Jag var bara inte gjord för ekonomi

På sin facebooksida tipsar Marika Lindgren Åsbrink om Erik Hegelunds inlägg Lär dig ekonomi. Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag hyser en obesvarad kärlek till (national)ekonomi, vilket jag har skrivit om i bland annat inläggen Nyanser i det svarta och Nationalekonomi - en halvklassisk humanists längtan.

I sin slutkläm skriver Hegelund:

Om ni inom kulturvänstern inte hade varit så lata och snobbiga de senaste decennierna hade ekonomin varit intressantare. Det mesta av resonemang, teorier och modeller finns ju där – för den som orkar leta. Kanske hade vi sluppit låtsatsdebatten om ekonomins ideologi. Vänstern hade definitivt varit smartare. Sverige hade kanske varit ett bättre land att leva i.

Hegelund skriver även: Men det kommer inte bli mycket intressanta vänsterperspektiv på ekonomin om vänstern är för fin för att ta i ämnet. Jag misstänker att jag, enligt Hegelund, tillhör "kulturvänstern".

Jag har under hösten verkligen försökt bemästra (national)ekonomi. Jag har läst En nationalekonomi för vänstern. I kommentarer till de två inläggen, jag hänvisar till ovan, blev jag rekommenderad att läsa två blogginlägg av Lars P Syll. Jag frågar även Syll om han har några tips på hur jag ska bemästra nationalekonomin och fick svaret:

Ja nationalekonomi är tyvärr inte så lätt. Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (2010) är en pedagogisk och relativt lättillgänglig introduktion. Mina egna mer historiskt orienterade ”Ekonomisk doktrinhistoria” (2011) och ”Den dystra vetenskapen” (2001) ger också lite av alternativa synsätt och inte bara den förhärskande neoklassiska synen på nationalekonomi.

På biblioteket lånade jag Klas Eklunds Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Jag läste den till och från jobbet. Jag lånade till och med om den, men efter två månader gav jag upp.

Ja, jag såg även ett och annat seminarium i serien Progressiv ekonomi för jobb och välfärd på ABF Play.

Till slut var det bara för mig att inse att jag var bara inte gjord för ekonomi. Det har vare sig med lathet eller snobberi att göra. Och nej, jag är inte "för fin för att ta i ämnet" (vilket min redogörelse ovan torde vittna om). Jag är en halvklassisk humanist och överlåter därför åt andra, företrädesvis nationalekonomer på vänsterkanten, att ägna sig åt det de gör bäst.

Vad beträffar snobberi, anser jag snarare att Syll gör sig skyldig till detta i och med sitt svar till mig ("nationalekonomi är tyvärr inte så lätt"), underförstått att nationalekonomi är betydligt svårare att lära sig än, låt oss säga, arkeologi. Jag vet inte om Syll har studerat latin, men om inte - kan jag meddela att latin inte heller är så lätt att lära sig.

Ja, jag håller med Hegelund att vi inom vänstern, i synnerhet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, behöver just vänsterperspektiv på ekonomin. Då jag inte är gjord för ekonomi, låter jag därför Peter Gerlach, Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kassel, Kajsa Borgnäs med flera nationalekonomer göra "jobbet".

Till syvende og sidst vill jag hävda att det snarare är nationalekonomerna som behöver en rejäl dos humaniora (och inte vi humanister som behöver nationalekonomi).

Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

En sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid

I helgen ägde Socialdemokraternas förtroenderåd rum. Även jag skulle ha varit där i helgen, men en förkylning satte stopp för mina planer. Dock följde jag mötet via SVT Forum, twitter, bloggar, nyhetssändningar och tidningsartiklar. Jag pratade även i telefon med en och annan som var på plats. Ja, jag är en politisk nörd.

I morse, när jag åkte till jobbet, satt jag och bläddrade i gratistidningen Metro, vilket merparten av resenärerna i min vagn också gjorde. På sidan två finns en kort notis om mötet och jag börjar tänka på hur mina medresenärer tolkar det de läser:

Socialdemokraterna beslutade i helgen att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar. Skarpa förslag på en rad områden låter vänta på sig, därför blev debatten på förtroenderådet rätt avslagen.

