Visar inlägg med etikett Stockholms arbetarekommun. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholms arbetarekommun. Visa alla inlägg

Dags att gå till val

Det är ombudsval till Socialdemokraternas partikongress 2013. Jag fick hem röstkortet idag och har redan kryssat mina 22 kandidater. Jag är också nominerad till ombud och min presentation hittar ni här.

Vilka ombud som medlemmarna i Stockholms arbetarekommun skickade förra gången har jag skrivit om bland annat här. Nedan finner ni några andra inlägg som jag har skrivit om just ombudsval till kongressen.


Inga överraskningar. Bara trist och tråkigt


Dorian Grays gelikar

Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat

Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Kent, 999

Tar tuben till Hötorget. Går Olof Palmes gata ner till Norra Bantorget. Lyssnar på gubbarna på SEKO-puben medan jag äter sill och knäckebröd. Den iskalla snapsen glider ner efter den mindre kalla ölen.

Jag tar sällskap med en av männen till Humlegården. Han pratar oavbrutet och jag har snusabstinens. HBT-sossarna bjuder på picknick och jag slås av hur få de är. För några år sedan var vi många. Vad har hänt? Var är alla? Stian spelar musik. YMCA.  Jag får ett plastglas fyllt med champagne och tänker what a waste.

Några partikamrater diskuterar vad som ska stå på plakaten. Öppen på jobbet? Dessa ständiga frågetecken. Ser vidare hur de rycker till när Giovanni skriver bögspark på sitt plakat. Jag skrattar. Övertygad om att just detta plakat kommer att fånga uppmärksamheten. Vi får gå sist i Första maj-tåget. Jag säger: När Mona Sahlin var partiordförande fick vi gå först. Nu, två partiledare senare, är vi placerade sist i ledet.

Humlegården. Vi vill fukta våra strupar med öl. Öltältet har dock försvunnit till förmån för kaffe och kaka. Hör Karin Wanngård mala på scen. Trist och tråkig röst. Total avsaknad av charm och karisma. Ytterligare en kvinna som tillhör Familjerna tar plats på scenen och sen ytterligare en kvinna - Carin Jämtin. Hon hyllas som en frälsare.

Jag ser Lena springa omkring med sin kamera och fascineras av hur hon alltid undviker att fotografera mig.

Jag och några till flyr. Vi tar röd linje till Strand och sitter på en uteservering sen går vi hem till Mia och dricker vin. Mycket vin. Vi pratar om revolutionen som aldrig kommer. Den revolution som Stockholms arbetarekommun och partiet så väl behöver. Vi pratar om Familjerna, deras prospects och deras hangarounds. Var det inte Per Albin Hansson som kallade Stockholms AK för helvetets förgård? Och jag hör partikamrater som pratar lyriskt över Socialdemokraternas uppgång. Stefan Löfven kommer att rädda oss alla. Har de inte lärt sig att det inte räcker med att byta partiledare?

Tar tuben till Farsta och kryper ner i min hustrus famn med en känsla av att någonting har gått förlorat.

Fler som skriver om Första maj: Johanna Graf, Hannah Bergstedt, Martin Moberg, Cecilia Dalman Eek, Fredrik Pettersson, Johan Westerholm och Anybody's place

2012 års Första maj-affisch

Jag brukar skriva om Stockholms arbetarekommuns Första maj-affischer och detta år är inget undantag. 

Jag tycker att årets affisch är "si så där". Kombinationen lila och rött sticker i mina ögon. "Kom ut"-budskapet känns queer, även om jag håller det för troligt att Första maj-kommittén inte hade för avsikt att mina tankar skulle leda till Komma-ut-processen.

Jag anser att två vackraste affischerna (hitintills) är 2008 års och 2009 års affischer. 

Några reaktioner från twitter och facebook beträffande årets affisch:

- Oj, värre än vad jag trodde.
- Jag tycker den är jättekul och dessutom passar den i Stockhom om den sätts i ett sammanhang. 
- Ser lite ut som en barnbok eller en hipstersserie.
- Såg ut som någonting folktandvården skulle kunna skicka ut. 
- Den var ju jättecharmig ju.
- Bär en doft av Unga örnar på 70-talet.
 -Tycker den är fin.

Först maj firar även Åsa och jag bröllopsdag.

