Den "kritiska" granskningen av makten

Vid riksdagsvalet 2006 bytte huvudrollsinnehavarna plats. Den socialdemokratiska regeringen ersattes av en moderatstyrd regering. Året är nu 2009 och media har fortfarande inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. Medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har media blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen. [...] Jag kan förstå att det var lättare innan valet 2006 att vara borgerlig ledarskribent, eftersom de då befann sig i opposition. Det är betydligt svårare att kritiskt granska den moderatstyrda regeringen om man är ledarskribent på Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Media har en oerhört viktig roll i bevakningen av vårt samhälle. Jag anser att media missköter den rollen. När ska media komma ut ur oppositionsgarderoben?

Ovanstående skrev jag 2009 och som alla vet är året nu 2011 och regeringen Reinfeldt är inne på sin andra mandatperiod. Och visst förekommer det att en och annan högerskribent kritiserar Moderaterna, men sällan någon på SvD:s ledarredaktion.

Dagens dravel står Per Gudmundson för. Han umgås nog för mycket med Per Schlingmann & Co. Det är uppenbart att denna ledarskribent har läst Moderaternas rapport om barnfattigdom och svalt den med hull och hår. Med ny sifferexercis tror Moderaterna nämligen att de kan trolla bort barnfattigdomen. Gudmundson har tyvärr glömt bort det som är viktigt för en journalist - källkritik. Källkritik är A och O för såväl journalister som akademiker. Ja, egentligen är källkritik av vital betydelse för alla som forskar, skriver eller uttalar sig.

Att Gudmundson angriper Socialdemokraterna och Håkan Juholt, med Moderaternas rapport som främsta vapen, förvånar mig inte. Jag hade inte förväntat mig något annat av Gudmundson. Vad som däremot förvånar mig är den sågning han gör av hela journalistkåren i ledaren:

Att en S-politiker bluffar om barnfattigdomen förvånar inte. Att journalistkåren köper bluffen, och vidareförmedlar den rakt av, är mer märkligt.

Undermeningen: endast ledarskribenter på SvD sköter sitt jobb. Resten av journalistkåren är usla. Om Gudmundson vill att journalistkåren köper Moderaternas bluff (denna gång i form av en rapport om barnfattigdom), förstår jag inte varför han gör sig ovän med resten av journalistkåren.

Till syvende och sist skulle det kännas befriande om högerns ledarskribenter tog sin roll på allvar någon gång och ibland kritiserade sittande regering. Om inte annat så för trovärdigheten.

Min rekommendation: Step out of your echo chamber.

Röda Berget på samma tema.

Länsförsäkringar, lesbiska och hur det egentligen förhåller sig

Ovanstående är Jesper Nilssons tweets som satte igång en liten twitterbävning igår. Den spred sig sedan vidare till facebook. Länsförsäkringar (som också finns på twitter) fick många frågor och kommentarer om uppgiften stämde.

Jag ringde Suzanne Burdén, presschef för Länsförsäkringar i Stockholm och hon bad mig istället mejla henne. 17 minuter senare låg det ett standardsvar på Länsförsäkringars twitterkonto:

Under dagen bevakade jag såväl min inkorg som Länsförsäkringars twitterkonto, i hopp om ett mer utförligt svar från Burdén och Länsförsäkringar. Något mejl från Burdén fick jag inte igår, men Länsförsäkringar levererade nedanstående tweet:

I och med denna tweet, gav sig även Paul Ronge in i "leken" och skriver att vad [Länsförsäkringar] insinuerar är att det lesbiska offret ljuger om orsaken till noll i skadestånd. Good luck! Ronge anser vidare att ifrågasätta kundens trovärdighet är den svåraste krisstrategin.

Krishanteringen från Länsförsäkringar har även jag synpunkter på, i synnerhet när jag läser det pressmeddelande som försäkringsbolaget lade ut sent igår kväll.

Problemet är att den lesbiska kvinnan inte har uttalat sig eller gett Länsförsäkringar sitt medgivande . Vi kan, i nuläget, inte veta hur det egentligen förhåller sig. Nu vill inte jag sätta press på kvinnan, men en tanke vore ju att hon använder sig utav sin vän Jesper Nilsson som till exempel kan lägga ut Länsförsäkringars beslut på nätet (namn borttaget om hon så önskar).

Står det uttryckligen i beslutet att lesbiska faktiskt kan välja om de ska kyssas offentligt eller inte och därför utgår ingen ersättning, bryter Länsförsäkringar mot diskrimineringslagen.