Ett trist och tråkigt möte och sossarna vet fortfarande inte vilken väg de ska gå, är en alternativ tolkning.

I ett (för att använda Håkan Juholts ord) 100.000 åsikters parti är det inte idéer och visioner som saknas. Det som saknas är en sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid. Socialdemokrater, med Juholt i spetsen, talar till exempel ofta och gärna om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar.

När Göran Persson lanserade sin vision - Det gröna folkhemmet - ansågs den alltför teknisk. Mona Sahlins vision Möjligheternas land nådde aldrig till medborgarna. Nu ska vi socialdemokrater föra ut kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar till medborgarna... Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas dessa ord till floskler.

Jag slutar detta inlägg här, annars blir det för långt. Jag vill nämligen även skriva om socialdemokrater som går i otakt med sin samtid, om SAP:s stora projekt (ett jämlikt och hållbart samhälle), om att föryngring inte alltid är förnyelse, om onödiga pressmeddelanden som bokstavligen sprutar ut från SAP, om socialdemokrater som måste flytta på sig, om partiorganisation, om programkommission, om kompetensflykt, om misstag, om felrekryteringar... ja, listan kan göras lång.

Visioner, drömmar, idéer, floskler och förslag

Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. I ett tal, varnar Fredrik Reinfeldt för visioner. Om detta skrev Lars Adaktusson i Metro följande:

Att varna för visioner är att dränera politiken på mening och undanröja dess grundläggande drivkrafter.

Eller som Karin Boye konstaterar:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

Vad är ett politiskt parti utan visioner? Trist och tråkigt, vill jag påstå. Vad är ett parti med visioner, men utan konkreta förslag?

Jag har många visioner och drömmar som rör samhället. Jag vill påstå att jag är en riktig idéspruta i detta sammanhanget (och jag är inte ensam om att vara det). Det svåra är att komma med konkreta, realistiska förslag som möjliggör dessa visioner och drömmar. Läs till exempel mitt inlägg Dyra återställare. Det är en sak att vilja, men en annan att kunna genomföra det. I inlägget skriver jag:

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Ibland ägnar sig dock politiker åt floskler och plakatpolitik. Just nu leder Annie Lööf floskel-SM. Jag vill inte att Socialdemokraternas partiordförande, Håkan Juholt, tar över den ledartröjan. Denna balansgång att kunna tala och skriva om ideologi, visioner, drömmar utan att läsaren/lyssnaren uppfattar det som tomma ord, floskler et cetera är hårfin. Här är till exempel en politiker som lyckades hålla sig på linan och leverera sitt bästa tal någonsin.

I ottan läser jag Juholts debattartikel i SvD och mycket av det han skriver är bra, ja till och med mycket bra, men var är förslagen? På twitter brister några S-riksdagsledamöter ut: Äntligen politik! Jag är ärlig intill självutplåning och kunde därför inte låta bli att svara: ja, gärna konkreta förslag om hur vi ska förverkliga visioner och drömmer.

På samma ämne: Martin Moberg, Peter Andersson, SvD ledarblogg, Tobias Cuthbert, Thomas Böhlmark, Pluraword

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet: Det gröna folkhemmet: stadspolitiken, Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

Nationalekonomi - En halvklassisk humanists längtan

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. / Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar / och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
Tomas Tranströmer, Epigram

Jag är humanist. Jag har studerat humaniora. På gymnasiet läste jag halvklassisk, humanistisk linje och om det inte vore för att vi, som ville läsa grekiska, var tvungna att pendla till Uppsala, hade jag till och med kunnat titulera mig helklassisk humanist. På Uppsala Universitet pluggade jag först tre terminer tyska men sadlade sedan om och sitter nu här med en magisterexamen i arkeologi. Vad inte examensbeviset visar är de forskarkurser jag läste som skuggdoktorand (genuskurser, Linear B med mera) och alldeles nyss upptäckte jag att 40 poäng från det sista året, då jag pluggade en forskarförberedande kurs, saknas i examensbeviset.