Den som vill förhindra revolution måste säga ja till reformer*

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel
Om maktens djävulska frestelser har jag skrivit om ett otal gånger. I inlägget Processen skriver jag:
Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 
En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politiker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 
Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?
Motionen antogs av Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening och återfinns nu i Stockholms arbetarekommuns motionshäfte och har fått beteckningen E09 (s.26). Till min glädje ser jag att två partikamrater, Anton Färnström och Martin Engman, har lämnat in en liknande motion (E08, s. 24). När jag sedan läser utlåtandet från Stockholms arbetarekommuns styrelse tror jag inte mina ögon. Styrelsen föreslår årsmötet att bifalla motion E09. Nu förhåller det sig så att det är är ombuden på årsmötet som skall bifalla motionen, men att styrelsen vill bifalla den - jag säger bara "kors i taket".

Jag avsluta detta inlägg med ytterligare ett citat från Havels tal:
Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.
Tidigare inlägg: Läpparnas bekännelse
Lästips: Gunilla Källenius blogginlägg Tystnadens arrogans
* Sagt av Egon Bahr

Tack alla som röstade på mig!

I likhet med Aurora Gullberg, vill jag tacka de 216 personer som röstade på mig i kongressombudsvalet. Det räckte inte hela vägen fram, men glädjande är att 10-listan fungerade bättre än väntat.

Precis som jag befarade i mitt inlägg Stockholms stads kongresskandidater, så förekommer många "gamla godingar" bland kongresskandidaterna. Dessa ombud har Stockholms stads partimedlemmar valt:

1. Leijon, Anna-Greta

2. Britton, Sven
3. Theorin, Maj Britt
4. Mogert, Roger
5. Carlberg, Anders
6. Kettner, Anna
7. Tham, Carl
8. Larsson, Dag
9. Rudin, Tomas
10. Hulth, Mats
11. Suhonen, Daniel
12. Wennemo, Irene
13. Bjuggren, Emilia
14. Josefsson, Ingemar
15. Rönngren, Leif
16. Björnstam, Linnéa
17. Granditsky-Svenson, Gabriella
18. Persson, Margareta
19. Lindqvist, Emma
20. Östberg Svanelind, Maria


Maj-Britt Theorin gör härmed sin 15:e (!) kongress.

Jag kommer att närvara på kongressen. Inte som ombud, men väl i egenskap av bloggare.

Jantelagsantagonister

Jag läser ett inlägg i Norrtelje Tidning som har några dagar på nacken. Det är Kristian Krassman som uppmanar medlemmar i Socialdemokraterna att kryssa en jantelagsantagonist till extrakongressen i mars:
Vi Socialdemokrater har alla möjligheter att göra rätt val på kongressen i slutet av mars. Detta trots alla stalltips, spelteorier, dolda agendor och borgerliga ledarskribenter. Men då krävs det att jantelagsantagonister som bland annat Johan Westerholm, Alexandra och Åsa Einerstam och undertecknad att vi kan ta ställning och påverka utfallet från den kommande kongressen. Det omtänkande som Norelius eftersöker är möjligt, och det avgörs av er som nu skall välja ombud. Tveka inte att kontakta mig om du vill veta hur jag som kandidat resonerar inför den kommande kongressen, innan du sätter dina kryss.
Många medlemmar har de facto kontaktat mig via mejl eller på facebook. De vill bland annat veta vem jag vill se som nästa partiordförande (vilket inte är någon hemlighet) och de vill veta vad jag brinner för (vilket jag skriver i min presentation). I min presentation hänvisar jag även till den här bloggen. De som verkligen vill veta vad jag tycker och tänker har ett helt hav att ösa ur i och med HBT-sossen.

I ett antal blogginlägg har jag skrivit om öppenhet (se nedan). Jag är vidare en av initiativtagarna till Öppna kriskommissionen (som för ett ögonblick har förvandlats till Öppna valberedningen). Den rådande partikulturen inom S är allt annat än öppen. Vårt arbete inom ÖKK ses inte alltid med blida ögon.

Så här kan det låta från en medlem: Jag har ingen utpekad kandidat. Jag respekterar valberedningens arbete och kommer att stödja den kandidat de föreslår. Jag tror det är mycket farligt om du och andra föregår valberedningens gedigna arbete, genom att själva leka valberedning.

