Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg

Lästips: S lägger ned sitt starkaste vapen

Dagens lästips är SvD Brännpunkt.

Tidigare inlägg: Moderaterna byter namn till Caremapartiet, Kohandel när den är som sämst, Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler,Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Moderaterna byter namn till Caremapartiet

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Ovanstående står att läsa i rapporten Makten över debatten.

När jag läser Aftonbladets ledare, Morgan Johanssons debattartikel och Resumés avslöjande, då finns det bara en väg att gå vad beträffar partibidrag - lagreglering!

P.S. Och rubriken - nej, Moderaterna byter inte namn, men det är väl snart dags för M att göra det.

Tidigare inlägg: Kohandel när den är som sämst (där jag länkar till alla mina gamla inlägg i ämnet). Johan Westerholm har också skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet apropå Niklas Svenssons avslöjande.

Kohandel när den är som sämst

När SVT igår kväll rapporterade att Socialdemokraterna backar från krav om lagreglering av partibidrag, utlöste det något av en jordbävning i de sociala medierna (jämför med bloggbävning). Här är några av kommentarerna från facebook:

"Vi ska inte kohandla om en så principiellt viktig fråga! Här krävs lagstiftning - inte frivilliga överenskommelser. Ev höjda partibidrag kan inte uppväga förlusten av ökad insyn och möjligheten att motverka korruption."

"Men Carin [Jämtin], det du säger nu betyder att vi vill ha en överenskommelse över partigränserna på frivillig basis. Vilket M och Sd inte går med på. Hur tänker partiet här? Vi har krävt överenskommelser i flera år och det är omöjligt. EU kritiserar Sverige för att inte lagstadga redovisningskyldigheten. Vi har helt enkelt inget att förlora på att kräva en lagändring, det kravet skulle nöta mot M och Sd in i nästa valrörelse. För mig är det obegripligt att vi inte kräver lagstadgad redovisningskyldighet."

"Vi måste lagstifta om detta!"

"Om vi ska bli Sveriges mest öppna parti så bör vi driva linjen om att det ska vara olagligt att inte redovisa vart partibidrag kommer ifrån om man är ett parti som kandiderat med ledamöter till kommuner, landsting, regioner och riksdag. Tycker det är dumt att backa från detta. Skulle vilja veta varför...."

"Men Carin [Jämtin], överenskommelserna räcker ju inte. En av de stora bristerna i den nuvarande överenskommelsen från april 2000 är att den inte täcker stora gåvor. Det är osannolikt att nästa överenskommelse skulle vara bättre på den punkten.

Dessutom finns det inga som helst incitament för SD att skriva under en sådan uppgörelse, något som kommer att luckra upp hela tanken på en uppgörelse.

Att i det här läget släppa hotet om lagstiftning är det sämsta som Socialdemokraterna kunde göra. Och argumentet att det senare går att återuppta lagstiftningskravet håller inte. Väljarna och de andra partierna kommer att skratta åt S. Tyvärr."

För ett tag sedan lanserades en kampanj (eller snarare upprop) med tillhörande hemsida - Svenska offentliga partibidrag - bland de partier, ungdomsförbund och tankesmedjor som står som avsändare finns Socialdemokraterna. Det kokar på facebook, men också i själva riksdagsgruppen. Jag sitter bara och skakar på huvudet. S överger en viktig kravet på en lagreglering. Varför? För vad? Höjt partistöd? Det här är kohandel när den är som sämst.

Tidigare inlägg: Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Andra på samma tema: Björn Sundin, DN, Torgny Landin, Lena Sommestad, Metro, Johan Westerholm, Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Den hälsosamme ekonomisten, Tokmoderaten, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Lars Mejern Larsson, Expressen, Magnus Ljungkvist,

[UPPDATERING]

Carin Jämtin skriver nu (111122, kl. 09:40) på facebook:

"Öppenhet i partifinansieringen

Under flera år har vi socialdemokrater visat i ord och handling att vi står för en stor öppenhet vad gäller hur vår verksamhet finansieras. Vi har en öppen redovisning av våra räkenskaper på både central och lokal nivå och alla bidragsgivare, såväl individer som organisationer som ger över 20 000 kronor per år redovisas också. Detta ser vi som en självklarhet för a...lla partier i en fungerande demokrati. Men några riksdagspartier har varit motståndare till öppenhet, framförallt moderaterna och sverigedemokraterna. Moderaterna har bromsat de övriga borgerliga partierna som velat se en större öppenhet. Vi har därför, tillsammans med V och MP, under de senaste åren reserverat oss i riksdagen till förmån för en lagstiftning. Men reservationerna har varit verkningslösa. Moderaterna och sverigedemokraterna har hittills blockerat varje initiativ i frågan.