Nej, jag vill inte skryta med min fina examen (jo, lite). Vad jag vill få fram, efter den långa utvikningen, är följande: inte ett ynka poäng nationalekonomi har jag studerat.

I våras gav Marika Lindgren Åsbrink mig boken En nationalekonomi för vänstern. Motprestationen var att jag skulle skriva en recension och lägga ut den här på bloggen. Visst blev det en recension, men jag publicerade den aldrig. Den börjar så här:

Egentligen skulle jag ha publicerat denna recension 7 april, men jag har dragit ut på det. Jag är nämligen humanist uti fingerspetsarna. Efter att ha läst alla bidrag, undrar jag till vem/vilka vänder sig boken? Jag, med min magisterexamen i arkeologi, anser (även efter att ha läst kapitlet Nationalekonomins grunder) att boken är för svår (om det nu är så att författarnas ambition är att vända sig till sådana som mig).

Nationalekonomi. Jag vill verkligen förstå. Jag vill lära mig. Framför allt vill jag att vi socialdemokrater ska använda nationalekonomi såsom högern gör, men utifrån ett vänsterperspektiv. Jag kommer inte att vara den som för den "nationalekonomiska" vänsterkampen. Jag överlåter det åt andra (Marika Lindgren Åsbrink, Kajsa Borgnäs, Peter Gerlach, Erik Mohlin, Emma von Essen, Eva Ranehill med flera). Någon kanske föreslår: "Men plugga en kurs eller två på högskola/universitet". Den krassa sanningen är att jag inte är gjord för nationalekonomi. Kursböckerna skulle vara rena grekiskan för mig. Ja, jag vet att idiomet haltar i mitt fall, då jag önskade att det var just grekiska (och då helst Linear B eller koine).

Jag har dock inte gett upp än! I inlägget Nyanser i det svarta, skriver jag att jag i höst kommer att följa seminarieserien Ekonomi för jobb och välfärd. Jag misstänker vidare att Kajsa Borgnäs har läst just det inlägget, eftersom hon någon dag senare mejlade mig en inbjudan till konferensen Decent capitalism – Creating the Economic Model of the Future.

Jag blir nervös bara av att läsa vad konferensprogrammet innehåller. Tänk om jag sitter där på konferensen och inte fattar ett jota av vad föreläsare och paneldeltagare pratar om? Tänk om någon kommer fram till mig under fika- eller lunchrasten och vill diskutera ekonomiska modeller från ett analytisk perspektiv? Jag kommer att känna mig som en katt bland hermelinerna. 5,5 timmar av mitt liv, som jag skulle kunna ägna åt att läsa till exempel Mandarinstunder (min katt avlivades igår, så jag är otröstlig för närvarande).

Att bemästra nationalekonomi är dock en utmaning som jag har antagit. Jag förbereder mig bland annat genom att titta på Christian Kellermanns föredrag Decent Capitalism – A New Political Economy for the Good Society. Kanske jag kan memorera ett och annat som jag därefter kan slänga ur mig på konferensen?

P.S. Någon som har flera läs- eller filmtips?

Tidigare inlägg: Det goda samhället

[Uppdaterat]

Läs även Martin Mobergs inlägg.

Nyanser i det svarta

S-krisen handlar om inkompetens, Intellektuell stiltje är S stora problem, När porslinet spricker, Socialdemokratins intellektuella förfall. Fyra nyanser av svart.

Vad har egentligen hänt med Socialdemokraternas idédebatt och kunskapsproduktion? Var smids i dag socialdemokratins framtid? Frågor som ställs i boken Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt? som gavs ut 2008, men frågor lika aktuella tre år senare. På baksidan av boken Från smedja till sambandscentral står det:

»De intellektuella« har alltid varit betydelsefulla för arbetarrörelsen. Vid förra sekelskiftet var det polemiska skriftställare och radikala akademiker. Under välfärdsstatens framväxt formades politiken av den sociala ingenjörskonstens reformistiska tänkare [...]

