Lästips: S lägger ned sitt starkaste vapen

Dagens lästips är SvD Brännpunkt.

Tidigare inlägg: Moderaterna byter namn till Caremapartiet, Kohandel när den är som sämst, Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler,Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

"Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er"

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er, skrev Katrine Kielos i en ledare för drygt ett år sedan. Mona Sahlin har flyttat på sig, Nalin Pekgul har flyttat på sig och inte bara flyttat på sig - de har lämnat S helt och hållet. Annars verkar det som "flytta" i politikers ögon, betyder att man flyttar från en post till en annan (vilket kan vara inom partiet eller i vidare bemärkelse inom arbetarrörelsen).

Aftonbladets Peter Kadhammar kartlade för sex år sedan de täta nätverk som fanns (och fortfarande finns) i S-toppen i Stockholm. Artikeln fick rubriken S-maffian som styr Stockholm. I artikeln finns en karta. Många av de sossar som figurerar i Kadhammars artikel och på kartan finns kvar i S-toppen. Några nya har tillkommit, några har halkat ner på stegen och några enstaka har försvunnit helt från politiken (och inte alltid av fri vilja). Kadhammar kallade det för S-maffian. Jag benämnet "fenomenet" Familjerna, deras hangarounds och deras prospects. Det är den arbetarekommun som jag tillhör och det är ingen slump att jag vill att associationerna skall gå till MC-klubbar. I andra arbetarekommuner finns kanske inte Familjerna, men det finns politiker som passerat sitt bäst före datum för länge sedan.

Ser vi till S-riksdagsgruppen, är det många som harvar runt där år ut och år in. Inte undra på att många S-politiker förlorat kontakt med verkligheten och inte längre kan läsa sin samtid. Maktens djävulska frestelser.

Det krav som Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm framför i AiP är inte orimligt: att hälften av de vars förordnade i S-distrikten går ut, bereder plats åt nytt folk. Jag vill gå ännu längre och har därför lämnat in en motion med rubriken Inför princip mot långvarigt sittande. Det är den princip som Miljöpartiet har.

Tokmoderaten, Martin Moberg och Peter Högberg x2 på samma ämne.

Visioner, drömmar, idéer, floskler och förslag

Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. I ett tal, varnar Fredrik Reinfeldt för visioner. Om detta skrev Lars Adaktusson i Metro följande:

Att varna för visioner är att dränera politiken på mening och undanröja dess grundläggande drivkrafter.

Eller som Karin Boye konstaterar:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

Vad är ett politiskt parti utan visioner? Trist och tråkigt, vill jag påstå. Vad är ett parti med visioner, men utan konkreta förslag?

Jag har många visioner och drömmar som rör samhället. Jag vill påstå att jag är en riktig idéspruta i detta sammanhanget (och jag är inte ensam om att vara det). Det svåra är att komma med konkreta, realistiska förslag som möjliggör dessa visioner och drömmar. Läs till exempel mitt inlägg Dyra återställare. Det är en sak att vilja, men en annan att kunna genomföra det. I inlägget skriver jag:

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Ibland ägnar sig dock politiker åt floskler och plakatpolitik. Just nu leder Annie Lööf floskel-SM. Jag vill inte att Socialdemokraternas partiordförande, Håkan Juholt, tar över den ledartröjan. Denna balansgång att kunna tala och skriva om ideologi, visioner, drömmar utan att läsaren/lyssnaren uppfattar det som tomma ord, floskler et cetera är hårfin. Här är till exempel en politiker som lyckades hålla sig på linan och leverera sitt bästa tal någonsin.

I ottan läser jag Juholts debattartikel i SvD och mycket av det han skriver är bra, ja till och med mycket bra, men var är förslagen? På twitter brister några S-riksdagsledamöter ut: Äntligen politik! Jag är ärlig intill självutplåning och kunde därför inte låta bli att svara: ja, gärna konkreta förslag om hur vi ska förverkliga visioner och drömmer.

På samma ämne: Martin Moberg, Peter Andersson, SvD ledarblogg, Tobias Cuthbert, Thomas Böhlmark, Pluraword

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet: Det gröna folkhemmet: stadspolitiken, Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Ulla & gänget

Fokus (nr. 47. 111125, s. 10)

Tidigare inlägg: #Stockholmsjul till salu?

Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga*

Via Peter Anderssons blogginlägg Haveriet får jag veta att Socialdemokraterna söker förslag för längre vinster i privat vård. Andersson skriver:

Idag finns ett utspel med politiskt innehåll från S. I detta talas om att partiet är berett att svänga från tidigare kongressbeslut om att tillåta vinster i välfärden och i stället ha fokus på kvalitetskrav. Sven-Erik Österberg talar bland annat om att försöka stimulera andra företagsformer, som non-profit.

