Första maj-märket 2012

Det är sällan jag lämnar hemmet utan att ha något partipolitiskt märke på kavajslaget. Jag har, under min korta tid som partipolitisk aktiv, samlat på mig en ansenlig mängd märken, däribland några riktiga Första maj-rariteter. Förra årets märke hade rätt budskap - jämlikhet och utveckling - men trist utformning. 2010 års märke har jag skrivit om här.

Årets Först maj-märke är en fullträff på alla sätt och vis. Jag har alltid gillat ugglor. Så mycket att jag för ett tag sedan bestämde mig för att tatuera in en uggla på höger underarm. Det var innan jag upptäckte att ugglor hade blivit inne. Plötsligt fanns det ugglor överallt: lampor, smycken, textilier, ljushållare, schabloner...

Jag beklagade mig över detta på twitter, varvid Jonas Morian kallade mig för hipster(sosse). Dock har jag bevis för att jag, i detta fall, inte är en hipstersosse. Dessa två ugglor av märket Steiff har jag fått av min mormor och det var över 30 år sedan. Min mormors exlibris utgjordes förresten, förutom hennes namn och orden ex libris, av just en uggla.

En av anledningarna till att jag utbildade mig till arkeolog var just min mormors intresse för förhistoria och historia. När jag var fem år gammal tog hon med mig till ett museum i Tyskland och hon fick svårt att slita mig från avdelningen med mumier. Ja, jag hade en tanke på att bli just egyptolog. Det var innan jag fick Lana Troy som föreläsare i just egyptologi. Hon tog död på allt mitt intresse för egyptologi. Istället var det Gullög Nordquist (nu professor i antikens kultur och samhällsliv) som blev min mentor. Hon är en eldsjäl! Därför har jag nu en magisterexamen i arkeologi. Mitt andra ämne är antikens kultur och samhällsliv.

Det får mig osökt att tänka på Pallas Athena (lat. Minerva). Ugglan, som ju alltjämt är lärdomens symbol, var Pallas Athenas specifika fågel. Pallas Athena var beskyddare av alla konster och vetenskaper, något som romaren Cicero hade i åtanke när han skapade det bevingade Invita Minerva.

Socialdemokraternas mantra har länge varit: utbildning, utbildning, utbildning. Det är ett mantra som tål att upprepas. Jag vill därför uppmana alla (arbetslösa) ungdomar (och även "äldre" arbetslösa) att utbilda sig. Även om du inte längre definierar dig som ungdom - det är aldrig för sent!

Men om... om jag får ge ett litet, litet råd: även om du brinner för arkeologi eller journalistik eller antropologi, eller fotografi... arbetsmarknaden är stenhård. Du kan ha en VG-examen i arkeologi (som jag) och ändock aldrig få jobba med det.

Jag jobbar nu, med cirka 380 universitets- och högskolepoäng (och som redan nämnts en magisterexamen i arkeologi), som vakt (mitt CV är ganska brokigt).

Om jag fick backa tillbaka bandet till 1993 (och fortfarande ha kvar den kunskap om arbetsmarknaden jag besitter nu), hade jag aldrig utbildat mig till arkeolog. Jag hade då utbildat mig till till exempel förskollärare med genusinriktning och varit amatörarkeolog på min fritid. Min hustru har också en magisterexamen i arkeologi men hon är anställd av Posten (men jobbar som fackligt förtroendevald cirka 90 procent).

Dock vill jag aldrig, aldrig, aldrig se ett utbildningssystem som tvingar någon att läsa till ett yrke som den inte vill ha. Om någon hade förvägrat mig möjligheten att läsa arkeologi och antikens kultur och samhällsliv och  tvingat mig att läsa till lärare i matematik och fysik - ja, då hade jag varit djupt olycklig (och om jag hade klarat kurserna och tagit min examen) blivit en usel och bitter lärare.