Visst finns det akademiker och intellektuella i S, men de är få och de får sällan komma till tals, (vilket jag tror hänger samman med ett akademikerförakt som vissa socialdemokrater hyser). En annan faktor är att SAP de facto inte lockar akademiker och intellektuella längre. Därför är rubriker som Socialdemokraternas intellektuella förfall berättigade. Dock finns det nyanser i det svarta. Marika Lindgren Åsbrink, en av skribenterna i boken Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd och en av Sveriges bästa, politiska bloggare, har rekryterats till partikansliet. Jag håller det för troligt att hon har ett finger med i spelet vad beträffar detta:

Ekonomi för jobb och välfärd

Under hösten genomför Socialdemokraterna, Socialdemokratiska Studentförbundet och ABF en seminarieserie på tema "Ekonomi för jobb och välfärd". Seminarierna inleds i Växjö den 20 oktober och avslutas i Stockholm den 24 november. Övriga orter är Göteborg, Linköping, Malmö, Uppsala och Umeå.

Socialdemokraterna har bjudit in forskare och ekonomisk expertis samt företrädare för företag och intresseorganisationer för att samtala om ekonomiska förutsättningar och politiska åtgärder som behövs för en ekonomi för jobb och välfärd.

Bland de medverkande finns exempelvis Marta Szebehely, professor i socialt arbete och forskare vid Institutet för Framtidsstudier, Eva Mörk, professor nationalekonomi vid Uppsala universitet, Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö Högskola, Emma Lennartsson, chefsekonom Kommunal, Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet, Eva Ohlstenius regionchef Företagarna syd och Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR.

Från Socialdemokraterna medverkar Tommy Waidelich, Mikael Damberg, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky och Lena Sommestad.

Seminarieserien är en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd den 3-4 december 2011.

Följ seminarieserien via bloggen www.progressivekonomi.se där allt material samlas. Seminarieserien filmas och läggs ut på http://www.abf.se/abfplay

Se hela seminarieprogrammet för mer information.

/Carin Jämtin, partisekreterare

Kontaktpersoner:
Fredrik Persson, pressekreterare hos Carin Jämtin: 072-206 35 45
Maja Nordström, S-Studenter: 070-572 16 21
Övriga pressekreterare, Socialdemokraterna: www.socialdemokraterna.se/media

Det är ett steg i rätt riktning! Min förhoppning (som jag delar med andra socialdemokrater) är att fler seminarieserier genomförs och inte bara som en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd.

Folkbildning 2.0.

"Våra band till andra människor är allt vi har"

Att skriva på kultursidor kräver en helt annan
stilistisk nivå än
att skriva på debattsidor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri till Journalisten.

Igår läste jag Håkan Juholts inlägg om samtidens olycksbarn på kultursidorna i Sydsvenskan. Socialdemokraternas partiordförande tog avstamp i Malmö Operas uppsättning av Les Misérables. Det är en fantastisk text och jag uppmanar till läsning av den.

Juholt har förmågan att ta avstamp i kulturen när han formulerar en berättelse om dagens samhälle. Det kan till exempel vara en teaterpjäs, en bok, en dikt, ett musikstycke eller ett konstverk. Det är, i mina ögon, en styrka hos en svensk politiker att använda sig av kultur för att gestalta, förklara och förstärka det som sägas skall.

För mig är en av kultursidans viktigaste funktioner att vara en arena för idédebatt för intellektuella i Sverige, säger Chukri till Journalisten. Hon pekar på Storbritannien där politiker ofta gör skarpa kulturanalyser, men att det i Sverige råder det motsatta förhållandet. Jag önskade att fler politiker nyttjade kultursidorna till idédebatt.

