Bloggen som politisk plattform (Del II)

Igår var jag på Nätrot '12 och lyssnade på Brit Stakston som bland annat talade om engagemang på nätet. Föredraget går att se på ABF Play. Stakston har vidare skrivit en bloggpost under rubriken Hur påverkar bloggande medborgare? I inlägget ställer hon följande frågor:

1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du driver?
2. Hur och vad har det inlägget rent konkret påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Jag har de facto skrivit om just detta i boken Netroots. En progressiv bloggrörelse som sätter agendan. Det har dock gått två år sedan boken skrevs och nu har jag färskare exempel på inlägg och projekt som gjort avtryck. Då var året 2010. Nu är det 2012 och Socialdemokraterna har hunnit beta av två partiledare och den tredje har suttit på sin post i blott och bart några månader. Efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna började ett visst krismedvetande infinna sig i partiet. Mona Sahlin tillsatte en kriskommission. Några bloggare var dock oroliga över partiets kommission och medelst en debattartikel i Aftonbladet lanserade vi därför Öppna kriskommissionen (ÖKK). Läs mer om ÖKK här.


Dock ska detta inlägg inte handla om ÖKK utan vad som hände när jag kritiserade den dåvarande partiordförande Håkan Juholt.

När valberedningen äntligen hade lyckats vaska fram Juholt ur sorteringshatten var även jag eld och lågor. Jag intervjuades av Makthavare.se och nedan intervjuas Johanna Graf och jag av Sosse.tv.




I oktober briserar Juholts lägenhetsaffär. Jag skriver inlägget Fanfanfan och tillsammans med tre andra bloggare publicerar jag en debattartikel på SvD Brännpunkt. Efter den debattartikeln tog det hus i helvetet. I bland annat inläggen Allt jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga och (S)ekten skriver jag om detta helvete. En bisak i sammanhanget är att den parmiddag som min hustru Åsa och jag hade planerat tillsammans med Håkan Juholt och hans sambo Åsa aldrig blev av.

Håkan Juholt sitter å ena sidan kvar efter lägenhetsaffären, å andra sidan har jag (och några till) blivit förklarade persona non grata av många inom partiet.

Under hösten fortsätter jag vara kritisk mot några av Juholts utspel och ställningstaganden. Jag drömmer om ett riktigt arbetarparti, jag skriver om brain drain. Jag levererar kärleksfull kritik och media älskar politiker som är kritiska mot sina egna partier. Dock är det inlägget Det räcker nu som blir ett av de mest lästa och citerade blogginläggen som jag (hitintills) har skrivit. TT fångar upp det. SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, ja, till och med Lena Mellin skriver om detta.

Den bloggposten bidrog nog till att Håkan Juholt så småningom fick avgå.

Att vara en kärleksfull kritiker, hur har det påverkat mig rent privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt et cetera?

Otal jobb har jag sökt inom S och i förlängningen arbetarrörelsen. För några dagar sedan träffade jag en partikamrat (som även är partianställd) som sade: Alexandra. Du kommer aldrig få ett jobb inom S. Du är för kontroversiell. Lydighet och ja-sägare premieras, medan kärleksfulla kritiker behandlas som paria. Yrkesmässigt är det således en katastrof. Privat har jag förlorat en del vänner.

När jag började blogga 2007 ansågs bloggare vara något obskyra. De var tekniknördar och släpptes aldrig in i finrummet. Nu är situationen annorlunda vilket har stärkt min och andra bloggares opinionsbildande roll. Bloggare får numer sitta i tv och uttala sig. Förut släpptes vi aldrig in på tidningarnas debattsidor, nu är vi välkomna. Ibland händer det till och med att vi även blir uppmanade att skriva debattartiklar av de politiska tidningarnas redaktioner. Journalister ringer och ber mig att uttala mig i än det ena ämnet än det andra ämnet.

Mitt varumärke har förstärkts. Jag upplevs som trovärdig. Jag är Alexandra Einerstam och även jag, i egenskap av gräsrot, får vara med och opionsbilda tack vare min blogg HBT-sossen som fortfarande är den bästa politiska plattform jag har.

Peter Andersson, Anders Nilsson  och Lakes lakonismer har också svarat på Brit Stakstons frågor. Gör det du också!