(S)kitsnack

Vid tunnelbanan möts jag av ovanstående rubrik. På sidan två i Metro av ytterligare en rubrik och en artikel som är skriven av Kristoffer Rengfors.

Att Per Gunne, chefredaktör och ansvarig utgivare för Metro, väljer att ta in artikeln och därutöver toppa dagens Metro med denna "nyhet" är för mig oförståeligt.
-
Vilka är de "ledande Socialdemokraterna" som ligger bakom denna "hemliga plan" (enligt Metros källor har denna hemliga plan vuxit fram i Skåne och Västsverige)? Om det pågår ett uppror som "skakar S", borde inte jag och mina partikamrater känna till och medverka (alternativt motverka) i denna plan?
-
Jag förstår var Per Gunnes partisympatier finns, men som ansvarig utgivare och chefredaktör för Metro, borde Gunne verkligen inte ha publicerat detta dravel.
-
Dilsa Demirbag-Sten har riktat skarp kritik mot vad hon anser vara en bristande bildningsnivå hos vissa svenska chefredaktörer. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera Demirbag-Sten:
-
Vad säger det om mediebranschen när unga män med stora och dyra klockor sitter i positioner som kräver långt mer kunnande, bildning och mod än de hunnit införskaffa mellan minglandet och DJ-andet med vännerna på Stureplan? Att publicistiskt kunnande blir sekundärt i en värld där allt fler chefredaktörer utan journalistisk kompetens får befälet över allt fler publikationer.
-
Tingeling har bloggat på samma tema. Läs även Johan Westerholms inlägg Om journalistik med gelé i ryggen.

Lotta Grönings bok om Mona Sahlin

Jag har inte läst Lotta Grönings bok Sanning eller konka. Dock har jag läst några recensioner och blogginlägg om boken. Så här skriver Lotta Gröning om boken på Albert Bonniers Förlags hemsida:

-

När jag fick förfrågan om att skriva en bok om Mona Sahlin första år som partiledare tänkte jag: Aldrig i livet! Det finns ingen politiker som jag känner mig så frustrerad över som just henne. Jag känner mig inte trygg med politiken. Jag har en oro över vad som ska hända härnäst. Samtidigt, absurt nog, tycker jag jättemycket om henne. Hon är en alldeles vanlig människa precis som vi. Hon är rolig, hon är slagkraftig och har en förmåga att se människor. Min första tanke var att säga bestämt nej, men sedan började jag tänka. Hon är spännande, hon väcker känslor. Jag är oerhört nyfiken på vem hon egentligen är och vad som driver henne. Jag lärde känna henne när vi jobbade tillsammans på Arbetsmarknadsdepartementet. Hon som minister och jag som politisk sakkunnig. Vi är lika gamla, vi är båda födda in i rörelsen. Jag lekte med Barbie precis som hon. Hon organiserade sin lek och bildade Barbieklubben, men jag tänkte inte ens tanken. Jag gick heller aldrig med i SSU, det gjorde Mona. Hon lärde sig partiet inifrån, blev skolad socialdemokrat. Jag har jämt suttit utanför och hojtat. Hon är en speciell politiker, Mona Sahlin. Det är en lysande bedrift efter så många affärer och politiska misstag att ändå lyckas resa sig upp och komma tillbaka. Hon bjuder alltid på sig själv och har en enorm genomslagskraft i media. Vi vet till och med vad hon läser på toaletten. Men bakom den yttre lite glättiga och stöddiga fasaden finns också en kvinna som söker upprättelse. Hon har själv sagt om sin politiska resa: "1995 jobbade jag för att bli omtyckt, nu vill jag bara bli respekterad." Vi får se hur det går.

-

Jan-Inge Flucht som har den populära bloggen Jinge har läst Grönings bok med förtjusning. Han avslutar sitt inlägg, efter att ha citerat Gröning när hon är som mest kritisk mot Mona Sahlin, med följande:

-

Sammanfattningsvis kan jag säga att Lotta Grönings bok är lättläst, och dessutom innehållsrik när det gäller det Socialdemokratiska arbetarpartiets nya ordförande. Den som händelsevis inte förstår den senaste veckans totala förvirring som råder när det gäller vilka oppositionspartier som ska samverka inför valet 2010 har mycket information att hämta i boken. De som förstår har en hel del att hämta i boken i alla fall. Det är en bok som handlar om vår nästa tilltänkta statsminister så därför önskar jag att alla socialdemokrater rusar till boklådorna och skaffar sig ett exemplar, det kommer nämligen alla Sahlins borgliga kritiker att göra.