”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är
till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen,
på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en
potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även
människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och
motståndare.
Håkan Juholt

Är Reinfeldt välkommen att höra av sig?, frågar Journalisten Chukri. Hon svarar: Om han vill göra en samtidsanalys utifrån Camilla Läckbergs böcker är han varmt, varmt välkommen. Eller en musikanalys av Da Buzz eller Abba. Många på twitter gnuggade händerna av förtjusning igår eftersom de ansåg att det var en regelrätt dissning då Reinfeldt aldrig vågar sticka ut hakan utan snarare har en strategi att vara mer mainstream än majoriten av svenskarna. Dock håller jag jag inte riktigt med "twännerna", eftersom jag har läst Jenny Tunedals recension av Läckbergs senaste bok Änglamakerskan i Aftonbladet. En recension som statsminister Reinfeldt mycket väl hade kunnat skriva om han inte var så livrädd för kultursidorna.

Och apropå kultur, har jag läst fantastiska recensioner av Dorothee Elmigers bok Inbjudan till de våghalsiga. En recensent i DN skriver: Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser. Eftersom min tyska håller på att rosta ihop, beställde jag boken på originalspråk och kanske, kanske kanske kommer jag att använda samma grepp som Juholt, när/om jag recenserar den.

På samma tema: Resumé, Kulturbloggen, Ett hjärta rött, Martin Moberg, Johan Westerholm och till syvende och sist gammelmoderaten Maria Hagbom som hånar såväl Juholt som kultur (härligt att det fortfarande finns mörkblå, klassiska moderater som Hagbom).

Tidigare inlägg: Musikreferenser i politiken

Lästips: När jämlikhet inte upplevs som möjlig, rustar vi för ojämlikhet

Johanna Graf har skrivit ett mycket läsvärt inlägg med rubriken När jämlikhet inte upplevs som möjlig, rustar vi för ojämlikhet.

Peter Karlberg och Staffan Lindström rekommenderar också Grafs inlägg.

Moderaternas idéprogram

För ett tag sedan drog SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder igång idédebatten Det nya borgerliga uppdraget. I DN gnällde Peter Wolodarski på Anders Borg och höstbudgeten. Expressen kallade Fredrik Reinfeldt för "grinolle" på självaste ledarsidan.

I och med regeringsinnehavet, har idédebatten inom Moderaterna helt avstannat och därför ser vi nu borgerliga skribenters frustration avspegla sig i tidningar och på bloggar. Dock verkar insikten, att ett idéprogram inte blott och bart kan bestå av jobbskatteavdrag, även ha nått partiet centralt. När jag surfar in på Moderaternas hemsida, ser jag nämligen ovanstående banner på förstasidan.

I flera år har Moderaterna stått för följande:

1. Skattesänkarpartiet numero uno.
2. Att äga gemensamt är fult, alltså säljs Sverige ut (ofta till reapris).

För att finansiera skattesänkningar har det skurits rejält i välfärden och i våra trygghetssystem, så därför är jag naturligtvis nyfiken på hur Moderaternas nya idéprogram kommer att se ut. Finns det tyckare och tänkare i det blå partiet som kan leverera något annat än jobbskatteavdrag 1-73 eller FAS3, FAS4, FAS5?

Extrakongress i höst

Peter Johansson har studerat ramprogrammet för den socialdemokratiska kongressen och funnit att 79,7 sekunder är den tid kongressombuden har för att formulera en politisk vision. Det är inte okey att politiken får så lite utrymme på en partikongress. Det är därför som Peter Andersson, Peter Högberg, Peter Johansson, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag skriver i AiP om behovet av en extrakongress i höst.