Jag vill bara att den, som är i färd med att utbilda sig, tänker både en och två och tre gånger. Utan utbildning  (om det så är en teoretisk eller praktiskt utbildning) finns det inte många jobb att välja på, men väljer du att utbilda dig till något som det redan finns ett överskott av på arbetsmarknaden - ja, då kan det innebära att du inte får jobba med det du är utbildad till. Nationalekonomer kallar väl det för tillgång och efterfråga? Du kanske måste jobba med ett "vanligt" kneg efter utbildningen och i värsta fall har du en utbildning i bagaget och är ändock arbetslös

Den socialdemokratiska arbetsgrupp, som utformat Första maj-märket (tillsammans med designers, PR-konsulter et cetera), visar inte bara att S är ett parti som, i detta fall, går i takt med sin samtid (uggletrenden) utan också kan sin historia (Pallas Athena). Vidare är budskapet - kunskap och arbete - tidlöst och bör hädanefter gå som en röd tråd genom Socialdemokraternas politik. Naturligtvis tillsammans med andra tidlösa klassiker såsom jämlikhet, frihet, solidaritet, hållbar tillväxt och hållbar utveckling.

Kunskap och arbete bygger Sverige!

P.S. Och min underarm saknar fortfarande tatuering.

Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

Vänstern och högern marscherar sida vid sida i paraden

Jag kan inte riktigt släppa Roland Poirier Martinssons text Därför bör inte KD delta i Pride.
Nu har Poirier Martinsson fått svar på tal av bland annat Röda Berget, UNT:s ledarblogg, Bengt Held, Rabiatfeminism och Tianmi. Ändock kan jag inte släppa hans text. Jag fascineras över att jag och denna man står så långt ifrån varandra.

Några ord om Stockholm Pride. I sin bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation anser Sherry Wolf att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen (Aftonbladet).

När Poirier Martinsson skriver att pride är en politiskt propagandaapparat från vänster, förstår jag faktiskt inte vad han menar och jag har ändock varit på varje Stockholm Pride sedan 1999 (utom 2003, då jag var på Europride).

På detta evenemang är stämningen hög, man umgås över partigränserna och man har kul tillsammans. Klasspolitiken har till stor del offrats men här sippar sossar rosévin med Moderaterna och de enda kamper som utkämpas är de under flatbingot eller i karaoketältet. Så låt företrädarna för KD också få vara med och ha roligt. Låt kådisarna dricka bubbel i champagnebaren, äta halvråa hamburgare från papperstallrikar och sjunga med på schlagerkvällen.

Jag funderar seriöst på att avstå från att vara med på pride detta år. Just för att jag tycker pride har blivit så urvattnad. Jag tror att jag åker till landet med hustrun istället.

[Recension] Hopsnackat - folkrörelse på arbetsplatsen

Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat till Frances Tuuloskorpi då hon berättat om Folkrörelselinjen - hur man samlar den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Senast var i våras då min fackklubb för brevbärare på Posten bjöd in Tuuloskorpi till att prata på en ombudskonferens där vi skulle planera en gemensam aktion på våra arbetplatser i klubbområdet i Södra Stockholm. Tuuloskorpi är väldigt inspirerande att lyssna på och hon har många tips på bra strategier för att få med sig alla på arbetsplatsen, även de timanställda vikarierna som lätt glöms bort i sådana sammanhang. Tuuloskorpi är noga med att hela tiden påminna om folkrörelsens perspektiv:

Om de som står längst bak kommer i rörelse, så driver de alla andra framför sig.

Förra året recenserade HBT-sossen antologin Efter ett kvartssekel av nederlag, i vilken Tuuloskorpi är en av de deltagande författarna. Nu har hon samlat ihop material till en egen antologi, Hopsnackat. Boken är första delen i en planerad serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen, och är en antologi med 35 berättelser om på lokal facklig kamp på olika typer av arbetsplatser. Det är anonyma berättelser om kollektiva aktioner i allt från restaurangkök, sopåkerier och bilfabriker till den fantastiska berättelsen om de anställda på en bingosite. De hade aldrig träffat varandra utom på nätet, den fackliga traditionen var lika med noll, och de lyckades ändå gemensamt agera mot arbetsgivaren så att de allihop fick upp sin lön.