Man kan bara hoppas att utspelet inte startar om den debatt som var en av de få inför (S) Älvsjökongress 2009. Debattens vågor gick höga mellan "höger och vänster" om huruvida vinster i välfärden skulle tillåtas. Det blev på något sätt politikens enda fråga. Jag säger inte att diskussionen inte ska föras om hur ett "stoppförslag" mot de avarter och mot just ideologiskt motiverade privatiseringar ska se ut. Men låt det inte bli ett huvudfokus, tack. Det är det sista vi nu behöver.

Jag minns mycket väl debatten om vinster i välfärden innan, under och efter Jobbkongressen. Jag minns även hur besviken jag blev när ombuden klubbade igenom beslutet. För i eftertankens kranka blekhet (läs Caremaskandalen med mera) - skulle vi sossar kunna stå rakryggade och säga att vi har ett kongressbeslut på följande: att stora delar av vinsten måste återinvesteras i verksamheten. Då behövde inte Jonas Gardell med flera undra (se tweet ovan).

Inget kongressombud kan idag säga: "ja, men vi visste inte hur illa det var och därför klubbade vi igenom att vinster skall vara tillåtna, utan något krav på delar av vinsten skall återinvesteras i verksamheten". I januari 2009 publicerade nämligen Arbetarrörelsens tankesmedja rapporten Ta tillbaka demokratin.

I ett inlägg inför kongressen skriver jag:

När jag läste Anne-Marie Lindgrens rapport Ta tillbaka demokratin blev jag chockerad över hur våra skattepengar försvann ut ur landet och inte gick tillbaka till skola, vård och omsorg. Riskkapitalbolag ser friskolorna som en lukrativ bransch. Lättförtjänta pengar, bättre utdelning än porrbranschen. För tanken med friskolor (eller som jag hellre vill kalla dem - privata skolor) var väl ändock att de skulle vara kooperativa företag med föräldrar och/eller personal? I Stockholm har vi sett en överetablering av privata skolor. En överetablering på bekostnad av de kommunala skolorna. Jag vet att friskolorna är här för att stanna, men vi politiker har ett ansvar för att skattepengarna används effektivt, att alla skolor följer skollagen och att det finns en bra mix mellan privata och kommunala skolor.

Väga blöjor, återanvända blöjor, nedskärning av personal (personal kostar pengar och då blir det mindre pengar till riskkapitalbolagen)... ja, exemplen är många. Nu försvinner istället våra skattepengar till skatteparadis och vi ser aldrig mer skymten av dem. Pengar som skulle kunna återinvesteras i verksamheten (och då är driftsformen av sekundär betydelse).

Regeringen Reinfeldt kan lika gärna inför ättestupan. Med tanke på vad som har uppdagats (och det är nog bara toppen på ett isberg), så är ättestupan att föredra.

Att S nu kan tänka sig att riva upp kongressbeslutet, är en mycket god nyhet. Bra där!, som min kollega skulle ha sagt.

*Gustav Möller

Martin Moberg,
Peter Högberg och Roger Jönsson på samma ämne.

[UPPDATERAT]

Läs gärna Bo Rothsteins debattartikel Forskare har varnat för vinstdriven vård

Något skaver

För någon dag sedan ringde en journalist från en av de två stora morgondrakarna. Han ville ha information och kommentarer om Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt. Är Juholt rasist? Är Juholt homofob? Jag var trött, ledsen och grinig och gav honom ett surt svar i stil med:

Äh! Nu får ni allt ta och ge er. Den där homofobgrejen har ni ju kört tidigare. Drevet börjar bli löjligt när ni gräver fram några foton som han sålt svart för fem-tio kronor. Juholt är socialdemokrat och står därför bakom något som är grundläggande för alla socialdemokrater - nämligen alla människors lika rätt och värde. Jag berättade vidare att Juholt (när han "bara" var riksdagsledamot) kom ut till Bommersvik en helg, när vi Hbt-socialdemokrater i Stockholm hade en medlemshelg (eller om det var en styrelseöverläggning?). Inte fan tar sig en homofob ut till Bommers för att prata och umgås med hbt-sossar en helg.

Om jag inte missminner mig talade han sig även varm för könsneutrala äktenskap i radio. Jag minns tyvärr inte i vilket radioprogram, eller vilket år (någon kanske vet?). Jag har bloggat om när Juholt gick omkring med mångfaldsrosen/hbt-sosserosen i Almedalen. Skulle en homofob bära en ros med regnbågens alla färger om han var homofob?! En sådan sosse skulle ju bära den röda rosen.

På kongressen, då Juholt valdes, intervjuades jag av såväl Sosse.tv som Makthavare. Till Makthavare sade jag bland annat: En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla och i Sosse.tv kan ni höra och se 0:58 min in i klippet.

Som ni förstår, blev journalisten besviken över att jag (som är mediakåt enligt en partikamrat) inte bekräftade att Juholt var rasist och/eller homofob.

