herakles/Herkules 12 storverk. Olofsson har dock inte bekämpat det nemeiska lejonet eller den lerniska hydran. Nej, hon har ägnat sig åt större saker än så:

1. Nystarten. Ett trött och håglöst centerparti fick 2001 ny kraft, en tydlig politisk kurs och alltfler anhängare.

2. Det öppna Sverige. Socialdemokraternas planer på övergångsregler för att hindra medborgare i de nya EU-länderna från att arbeta i Sverige sändes utan pardon till papperskorgen.

3. Federalismen. Som första parti utmejslade Centerpartiet en klar politisk idé om hur samhället kan byggas ur ett medborgarperspektiv. Från lokal till internationell nivå.

4. Landsbygdslyftet. Från larmet om den regionala och sociala klyvningen till en sammanhållen landsbygdsstrategi och etableringen av Norrlands Innovation.

5. Högforsmötet. Efter decennier av borgerlig splittring bildades Alliansen hemma hos Maud 2004. Få kunde då ana Alliansens betydelse.

6. Detroni(s)eringen. För fem år sedan hade socialdemokraterna styrt Sverige i 65 av 74 år. Men i september 2006 började den postsocialdemokratiska eran när alliansen segrade.

7. Skattebetalarnas pengar. Många ropar på att regeringen ska spendera miljarder av skattebetalarnas pengar på att köpa bilfabriker. Men Maud har bestämt hållit emot.

8. Klimat- och energiöverenskommelsen. Efter Alliansens överenskommelse om klimat och energi har den gröna energin äntligen fått rejäl fart. Och ingen vill investera i ny kärnkraft när pappa staten inte står för notan.

9. Entreprenörsvågen. Förr brukade näringsministrarna kallas pratministrar. Men med Maud vid rodret har nyföretagandet i Sverige slagit nya rekord.

10. Kvinnoförebilden. Den enda svenska kvinnliga partiledare som samtidigt klarat att regera landet. Maud har skapat ambassadörsnätverk för kvinnors företagande som slår nya rekord. Hennes liberala feminism skapar ny frihet för många kvinnor.

11. Nybyggarlandet. Vissa hukar i den nationalistiska politiska snålblåsten. Men Maud vågar ta debatten om att vi behöver fler människor som kommer till Sverige och arbetar.

12. Värderingsskiftet. Steg för steg börjar alltfler förstå att det är människor och företagare som skapar de nya jobben. Inte staten och myndigheterna. Utan alla vi ivriga bävrar.


Alla kommentarer, vad beträffar de 12 punkterna, är onödiga. De talar för sig själva. Jag vill istället upplysa Arthursson att efter hybris kommer nemesis.

Andra på samma tema: Alliansfritt Sverige, Peter Högberg, Jonas Sjöstedt,

Min önskelista


För några dagar sedan bad Gunilla Källenius mig att skriva en önskelista på partikamrater som jag vill se i Riksdag, Landstingsfullmäktige och Kommunfullmäktige. Listan är för Stockholm stad (utom landstinget, där jag även slängde in några från Lenet). Jag kommer med största sannolikhet att revidera listan ett flertal gånger.

Risken med dessa listor är nämligen att man glömmer några stycken partikamrater. Jag må ha ett stort kontaktnät inom Socialdemokraterna, men jag vet naturligtvis inte vilka alla är. Vidare lämnar vissa politiken och andra tillkommer. Därtill finns det en massa politiska tjänstemän som saknas på dessa listor (tjänstemän som skulle bli utmärkta förtroendevalda). Jag inser vidare att jag, i motsats till Göran Persson, har lättare att rada upp en massa kvinnor, men när det kommer till männen får jag verkligen leta. Jag har lyckats få in en och annan hbt-person, men när jag ser alla namn saknas det invandrare. En person med funktionsnedsättning finns med på listan.