Min favorit är historien om storköket där chefen ändrade rutinerna för hur personalen skulle packa maten utan att lyssna på argumenten från de som utförde arbetet om att det faktiskt inte fungerade att jobba på det nya sättet. Chefen menade då helt enkelt att de skulle jobba snabbare. Personalen kom gemensamt överens om att de skulle lyda chefens order om tillvägagångssätt till punkt och pricka, vilket fick till följd att allting blev väldigt försenat och chaufförer och dagispersonal som väntade på sina leveranser dök upp och frågade vad som pågick. Chefen kom in och skrek "Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!" Jag undrar när, om någonsin, den chefen insåg att det faktiskt var sig själv han kritiserade i sitt utbrott? Historien slutar med att personalen fick återgå till sina gamla, fungerande rutiner.

Förutom berättelser om kollektiva aktioner gentemot arbetsgivaren innehåller antologin även flera bra tips på lokal facklig verksamhet för att fånga upp medlemmarnas frågor och åsikter. Ett exempel är fackstugan, där personer från klubbstyrelsen på utsatta timmar sitter i fikarummet och lyssnar på vad medlemmarna har att säga och diskuterar aktuella frågor. Ett annat exempel kommer från en brödfabrik där alla medlemmar turas om att vara kontaktombud en månad i taget. Gränserna mellan förtroendevald och "vanlig" medlem suddas ut och istället blir alla fackligt aktiva när hela arbetsplatsen flyttar in i facklokalen.

Jag noterar även med glädje att min favoritpoet för tillfället, Jenny Wrangborg, bidragit till antologin med dikten Beslutet.

Med jämna mellanrum håller jag medlemsutbildningar om fackets grunder samt grundutbildning för nya förtroendevalda. En åsikt som vi ofta får höra är att facket är dåliga på att berätta vad vi gör och när vi har lyckats få igenom något. Medlemmarna behöver få veta vad facket gör. Den här boken är full av sådana berättelser som fungerar som inspiration för det lokala fackliga arbetet så att vi därute kan skapa våra egna berättelser.

Hopsnackat är en enda lång uppvisning i fackföreningsrörelsens gamla motto: Förenade vi stå - söndrade vi falla! Jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha tips och inspiration för hur ni kan utveckla den fackliga verksamheten lokalt ute på arbetsplatserna.

LO-tidningen har recenserat boken här.

Åsa Einerstam

Tage Erlander vs. Fredrik Reinfeldt

Förra året, när Fredrik Reinfeldt invigningstalade på Moderaternas partistämma i Västerås, hyllade han den förre socialdemokratiska stasministern Tage Erlander. Då var det många socialdemokrater som satte kaffet i vrångstrupen (till exempel Morgon Johansson och Eva-Lena Jansson).

Reinfeldt bygger vidare på sin breda S-politik, skev den borgerliga tidningen DN om invigningstalet, men redan 2007 skriver Maria Abrahamsson i SvD att Fredrik Reinfeldt påminner mer om Tage Erlander. Går verkligen Fredrik Reinfeldt i Tage Erlanders fotspår?

Igår lanserade Arbetarrörelsens Tankesmedja en nya rapport - Tage Erlander & välfärden. Rapportens författare, Ann-Marie Lindgren, går igenom område efter område (välfärdspolitik, skattepolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik...) och svaret är entydigt - Reinfeldt går inte i Tage Erlanders fotspår. Reinfeldt blir aldrig en ny Erlander.

Fler som skriver om Tankesmedjans rapport: Johan Westerholm, Annika Högberg, Kommunalarbetaren, Boråstidningen, Martin Moberg, PeO Wågström

Ulla Wennberg

För ett tag sedan köpte (med hjälp av bidrag från svärfar) en Albin Amelin. Bror Edman, som vi köpte tavlan av, har ett hem fyllt med konst. Edman ville gärna sälja fler tavlor och vi fastnade för ovanstående verk av konstnären Ulla Wennberg.