Jag skrev dock inlägget Finns det plats för kvinnor i Juholts (h)järngäng? bara några dagar efter extrakongressen. När Maryam Yazdanfar sedan byttes ut mot Veronica Palm skrev jag i inlägget Carin Jämtin får sällskap:

You must be patient, young padawan, sade en partikamrat till mig efter att jag hade publicerat mitt inlägg Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng? och jag satt still i båten.

Jag satt även still i båten, när beskedet kom att Maryam Yazdanfar, mitt under föräldraledigheten, fick beskedet att hon inte fick sitta kvar som ordförande för civilutskottet. Partiordförande Håkan Juholt har ju all rätt att skapa sitt eget lag och det är inte ett lätt pussel han har att lägga (om ni nu trodde det var klart i och med gårdagens besked).

Att det hela (läs: hur Yazdanfar fick beskedet, av vem hon fick beskedet... vidare när hon kom tillbaka från sin föräldraledighet, stod en stor kartong utanför hennes rum och med stora bokstäver på kartongen hennes namn... Hur hon sedan blev utfryst av riksdagsledamöter, tjänstemän, gamla SSU-kamrater) sköttes, hade och har jag synpunkter på. Så gör man bara inte. Det är dåligt ledarskap. Dåligt ledarskap är också att det därefter skar sig rejält mellan Yazdanfar och Juholt. Istället för att vara en god ledare och sätta sig ner med Yazdanfar och säga: så här kan vi inte ha det längre! Hur ska vi två tillsammans göra för att lösa det här?, så svartnar numer Juholts ögon så fort hennes namn kommer på tal.

Klart att hon, efter den behandlingen, började bete sig som en "bitter, försmådd exflickvän". Nu är Yazdanfars händer bakbundna. Allt hon säger och gör tolkar journalister, partikamrater, statsvetare med flera (ja, även jag har väl tolkat ett och annat uttalande från henne på det sättet) som att hon just är en "bitter, försmådd exflickvän".

Våren gick och så närmade sig Stockholm Pride. Vi hbt-sossar hade fått besked att Juholt skulle delta i paraden. Det gjorde han inte. Jag tänkte att han, av respekt för Mona Sahlin, avstod, men samtidigt fanns det, enligt mig, en lösning: Sahlin går längst fram som vanligt och så åker Juholt tillsammans med LO:s Ulla Lindqvist i ett coolt ekipage längre bak. Jag tror vidare inte att Sahlin tagit illa upp om partiordförande för Socialdemokraterna gick vid hennes sida. Hennes ställning i hbt-communitiet är tämligen ohotad.

Efter några, enligt mig, rejäla klavertramp (ja, ni vet vilka det är Libyen blablabla...), kom således det som fick mig att skruva på mig av obehag. Enligt media gav Juholts stab internt Morgan Johansson grönt ljus - att ställa sig bakom Ilmar Reepalus helt jävla, galna förslag om temporärt medborgarskap. Hur det än förhöll sig, så har två socialdemokrater, Reepalu och Johansson, uttalat sig positivt om temporärt medborgarskap och det är tillräckligt illa. Det är rent ut sagt vedervärdigt.

När jag idag läser Devrim Mavis artikel Juholt in - invandrarna ut, gör jag det fler gånger och något börjar skava. Läs för guds skull hela artikeln, men jag väljer att citera följande:

Hela händelsekedjan kring S-utspelet om temporärt medborgarskap visar på ett djupt obehagligt faktum: Den nya socialdemokratiska ledningen är utan riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde.

S verkar nu sakna den kompetens och kompass som krävs i dessa frågor i en tid då främlingsfientlighet och rasism firar framgångar i hela Europa. I en tid då Sverigedemokraterna är ett vågmästarparti i riksdagen.

Till Socialdemokraternas "försvar" kan sägas att partiet saknar kompetens och kompass i de flesta frågor just nu. Det är fritt fall för S och det är sorgligt att skåda.

Det finns nämligen partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som just har invandrarbakgrund (eller vad det heter nu för tiden). Det finns partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som är hbt-personer, men de verkar inte vara välkomna. Något skaver, men om det är det som Mavri redogör för, eller om det är avsaknaden av kompetens och kompass (vilket jag tror) som skaver, får ni avgöra.

Sedan kan jag inte nog betona vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UNDER STRECKET]

Läs gärna mitt inlägg Män som hatar kvinnor. SAP är ett feministiskt parti. När Juholt gick omkring på Gekås i Ullared för några dagar sedan och hyllade varuhusets kommande satsning - en sportsbar på damavdelningen - så utbrast jag: Så jävla gubbigt! Dock förlåter jag honom för just det uttalandet, eftersom ett tidigare uttalande överväger denna dumhet. Och så är det ofta med Juholt. I ett sammanhang säger han en sak och i ett annat säger han det raka motsatta. Varför? Är det i ledarskapet det brister?