Därför sökte vi i år en ny metod för att nå framgång för våra krav. Vi fick med oss moderaterna på att diskutera frågan i kretsen av partisekreterare. Detta såg vi som en öppning från moderaternas sida till att åstadkomma en verklig förändring mot en större öppenhet vad gäller redovisningen av partifinansieringen. Vår målsättning är nu att komma överens i samtal med de övriga partierna kring hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Vi har således inte bytt åsikt i frågan utan bytt metod. Om inte denna nya metod lyckas får vi pröva andra vägar, men vår målsättning om en ökad öppenhet står fast och vår tro på att lagstiftning i denna fråga är den rätta vägen att gå."

Även på Socialdemokraternas hemsida.

Dock vill jag påminna Jämtin om att det finns en SOU från 2004. Där finns detaljerade förslag om hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!

Jag vill inte vara medlem i ett parti som inte berättar var det får sina pengar ifrån. Jag tycker att det är direkt oanständigt.

Med ovanstående ord lämnade Anne-Marie Pålsson, ekonom och tidigare riksdagsledamot, Moderaterna. En annan moderat, Maria Abrahamsson , har en längre tid slagits för att en lagstiftning, som tvingar alla partier att öppet redovisa var man får sina pengar ifrån, ska komma till stånd. Till Moderaternas stämma hade hon därför lämnat in en motion, men tyvärr avslogs den. I en debattartikel i DN, skriver Abrahamsson:

Bristande trovärdighet. Hur ska vi moderater kunna behålla, utveckla och stärka förtroendet i väljarkåren om vi samtidigt motsätter oss tvingande regler om hur partiets verksamhet finansieras? Partistyrelsens invändningar till M-stämman faller platt till marken. Regeringen måste föreslå riksdagen en lagstadgad skyldighet för partierna att redovisa finansieringen av sin
verksamhet.

I artikeln ger hon partisekretare, Sofia Arkelsten, en känga. Arkelsten tycker nämligen inte att en lagstiftning behövs. Vad jag tycker är så befriande med Abrahamssons artikel är hennes uppmaning till partikamraterna: Låt LO och sossarna sköta sitt.

Det går inte i längden att sitta i sandlådan, sprätta sand med en blå plastspade och med darrande underläpp muttra: "Men LO då?! Men sossarna då?!" Fler och fler börjar undra varför M bjuder på sådant hårdnackat motstånd. Vad är det partiet har att dölja? Vad är det för ljusskygga bidragsgivare som partiet vill skydda?

Låt mig därför citera från en rapport jag ständigt återkommer till:

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

För om Sällskapet Tornet och andra ljusskygga bidragsgivare, i och med en lagstiftning, vägrar ge M pengar, so be it! Moderaterna kan utnyttja regeringskansliet såsom Socialdemokraterna tidigare gjorde. Moderaterna har ju till och med infört ett propagandaministerium, på skattebetalarnas bekostnad. Sedan 2006 har M växt i såväl storlek som medlemmar. Det genererar i mer partistöd och fler medlemsavgifter.

Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt... Läs den meningen en gång till. Det är ju banne mig som en Dan Brown-bok: hemliga sällskap och ljusskygga individer som verkar i det fördolda men som styr ett politiskt parti, där partiledaren endast är en marionett. Dan Brown - här har du upplägget till nästa bok. På konvulutet kan det stå: Based on a true story. Låt mig även föreslå titel: Mörkläggningen.

Tidigare inlägg: Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja elefanter, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Rucklarens väg*

William Hogarth. The Tavern Scene. (A Rake's Progress). 1732-1734. Oil on canvas. Sir John Soane's Museum, London, UK.

Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, fick en text publicerad i Sydsvenskans kulturdel för två dagar sedan, vilken har föranlett såväl positiva som negativa reaktioner. Min reaktion är odelat positiv. Gunilla Brodrej, som huserar på Expressens kulturredaktion, har också kommenterat Juholts tilltag. Brodrej anser förvisso att det är uppfriskande när Socialdemokraternas partiledare använder en upplevelse på Malmöoperan för sin politiska retorik, men Brodrej skriver även:

[...] det är inte riktigt klockrent att jämföra Victor Hugos olycksbarn med dagens. Hugos romantiska berättelse från bottenskiktet av det genom fattigdom och misär brutaliserade franska 1800-talssamhället kan med all vilja i världen inte jämföras med gamla Svedala 2011. Inställda X2000 och skyhöga elpriser är visserligen jobbigt, men framstår som rätt futtigt i relation till Jean Valjean som fick 19 års straffarbete för att ha stulit ett bröd.

Inte ett ord om den barnfattigdom som är ett verkligt problem i Sverige (under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom enligt organisationen Rädda Barnen), inte ett ord om välfärden som regeringen Reinfeldt monterar ner bit för bit, inte ett ord om de växande klyftorna, om massarbetslösheten, om osäkra anställningar, om sjuka som jagas och Sveriges svar på slavar - FAS 3. Ett utanförskap som ökar i det gamla Svedala. Istället skriver Brodrej om X2000 och elpriser.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Att växa upp i ett fattigt hem i Sverige är förstås inte samma sak som att vara fattig i exempelvis Brasilien eller i Hugos 1800-talssamhälle, men det finns fattiga barn i Sverige, att påstå något annat är skamligt.



Gunilla Brodrej lever i en bubbla. Brodrej jobbar som kulturjournalist på Expressen (en del av högerns ekokammare). Hon är gift med en egenföretagare, bor i Mälarhöjden och äter gärna sushi. Hon blir, i sin egenskap av kulturjournalist, inbjuden till premiärer, konserter och andra evenemang. Vin och snittar. Taxikvitton som lämnas in till redaktionen. Medelklass, ja kanske till och med överklass. Hon är, i mina ögon en rucklare*. Det är inget fel med att vara en rucklare. Men att vara en rucklare som inte ser eller kanske till och med blundar för de klyftor som finns i samhället, har jag inte mycket till övers för.

Brodrej är inte ensam om att leva i en bubbla. Journalister har ett lyxfokus. Det har bland annat Isobel Hadley-Kamptz, Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist och Thomas Hartman skrivit förtjänstfullt om. Jag önskade dock att Brodrej fick se och uppleva DET ANDRA STOCKHOLM, det Stockholm som hon och inte hennes kollegor inte ser (eller blundar för).

* Rubriken på detta inlägg har jag lånat från Rucklarens väg (The Rake's Progress) som är en engelskspråkig opera i tre akter och en epilog av Igor Stravinskij.
*Rucklare: rumlare, vivör, svirare, lebeman, roué, vällusting, festprisse.

Black - ett initiativ av Rädda Barnen

[UPPDATERING]

Gunilla Brodrej har läst mitt inlägg och kommenterat det på twitter. Hon skriver att journalistiken påminner om Flashback och även: vilket karaktärsmord! Riktigt underhållande. Kolla fakta nästa gång. Den där Brodrej du beskriver lever ett annat liv än jag.

Dock har hon inte skrivit vilka fakta som inte stämmer i inlägget. Hon kanske inte längre bor i Mälarhöjden? Är hon inte längre gift? Har hon inte sin anställning på Expressens kulturredaktion? Får hon inte inbjudningar till premiärer där det ibland vankas vin och snittar? Får hon inga recensionsex. av böcker och skivor (jag får ju ibland ett rec.ex. av en bok och en och annan inbjudan till mingel)? I så fall ber jag om ursäkt för faktafelen, men om inte Brodrej tillhör medelklassen eller överklassen här i Stockholm - vilken klass tillhör hon då? Och som jag tidigare skrev - jag har inget emot rucklare. Jag är själv, trots min blygsamma inkomst, något av en livsnjutare som unnar mig ett glas vin eller en konsert när jag har råd. I morgon ska jag förresten gå till Berwaldhallen och se en jubileumskonsert, där bland annat vinnaren av Maestro, Marit Bergman, ska dirigera ett stycke. Maestro är, by the way, ett program som Brodrej inte gillar.

Avslöjande: SvD:s ledarskribent Sanna Rayman gillar Håkan Juholt

I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det.

Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.

Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).

Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.

Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.

Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.

Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.

Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".

Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.

Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.

P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!