Barn av regnbuen

Sammen skal vi leve hver søster og hver bror, små barn av regnbuen og en frodig jord.
Igår ställde sig 40 000 människor på Youngstorg i Oslo och sjöng Barn av regnbuen. Idag skriver Karin Pettersson en viktig ledare i Aftonbladet - Dags att välja sida. Läs den och välj sida!

[Recension] Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna

Författare: Anders Pihlblad
Titel: Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 335
ISBN: 9789127132641

Som den politruk jag är har jag naturligtvis följt Moderaternas fascinerande förvandling. Jag har läst ett otal böcker och artiklar i ämnet. Jag har vidare lyssnat på Ulrica Schenström när hon har berättat om Moderaternas metamorfos (vilket jag skriver om här). När således ett recensionsexemplar av Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna landade i min fastighetsbox (tack bokförlaget Natur & Kultur!) tänkte jag: Vad kan Pihlblad tillföra ämnet? Det mesta har ju redan skrivits. Jag insåg dock, efter bara några sidors läsning, att den här boken är ett litet guldkorn. Den är för det första en utomordentligt bra sammanfattning om den resa som Moderaterna har gjort. För det andra skildrar Pihlblad den lilla grupp kring Fredrik Reinfeldt (Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, Anders Borg och Mikael Odenberg), som gjorde resan möjlig, på ett förtjänstfullt sätt och för det tredje får vi de facto ta del av hitintills opublicerat material.

Djävulen sitter i detaljerna och Pihlblad levererar detaljer, stora som små, i sin bok. Att läsa om Littorins och Borgs resa till fjällen med sina respektive familjer är en sådan detalj (där vi läsare även får veta att 18 liter vin konsumerades). Pihlblads stora kontaktnät (däribland hans vänskap med Ulrica Schenström) har gjort det möjligt att skriva denna innehållsrika bok.

Det avslutande kapitlet heter Idétorka i framgångsfabriken. Det är idétorkan (och de hemliga partibidragen som Pihlblad ägnar ett helt kapitel åt) hos Moderaterna som är på allas läppar just nu. De nya Moderaterna står och stampar trötta på golvet. Visioner är farliga, har till och med partiets ordförande sagt, men är det inte just visioner om hur vårt samhälle ska se ut och hur man går tillväga för att uppnå detta samhälle som politiken ska handla om? Reinfeldt vill numer att hans parti ska uppfattas som den samhällsförvaltande kraften. Förvaltning, anser jag, kan regeringen överlämna till tjänstemännen. Att komma med ytterligare ett eller två eller kanske till och med tre jobbskatteavdrag känns inte så nytt och fräscht längre. Kanske kommer nästa bok om Moderaterna heta Ett partis uppgång och fall?

Till syvende og sidst undrar jag om mitt parti, Socialdemokraterna, kan genomföra en liknande metamorfos, det vill säga gå från kris till succé, utan att uppfattas som ett Moderaterna light.

Fler som skriver om Pihlblads bok: Kulturbloggen, Folkbladet, Kristianstadsbladet, Johan Westerholm, Corren, Expressen, SvD, HD, Ystads allehanda, Kuriren, SR, DN

Socialdemokraterna ger Sverigedemokraterna vetorätt


Kanske var det gårdagens reaktioner (uteslutande från borgerliga twittrare och bloggare) om att Socialdemokraterna, med Magdalena Andersson och Stefan Löfven i spetsen, "välkomnade" Sverigedemokraterna att rösta på förslaget om utbildningskontrakt som föranledde dagens mest absurda händelse: S backade från sitt eget förslag om ett självständigt Västsahara eftersom SD tänkte stödja förslaget.

Jag har inte följt dagens twitterdiskussioner, men misstänker starkt att S-ledamöter nu försvarar detta ställningstagande med näbbar och klor på bekostnad av Västsaharas folk.  Jag trodde vidare att S hade lärt sig sin läxa, men icke.

Jag blir så (ursäkta språket) jävla trött när någon politiker, oavsett partipolitisk färg, drar fram SD-kortet. Det enda parti som gynnas av denna politiska pajkastning är just SD. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill samarbeta med SD. That's a fact. Ja, jag är medveten om att även jag, vid något tillfälle, dragit fram SD-kortet, men nu tänker jag inte leka den leken mer. Om SD röstar med oppositionen eller regeringspartierna i riksdagen så får väl partiet göra det. Att S nu backar ger de facto SD vetorätt i riksdagen. Att vi har ett kongressbeslut i frågan om Västsahara verkar vara av underordnad betydelse.