Jag vill dock betona att Socialdemokraternas kris fanns där långt innan Juholt blev partiordförande. Det är så mycket i partiet som vi partimedlemmar måste ta itu med. Så allt snack om att vi måste prata politik och inte ägna oss åt internkritik - varför får man inte göra både och? S befinner sig i kris och de medlemmar som blundar inför det faktumet, de har skygglappar framför sina ögon. Jag tänker inte låta mig tystas. Snarare tvärtom. Partiet behöver sina kärleksfulla kritiker!

Foto: Klas-Herman Lundgren

Recension: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

Jag skrattar sällan. Det betyder inte att jag saknar humor, snarare är jag barn av min tid - jag tillhör den ironiska generationen. Men när jag skrattar, gör jag det med besked. Det gör jag oftast i glada vänners lag. När jag ser någon komedi på teve eller läser en "rolig" bok, så kan jag på min höjd dra på vänster mungipa, men skratta högt - no way!

Jag minns när min hustru Åsa och jag satt i SJ:s buffévagn på väg till Sala (eller om det var Vänersborg) och Åsa läste Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Hon grät och skrattade om vartannat.

Igår hände det - även jag skrattade högt (och ibland var inte tårarna långt borta) när jag läste Jonas Gardells bok Har man inget liv får man köpa ett som alla andra.

I denna bok har Gardell samlat visdomsord på 140 tecken. Det är lika många tecken som twitter tillåter och ni som inte twittrar - om ni visst hur svårt det är med denna begränsning. Ibland "fuskar" jag och använder TwitLonger.

Det här draget - att ge ut sina tweets i bokform - är genialt. Fler twittrare borde ta efter honom. På twitter finns nämligen en rad intressanta människor som twittrar om än det ena, än det andra och vissa av dem håller verkligen hög kvalitet. Nej, alla är inte i klass med Gardell. Det finns ju de facto endast en Gardell och det är Jonas Gardell.

Alla på twitter är inte komiker. Jag är det verkligen inte (och blir därför glad när jag lyckas med en humoristisk tweet som twänner retweetar). Jag följer främst "politruker" (läs personer som twittrar om politik). Twittrar om politik gör även Gardell ibland och några visdomsord i boken handlar också om politik.

Självklart följer jag Jonas Gardell på twitter. Gör det du också! Och vad beträffar boken rekommenderar jag den varmt. Mitt tips är att nästa gång du är bortbjuden, istället för en flaska vin till värden/värdinnan, ge han/hen/hon denna bok istället.

P.S. Ni får gärna följa mig också.

Gulla inte med vampyrer!

Ovanstående insändare i dagens Expressen (111123, s. 5) har gjort min dag (klicka på bilden så blir den större). Jag funderar på att kontakta Bo Grapenskog och be honom gästblogga på HBT-sossen.

By the way... I morgon kväll ska jag gå och se Breaking dawn - del 1 med "de fyras gäng".

Moderaterna byter namn till Caremapartiet

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Ovanstående står att läsa i rapporten Makten över debatten.

När jag läser Aftonbladets ledare, Morgan Johanssons debattartikel och Resumés avslöjande, då finns det bara en väg att gå vad beträffar partibidrag - lagreglering!

P.S. Och rubriken - nej, Moderaterna byter inte namn, men det är väl snart dags för M att göra det.

Tidigare inlägg: Kohandel när den är som sämst (där jag länkar till alla mina gamla inlägg i ämnet). Johan Westerholm har också skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet apropå Niklas Svenssons avslöjande.

#Stockholmsjul till salu?

671 647 juleljus lyser nu upp 30 gator och torg i Stockholms innerstad. #Stockholmsjul (där dessa juleljus ingår) är ett projekt som löper på tre år och är samfinansierat av Stockholms stad och City i Samverkan. Kostnad: 12 miljoner. Nu kanske någon tror att jag kommer att beklaga mig över kostnaderna för detta, men icke.

Om 12 miljoner bidrar till en stämningsfull och trygg stad, så är det helt okay med mig, men (och här kommer det ack så viktiga "men") kronan på verket är den "julinstallationen" som finns på Svampen vid Stureplan och det är den jag äcklas av. Låt mig först citera pressmeddelandet:

#Stockholmsjul är den största satsningen någonsin på julbelysning i City och julinstallationen på Svampen är den första i sitt slag. Årets tema för julinstallationen på Svampen invid Stureplan är familjefilmen ”Alvin och gänget 3”, kommande års tema kommer gå i filmens tecken.

Låt mig därefter citera Tomas Rudin:

Taket har hyrts ut till filmbolaget Fox för att marknadsföra årets julfim. Spektaklet
invigdes dessutom av borgarrådet Ulla Hamilton (m) som en del av stadens satsning på julskyltning. Det är helt horribelt. Vilka fler platser, byggnader kan företag köpa in sig i för att sälja reklam. Dessutom så vulgärt utformat. En fruktansvärd stor lysande grej på taket av en vacker byggnad i fonden av Kungsgatan.