Foto: Socialdemokraterna/Natalie Sial

Den "kritiska" granskningen av makten

Vid riksdagsvalet 2006 bytte huvudrollsinnehavarna plats. Den socialdemokratiska regeringen ersattes av en moderatstyrd regering. Året är nu 2009 och media har fortfarande inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. Medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har media blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen. [...] Jag kan förstå att det var lättare innan valet 2006 att vara borgerlig ledarskribent, eftersom de då befann sig i opposition. Det är betydligt svårare att kritiskt granska den moderatstyrda regeringen om man är ledarskribent på Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Media har en oerhört viktig roll i bevakningen av vårt samhälle. Jag anser att media missköter den rollen. När ska media komma ut ur oppositionsgarderoben?

Ovanstående skrev jag 2009 och som alla vet är året nu 2011 och regeringen Reinfeldt är inne på sin andra mandatperiod. Och visst förekommer det att en och annan högerskribent kritiserar Moderaterna, men sällan någon på SvD:s ledarredaktion.

Dagens dravel står Per Gudmundson för. Han umgås nog för mycket med Per Schlingmann & Co. Det är uppenbart att denna ledarskribent har läst Moderaternas rapport om barnfattigdom och svalt den med hull och hår. Med ny sifferexercis tror Moderaterna nämligen att de kan trolla bort barnfattigdomen. Gudmundson har tyvärr glömt bort det som är viktigt för en journalist - källkritik. Källkritik är A och O för såväl journalister som akademiker. Ja, egentligen är källkritik av vital betydelse för alla som forskar, skriver eller uttalar sig.

Att Gudmundson angriper Socialdemokraterna och Håkan Juholt, med Moderaternas rapport som främsta vapen, förvånar mig inte. Jag hade inte förväntat mig något annat av Gudmundson. Vad som däremot förvånar mig är den sågning han gör av hela journalistkåren i ledaren:

Att en S-politiker bluffar om barnfattigdomen förvånar inte. Att journalistkåren köper bluffen, och vidareförmedlar den rakt av, är mer märkligt.

Undermeningen: endast ledarskribenter på SvD sköter sitt jobb. Resten av journalistkåren är usla. Om Gudmundson vill att journalistkåren köper Moderaternas bluff (denna gång i form av en rapport om barnfattigdom), förstår jag inte varför han gör sig ovän med resten av journalistkåren.

Till syvende och sist skulle det kännas befriande om högerns ledarskribenter tog sin roll på allvar någon gång och ibland kritiserade sittande regering. Om inte annat så för trovärdigheten.

Min rekommendation: Step out of your echo chamber.

Röda Berget på samma tema.

Sossars komplexfyllda hållning till konst och kultur

Jag blir full i skratt när jag läser artikeln Juholt smyger med sitt konstintresse i SvD idag. Artikelförfattare Jan-Ewert Strömbäck slår verkligen knut på sig själv när han försöker framställa det som om sossar i allmänhet och Håkan Juholt i synnerhet har en komplexfylld hållning till konst och kultur.

Rubriken Juholt smyger med sitt konstintresse är ett konstaterande och ett felaktigt sådant.

I sin research inför artikeln har Strömbäck funnit att Juholt är barnbarn till konstnären och skulptören Arvid Källström, men den motion som Juholt skrev i september 2009 verkar inte Strömbäck ha hittat. En politiker skulle aldrig skriva en dylik motion om han eller hon smög med sitt konstintresse.

Foto: Arvid Källströms version av Venus.

P.S. Peter Johansson om stereotyper.

”Håna Håkan” skadar högern mer än vänstern

Idag publicerar SVT Debatt en artikel som Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm och jag har skrivit. Den handlar om högerns kampanj mot Håkan Juholt (S). Läs den gärna i sin helhet.

[UPPDATERAT]
Lars Ryding skriver i SvD att journalistkåren inte uppskattar humor hos politiker. Jag hoppas att han har fel.

S behöver fler plattformar

Efter mina inledande reflektioner, som jag delger i inlägget "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", vill jag lyfta ytterligare fyra slutsatser som Socialdemokraternas kriskommission kommit fram till i sin slutrapport:

● Nya och befintliga tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling bör prioriteras. Dessa ska tillåtas att arbeta självständigt med högt i tak. Det förutsätter att tillräckliga resurser avsätts.

● Arbetarrörelsen bör också överväga att satsa på att starta en egen högskola, ett ”progressivt universitet”, som är kopplad till rörelsen men vars akademiska inriktning är helt självständig.