Jag har försökt undvika personer som ingår (eller är prospects) i de så kallade Familjerna. Några av namnen, förekommer på flera listor. Om ni letar efter mitt namn, så finns det inte med. Jag vill nämligen helst jobba som politisk tjänsteman. Bakom kulisserna. Om jag blir nominerad, vill jag hitta mitt namn på listorna för landsting och kommun.

Önskelistan (version 2. Den första versionen har endast Källenius fått)

I Riksdagen vill jag se följande personer:
Josefin Deiving, Birgitta Evengård, Petra Larsson, Kristina Persdotter, Linnea Björnstam, Eric Sundström, Nisha Besara, Kajsa Borgnäs, Fredrik Jansson, Anders Göransson, Martin Engman, Claes Borgström, Johan Sjölander, Joe Frans, Johnny Naderéus, Anna Ardin, Moa Neuman, Marika Lindgren Åsbrink, Katrine Kielos, Catharina Ullström, Emma Lennartsson

I Kommunfullmäktige:
Gabriella Granditsky (oppositionsborgarråd), Leif Rönngren, Håkan Andersson, Sanna Vent, Mia Sundelin, Anna Ardin, Sara Gunnerud, Åsa Einerstam, Mathias Tofvesson, Ingela Håkansson, Katina Staf, Moa Neuman, Mia Päärni, Nima Djohari-Taimouri, Andreas Westerius, Anders Eriksson, Stefan Engström, Tara Twana, Maria Östberg-Svanelind, Gunilla Källenius, Daniel Suhonen

Landstinget (inklusive Lenet):
Mervi Mäkinen Andersson, Mattias Sääksjärvi, Johanna Garefelt, Lukas Romson, Johan Sjölander, Björn Häll-Kellerman, Nina Unesi, Erika Ullberg, Helene Hellmark Knutsson, Victor Harju, Johan Westerholm, Nanna Wikholm, Jerry Adbo, Gunilla Källenius, Gizela Sladic

Saknas det några namn? Välkommen att fylla kommentatorsfältet med dessa!

Läs även mina inlägg Det finns en väg ut ur det här och 10-listan

[UPPDATERING]
Läs gärna Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna: Vi har inte råd att luta oss tillbaka


Kyss mig



Om en månad, 29 juli, har filmen Kyss mig premiär. Det är den första svenska filmen med lesbiskt tema sedan 1998.

För 13 år sedan hade jag nyss klivit ut ur garderoben. Tillsammans med några tjejer från FUGS (Föreningen Uppsala Gaystudenter som numer heter SFQ Uppsala) gick jag och såg Fucking Åmål. Den filmen har betytt (och betyder mycket) för många bi- och homosexuella tjejer, men det är verkligen på tiden att det kommer en svensk långfilm som porträtterar vuxna kvinnor.

Vi flator är svältfödda på filmer och serier med lesbiskt tema. Vi är hänvisade till sajter som WolfeVideo. Javisst går det att ladda ner filmer, men det är numer olagligt och det händer att några av de filmer man beställt är riktigt usla (And Then Came Lola är ett rykande färskt exempel på detta). Ibland har man dock tur och hittar en pärla som Elena Undone.

Temat i såväl Kyss mig som Elena Undone är kort och gott följande: heterosexuell kvinna träffar homosexuell kvinna, de blir vänner, plötsligt upptäcker båda att de har starkare känslor för varandra. Heterosexuell kvinna kämpar med sin nyfunna insikt, att hon kanske är lesbisk,...

... Hur det går sen? Ja, om det hade varit för 15-20 år sedan hade den heterosexuella kvinnan insett sitt "misstag" och återvänt till det "normala" och den homosexuella kvinnan hamnar på ett mentalsjukhus alternativt begått självmord. Nu är det dock anno 2011 och det har blivit lite bättre.