Nu har vi äntligen köpt den. Det återstår bara ett problem - ska den hänga under Albin Amelin eller jämte den?

Albin Amelin

Nu har vi äntligen hängt upp vår Albin Amelin-tavla.

[Gästbloggare] Mia Sundelin

Första maj – arbetarrörelsens högtidsdag

Som ordförande i HBT-sossarna i Stockholm har jag under ett par års tid varit delaktig i att göra ”mer Pride på Första maj”. Vi har haft lastbil med schlager, sång och dans.

Åtskilliga ögonbryn har höjts när vi smyckat vår bil, dragit på musiken på högsta volym och skrattat och sjungit. Förra året toppade vi med att ha ett bröllop mitt under firandet, i och med att lagen om könsneutralt äktenskap trädde i kraft. Några av de höjda ögonbrynen har följts av ett leende, andra av bistra kommentarer. Att vi har berört har det inte rått någon tvekan om.

Många pratar om höstens val som ett ödesval – jag delar den åsikten. Får borgarna fyra år till i vår vackra huvudstad är den nog inte så vacker längre.

Första maj drar valrörelsen i gång. Det handlar om att visa vad vill i både ord och handling. Vi Socialdemokrater får ibland kritik för att vi är otydliga. Nu är det dags att visa – stort och i smått – lokalt och nationellt. Förra valet var vårt slagord ”Alla ska med”. Det gäller fortfarande. Vi ska bara vara tydligare om vart vi ska. I vårt Första maj-tåg ska alla med. Unga och gamla, hbt och straighta, födda svenskar och icke födda svenskar, män och kvinnor. Det ska vi visa i handling.

Vi HBT-sossar kommer att dra vårt strå till stacken. Vi kommer att fira! Vi kommer att vara förutsägbara och tydliga och spela mycket schlager. Vi kommer att stå på barrikaderna för alla människors lika rätt. Och vi gör det med sång och skratt blandat med allvar.

Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Hur vill vi då fira vår högtidsdag? Jämför med andra högtidsdagar vi har i vårt liv: 18-årsdagen, bröllopsdagar, 50-årsdagen eller några andra högtider vi vill fira.

Vill vi gå allvarsamma i något som liknar en begravningsprocession eller vill vi skratta, dansa och sjunga?

Jag vet vilken fest jag vill gå på!

Mia Sundelin
Ordförande, HBT-socialdemokraterna i Stockhom

Första maj-märket 2010

Jag längtar efter Första maj. I år talar bland annat partiledare Mona Sahlin i Stockholm eftersom det är valår, men...

... eftersom jag samlar på knappar och pins är årets Första maj-märke något av en besvikelse. Precis som förra året, är det placeringen av rosen som stör mig. För det första ser det ut som ett band som avslutas med en rosett på huvudet. För det andra är det en korkad design eftersom placeringen av rosen gör att nålen blir vänstertung. I värsta fall hamnar den upp och ner.

De partitoppar som godkände årets märke, kan inte ha burit förra årets märke. Då hade de sagt stopp och belägg. Så för andra året i rad måste man med jämna mellanrum titta så att märket sitter rätt. Suck.

Det finns många gamla Första maj-märken på Socialdemokraternas hemsida som har snyggare design och slagkraftigare text. I skrivandet stund är märkena från 1969, 1970, 1975 och 2002 mina favoriter. Anna Lindh, från 2004, bär jag nog oftast (om vi bara ser till Första maj-märken). Dock inte lika ofta som Sahlin, som aldrig går utan det.

Om Första maj skriver även [s-buzz]

Att anpassa sig efter grupp

Nu har jag tröttnat. Jag har tröttnat på företrädare i arbetarrörelsen som håller samma föredrag/tal/föreläsning oavsett grupp. Jag tänker inte namnge några, men jag tror att många som läser inlägget kommer att nicka igenkännande.