-

Ann Heberlein har recenserat boken i Expressen (tillsammans med Christer Isakssons bok I väntan på Mona Sahlin). Det är inte så mycket "recension", snarare får vi veta vad Heberlein personligen tycker om Sahlin:

-

Hon är smart, Mona. Hon vill vara en av oss: när Fredrik Reinfeldt åker båt till Vaxholm tar Mona tunnelbanan till Fittja. Å, Mona, hon är inte bara politiker, utan också människa, mamma och tjej. Vi har väl alla hört talas om den där Barbieklubben och om kräkklubben till leda vid det här laget. Om hur vanlig och tjejig hon är, Mona.Vad vi inte har hört lika mycket om är hennes visioner och hennes ideologiska övertygelser. Vad vill Mona – förutom att vara "sossarnas första kvinnliga partiledare"?

-

Efter att ha läst vid Uppsala Universitet (och kan kalla mig akademiker om jag vill) vet jag vikten av (och uppskattar) källkritik. Jag läser hellre Peter Englunds tegelstenar till böcker än Herman Lindqvists lättviktare av just den anledningen. Varken Heberlein eller Jinge har haft sina källkritiska glasögon på vid läsningen av Lotta Grönings bok. Någon som däremot har läst boken källkritiskt är Eric Sundström, chefredaktör för Aktuellt i Politiken och som vidare har fått sin röst hörd i Expressen:

-

Jag har läst boken och eftersom ett respektfullt politiskt samtal är nödvändigt i en fungerande demokrati måste jag reagera. Jag har nämligen aldrig läst en bok med så många uppenbara felaktigheter. Det är en bok som balanserar på en slak lina mellan banalt skitsnack, påståenden utan minsta försök till källhänvisning och rent förtal. [...] Boken innehåller en oförsvarlig mängd allvarliga felaktigheter som hade kunnat korrigeras om Gröning hade orkat använda Google en förmiddag. Behöver jag nämna att fotnoter och källförteckning saknas helt? Men vad allvarligare är: Vad säger alla dessa felaktigheter om bokens övriga påståenden? Boken är nämligen proppfull av osmakliga personangrepp, som konsekvent saknar varje form av källhänvisning. Gröning hävdar att "det pågår en inofficiell vadslagning om att hon (Sahlin) inte ens sitter kvar på partiledarposten till 2010". Hon skriver också att Mona Sahlin är "en i grunden ensam människa med dåligt självförtroende" [...].

-

Några exempel som Sundström tar upp i sin artikel:

-

* Mona Sahlins utseende, klädstil och frisyr kommenteras vid minst 14 tillfällen.

* Vid två tillfällen hävdar Gröning att folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap inföll 1995, men den genomfördes 1994.

* Gröning stavar fel på Thomas Östros namn.

* Gröning skriver att (s )har haft egen majoritet i opinionsmätningarna sedan Mona Sahlin blev partiledare, vilket inte har inträffat i någon av de etablerade institutens mätningar.

* Gröning skriver att (s) inte har lovat att riva upp FRA-lagen, vilket Sahlin gjorde i Almedalen 2008.

* Gröning hävdar att (s) inte har en strategi för att bemöta sverigedemokraterna, men den socialdemokratiska partistyrelsens analysunderlag om detta främlingsfientliga parti har diskuterats flitigt i medierna.

* Den socialdemokratiska partistyrelsen kritiseras för att redan ha slagit fast partiets nya politik, en total missuppfattning eftersom s-politiken fastställs på partikongresser (nästa gång hösten 2009).

-

Efter att ha läst Eric Sundströms artikel i Expressen har inte jag någon större lust att läsa en bok med så många fel. Varför väljer Lotta Gröning att inte ha fotnoter eller källförteckning i sin bok? Och har inte Albert Bonniers förlag några korrekturläsare anställda?

-

Nej du, Lotta Gröning, om jag ska välja mellan sanning eller konsekvens väljer jag "konka" - din uppgift blir att när pocketversionen lanseras, ska alla felaktigheter vara rättade och fotnoter och källförteckning finnas.

-

För er som är nyfikna på Mona Sahlin, rekommenderar Eric Sundström istället Håkan Bengtssons bok Mona Sahlin tur och retur.

-

Janne Pettersson - Sahlinhatet snart värre än Palmehatet

Jonas Morian - Dags att mosa Mona, nu igen?

Sydsvenskan - Bullshit, plattityder och kitsch