Det reser också en del andra frågor. Kan andra hyra svampen i fortsättningen för den här typen av arrangemang? Ska vi från och med nu betrakta Svampen som en reklambyggnad? Finns det fler företag som Ulla Hamilton (m) gjort upp med och lånat ut stadens myndighet till att inviga?

Ja, man kan ju verkligen börja undra. Vilken är nästa, stora reklamplats? Tittar Hamilton nu lystet på Stadshusets fasader? Kanske tänker hon: Där kan ju stora reklamvepor hänga för Caremas nya "satsning".

DN, City i samverkan, Allt om Stockholm, Alliansfritt Sverige, Ulla Hamilton

Fotot har jag lånat från pressmeddelandet

[UPPDATERING]

Läs Resumés artikel Reklamjippot stoppas. Dock finner jag denna kommentar en smula märklig: Otroligt beklagligt, säger Fredrik Alfredsson, stabschef och tf kommunikationschef på Trafikkontoret i Stockholm, om installationen.

Även DN: Reklamekorrarna på Stureplan var en kupp. Borgarrådet Ulla Hamilton (M) trodde att hon avtäckte en gran och fyra tomtar.

Kohandel när den är som sämst

När SVT igår kväll rapporterade att Socialdemokraterna backar från krav om lagreglering av partibidrag, utlöste det något av en jordbävning i de sociala medierna (jämför med bloggbävning). Här är några av kommentarerna från facebook:

"Vi ska inte kohandla om en så principiellt viktig fråga! Här krävs lagstiftning - inte frivilliga överenskommelser. Ev höjda partibidrag kan inte uppväga förlusten av ökad insyn och möjligheten att motverka korruption."

"Men Carin [Jämtin], det du säger nu betyder att vi vill ha en överenskommelse över partigränserna på frivillig basis. Vilket M och Sd inte går med på. Hur tänker partiet här? Vi har krävt överenskommelser i flera år och det är omöjligt. EU kritiserar Sverige för att inte lagstadga redovisningskyldigheten. Vi har helt enkelt inget att förlora på att kräva en lagändring, det kravet skulle nöta mot M och Sd in i nästa valrörelse. För mig är det obegripligt att vi inte kräver lagstadgad redovisningskyldighet."

"Vi måste lagstifta om detta!"

"Om vi ska bli Sveriges mest öppna parti så bör vi driva linjen om att det ska vara olagligt att inte redovisa vart partibidrag kommer ifrån om man är ett parti som kandiderat med ledamöter till kommuner, landsting, regioner och riksdag. Tycker det är dumt att backa från detta. Skulle vilja veta varför...."

"Men Carin [Jämtin], överenskommelserna räcker ju inte. En av de stora bristerna i den nuvarande överenskommelsen från april 2000 är att den inte täcker stora gåvor. Det är osannolikt att nästa överenskommelse skulle vara bättre på den punkten.

Dessutom finns det inga som helst incitament för SD att skriva under en sådan uppgörelse, något som kommer att luckra upp hela tanken på en uppgörelse.

Att i det här läget släppa hotet om lagstiftning är det sämsta som Socialdemokraterna kunde göra. Och argumentet att det senare går att återuppta lagstiftningskravet håller inte. Väljarna och de andra partierna kommer att skratta åt S. Tyvärr."

För ett tag sedan lanserades en kampanj (eller snarare upprop) med tillhörande hemsida - Svenska offentliga partibidrag - bland de partier, ungdomsförbund och tankesmedjor som står som avsändare finns Socialdemokraterna. Det kokar på facebook, men också i själva riksdagsgruppen. Jag sitter bara och skakar på huvudet. S överger en viktig kravet på en lagreglering. Varför? För vad? Höjt partistöd? Det här är kohandel när den är som sämst.

Tidigare inlägg: Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Andra på samma tema: Björn Sundin, DN, Torgny Landin, Lena Sommestad, Metro, Johan Westerholm, Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Den hälsosamme ekonomisten, Tokmoderaten, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Lars Mejern Larsson, Expressen, Magnus Ljungkvist,

[UPPDATERING]

Carin Jämtin skriver nu (111122, kl. 09:40) på facebook:

"Öppenhet i partifinansieringen

Under flera år har vi socialdemokrater visat i ord och handling att vi står för en stor öppenhet vad gäller hur vår verksamhet finansieras. Vi har en öppen redovisning av våra räkenskaper på både central och lokal nivå och alla bidragsgivare, såväl individer som organisationer som ger över 20 000 kronor per år redovisas också. Detta ser vi som en självklarhet för a...lla partier i en fungerande demokrati. Men några riksdagspartier har varit motståndare till öppenhet, framförallt moderaterna och sverigedemokraterna. Moderaterna har bromsat de övriga borgerliga partierna som velat se en större öppenhet. Vi har därför, tillsammans med V och MP, under de senaste åren reserverat oss i riksdagen till förmån för en lagstiftning. Men reservationerna har varit verkningslösa. Moderaterna och sverigedemokraterna har hittills blockerat varje initiativ i frågan.