-

Vi kan börja med "Obama-föreläsningen". Vid det här laget har jag hört den ett otal gånger av samma person. Nu är det hög tid för denna att tala om något annat. Åtminstone för den lön och position som personen har i partiet.

-

Igår var det en högt uppsatt facklig företrädare som höll ett föredrag om den svenska modellen, till en grupp som hen trodde var politiker. Fel på alla sätt och vis. Varför kunde hen inte anpassa sitt tal efter den grupp som befann sig där för ett visst syfte? En annan förtroendevald skulle hålla ett tal inför hbt-personer. Talet var cirka 45 minuter långt. 1,49 minuter ägnades åt hbt. Därefter talade hen om snöfria idrottsplaner i Stockholm. Om jag vore hen, som talade inför hbt-personer och samtidigt ville ha snöfria idrottsplaner, varför inte skämtsamt säga "och som alla i det här sällskapet vet, så spelar ju många flator fotboll". På det sättet får man in såväl hbt, fördomar, humor och snöfria fotbollsplaner.

-

Det var tre exempel på företrädare inom arbetarrörelsen som må vara bra talare, men som inte kan anpassa sig efter grupp. Är det inte konstigt? Att arbetarrörelsen, som värnar folkbildning, som håller utbildningar i kommunikation och retorik, misslyckas grundligt med att få de, som befinner sig i en maktposition, att anpassa sig efter grupp. Eller är det så att dessa företrädare håller ett slentrianmässigt tal oavsett? Om så är fallet, är det djupt beklagligt.

-

I många år jobbade jag som dels guide och dels museilärare. Jag har även gått kurser i "talets konst". Att anpassa guidning efter grupp var A och O för mig. En visning för barn skiljer sig radikalt från en visning för teambildande företagare eller tyska turister. Specialvisningar för sällskap av alla olika slag skiljer sig. Det gäller att vara förberedd och inte bara det... det gäller att snabbt läsa av gruppen, lyssna på signaler och därefter anpassa sig efter gruppen.

-

Jag jobbade heltid som guide och museilärare. En intensiv dag kunde jag ha sju visningar. Jag erkänner att vissa dagar var det svårt att inte gå på rutin. Det finns en och annan visning som jag skäms för vid dags dato. Där personer betalat mycket för en guidad visning och en trött guide bara malde på. Besvikelsen hos dessa människor motiverade mig att bli en bättre talare och en bättre museilärare och guide. Beröm är bättre än besvikelse. När applåderna inte vill sluta, då känner man sig lite som en rockstjärna. När ett vykort dimper ner i brevlådan, där några italienska turister skriver lyriskt om vilken upplevelse jag gett dem - det är bekräftelse. Bekräftelse på att jag har gjort ett bra jobb.

-

Problemet i arbetarrörelsen är att gräsrötterna applåderar oavsett. En liten förening, som fått dit en populär talare till sitt årsmöte, är så himla glada att hon hen han är där och de applåderar oavsett om talet är bra eller dåligt.

-

Jag vill uppmana populära talare i arbetarrörelsen att anstränga er. Även om det är ytterligare ett (tråkigt) årsmöte, så anpassa talet efter grupp. Förbered er, fråga och lyssna.

[Recension] Maria Sandel - Droppar i folkhavet

Murbruk förlag har valt att återutge Droppar i folkhavet av Maria Sandel, en av Sveriges första arbetarförfattare. Boken gavs ut första gången 1924. Vi får följa Gerda Spant, en ung fabriksarbeterska, genom strapatser och umbäranden vanliga för henne och hennes klass-systrar i den industrialiserade storstaden runt sekelskiftet 1900. Hon träffar sin stora kärlek och bygger upp förhoppningar om deras framtida liv, men blir grymt sviken av honom. Utblottad och med stora skulder, men fast besluten att hon skall klara sig, hittar hon till slut en fristad hos änkan Hägg och hennes vuxne son, den lungsjuke Ansgar.