● Arbetarrörelsen bör vidare se över möjligheten att bedriva en större nyhetstidning på nätet. Det finns redan påbörjade vänsterinriktade projekt vad gäller nätbaserad nyhetsmedia. Dessa kan tas som utgångspunkt för inspiration eller framtida samarbeten för att öka närvaron av en stark vänsterröst i det massmediala landskapet.

● Ge plats åt de nya kanalerna. Bloggnätverket Netroots är av yttersta vikt för framtidens kommunikation. Socialdemokraterna har dessutom kommit långt i utvecklandet av nätnärvaron. Dessa satsningar måste ges mer tyngd och resurser i partiets planering och framtida arbetssätt.

Först vill jag slå fast att vi socialdemokrater inte förlorade valet på grund av högerns ekokammare, men högern hade (och har) en klar fördel i och med denna. Dessa siffror (som jag lånat från Johan Ulvenlövs inlägg Vilket tomrum fyller Sveriges regeringsbloggare?) talar sitt tydliga språk:

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner

Arbetarrörelsens tankesmedja i all ära, men vi är i ett skriande behov av fler tankesmedjor, vilket jag bland annat skriver om här. Wigforssakademin (en kurs som består av tre helgträffar) i all ära, men betänk en hel högskola i samma anda? "De intellektuella" har alltid varit betydelsefulla för arbetarrörelsen och det finns stora möjligheter att knyta forskare till denna högskola. Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och de socialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidare nya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens riktning.

Det är glädjande att Kriskommissionen lyfter det progressiva nätverket NetRoots. Precis som KK skriver, måste NetRoots ges mer tyngd och resurser. I sitt tal på Förtroenderådet, sade vår avgående partiordförande, Mona Sahlin:

Vad kan vi lära av våra nätrötter? På nätet leder de socialdemokratiska
bloggarna. Här finns levande, frisk och öppen diskussion. Här hämtar jag ofta
inspiration när det är dags för tal och utspel, och det hoppas jag att ni gör
också. Vi ska ta vara på våra tänkare och skrivare när vi utvecklar vårt parti
och vår rörelse.

Även om Sahlin har förstått vikten av NetRoots och nätverksbaserad media, måste även resten av partiledningen göra det. Jag är livrädd att vår nästa partiledare (och i förlängningen den nya partistyrelsen) saknar den insikt som Sahlin har.

Vi behöver fler plattformar, inte färre.

Peter Johansson och Peter Högberg på samma tema.
Relaterat: Jag vill vara en motvikt, Ulvar i fårakläder, När NetRoots sätter den politiska agendan, Den allierade journalisten, Step out of your echo chamber, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Högerns ekokammare, Aravosis & Einerstam tycker till, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick, Boken om NetRoots, NetRoots fyller fyra år

Valhemligheten har inget att göra med partidonationer

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Ovanstående är från rapporten Makten över debatten. Rapport om partiernas opinionsbildande resurser (utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja) och återigen är denna rapport aktuell, eftersom det inte kommer att ske någon lagreglering av partibidragen. Moderaternas motstånd ter sig om än mer löjligt nu, när även Sverigedemokrater (av liknande anledningar som M) inte heller vill redovisa partidonationerna.

Jag rekommenderar därför varmt Sandro Wennbergs inlägg Är den svenska valhemligheten verkligen så unik?. Ett inlägg som, på ett mycket effektfullt sätt, smular sönder Moderaternas argument om valhemligheten.

Tidigare inlägg: Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?
Andra som skriver på samma tema:

Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Ett hjärta rött, Röda Malmö, Kulturbloggen, Olas tankar och Johan Westerholm som skriver även här och här (tack för länkarna Wennberg!)

Jag vill vara en motvikt

Du som är politisk bloggare - vad tillför du, egentligen? Frågan ställs av Opassande i ett viktigt inlägg (som jag hoppas många vill diskutera i bloggosfären) och Kulturbloggen har redan hunnit ge sitt svar.

För ett tag sedan skrev Johan Ulvenlöv inlägget Vilket tomrum fyller Sveriges regeringsbloggare? Ett inlägg som upprörde känslor bland högerbloggare, men de siffror han presenterade i sitt inlägg, talar sitt tydliga språk:

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner

Jag är en del av ett progressivt nätverk som heter NetRoots. Vi vill vara en motvikt till högerns ekokammare och vi vill vidare sätta den politiska agendan. Tillsammans med John Avarosis skrev jag en debattartikel med rubriken Bloggarna är en maktfaktor – vad än politikerna säger. Jag tror fullt och fast på bloggen som politisk plattform. Det senaste exemplet såg vi i valrörelsen slutskede.