Därför sökte vi i år en ny metod för att nå framgång för våra krav. Vi fick med oss moderaterna på att diskutera frågan i kretsen av partisekreterare. Detta såg vi som en öppning från moderaternas sida till att åstadkomma en verklig förändring mot en större öppenhet vad gäller redovisningen av partifinansieringen. Vår målsättning är nu att komma överens i samtal med de övriga partierna kring hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Vi har således inte bytt åsikt i frågan utan bytt metod. Om inte denna nya metod lyckas får vi pröva andra vägar, men vår målsättning om en ökad öppenhet står fast och vår tro på att lagstiftning i denna fråga är den rätta vägen att gå."

Även på Socialdemokraternas hemsida.

Dock vill jag påminna Jämtin om att det finns en SOU från 2004. Där finns detaljerade förslag om hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Jag är så jävla kluven

I lördags klockan 21:15 ringde min mammas granne mig och berättade att de just hittat henne. Hon hade då legat sedan i torsdags. Hon fick förmodligen sitt slaganfall vid 12-tiden på dagen. Det här ett samtal som jag inte önskar någon. Jag jobbade nämligen, men tack vare förstående kollegor kunde jag ta tåget till Västerås klockan 23:37. Min hustru följde med mig. Utan henne tror jag att jag har brutit ihop betydligt tidigare.Vi tog taxi till akuten i Västerås och där kom hon hon - utrullandes från röntgen - helt grå i ansiktet. Min bror var också där. Hon var så illa däran, men med ett sluddrande tal sade hon att det var rart att vi var där, sedan sjönk hon in i medvetslösheten. Läkaren tog min bror och mig till ett rum och berättade hur illa det var. Det var inte "bara" en stroke. Det var en massiv hjärninfarkt som drabbat henne. Hela höger sida av hjärnan var kaputt. Samtidigt var läkaren förvånad att hon överlevt detta i över två dygn, liggandes utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp.

Och jag har gråtit floder... när läkaren ringde i förrgår och berättade att de tagit bort droppet och hon nog inte skulle överleva detta, var jag inställd på att hon skulle dö. Dock vill jag (som den politiker jag är) slå ett slag för aktiv dödshjälp. Varför är det ok att sluta med dropp och därmed svälta ihjäl en patient, men inte ok att ge henne en överdos med t.ex. morfin?

Igår åkte jag och Åsa till Västerås igen. Tror ni inte att min mamma hade piggnat till. Piggnat till kanske är ett starkt ord, men hon var vid medvetande. Hon hade försökt torka sig, när sjukvårdspersonalen hade tvättat av henne på morgonen. Läkaren beslutade att sätta in dropp igen.

När min mamma såg mig och Åsa så tårades hennes ögon och hon såg så fruktansvärt ledsen ut. Det här är inte vad hon önskade. Att bli en grönsak. Hon vill dö, men hon vill leva. Förstår ni vad jag menar? Hon vill dö. Hon vill leva. Och jag är så jävla kluven.

Och jag förbannar det här landet just nu för att vi inte har aktiv dödshjälp, för om hon överlever denna massiva hjärninfarkt, kommer hon att göra det med bestående men. Hon kommer i bästa fall att sitta i rullstol, hon kommer aldrig att kunna tala, jo kanske... men då med sluddrigt tal.

Låt mig berätta om min mamma innan hon fick denna hjärninfarkt: Hon bor i en tvåa i det radhusliknande området Dalhem i Sala. Hon har inte hemhjälp. Hon åker bil. Hon tvättar, hon städar, hon lagar mat, hon läser böcker, löser korsord, bakar... I våras tog hon bilen till Tyskland (tur och retur) och hälsade på sin kusin Rut. Visst har hon tacklat av en smula - hon är ju 80 år - men hon är förvånansvärt pigg för sin ålder. Den enda medicin hon äter är orudis.

Och visst hade tid varit avgörande vid slaganfallet. Visst finns det en massa "om"... om bara grannarna hade kikat in redan på torsdagen... et cetera. Mammas grannar har dåligt samvete, jag har dåligt samvete... jag försökte nämligen ringa henne såväl fredag (då flera gånger) som lördag runt lunch. I lördags sade jag till Åsa: "hon har säkert gått och dött, eftersom katten har dött".

Nu befinner jag mig i Stockholm. Vi åker till sjukhuset först på lördag och jag orkar inte gråta längre och jag orkar inte tänka längre. Det enda jag kan tänka på är min mamma. Det är fler kortfilmer som spelar upp sig i mitt huvud: hur hon ligger där i lägenheten utan att kunna göra något, hur hon nu ligger i salen på sjukhuset med endast sina tankar...