-

Att Sandel var aktiv i kvinnorörelsen märks tydligt, och hennes idealsamhälle är snarast ett där männen inte har någon plats. De få män som förekommer i historien är usla patrask och suputer som utnyttjar kvinnor och deras kroppar. Dock verkar inte Sandel helt ha gett upp hoppet om männen. Fru Häggs slarver till son är visserligen alldeles för begiven på spriten och dricker upp sina surt förvärvade slantar nere på puben, men han är oerhört charmig och tar sig faktiskt i kragen efter mycket om och men. Ansgar är dock ett undantag i denna värld som för övrigt befolkas endast av kvinnor. Fru Hägg uttalar vid ett tillfälle en förhoppning till vetenskapen om att i framtiden hitta ett sätt som gör karlarna överflödiga (något som nu på 2000-talet faktiskt är möjligt).

-

Maria Sandel var inte bara en av de första författarna i Sverige med att skildra arbetarklassen från ett inifrånperspektiv, Droppar i folkhavet innehåller även den troligtvis första uttalat lesbisk-erotiska kärleksskildringen i svensk litteratur. Eva Heggestad skriver i efterordet till boken att förutom detta så fäster skildringen uppmärksamheten på ett alternativ som kan te sig följdriktigt för de kvinnor som valt att leva med varandra istället för männen. Det är dock två socialt icke-accepterade kvinnor som har ett förhållande, de är prostituerade. Heggestad menar att Sandel här placerar den lesbiska kärleken i majoritetskulturens marginaler, vilket inbjuder till en queerteoretisk läsning. Läsaren får en påminnelse om att det finns en annan ordning än den som heteronormativiteten förespråkar. Det främsta skälet till att Gerda uppmanas till att leva i celibat av Fru Hägg och andra kvinnor i omgivningen är nämligen att hon skall undvika oönskade graviditeter, något som dock är en konsekvens endast av den heterosexuella kärleken.

-

Jag vill verkligen rekommendera boken, som fackligt och politiskt engagerad är det alltid intressant att läsa dessa böcker som skildrar vår tidiga kamp. Man förvånas även över hur tidlösa de ändå är. Många av de problem som tas upp är aktuella även idag. Jag kommer definitivt att rekommendera boken på de medlemsutbildningar jag ska hålla i framtiden.

-

Andra som skrivit om Maria Sandel och Droppar i folkhavet är Enn Kokk och bloggen Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ.

ÅSA EINERSTAM

Ljudskatter på nätet

(FOTO: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek)

Genom Kristoffer Ejnermarks blogg hittade jag denna ljudskatt på nätet som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tillhandahåller. På hemsidan kan man också ladda ner både det ena och det andra, till exempel Socialdemokratins program 1897 till 1990. Jag läser också på Arbark om ett mycket spännande twittrande.

Reinfeldtska för nybörjare

Det var många med mig som tyckte att lanseringen av moderaterna som "det nya arbetarpartiet"var lite väl magstarkt och att väljarna skulle genomskåda de "nya", "ljusblå" moderaterna. Propagandaminister Per Gerhard Schlingmann & Co. har dock lyckats med den retorik som vi kan kalla för "reinfeldtska". Media använder sig flitigt av reinfeldtskan. Ord som utanförskap, avknoppning, ombildningar och vårdval ser vi dagligdags. Ord som "arbetsrätt", "den svenska modellen" och "rättvisa" används också av borgarna.

-

I ett tidigare inlägg skrev jag: I The F Word, är syftet med serien att visa en annan sida av "den arga kocken" Gordon Ramsay. Jag har sett något enstaka avsnitt av The F Word och ryser varje gång Ramsey ler (ett leende som inte når hans ögon) eller när han försöker vara en mjukis. Exakt samma rysning går genom min kropp när statsminister Fredrik Reinfeldt eller någon av de andra partiledarna i högeralliansen talar om "den svenska modellen", "kollektivavtal" och framför allt ordet "rättvisa".