I senaste numret av Kom Ut (#2 2011, s. 36. Ej utlagd på nätet i skrivandets stund), läser jag även att inställningen från Svenska Filminstitutet varit svalt. Det är dyrt att göra film. Att hitta finansiärer för Kyss mig, visade sig vara svårt (har det måhända att göra med att det är kvinnor som drar i spakarna och att temat är lesbiskt?). Det lyckades dock och resultatet, som redan nämnts, kommer vi att få se om en månad. Ha tålamod, men för säkerhets skull, gå in på SF:s sida för Kyss mig och anmäl din e-postadress, då får du en påminnelse i god tid.

Fler på samma ämne: Expressen, QX (s. 28), Kulturnyheterna, Tellusfilm, AfterEllen, DN, Solo, Sydsvenskan, Kino i P1

[UNDER STRECKET]

Se The Bechdel Test for Women in Movies.
Läs artikeln Få böcker klarar Bechdel-testet.

Att ha många vänner är att inte ha några vänner

Det var Aristoteles som sade Att ha många vänner är att inte ha några vänner. När jag var ung (yngre?) var en fulltecknad almanacka ett tecken på popularitet. Förmodligen existerar detta fenomen fortfarande, men pappersalmanackan har nu bytts ut mot googlekalendern. I den kan man synka sin kalender med andras. Om jag till exempel vill träffa Josefin Deiving, kan jag gå in i hennes publika kalender, se när hon är ledig och boka in ett möte. High tech!

Nu envisas jag fortfarande med att ha en papperskalender. En kalender som jag sällan använder, vilket ibland leder till dubbel- och trippelbokningar. Jag har för vana att skriva attending eller maybe attending på facebookevent som jag blir inbjuden till, men sällan skriver jag in dem i pappersalmanackan och därför glömmer jag bort att jag har tackat ja eller kanske till ett evenemang.

Jag har inte många vänner (de kan räknas på vänster hands fem fingrar), men jag har en relativt stor bekantskapskrets. I tävlingen "flest facebookvänner kommer till himlen", ligger jag hyfsat bra till. Jag har 1113 fb-vänner (varav några "vänner" är organisationer, tidningar och dylikt). Facebookvänner, ja...

31 maj opererades jag och blev sjukskriven i en månad. Juni månad, underbara tid. Tid för böcker, vänner, bekanta, (korta) promenader, men det blir aldrig som man tänkt sig. Nåväl, efter två veckor var jag så pass återställd att jag skrev i min statusruta på facebook:

Från och med nästa vecka håller jag "audiens" i min lägenhet. Jag är grymt uttråkad. Det är trist att vara sjukskriven. Så den/de som har vägarna förbi Farsta och är sugna på latte/espresso/cappuccino/te/rosévin. Slå en pling. Kom förbi!

Javisst kom det en och annan, men jag hade förväntat mig en hel strid ström av människor som kom och gick i lägenheten. I detta sammanhang måste jag dock ge min styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) en eloge, för att den förlade ett styrelsemöte till min lägenhet (och vilket bra möte det blev sen).

Nu har jag blott och bart en vecka kvar på min sjukskrivning. VM i fotboll (damer) har börjat. I morgon spelar Sverige mot Colombia. Matchen startar redan klockan 15, min fru jobbar förstås och jag vill inte se matchen själv. Nu är inte jag någon idrottsfanatiker. Jag ser sällan på sport, vare sig live eller på teve. Dock tillstår jag att även jag bänkar mig framför teven när stora evenemang, i detta fall VM, äger rum.

Framför allt gillar jag "allt" runt omkring: träffa vänner, dricka öl, prata, skratta. Gemenskapen. Jag minns ett och annat OS, när jag gick i grundskolan. Då var uppehållsrummet var packat med elever och lärare som såg på den lilla teven som fanns där. Jag minns en utgrävning i Tyskland, där vi arkeologer representerade ett stort antal länder. På kvällarna satt vi vid långbordet och hejade på våra respektive lag. Jag har aldrig varit så patriotisk som när jag jobbade i Tyskland. Plötsligt var jag bara tvungen att äta Kalles kaviar på knäckebrödsmacka var och varannan dag (något som jag aldrig gör när jag är hemma i Sverige). Nåväl.. tillbaka till facebook, vänner, bekanta och morgondagens match.