Just nu är jag ett vrak.

Nationella strokekampanjen

S stagnerar (del I)

S stagnerar (del I) by Alexandra Einerstam

Tidigare inlägg (där jag berättar bakgrunden till varför jag skriver och spelar in denna följetong): S stagnerar (intro)

I eftertankens kranka blekhet

Jag var en av få (?) sossar som ansåg att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt och Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly skulle ställa upp i SVT:s partiledardebatt. Ja, jag förde en ganska intensiv diskussion på såväl twitter som facebook med sossar som ansåg att S och V gjorde helt rätt i att avstå från partiledardebatten. Ja, jag försökte även medla lite genom att lägga ut den här bilden om en alternativ partiledaruppställning, men min grundhållning var:

Skit i placeringen! För mig är det viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

När jag såg partiledardebatten så måste jag tillstå att den var tam utan S och V, men Miljöpartiet med Åsa Romson gjorde det som Juholt och Ohly skulle ha gjort - hon tog fajten. Det rådde ingen tvekan att, bara för att hon stod på samma sida som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson, att de tillhörde samma sida, samma opposition - ja, kalla det vad fan ni vill. För att använda ett uttryck som många ungdomar nyttjar: Åsa Romson ägde!

De stora förlorarna var de som inte var med i partiledardebatten - S och V. De stora vinnarna var SD och MP.

Dagen efter partiledardebatten var det några sossar (som jag diskuterade med innan debatten) som, i eftertankens kranka blekhet, lite försiktigt tillstod att det nog hade varit bra om S hade varit med och att Miljöpartiet med Åsa Romson hade gjort rätt. Visst är det lätt att vara efterklok?

I eftertankens kranka blekhet...

Efter SVT:s partiledardebatt har ju även partiledarna haft debatt i riksdagen. En debatt, mitt i Juholtaffären, då Juholt briljerade. Jag satt och bokstavligen gapade av beundran. Att den mannen orkar?!, tänkte jag medan jag staplade superlativ om Juholts insats i mina tweets.

I eftertankens kranka blekhet trodde jag även att S, med Juholt i spetsen, nu hade "lärt sig sin läxa", men så kom den här nyheten idag och jag citerar:

Enligt Juholt är nu Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och också Miljöpartiet överens om att inte gemensamt ställa sig på samma sida i studion som Sverigedemokraterna vid kommande TV-debatter. (Även om V:s partiledarkandidater nyligen beklagade den senaste bojkotten.)

- Och om inte SVT ändrar sig så går partiledardebatterna över till TV4. De tror att man ska komma så fort de knäpper med fingrarna, så är det inte alls. Jag ställer inte upp på det. Behandlar de inte Socialdemokraterna med respekt kan de köra programmen utan oss, sa Håkan Juholt.

Låt mig därför upprepa det som jag skrev i inledningen: skit i placeringen! Det är viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

[UPPDATERING]

Nu har Jan Axelsson uttalat sig om Juholts ställningstagande. Bojkott lönar sig med andra ord inte.

Min hustru föregår med gott exempel

Korvgubbe goes bananas from Skatteverket on Vimeo.

Numer måste företag som säljer varor och/eller tjänster mot kontant betalning, erbjuda kvitto till konsumenten. När säljaren säger till min mamma eller till min hustru: "Vill du ha kvittot?", svarar de alltid ja på den frågan. Jag svarar sällan ja. De gånger jag svarar ja är när jag vet att företagets produkter inte håller så hög kvalitet och då krävs kvitto för att få en ny, icke defekt produkt alternativt pengarna tillbaka.

Varför är det så viktigt att ta emot den där förbannade lilla papperslappen? Efter att ha sett filmen Korvgubbe goes bananas förstår jag varför. Därför vill jag passa på att ge Skatteverket en eloge för att myndigheten väljar att nå ut med detta budskap via sociala medier.

Hädanefter kommer jag alltid svara ja på frågan: "Vill du ha kvittot?"

Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro) by Alexandra Einerstam

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

(S)ekten

Socialdemokraterna har slutit sig i ett läge då partiet har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Sektmentaliteten, som jag någon enstaka gång mött innan hösten 2011 (till exempel i valprocessen som Åsa Petsersen skriver om), är påtaglig. Jag har de senaste veckorna sett fler exempel på detta: tonen på vissa bloggar med tillhörande kommentatorsfält är rå och brutal (här är ett exempel). Där finns ingen plats för konstruktiva diskussioner. Partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna partiet. Skällsord haglar (vilket jag har skrivit om här). Jag har själv fått uppleva hur partikamrater slutat hälsa på mig efter den debattartikel jag skrev tillsammans med fyra andra socialdemokrater.

Några kritiker får inte komma till tals i gruppen Håkan Juholt som statsminister - Ja tack! I den gruppen är bara hästsossar välkomna.