-

Nu vill moderaterna inkorporera ytterligare ett slagord från arbetarrörelsen, nämligen UPP TILL KAMP: I ett internt brev från moderaternas partisekreterare Per Schlingmann använder partiet nu slagorden “Upp till kamp för ett rättvist Sverige!”. Under den parollen ska moderaterna “möta väljarna och ta debatten om rättvisan i Sverige” (Politikerbloggen).

-

Moderaternas nytolkningar av klassiska "vänsterord" är bara i inkubationsstadiet. Vi kommer att få se en retorisk epidemi av sällan skådat slag. Högt på listan över nytolkningar finns "rättvisa", "välfärd" och "solidaritet".

-

För de som fortfarande sväljer denna retorik och tror att en ny förpackning innebär ett nytt innehåll finns det botemedel. Författarna till artikeln Med nyspråk mot 2010 skriver:

-

För att vaccinera sig mot den kommande retoriska epidemin rekommenderas Det sovande folket, en bok Reinfeldt skrev som 28-årig riksdagsledamot. Berättelsen börjar med att en ung man dör och hans bortgång noteras enbart av den datoriserade övervakningen. Dödsorsaken: ”2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids. Han dog välfärdsdöden”. Reinfeldt beskriver välfärdsstatens försvarare som ”mentalt handikappade” och medborgarna som ”döva kravmaskiner”. Han sammanfattar: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras”. När boken utkom 1993 tillfrågades Reinfeldt i tv om var gränsen för socialbidrag borde dras, och han svarade vid ”svältgränsen”.

-

Ytterligare en bok som tränger bakom högeralliansen retorik är Åtta år med Reinfeldt.

-

Se också höstens skräckfilm - Carl Bildt, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i sin ungdom. En ung Carl Bildt utser sig till rektor över en skola, på 1980-talet ville Anders Borg avskaffa staten och Fredrik Reinfeldt talar om sin bok Det sovande folket (1993). Filmen är gjord av Anders Utbult för Skick.

We are family - en folkrörelse!

Igår öppnade pride park. We are family-tälten var välbesökta. Tre seminarier gick av stapeln i vårt gemensamma seminarietält. S-studenter höll i seminariet Queer och socialism = sant? Tiina Rosenberg stod i publiken och kunde till slut inte låta bli att kommentera vad som sades i panelen. Det var roligt!

-

LO presenterade sin nya fackliga policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Den finns, i skrivandets stund, inte utlagd på LO:s hemsida. Den finns dock att tillgå i pappersversion i vårt tält.

-
Martin Engman hade bjudit in bland annat Ylva Johansson till ett seminarium om HIV. I dag fortsätter vi med våra seminarier, så kom dit!

-
På kvällen förvandlades seminarietältet till ett Singstar/Guitar Hero-tält. Det blev mycket uppskattat. Vänsterpartiet ska förresten ha singstar-tävling i kväll och har utmanat oss socialdemokrater.

-
Jag har "spikat" till mig en t-shirt från Byggnads, som det står STARK STOLT TRYGG på. Den är görsnygg! På benet har jag en We are family-tatuering (se bild ovan) och på armen har jag en mångfaldsros.

-
Jag gillar konceptet We are family. Vi är en arbetarrörelse, där fler folkrörelser ingår. Här vill jag passa på att betona folk i ordet folkrörelse.

-

Att partierna i den så kallade alliansen saknar denna stolta tradition är uppenbart. Varje gång jag eller någon av mina partikamrater gick förbi den så kallade alliansens tre tält var det antingen tomt, eller endast enstaka personer i dessa, vilket jag anser är ett tydligt tecken på att inget parti i den så kallade alliansen förstår sig på folkrörelse. Detta har gänget bakom Nyaafreakofnature dokumenterat (se nedan). Tre tält undrar kanske någon läsare. Ingår inte fyra partier i den moderatstyrda regeringen? Kristdemokraterna lyste som vanligt med sin frånvaro (även detta år när det är Europride).