Eftersom min tidigare inbjudan på facebook inte föll väl ut, bestämde jag mig i helgen för att skapa ett event: Colombia-Sverige (VM Damer). Eftersom jag bara har en liten tjocktv, så förlade jag eventet till det nyöppnade O'Learys i Farsta. Sportbaren har gigantiska tv-apparater, ett stort utbud av fatöl och kan dessutom sluka betydligt fler personer än det Einerstamska hemmet. Jag beslutade mig för ett öppet event som alla, inte enbart mina facebookkompisar, kan se och anmäla sig. Jag tog även det säkra före det osäkra och bjöd in några gäster. Jag begränsade urvalet till Stockholm, kvinnor, min styrelse och partikamrater i Farsta.

Nu är det måndag och klockan är tio. Av de 104 personer som jag har bjudit in till eventet, har en skrivit "kanske", nio har tackat nej (varav fem av dessa skrivit på eventväggen att de inte kan komma, men gärna en annan gång) och 93 har (ännu) inte svarat. I skrivandets stund är jag den enda som har skrivit att jag kommer, vilket inte är konstigt, då det är mitt eget påfund.

Den dåliga svarsfrekvensen tillsammans med min tidigare inbjudan på facebook fick mig att tänka på Jessica Ritzéns artikel Skål på er, Facebookvänner i ett februarinummer av Stockholm City. Ritzén skriver:
Stockholm har just passerat en miljon Facebookanvändare.Så hur svårt kan det vara att samla en skara Facebook-kompisar till afterwork på Tranan?

Är det mig det är fel på? Mina kompisar? Facebook? Eller Stockholm?
Drygt hälften av mina 370 Facebookpolare bor på kvartersavstånd. Med några timmars varsel bjöd jag in samtliga på after work en måndagkväll.
Två dök upp.

Den kanadensiske författaren Hal Niedzviecki gjorde ett liknande experiment och bjöd in 700 Facebook-kompisar i Toronto. Trots att 75 personer anmälde sig var det bara en som kom.
Han lärde sig the hard way, precis som jag, att ”komma” betyder ”kanske” och att ”kanske komma” betyder ”troligen inte”.

Vad betyder i så fall att man inte svarar överhuvudtaget?

Läs gärna artikeln i sin helhet. Jag finner den högintressant. I likhet med Ritzén kommer jag att bli glad om en eller två av de inbjudna dyker upp på O'Learys i morgon. Jag kommer i varje fall att se matchen på storbildsteve och dricka en Staropramen på fat. Det kan till och med hända att jag börjar slänga käft med någon av de andra gästerna.

Tvivel, besvikelse, uppgivenhet, kärlek, hopp...

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bort
som en fågel i bur

En obehaglig distans en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
(Lars Winnerbäck, Tvivel
)

Igår läste jag Åsa Petersens intervju med Socialdemokraternas före detta partiledare, Mona Sahlin, i Aftonbladet Söndag. Jag tänker inte citera hela intervjun (även om den är en av de bättre intervjuer jag läst på länge), men här kommer ett citat, som jag kan skriva under på:
Jag kan inte leva utan musiken. Den ger mig tröst och energi. Håller mig uppe när det är som svårast. Håkan Hellström har jag sett tre gånger bara nu i vår.
Även jag vänder mig till musiken när jag behöver tröst och energi. Musiken håller även mig uppe när det är som svårast.