Högberg har till och med tagit fram en plan för utvecklingsarbetet inom Socialdemokraterna:

• Extrakongress okt-nov 2011
• Ombuden ska väljas under våren och också verka som processledare ute i distrikten för att få igång en levande debatt
• I varje kommun ska det hållas minst 1 öppet seminarium med ledande "tänkare" från orten. De behöver inte vara medlemmar utan kan till och med vara en fördel om de inte är det.
• Kriskommissionen får fortsatt förordnande att leda centrala processer och utveckla tankarna i deras rapport. Ser gärna att de kopplar Öppna Kriskommissionen till sig i arbetet
• En grupp tillsätts för att se hur Socialdemokratiska partier runt om i världen löser och ser på framtidens utmaningar
• Ett arbete under rubriken Folkrörelse 2.0 startar för att finna de organisatoriska formerna för att bli ett rörligt parti som snabbt kan ta till sig de utmaningar som kommer emot oss.
• Att i det organisatoriska arbetet se över beslutsstrukturen och ställa oss frågan om den ska bygga på kompetens eller representation och hur ska den framtida förankringsprocessen se ut
• Ett arbete med att finna former för att åter knyta intellektuella till partiet för att få den spänst i samtalet. Spänsten som gjort oss till den ledande politiska rörelsen i västvärlden.

Ja, om någon nu, mot all förmodan, hänvisar till partistadgarna och hävdar att en extrakongress i höst inte är möjlig på grund av stadgarna, bör i så fall läsa Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna: Även jag kan läsa stadgar.

Tidigare inlägg: Congresso

Congresso

Bland nätrötterna (se till exempel Peter Johansson, Calle Fridén och Johan Westerholm) finns nu en önskan att ombuden åker till kongressen, väljer partiordförande och partisekreterare, har kul på kongressfesten och därefter ajournerar sig, för att i höst ha ytterligare en kongress som fokuserar på politik.

Dock verkar det som om denna önskan inte kommer att slå in. Tjafsandet skall, i och med denna extrakongress, upphöra. En extrakongress i höst skulle bara förlänga den infekterade interna debatt som nu präglar partiet, anser partiledningen.

Jag vill se en extrakongress i höst, av motsatt anledning. Om inte ytterligare en kongress äger rum, är jag övertygad om att den infekterade debatten kommer att fortgå. Det kommer att knorras och tjafsas ända fram till 2014 (and beyond).

Så varför ser nätrötterna behovet av ytterligare en kongress och inte partiledningen?

Det gröna folkhemmet: stadspolitik

För en tid sedan gästbloggade Johannes Åsberg här på HBT-sossen och i sin slutkläm skriver han:

Det Gröna Folkhemmet 1.0 lanserades av en nyvald partiledare på en extrakongress i mars 1996. Kommer version 2.0 att lanseras av en nyvald partiledare på en extrakongress i mars nästan exakt 15 år senare?

I senaste numret av Uppsalademokraten skriver Åsberg en krönika, där han uppmanar Håkan Juholt att blåsa nytt liv i den socialdemokratiska visionen om Det gröna folkhemmet. Även jag vill se och höra ett linjetal som, förutom Det gröna folkhemmet, lyfter frihet, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.

Johannes Åsberg skriver också om krönikan på sin blogg Bios politikos.

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet:
Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Det gröna folkhemmet. Version 2

Slutsatsen blir att vi nu nått en punkt där vi överskrider flera gränser för jordens förmåga att generera social och ekonomisk utveckling på lång sikt. Vi har inte bara en klimatkris att hantera utan även en global ekosystemkris.
Stockholm Environment Institute på DN Debatt.

Gröna folkhemmet kan inte bordläggas, skriver Peter Andersson på sin blogg. Läs gärna hela inlägget.

Tidigare inlägg:Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Lena Sommestad, Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Rönnebergaseminariet, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle"

If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life. It is not by chance that Margaret Thatcher—who famously declared that “there is no such thing as Society. There are individual men and women, and there are families”—made a point of never traveling by train. If we cannot spend our collective resources on trains and travel contentedly in them it is not because we have joined gated communities and need nothing but private cars to move between them. It will be because we have become gated individuals who don’t know how to share public space to common advantage. The implications of such a loss would far transcend the demise of one system of transport among others. It would mean we had done with modern life.
Tony Judt

När jag läser Lena Sommestads debattartikel i Expressen, går mina tankar till Tony Judts bok Illa far landet och specifikt hans fallstudie om järnvägar (det är nog för att hon nämner järnvägar i artikeln). Det är Judts slutkläm i fallstudien som jag citerar ovan.