Vem som helst, med minst två hjärnceller, förstår väl att S inte samarbetar med SD?! Nu tänker jag för första (och förmodligen sista) gången citera ett pressmeddelande från SD:s utrikepolitiska talesperson:
Nu får vi en absurd situation i riksdagen där Socialdemokraterna kommer rösta emot sitt eget förslag – endast därför att vi tyckte likadant. Tror S verkligen att väljarna tycker det är viktigare att peka finger åt SD än att genomdriva sin egen politik?
Tidigare inlägg:  Fokus Västsahara - Riv världens längsta mur på Emmaus![MANIFESTATION] Befria Afrikas sista koloni - erkänn Västsahara nu![DEBATTARTIKEL] Regeringen måste agera för mänskliga rättigheter och ett fritt Västsahara!Wallenbergare med Wallenberg

[UPPDATERAT]
Läs gärna Johan Westerholms inlägg "Jag var på lunch".

I morgon går Nätrot '12 av stapeln


Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas: I morgon fredag startar Nätrot '12 - den första, nationella konferensen i Sverige. I dagarna tre skall jag umgås med andra, progressiva nätaktivister.

Programmet för konferensen är fullspäckat med intressanta föredrag, mingel, paneldebatter och workshops.

Hoppas att vi ses på ABF i helgen!

Utbildningskontrakt

[...] budskapet - kunskap och arbete - [är] tidlöst och bör hädanefter gå som en röd tråd genom Socialdemokraternas politik. Naturligtvis tillsammans med andra tidlösa klassiker såsom jämlikhet, frihet, solidaritet, hållbar tillväxt och hållbar utveckling. Kunskap och arbete bygger Sverige! 
Ovanstående skrev jag i inlägget Första maj-märket 2012 (läs gärna inlägget i sin helhet). Idag presenterade Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson en liten godbit från vårbudgetmotionen och den handlade om just utbildning, vilket glädjer mig.

Utbildningskontrakt var ordet för dagen och S har hämtat inspiration från TCO:s förslag om utbildningsgaranti.

Kort går utbildningen ut på följande:


Kontraktet vänder sig till den som är arbetssökande, under 25 år och inte har fullgjort gymnasiet. Den som är ung och söker jobb erbjuds:
  • Jobb enligt "Västeråsmodellen" med avtalsenlig lön på halvtid och studier på halvtid.
  • Praktik hos privata eller offentliga arbetsgivare samt studier på halvtid eller deltid.
  • Utbildning på heltid, vid komvux, yrkes-vux eller folkhögskola.
  • Ett särskilt studiestöd eller förhöjt studiebidrag.


Det är ett mycket bra förslag från S. Jag ser fram emot fler godbitar från skuggbudgeten (helst vill jag se hela budgetmotionen). Jag kan dock inte sluta oroa mig för vad Magdalena Andersson tidigare har gett uttryck för.

På samma ämne: SVT, Martin Moberg, Dagens Arena, DI, Aftonbladet, UNT, NT, Peter Högberg

2012 års Första maj-affisch

Jag brukar skriva om Stockholms arbetarekommuns Första maj-affischer och detta år är inget undantag. 

Jag tycker att årets affisch är "si så där". Kombinationen lila och rött sticker i mina ögon. "Kom ut"-budskapet känns queer, även om jag håller det för troligt att Första maj-kommittén inte hade för avsikt att mina tankar skulle leda till Komma-ut-processen.

Jag anser att två vackraste affischerna (hitintills) är 2008 års och 2009 års affischer. 

Några reaktioner från twitter och facebook beträffande årets affisch:

- Oj, värre än vad jag trodde.
- Jag tycker den är jättekul och dessutom passar den i Stockhom om den sätts i ett sammanhang. 
- Ser lite ut som en barnbok eller en hipstersserie.
- Såg ut som någonting folktandvården skulle kunna skicka ut. 
- Den var ju jättecharmig ju.
- Bär en doft av Unga örnar på 70-talet.
 -Tycker den är fin.

Först maj firar även Åsa och jag bröllopsdag.

Memphismanifestet

Underordning, överordning eller ingen ordning alls?