Denna sektmentalitet är ett tydligt tecken på att SAP befinner sig i kris. Det är lätt att ha högt i tak och ha utrymme för många åsikter när man är det statsbärande partiet och befinner sig i regeringsställning.

Fem år har gått sedan valförlusten 2006 och socialdemokratin har visat sig vara urusel på opposition. Visst kan man skylla på bristande resurser (personalbrist, kompetensflykt, avsaknaden av det stora regeringsmaskineriet), en partiorganisation som inte är gjord för opposition eller varför inte det populära "det är borgarnas fel!" (alternativt "det är högermedias fel"), men hur länge ska S göra det? När ett parti som har ambitionen att bli Sveriges mest öppna, lyhörda, moderna, progressiva, ödmjuka och nyfikna parti i krisläge förvandlas till en sekt, blir jag mycket bekymrad.

Det tillstånd som partiet befinner sig i nu och som verkar förvärras för varje dag som går gör att jag och många med mig känner en frustration som är så stark att lösningen verkar vara att bara skita i allt (allt = partiet, politiken, engagemanget) och ägna oss åt annan samhällsnyttig verksamhet (Amnesty, Kvinna till kvinna, ja det finns många organisationer som söker fler eldsjälar).

Just nu håller jag på och filar på ett längre inlägg med rubriken S stagnerar (en travesti på S förändras) där jag målar upp ett skräckscenarium som sträcker sig från december 2011 till 2015. Självklart vill jag inte att detta scenarium skall bli verklighet, men när jag ser sektmentaliteten breda ut sig, när partiet sluter sig, när taket är så lågt att det blir svårt att andas, då befarar jag att jag inte är ute och cyklar i mitt kommande inlägg.

2015 kanske hästsossarna har lyckats med sitt värv - att tysta alternativt bli av med partiets kärleksfulla kritiker- men det kommer de facto inte att stärka S, tvärtom.

Lästips: Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, Johan Westerholm x2, Kristian Krassman

Media: Widar Anderssons ledare i Folkbladet, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, SvD, SVT,

Vi är de 99 procenten, men det skiter den sista procenten i

På twitter skickar någon mig denna film. Rösten berättar hur lätt det är medelst några få knapptryckningar tjäna storkovan. Mobile Money Machine.

Självklart är det inte så lätt att tjäna pengar genom mjukvaran, som enligt rösten är gratis men vid filmens slut kostar 49 dollar. Dock tror jag att det är många som köper denna mjukvara just på grund av att den appellerar på våra drömmar. Pengar som ger frihet, pengar som tickar in på kontot utan att vi behöver göra särdeles många knop, pengar som gör att vi kan ägna kvalitetstid åt våra barn, pengar som möjliggör drömresan.

I slutet av augusti i år skrev tidningarna att Nordea skulle göra sig av 2000 anställda, trots storvinster. I dagarna fick vi veta att Nordea har köpt en lyxvåning till VD Christian Clausen för 22 miljoner (och som ska renoveras för ytterligare 10 miljoner kronor). Vidare har Clausen fått ett pensionsavtal som heter duga - 100 miljoner kronor. Klart som korvspad att många av bankens kunder reagerar. Jonas Sjöstedt och några till har lämnat banken i protest. Sjöstedt skriver att han har gått till en mindre girig bank och då undrar jag förstås vilken bank som är mindre girig? På Aftonbladets ledarsida uppmanar Fredrik Virtanen också till protest: Banktjänstekvinnor, ockupera Nordea nu! Ja, det protesteras för fullt nu:

Occupy Wall Street is leaderless resistance movement with people of many colors, genders and political persuasions. The one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%

Jag gillar protester. Occupy Wall Street har ju till och med kommit till Stockholm. Jag gillar den framväxande motståndsrörelsen, tro inget annat. Men under åren har jag blivit en riktig bitterfitta. Jag är sällan optimist. Jag kallar mig realist, men många anser att jag är en pessimist.

Finansbranschen har fler gånger fått kritik för sina bonusar, inte bara från oss vanliga medborgare, utan från Finansinspektionen. Så här krasst är det: bankerna (och inte bara de) skiter i Finansinspektionen, de skiter i oss, och de skiter framför allt i att några kunder lämnar dem i protest. Det här är inte första eller sista gången som vi läser om fantasilöner, lyxvåningar, bonusar och ofattbara pensionsavtal. De kommer att köra på som de alltid har gjort. Vi andra, 99 procent, vi har endast våra drömmar. Jag ska till exempel ägna mig åt lite eskapism genom att titta på första avsnittet av serien Terra Nova. Serien handlar om medborgare som får en ny chans, en andra chans (men frågan är om de tar tillvara på den).

Tidigare inlägg: Generositet & girighet, Mansgris, finanskris?, Vems fel är krisen?, Fantasilöner, galna bonusar och "oantastbara" pensioner, Svenska direktörers fantastilöner