Medan vårt parti har startat valanalysgrupper (där ingen nätrot är representerad) har vi startat Netroots valanalyser. När vårt parti har skapat en kriskommission, bestående av 52 människor (där ingen nätrot är representerad), diskuterar vi inom vårt nätverk att skapa en skuggkommission.

Opassande skriver:

Frågan är om “politiska bloggosfären” har nåt existensberättigande alls, kan jag komma på mig själv med att tänka ibland. Politiska partier vill gärna använda oss som gratis valarbetare, det är ju klart.

Mindre klart trodde jag emellertid att det var att folk skulle ställa upp på det, så där
fick jag så jag teg. När jag ser mig omkring i sfären så är det faktiskt med lite skämmig rodnad på kinderna jag inser att flera faktiskt inte visade sig ha den ryggrad jag trott dem om.

Det är helt klart en ganska knepig balansgång. Lojalitet, grupptillhörighet, individualitet — allt ska försöka matchas, och inte sällan med ett heltidsarbete som inte har ett dugg med hobbyn “politik” att göra. Jag känner mig inte fördömande utan just generad — vi tar till lite stora ord emellanåt i sfären, jag upplever det som att vi inte riktigt lever som vi lär.

Vi leker ledare i ord men agerar följare i handling.

Visst finns det följare i handling, ja-sägare, gratis valarbetare, bloggare som klipper och klistrar in pressmeddelanden rakt av et cetera inom den politiska bloggosfären. Naturligtvis har de ett existensberättigande, precis som nätrebellerna. Vad jag, som politisk bloggare, tillför egentligen? Nu tänker jag vara kaxig: Jag är bland mångt och mycket kvinna, flata, vakt och arkeolog. Vidare är jag ingen homo politicus, utan gjorde mitt inträde i politiken så sent som 2006. Mina erfarenheter och mina perspektiv behövs i den politiska bloggosfären (och inte bara där).

[UPPDATERAT]
Erik Laakso bloggar också om Emmas inlägg, så även Hans Engnell och Anna Troberg.

Ulvar i fårakläder

Efter valet har den politiska högerns vapendragare analyserat Socialdemokraternas valförlust och medelst en rad "goda råd" vill de nu "hjälpa oss att komma på rätt köl igen". Jag säger tack, men nej tack till deras "hjälp".

Johan Westerholm skriver:

Jag blir inledningsvis lite full i skratt när jag läser alla borgerliga opinionsbildares synpunkter på Socialdemokratins sökande av svaret på vad och varför valnederlaget kunde inträffa. Det reses krav och ges råd. Ska vi säga tack? Skulle inte tro det. Ingen av dessa har socialdemokratins goda för ögonen. De skulle helst vilja se socialdemokratins död, inget annat. Tro mig.

Johan Ulvenlöv skriver:

En hälsning till mörkblåe Claes Arvidsson att SvDs ledarblogg med tillhörande punschhöger, era synpunkter på vår valförlust hamnar i facket X-files.

Andra som betackar sig för högerns "hjälp" är Anna Vikström och Martin Moberg.

Därför vill jag rekommendera några stycken inlägg (skrivna av människor som inte är högerns vapendragare), fyra böcker och en blogg som ger betydligt bättre vägledning än vad högerns ekokammare gör:

Bloggen

Bloggen heter NetRoots valanalyser. Det är en blogg som publicerar valanalyser gjorda av nätrötter inom det progressiva nätverket NetRoots.

Inlägg

Maryam Yazdanfar: S måste slakta sina heliga kor
Björn Elmbrandt: Skyll inte på Mona!
Marika Lindgren Åsbrink: (S) upplevs inte som relevanta (läs även hennes inlägg Valanalyser av det klokare slaget)
Kajsa Borgnäs: (S) säger en sak men står för en annan
Katrine Kielos: Vi måste vinna val på att vara socialdemokrater
Becky Bergdahl: Vi måste göra oss av med statustänket

Böcker

Snart går vi utan er
Den grå vågen
Från smedja till sambandscentral
10-talsprogrammet

Den allierade journalisten

Det finns en blogg som heter Den allierade journalisten. Bloggen delar varje dag ut en megafon till den skickligaste ”oberoende” kampanjmakaren (läs någon av de många vapendragarna i högerns ekokammare).