 Ikväll visar SVT dokumentären Ingen man i sikte. I TV-tablåerna presenteras dokumentären på följande sätt:
Hur finner man sina roller i en relation där det inte finns en man med? I en nära och personlig berättelse följer Mette Aakerholm Gardell tre generationer lesbiska. Martine, 24 år, önskar att folk ska tänka om henne "där går en helt vanlig maskulin människa". Mette, själv 35 år, står med sin fru Stina inför frågeställningen "ska vårt barn inte ha en pappa?" Marja, 78 år, tycker "att den maskulina lägenheten behöver en könsoperation".
När min hustru Åsa läste presentationen sade hon till mig: Den måste vi se, så att vi vet vilka roller vi har eftersom vi inte har någon man här. OBS! Hon sa detta med rösten drypande av ironi.

Det var länge sedan jag fick höra frågan: Vem är mannen i ert förhållande? Behöver ett förhållande en part som är man (biologiskt eller socialt)? Svaret är ett rungande nej.

När jag läste Carina Holmbergs bok Det Kallas Kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par, skakade jag på huvudet ett flertal gånger under läsandets gång. De unga, jämställda paren var de facto inte så jämställda som de trodde.

Det har varit lättare för mig att leva jämställt med en kvinna än med en man. Att samkönade relationer är mer jämställda, anser fler än jag. I vårt förhållande är Åsa och jag jämlikar. Något som fler, oavsett kön och relation, bör eftersträva.

[Recension] Regnbågschefen


  • Titel: Regnbågschefen. Praktisk guide för chefer: så blir du bra på hbt-frågor
  • Författare: Petra Elisson
  • Förlag: Liber
  • ISBN10:9147096268
  • ISBN13:9789147096268


När jag läste pressmeddelandet från Liber, undrade jag om chefer, HR-ansvariga et cetera verkligen behöver en bok som specifikt handlar om hbt-frågor och inte, som brukligt, om mångfald i stort. När jag sedan läste boken, reviderade jag snabbt min åsikt. Den här boken behövs!

Jag uppskattar framför allt företagsexemplen och porträtten i boken. Jag kan även passa på att dela med mig av en erfarenhet jag har: 

I slutet av förra året var jag på en anställningsintervju där en av intervjuarna genomgående kallade min hustru för "han". Jag önskade att denna man hade läst avsnittet Rekryteringsprocessen innan jag blev kallad till intervju. Behöver jag skriva att jag inte fick jobbet? När jag sedermera fick veta vem som fick tjänsten erinrade jag mig om följande stycke i boken:
Att få en så diversifierad arbetsstyrka som möjligt med olika personlighetstyper, olika bakgrund och olika erfarenheter skapar en kreativ dynamik i gruppen. På en arbetsplats där det hos personalen finns en mångfald av perspektiv och erfarenhet kan man lösa problem och komma med nya idéer i större utsträckning än på en arbetsplats där alla är väldigt lika. Motsatsen: att rekrytera kopior av sig själv så att gruppen blir homogen minskar sannolikheten för oliktänkande och nya perspektiv. Enfald i stället för mångfald.
Enfald i stället för mångfald. Det är något att tänka på även inom arbetarrörelsen.

Fler som skriver om Regnbågschefen: SvDRegnbågskonsulten, Vårt Göteborg, Brainpeople, Majsan, SR, Sveriges HR-förening

Den som vill förhindra revolution måste säga ja till reformer*

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel
Om maktens djävulska frestelser har jag skrivit om ett otal gånger. I inlägget Processen skriver jag:
Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 
En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politiker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 
Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?
Motionen antogs av Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening och återfinns nu i Stockholms arbetarekommuns motionshäfte och har fått beteckningen E09 (s.26). Till min glädje ser jag att två partikamrater, Anton Färnström och Martin Engman, har lämnat in en liknande motion (E08, s. 24). När jag sedan läser utlåtandet från Stockholms arbetarekommuns styrelse tror jag inte mina ögon. Styrelsen föreslår årsmötet att bifalla motion E09. Nu förhåller det sig så att det är är ombuden på årsmötet som skall bifalla motionen, men att styrelsen vill bifalla den - jag säger bara "kors i taket".