Judt skriver även att man inte kan driva järnvägstrafik i konkurrens. Järnvägar är ett naturligt monopol. Sommestads slutkläm i debattartikeln:

Jag vill hävda att marknadsmodellens sammanblandning av vinstintressen och allmänintressen är en av de stora utmaningarna i svensk politik i dag. Utmaningen förstärks genom fixeringen vid en enda styrmodell. Det skymmer sikten för andra handlingsmöjligheter. Det är nu viktigt att Socialdemokraterna kan skapa ett samlande politiskt alternativ som frigör oss från marknadsmodellens låsningar, utan att för den skull glömma de positiva erfarenheter som 1990-talets förnyelse också har gett oss. Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle.

Målet för Socialdemokraterna är ett jämlikt och hållbart samhälle. Det gröna folkhemmet. Version 2.

Tidigare inlägg: Lena Sommestad, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle,Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet
Andra som skriver om Sommestads artikel: Johan Sjöberg, Martin Moberg, Ett hjärta rött, Olas tankar, Lena Sommestad, Teckentydaren

[Under strecket]
Sugen på att läsa mer av Tony Judt, då rekommenderar jag Vad är levande och vad är dött i socialdemokratin

Min måste-läsa-lista

Vi leser for å kaste et skrålys inn over vårt eget liv, se våre tanker og
forestillinger fra nye vinkler og kanskje få dem korrigert.
Aksel Sandemose

I helgen läste jag ut Underbara dagar framför oss . Nu får Olof Palme vila ett tag, åtminstone till februari då Ordfront ger ut Göran Greiders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Det finns en hel drös böcker på min måste-läsa-lista.

Nu ska jag ta itu med den bok som enligt Katrine Kielos var årets mest diskuterade bok bland socialdemokrater (DN) - Tony Judts Illa far landet. Vidare ska jag recensera Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (publiceras på HBT-sossen 1/2).


Därtill håller håller jag på med serien Det gröna folkhemmet här på bloggen och där hoppas jag bland annat foga in Johannes Åsbergs tankar kring stadspolitik. Jag har läst hans bidrag i antologin Den grå vågen, men har ännu inte hunnit läsa hans rapport En radikal och progressiv stadspolitik - En provisorisk utopi (eller hans många blogginlägg på ämnet).

Just nu skrivs det oerhört många intressanta artiklar och inlägg på nätet. Här kommer ett axplock:

Hans Linde: Så fick SD mina grannars röster.
Peter Andersson har skrivit en rad intressanta inlägg den senaste tiden.
Missa inte Johan Sjölanders inlägg Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften.
Peter Johansson: Krönika om en ny socialdemokrati.
Johanna Graf: Förändras socialdemokraterna nu?
Marika Lindgren Åsbrink: S. Där det händer.

Daniel Strömberg har vidare skickat mig ett intressant dokument med rubriken Rättviseforum Lund. Vi är nämligen några stycken som, i likhet med Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson, vill se fler socialdemokratiska tankesmedjor och Strömberg har redan påbörjat skissandet av en sådan satsning för Lund.

Jag blev medlem i Socialdemokraterna så sent som 2006 och jag måste tillstå att det finns nackdelar med ett sent inträde i arbetarrörelsen - en av dessa (vilket vissa inte anser vara en nackdel utan fördel, med tanke på falangdiskussionerna) är att jag inte har blivit skolad i SSU, fackföreningsrörelsen eller andra S-organisationer och föreningar. De senaste åren har jag därför ägnat mig åt självstudier i ämnet "sosselogi". Jag önskade att det gick att läsa sosselogi på distans. Till syvende och sist vill jag därför fråga: finns det andra böcker inom ämnet (socialdemokrati, socialdemokratisk idédebatt, socialdemokratisk historia et cetera) som jag bör läsa?