Idag skriver upphovsmännen bakom bloggen en debattartikel i Aftonbladet om det som några av oss inom nätverket NetRoots har skrivit om många gånger tidigare - att Sveriges största dagstidningar driver valkampanj för alliansen.

Relaterat: Ekokammaren - en wiki om högerns opinionsbildande övertag, Åsa Linderborg om varför Aftonbladet Kultur väljer att publicera en anonym artikel och Johan Ulvenlövs och Marika Lindgren Åsbrinks artikel Högerns ekokammare vrider debatten.

Tidigare inlägg: Step out of your echo chamber, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Högerns ekokammare, Aravosis & Einerstam tycker till.

Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri

Det finns två riksdagspartier som vägrar redovisa sina partibidrag - Moderaterna och Kristdemokraterna. Övriga riksdagspartier har frivilligt redovisat sina partibidrag. Moderaterna försvarar sitt hemlighetsmakeri med argumentet "valhemlighet". Ett argument som inte håller i detta sammanhang.

Europarådet har riktat hård kritik mot Sverige, eftersom vissa partier inte vill redovisa sina partibidrag. Därför kräver Socialdemokraterna nu en lag som tvingar partier att redovisa större privata bidragsgivare (DN).

För mig är detta en demokratifråga. Ur rapporten Makten över debatten
Rapport om partiernas opinionsbildande resurser (utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja):

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Tidigare inlägg: Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Andra som skriver om hemlighetsmakeriet är Peter Andersson, Alltid rött alltid rätt, Svensson, Kristian Krassman, Röda Berget och Partistaten

Step out of your echo chamber

På Newsmill skriver tre bloggare (tillika opinionsbildare) att hemliga donationer bygger högerns ekokammare. Om hemliga bidragsgivare och högerns ekokammare har jag skrivit om tidigare (se nedan).

En av artikelförfattarna, Sandro Wenngren, är också inititativtagare till en wiki om om högerns opinionsbildande övertag.

Gammelmedia: DN, Fokus, Dagens Arena, SVT Debatt, ETC, Aftonbladet
Tidigare inlägg:
Om hemliga bidrag: Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?
Om högerns ekokammare:Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Underskatta aldrig fienden, Högerns ekokammare, Aravosis och Einerstam tycker till

Underskatta aldrig fienden

Det är inte bara jag som är taggad, utan även Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. Jag har sett henne i Expressen TV och i Aktuellt igår - och hon är vass.

Läser man nu högerbloggares inlägg om Sahlins insatser - möts man av en helt annan bild. I motsats till mina politiska motståndare, kan jag erkänna att även Fredrik Reinfeldt var bra i Expressen TV (men inte i Aktuellt igår).

Jag har skrivit om det tidigare - om Die Verwandlung - när Reinfeldt förvandlades till Göran Persson. Denna arrogans visade sig tydligt igår. Ja, den syntes även i Expressen TV, men där anser jag den vara berättigad. Han är ju (än så länge) statsminister, så lite kaxighet får vi räkna med.

Högerns ekokammare (och till den räknar jag även Aftonbladet) försökte sänka Mona Sahlin. Samma dag som de Rödgröna skulle presentera sin regeringsplattform ser vi Expressens och Aftonbladets löpsedlar (och det är ingen slump, om någon, mot all förmodan, trodde det). Högerns ekokammare gör allt för att vinna valet åt regeringen Reinfeldt. De underskattar Mona Sahlin och de underskattar de Rödgröna.

I krig är det belagt med dödsfara att underskatta sina fiender.

Medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har media blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen. Ursäkta språket, men jag säger bara - FY FAN! Läs därför min debattartikel Journalister, kom ut ur oppositionsgarderoben.

Fler som skriver på samma tema: Peter Andersson, Begrundat och plitat. Helen Pettersson, Krassman, Ett hjärta rött.

[UNDER STRECKET]

Lästips: Thomas Hartmans & Kulturbloggens inlägg om högerns ekokammare, egenintressen med mera.

Högerns ekokammare slår till igen

På SvD:s startsida finns ovanstående rubrik, men när jag klickar på länken och kommer till själva debattartikeln möts jag av en annan rubrik. Två olika rubriker på samma debattartikel. Två olika associationer.