Jag avsluta detta inlägg med ytterligare ett citat från Havels tal:
Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.
Tidigare inlägg: Läpparnas bekännelse
Lästips: Gunilla Källenius blogginlägg Tystnadens arrogans
* Sagt av Egon Bahr

Nudelsallad med räkor och Wagamamas salladsdressing


Jag gillar verkligen restaurangen Wagamama. Under Socialdemokraternas extrakongress hängde vi mycket där.  Till min stora glädje finns det även en kokbok med några av Wagamamas recept. Inspirationen till den nudelsallad kommer just från kokboken. Det spelar inte så stor roll vad man har i salladen - det är dressingen som gör den. Vidare gör jag denna nudelsallad på en höft, så några exakta mått finns inte att tillgå. Först kommer receptet på dressingen (med exakta mått) och därefter vad jag brukar ha i salladen:

Wagamamas salladsdressing
till cirka 1,25 dl
2 tsk finhackad schalottenlök
2,5 cm färsk ingefära, skalad och riven
1 liten vitlöksklyfta, skalad och finhackad
1 1/2 msk risvinäger
1 msk vatten
1 dl vegetabilisk olja
3 msk ljus olja

Vispa ihop alla ingredienser i en liten skål eller burk med lock. Dressingen håller sig i kylen några dagar.

Nudelsallad
Räkor (jag köper frysta med skal)
UDO-nudlar
Belugalinser
Böngroddar (färska eller på burk)
Ärtor eller sugarsnaps
Morot
Vårlök
Rädisor
Gurka
Sallad (Ruccola, maché, babyspenat, ruccola eller vanlig)

Tina räkorna och skala dem. Koka nudlarna enligt anvisning, låt rinna av och kyl dem något. Koka linserna enligt anvisning, låt rinna av och kyl dem. Koka ärter/sugarsnaps enligt anvisning, låt rinna av och kyl. Skär vårlök och rädisor i tunna skivor. Hyvla moroten och gurkan med potatisskalare.

Häll i alla ingredienser i en salladsskål och häll på dressingen. Om den inte skall serveras genast, ha då inte i salladen. Den blir lätt hängig.

De socialdemokratiska avantgardisterna

And I will always be your soldier 
I'll be marching by your side 
I'm not deserting 
I'll be there for you 
Oh please please believe in this oath of allegiance 
Marit Bergman, I will always be your soldier

Det är tufft att stå vid fronten. Den socialdemokratiska armén står tyst hundratals meter bakom och fienden kryper närmare och närmare.

Vi är några stycken socialdemokrater som kallar oss kärleksfulla kritiker. Vi vill partiet väl. Vi vill framåt och ibland innebär det, förutom att komma med förslag, att kritisera våra egna och vårt parti. Kritiken gentemot oss (från våra egna) har ibland varit skoningslös. Vi har bland annat beskyllts för att gå högerns ärenden. Kritik gentemot partiet skall vidare ske bakom stängda dörrar och inte ventileras inför öppna ridåer.

Ibland har det hänt att veckor, månader efter att vi kommit med kritik eller förslag (som när dessa lades fram bemöttes med spott och spe), att fler socialdemokrater anslutit sig. Några av dessa är vindflöjlar som ändrar åsikt när de märker varthän det barkar.

När vi behöver våra kamrater som mest tittar de bort, de är tysta eller de kallar oss förrädare. När opinionen vänder hyllar de plötsligt våra initiativ (om än att dessa initiativ sällan omnämndes som våra utan snarare deras). När vi drog igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) var det inte många som ville hoppa på tåget. Många var rädda att stöta sig med partiet i allmänhet och partikamrater i synnerhet. När arbetet med ÖKK föll i god jord och högt uppsatta partiföreträdare lyfte ÖKK och började tala om högt i tak, öppenhet, organisationsförändringar et cetera, var det plötsligt många som ville ta åt sig äran för ÖKK.

En företrädare som har lämnat Socialdemokraterna är Thomas Bodström. I sin bok, på sin blogg, i intervjuer och i artiklar kommer han med ”revolutionerande” förslag. Han lägger fram dessa förslag och idéer som sina egna. Vid en jämförelse med blogginlägg skrivna av bland annat Peter Högberg, Peter Johansson och Johan Westerholm ser man att Bodström ägnat sig åt ”klippa och klistra”. Är det inte förunderligt att en person, som lämnat politikens innersta rum, plötsligt öppnar munnen? När han hade möjlighet att påverka var han tyst.