Centerpartiet (tomt)

Folkparitet (nästan tomt)

Moderaterna (en modde som jobbar?)

We are family, med HBT-sossarna tält i förgrunden. Det var fullt inne i tältet, så folk fick stå utanför och prata.

----------------

LO-tidningen

Foto: Nyaafreakofnature

We Are Family

Igår var jag hos min partikamrat Anna och lärde mig göra film. Anna och hennes fru har filmat jättemycket under priden. Det kommer åtminstone att resultera i tre filmer. Nu har jag under min sista semesterdag gjort min första "fotofilm". Här är resultatet (det tar ett tag innan den laddas upp, så ha tålamod):

We are family - det har arbetarrörelsen visat under priden

Igår var det sista dagen i Pride Park och sista dagen för tjänstgöring i tältet. En smula avslagen (och vemodig) stämning hade infunnit sig. Vår vice ordförande hade köpt helikoptrar, spel med mera för att aktivera människor och visst var vårt tält ett av de mest besökta igår?

-

Jag och Åsa skulle gå och lyssna på tre korta föreläsningar: Sandra Dahlén, Åsa Petersen och Annika Lantz - alla tre hade ställt in. De enda som inte hade ställt in sitt framträdande i boktältet var Malinda Flodman och Helene Delilah som gett ut Stora sexboken, så då lyssnade vi på dem istället. De var riktigt underhållande. Vi gick även till FI:s tält och lyssnade på Mian Lodalen som pratade om sina böcker - främst Könsbalans. Det är en bok som bör finnas på varje arbetsplats!

-

Vi fick vidare en hel bunt disktrasor från såväl Hyresgästföreningen som HomO-tältet. HomO hade texten Diskriminering suger på sina disktrasor. Christine Gilljam föreslog att vi skulle lägga ut disktrasan i bland annat tvättstugan, vilket är en superbra idé.

-

Jag vill ge en eloge till alla som har jobbat under priden och framför allt de som jobbat i vårt tält. Ni har varit jätteduktiga och då menar jag att alla från nyrekryterad medlem till ledamot, till IF Metall-gubbar (och gummor) har varit lysande! Jag är stolt över arbetarrörelsen den här priden. Arbetarrörelsen har visat att de stödjer hbt-personers fri-och rättigheter på ett helt fenomenalt sätt. Det behövs i dessa tider, då hatbrotten mot homosexuella blir fler och homofober uppmanar till attacker mot homosexuella (läs till exempel Aftonbladet). Vi behöver arbetarrörelsen och arbetarrörelsen behöver oss.

-

Jag gillade miljöpartiet också. Jag gillade framför allt deras paroll i paraden Queerpartiet de gröna. Klockrent! Folkpartiet och vänstern får också vara med förresten. Övriga politiska partier gjorde inte så mycket väsen av sig. De trodde väl att det räckte med ett litet tält och att "vara där".

-

Vi värvade över 30 medlemmar till HBT-sossarna och det gör mig glad. För mig är medlemsrekrytering och medlemsvård viktigare än "klubben för inbördes beundran".

-

Nu ska jag vila upp mig i två dagar och på onsdag åker jag till Örebro och SSU-kongressen för att representera HBT-sossarna. Med tanke på alla skandaler och allt skitsnack runt de två ordförandekandidaterna, så hoppas jag att denna kongress verkligen anstränger sig för att vända den negativa trenden. Det krävs nytänk! Jag läser i Aftonbladet att i motsats till vårt medlemsras går trenden åt det motsatta hållet i Norge. Dags att åka till Norge för att få reda på hur de gick tillväga?

-

På tal om SSU så var det bara Jytte Guteland som besökte vårt tält under priden. Laila Naraghi lyste med sin frånvaro. Jag är en smula besviken över att hon inte var där... oooops har just fått veta enligt säkra källor att Naraghi visst var där. Det var bara jag som hade missat henne.