Under en längre tid har jag tänkt, nej... det är fel ord - grubblat... jag har grubblat över mitt politiska engagemang. Just nu tvivlar jag starkt på mitt parti och den nystart som skulle förändra "allt". Varför ska jag använda min fritid till oändliga, interna S-möten? Varför ska jag använda min obetalda deltid (ja, jag jobbar endast 50 % som vakt just nu och de assistentjobb jag har sökt inom partiet har jag inte fått) att skriva tre-fyra blogginlägg per dag? Jag ger och ger, men känner i nuläget att jag inte får något tillbaka. Jag har så mycket jag vill säga, jag har så många förslag, jag vill förändra så mycket med mitt parti... men ingen lyssnar!

Det (obetalda) arbete som jag och andra nätrötter lade ner i den Öppna kriskommissionen hyllades i några dagar, men sedan begravdes rapporterna (tillsammans med Kriskommissionens slutrapport) i det runda arkivet. Det runda arkivet och partiets byrålådor börjar bli fulla med rapporter, utredningar och valanalyser.

Nu har ytterligare en organisationsutredning sett dagens ljus. Om några månader kommer en pressrelease, på presskonferensen kommer partisekretererare, Carin Jämtin, att berätta vad utredningen kommit fram till. Det kommer att skrivas om utredningen i media och på bloggar. Politiska experter i SVT och Tv4 kommer att uttala sig om organisationsutredningen. Sedan kommer även den att begravas i det runda arkivet.

Det finns dock hopp! Den öppenhet, som många socialdemokrater verka sky, existerar. Det går inte att radera eller backa bandet. Socialdemokraterna måste förhålla sig till denna öppenhet (och den kommunikativa revolution som ägt rum de senaste året), vare sig de vill eller inte. Upplysningen 2.0.

Det blir svårare och svårare att begrava saker i arkiv och byrålådor. Det finns alltid en bloggare eller två som, månader eller år efter, kommer att fråga på sina bloggar vad som hände.

Jag älskar mitt parti, eller snarare jag älskar de värderingar och den ideologi som partiet står för. Denna kärlek gör det svårt för mig att lämna partiet (kanske till förmån för ett annat?). Hoppet finns kvar, men just nu är det tvivel, besvikelse och uppgivenhet som dominerar. Jag är inte ensam om mina tankar (eller grubblerier). Det finns tre blogginlägg som jag önskar att sossetopparna läser och dessa är följande:

Gunilla Källenius - Bästa sättet att begrava en fråga är att skapa en arbetsgrupp
Peter Högberg - En bloggning ni inte bör läsa... Och regnet faller...
Johan Westerholm - En sommarhälsning full av sura uppstötningar


Nu ska jag lyssna på Fever Ray och låten Keep the streets empty for me. Här finns förresten en spellista jag gjorde för ett tag sedan.

Kultur intresserar inte Moderaterna

Ovan kan ni se en skärmdump som visar att när kultur ska avhandlas i Landstingsfullmäktige i Stockholm, reser sig en massa moderater helt sonika upp och lämnar lokalen.


Ni som vill se rörliga bilder: klicka här och gå till 7 timmar och 20 sekunder in i sändningen.

Damn! I wish I was a lesbian*

Bill Graber & Tom McMaster




Dagen efter det uppmärksammade avslöjandet om att Amina Arraf, en lesbisk bloggare i Syrien, i själva verket är en 40-årig amerikansk, heterosexuell man, har även Paula Brooks, redaktör för Lez Get Real visat sig vara en man vid namn Bill Graber 58 år (Washington Post).

Reaktionerna, efter de två avslöjandena, lät inte vänta på sig. Folk kände sig lurade. I bloggosfären och på twitter öste människor (vänner, anhängare, fans, supporters) ur sig sin ilska och besvikelse. De två männens agerande kan (och har) försvårat situtionen för hbt-personer. Nästa gång en syrisk bloggare försvinner gåtfullt, kanske reaktionen blir "suck, ytterligare en Amina Arraf."

Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan, under rubriken Bloggbluffens litteraturhistoria, att han inte är lika övertygad om det fasansfulla i vare sig MacMasters eller Brooks tilltag. Jurjaks frågar om Siri Hustvedts manliga berättare i hennes romaner är OK och om Colum McCanns roman om Rudolf Nurejev inte är trovärdig, eftersom McCann inte själv dansar balett. Haltar inte dessa jämförelser betänkligt om vi ser till sammanhanget? För att parodera Anette Kullenberg: Det haaandlar inte om det (sagt med nasal, gäll och släpig röst). Vidare skriver Jurjaks:



Båda [MacMaster och Brooks] skriver från en vit, manlig,
heterosexuell position. För grupper som inte är lika privilegierade, typ homosexuella i Syrien, är det förstås provocerande. Fiktionen upplevs som ett kuppförsök. Men experimenten följer också en lång tradition av litterära och
konstnärliga försök att skapa förvirring och oklarhet kring gränsen mellan verklighet och fiktion. Förmågan att jävlas med denna gräns är en av konstens största förtjänster.



Om det ändock vore så. Experiment, konstnärlig frihet, ett försök att balansera på gränsen mellan verklighet och fiktion... jada, jada, jada... Detta härliga (quasi)kulturella anslag som Jurjaks använder för att fånga läsaren... ja, om inte jag vore jag, hade jag svalt hans text med hull och hår. Dessa två män har inte ägnat sig åt det som Jurjaks beskriver i sin text. Nej, de har ägnat sig åt "det gamla vanliga".

Det här är, enligt mig, en uppdaterad version av en medelålders heterosexuell mans våta dröm att få vara med när två lesbiska har sex. Varför tror ni att lesbisk porr för heterosexuella män existerar (läs gärna detta inlägg, som må vara ett sidospår)?

Av alla roller/identiteter som de kunde anta, valde de den lesbiska varav den ena (i rollen som Amina Arraf) lät rollspelandet gå så långt, att det kommer att påverka syrianska (och inte bara syrianska) hbt-personers kamp för fri- och rättigheter i negativ bemärkelse. Amina hade till och med en flickvän online. När bluffen uppdagade skrev hon på twitter: I'm deeply hurt. But now it's time to take care of the ones that actually fight for freedom and deserve it.



Och det är den approachen jag tänker anamma. Vi är många som är arga, besvikna, ledsna, förbannade (jag, för min del, befinner mig i ett stadium av förvåning och förundrande), men vi måste fortsätta att kämpa för HBT-personers fri- och rättigheter. Att som Jurjaks ägna sig åt ett kulturellt ordbajseri, är föga produktivt.



Foto: Metro
* Inspiration till rubriken kommer från Hello Saferides låt My Best Friend

Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu har det gått två veckor på min sjukskrivning (se tidigare inlägg). Jag var beredd på att jag skulle ha ont efter operationen, men jag trodde i min enfald att jag ändock skulle kunna gå promenader, fixa och dona i hemmet, läsa böcker, sitta på balkongen och sola, skriva, bjuda hem en massa folk... Sjukskriven i juni - när Stockholm är som vackrast. Ha!

De första dagarna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Den första promenad jag tog ner till Farsta centrum tog 35 minuter. I vanliga fall tar det 7-10 minuter. Min hjärna bestod av gröt, trots starka värktabletter hade jag fruktansvärt ont (oavsett om jag låg på rygg, på sidan, satt eller stod), trots järntabletter och Cyklonova fortsatte blödningarna och mina blodvärden låg runt 100. Jag hade inga krafter what so ever.

Nu har det gått två veckor och javisst återhämtar jag mig. Jag har varit ner till centrum både en och annan gång och handlat (bara lite, eftersom jag bara får bära tre kilo). Jag var till och med på bio i lördags och såg X-men och igår var jag och min hustru till Länna. Det var ansträngande. Jag kan till och med bekänna att jag överansträngde mig i helgen.