Det är något djupt tragikomiskt över personer som lämnar politiken (medelst tvång eller frivillighet) och som i ”eftertankens kranka blekhet” sitter och ständigt uttalar sig om partiets angelägenheter. De påminner om bittra, försmådda exmakar. Bodström har jag redan nämnt. Göran Persson är ett kapitel i sig, Nuder skrev sin bitterfittabok, men den jag nu har i åtanke är Mona Sahlin.

Ni som läser min blogg vet att en stor anledning till att jag gick med i Socialdemokraterna stavas Mona Sahlin. Mona Sahlin har tidigare uttalat sig i Skavlan. Även om budskapet som hon förmedlade i Skavlan är rätt måste jag hävda å det bestämdaste att avsändaren är fel.

Vi som är kvar i politiken kämpar. Jag befinner mig på gräsrotsnivå. Jag har aldrig haft möjlighet att påverka partiet så som Bodström, Nuder och Sahlin kunde göra när de befann sig i det innersta rummet. Jag har inte ens lyckats få till stånd ett möte med Carin Jämtin och som jag skrev i min statusruta på facebook är det lättare för mig att komma i kontakt med Moderaternas partisekreterare än min egen. Är det för att Jämtin & Co. är rädda för partiets kärleksfulla kritiker?

Johan Westerholm har vidare rätt när han skriver i sitt blogginlägg Föraktet att jag har tagit så illa vid mig att jag näst intill har slutat blogga. Jag tycker inte längre att politik är värt det spott och spe jag har fått utstå. Jag tycker inte det är värt all den obetalda tid jag har lagt ner.

Jag ser partikamrater få anställning i partiet och i förlängningen arbetarrörelsen medan jag alltid får ett autosvar på mina ansökningar. Betänk då att jag i princip har lagt ner en obetald halvtidstjänst på bloggskrivandet sedan 2007. Ja, jag vet att jag låter bitter och det erkänner jag också. Därför skall det bli skönt att ta en paus från politiken. Jag blir mamma inom snar framtid och kommer att lägga ner all min kraft, energi och tid på den nya familjemedlemmen. Jag har dock behållit ett politiskt uppdrag – ersättare i Polisnämnden i Söderort.

Kanske återvänder jag tilll politiken, eller så blir jag en av de som Anna Lindh talade om:
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

I den timslånga intervjun i programmet Min sanning upprepar Sahlin mycket av vad hon sade i Skavlan ändock anser jag att hon gjorde mycket bättre ifrån sig i detta program än i Skavlan. Även om det kom några tjuvnyp från Sahlin så verkar det som hon nu har fått den distans hon behöver till partiet. Hon uttrycker det väl i intervjun – att nu, när hon står utanför, har hon fått ett annat perspektiv. Hon kan se partiet med (näst intill) andra ögon. När hon befann sig i innanförskapet kunde hon inte se hur slutet och instängt partiet var. Hon har kommit så långt i sin ”avprogrammering” att hon säger att hon inte längre älskar partiet. 

Återigen vill jag dock fråga var fanns vårt skydd? Var befann sig de som nu propagerar för öppenhet och som nu öppenhjärtligt berättar hur slutet partiet är? Varför var Bodström tyst när vi i debattartiklar och på bloggar skrev det som senare blev Bodströms bok? När vi såg oss över axeln fanns ingen där och stöttade oss.

Jag känner så väl igen mig när Sahlin berättar i intervjun hur ensam hon kände sig när hon skulle försvara lönestoppet. Plötsligt var de, som stod bakom lönestoppet, som bortblåsta. På twitter och på facebook ser jag hur partikamrater hyllar Mona Sahlin för hennes ärlighet, hennes öppenhjärtlighet och insats i Min sanning. Sahlin räds minsann inte för att berätta sanningen. Det lustiga i kråksången är att några i hyllningskören är samma personer som var tysta när jag, Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Peter Högberg med flera framförde samma kritik. vidare tysta var vissa inte heller.

Ja, Sahlins budskap är rätt, men hon är inte rätt budbärare. Jag önskade att fler i partiet vågade höja sina röster.

En person som sitter i partistyrelsen kom förresten fram till mig på Fotografiska museet, dagen då Stefan Löfven valdes och uppmanade mig att fortsätta skriva debattartiklar och blogga. Hen ville att jag skulle fortsätta vara en kärleksfull kritiker. Du behövs!, var hens ord. Jag frågade då denna varför hen inte själv höjde sin röst och hen såg då skräckslaget på mig. Något riktigt bra svar fick jag inte på min fråga. Det räcker inte med en ryggdunk eller ett uppskattat mejl. Det krävs att fler som befinner sig i den socialdemokratiska politiken vågar stå rakryggade och propagera för förändring. Och då menar jag inte ”nystart” utan riktig förändring.

Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till Sahlin: sluta uttala dig om partiet. Det finns stor risk att du upplevs just som en bitter, försmådd exhustru.

Sahlin är en stor politiker, vilket jag har skrivit om tidigare. Ankdammen Sverige är för liten för henne nu. Det anstår inte en sådan person som Sahlin att nöja sig med att sitta och recensera det parti som hon en gång varit partiledare för. Det är dags för henne att bege sig ut i den stora, vida världen och dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Jag håller det för troligt att hon kan utföra stordåd på den internationella arenan. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en uppskattad medlare i till exempel Mellanöstern.


Jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då,
 jag är ingen soldat, 
jag tänker inte så. 
Lars Winnerbäck, Ingen soldat

På samma tema: Peter Högberg, Martin Moberg, Johan WesterholmSVTSvD 123Ab

Konsensus

Igår sade en bekant till mig: Jag såg på facebook att du är kompis med Sofia Arkelsten. Hur kan du vara kompis med Sofia Arkelsten?! För att jag kan skilja mellan person och politik(er). Arkelsten må vara moderat, men varför skulle det hindra oss från att vara vänner på fb och twitter? Varför skulle det hindra oss från att ta ett glas vin ihop under Almedalsveckan? Vad tråkigt det skulle vara om min bekantskapskrets bara bestod av sossar. Ja, jag har partivänner som bara umgås med sossar. Vad resulterar det i? Enfald istället för mångfald enligt mig.

Jag såg Agenda (120401) där före detta arbetslivsministern, Hans Karlsson, berättar hur svårt det är att gå direkt från facket till politiken. I den fackliga världen handlar det om att parterna skall enas. I politiken är det tvärtom. Där handlar det inte om att komma överens utan snarare utmåla den politiska motståndaren som ond och/eller dum. I politiken gäller det att tydliggöra skillnaderna. Även medierna gör sitt bästa för att tydliggöra skillnaderna.

Johanna Graf har ett rykande färskt exempel, där en folkpartist inte ens hälsar det nyvalda oppositionsrådet välkommen, utan genast börjar svartmåla honom.

I och med den bild som politiker och media skapat - de stora skillnaderna partierna emellan - inte överensstämmer med verkligheten (åtminstone inte alltid), blir medborgare besvikna när två eller flera politiska motståndare enas i en fråga. Även om det är brukligt i utskotten att enas över blockgränserna under devisen "bäst för Sverige", är det sällan det förmedlas till medborgarna. Riksdagsledamöterna själva, gör sitt bästa för att visa på skillnaderna. Istället för att rösta på en motion man gillar, skriver man en egen. Hur skulle det se ut om centerpartister röstade igenom en socialdemokratisk motion?!

Idag skriver Göran Greider om S/M-partiet i Metro. Ett majoritetsparti bestående av socialdemokrater och moderater som är eniga i frågan om vapenhandel och militära insatser. I Greiders värld är Moderaterna onda (i fallet Socialdemokraterna, är det blott och bart högerflygeln som är ond). Det gör ont i Greiders politiska själ när två politiska motståndare är eniga.

Ja, jag brukar också tydliggöra skillnaderna på min blogg. Skillnaderna blir aldrig så tydliga som i en valrörelse. Jag har dock tänkt mycket på vad Karlsson sade i Agenda. Det kanske är dags att politiker börjar snegla på den fackliga världen. Kanske är det just konsensus som politiker bör sträva efter? Eller? Det skulle onekligen bli tråkigt.

[UNDER STRECKET]

Just nu skrattar jag åt motståndare som ger varandra "goda" råd. Röda berget et. al. vill bryta blockpolitiken och högerns ekokammare vill att Socialdemokraterna splittras och blir två partier. Nej, de har ingen baktanke alls med sina råd. Låt mig därför påminna om att när en motståndare ger "goda" råd, gör man oftast tvärtom. I samma stund som SvD ville att Mikael Damberg skulle bli partiledare efter Mona Sahlin, var det de facto kört för Damberg.