Jag vill göra saker. Jag behöver träffa människor! Och äntligen är jag så fit for fight att jag kan bjuda hem vänner och bekanta till lägenheten. Jag behöver ju inte åka in till stan och träffa dem. Om de vill ses, så får de komma till Farsta. Och nej, det blir inga politiska möten i juni för min del (om inte dessa förläggs till Farsta).

Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att det ligger dammråtter i hörnen, för att jag ligger i sängen när det är högsommarväder, för att jag inte orkar läsa, för att jag inte orkar skriva. Jag är ju sjukskriven. Däremot ska det bli roligt att träffa människor igen!

Avslöjande: SvD:s ledarskribent Sanna Rayman gillar Håkan Juholt

I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det.


Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.


Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).


Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.


Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.


Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.


Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.


Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".


Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.


Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.


P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!



Fri att tävla som kvinna efter hormoniell behandling

Cause you make me feel, you make me feel, you make me feel like a natural woman, sjunger Aretha Franklin. Låten dyker upp i mitt huvud när jag läser om Caster Semenya i SvD. Hennes kön ifrågasattes under VM i Berlin 2009. Jag skrev då inlägget SRY-genen
(läs gärna det inlägget innan du fortsätter läsa detta).

Efter en genomgående utredning (testosteronnivåer kollades, anatomisk utredning av yttre och inre könsorgan samt en genetisk utredning gjordes) och hormoniell behandling får hon nu tävla igen. Som kvinna.

Hon är fri. Enligt IAAF är Semenya kvinna, men många av hennes konkurrenter accepterar inte detta. Jag bryr mig inte, säger 20-åriga Semenya. Hon må ha långt hår år 2011, men några andra (synliga) förändringar har hon inte gjort. Hon har inte gjort en bröstförstoring, hon har inte långa, rödlackerade naglar och hon är osminkad. Befriande, anser jag.

Foto: BBC

Reflektion kring disk

Vänstern och högern marscherar sida vid sida i paraden

Jag kan inte riktigt släppa Roland Poirier Martinssons text Därför bör inte KD delta i Pride.
Nu har Poirier Martinsson fått svar på tal av bland annat Röda Berget, UNT:s ledarblogg, Bengt Held, Rabiatfeminism och Tianmi. Ändock kan jag inte släppa hans text. Jag fascineras över att jag och denna man står så långt ifrån varandra.

Några ord om Stockholm Pride. I sin bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation anser Sherry Wolf att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen (Aftonbladet).

När Poirier Martinsson skriver att pride är en politiskt propagandaapparat från vänster, förstår jag faktiskt inte vad han menar och jag har ändock varit på varje Stockholm Pride sedan 1999 (utom 2003, då jag var på Europride).

På detta evenemang är stämningen hög, man umgås över partigränserna och man har kul tillsammans. Klasspolitiken har till stor del offrats men här sippar sossar rosévin med Moderaterna och de enda kamper som utkämpas är de under flatbingot eller i karaoketältet. Så låt företrädarna för KD också få vara med och ha roligt. Låt kådisarna dricka bubbel i champagnebaren, äta halvråa hamburgare från papperstallrikar och sjunga med på schlagerkvällen.

Jag funderar seriöst på att avstå från att vara med på pride detta år. Just för att jag tycker pride har blivit så urvattnad. Jag tror att jag åker till landet med hustrun istället.

Hej från sängen!


I måndags opererades jag av överläkare Margareta Piper på SöS. I onsdags eftermiddag fick jag komma hem. Nu är jag sjukskriven i en månad.

Operationen gick bra, men på grund av blödningar är mina blodvärden inte de bästa. I nuläget orkar jag inte göra så mycket. En promenad från sovrummet till toaletten tar musten ur mig.

Därför ligger jag mest i sängen. Jag orkar tyvärr inte blogga om politik och samhälle. Det överlåter jag åt andra. Jag tittar mest på serier och läser böcker och tidningar.

Trevlig helg!