Därför uppmanar jag er, i likhet med Kristian Krassman, att kryssa en jantelagsantagonist. Vi är ett folkrörelseparti, inte en påvekonklav.

Andra som skriver om kongressen och kongresskandidater: Peter Johansson, Peter Andersson och Sandro Wennberg och i förlängningen SvD.
Tidigare inlägg: Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII), Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VI), Gör som Nisha Besara!, Jag fick ett brev,10-listan, Stockholms stads kongresskandidater

Inlägg och debattartiklar om Öppna kriskommissionen och öppenhet (ett axplock)

Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII)

Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VI)

Rönnebergaseminariet

Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun

Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi?

TRUST NO ONE

Arenagruppens valanalys

Ett öppet parti, ej ett befästat (Del V)

QuestBackformuläret är ifyllt och inskickat - vad händer nu?

Flytta på er!

Det började som en skakning på nedre däck

Grön av avund

Ett öppet parti, ej ett befästat (IV)

Öppna kriskommissionen svarar Jesper Nilsson

Finns det ingen reformvilja hos förtroenderådet?

Gubben Frost, förtroenderåd, förändring, förnyelse och framtid

Vår ideologi — grunden för våra politiska ställningstaganden

Ett öppet parti, ej ett befästat (Del III)

Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II)

Öppna kriskommissionens andra rapport

Ett öppet parti, ej ett befästat...

Det goda samhället

Frihet, jämlikhet och solidaritet

S behöver en blodtransfusion

Where the Wild Roses Grow*

Debattartiklar:

Aftonbladet, Expressen, SvD, DN, Dagens Arena, Dagens Arena 2, Dagens Arena 3


10-listan

Äntligen går några S-föreningar i Stockholms stad samman och lanserar 10-listan. Ett utmärkt intitiativ som jag vill uppmärksamma här på bloggen.

Systemet för att välja ombud till extrakongressen är nämligen utformat så att man bör undvika att kryssa kända och etablerade kandidater om man vill se kongressombud som är under 40 år, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Det är därför som initiativet till 10-listan har tagits. På facebook skriver Josefin Deiving bland annat:
De flesta av oss har nu fått ut röstkorten till "Val av ombud till partikongressen". Om fler unga ska ha någon chans att vara med och forma framtiden från Stockholm så behöver vi tänka smart, kryssa ungt och undvika att kryssa kändisar. Förra gången blev listan både kändis och ålderstung det är ett problem för att vi som parti då inte får in fler vinklar på politiken. Låt oss denna gång tillsammans rösta fram delegation som bättre motsvarar hur samhället ser ut. Vi som är unga och därmed inte i majoritet (än) i arbetarekommunen behöver därför rösta lite taktiskt. Vi behöver dels koncentrera rösterna på några få utvalda kamrater som har fått större organisationer bakom sig. Det är därför ung-listan tagits fram. [...] Vidare är det viktigt att sedan inte "fylla ut" med kändisar eftersom det är det som sammantaget med resten av arbetarekommunens röster ger de ålderstunga kändislistorna till kongressen.

Min rekommendation är därför att kryssa de 10 som står på listan och sedan kryssa ytterligare 10 nära och kära (och varför inte då passa på att sätta ett kryss framför mitt och/eller Åsa Einerstams namn?).

SSK-bloggen och Emilia Bjuggren skriver också om 10-listan. AiP har också skriver om 10-listan. Slutligen Erik Arroy som skriver om varför det blir så fel.

Stockholms stads kongresskandidater

Vid den kommande kongressen blir det i stort sett samma ombud som vid de senaste kongresserna. Om det inte sker ett omtänkande. Det är de senast valda kongressombuden som orsakat allt elände, skriver Erik Norelius i en debattartikel i Aftonbladet. Jag håller med honom.

I mina två inlägg Inga överraskningar. Bara trist och tråkigt och Åldersfördelningen på Stockholm AK:s ombud till partikongressen, skriver jag om vilka problem Socialdemokraterna i Stockholm dras med.

För socialdemokratins kris handlar inte om ideologi eller värderingar det handlar om en unken partikultur, en omodern partiorganisation och (som en följd av detta) en skrämmande åldersstruktur.

Många av de 20 ombud som vi skickade till förra kongressen återfinns bland de 150 kongresskandidaterna. Nämen, är det inte Maj-Britt Theorins (född 1932) namn jag ser i listan? Hon har inte bemödat sig att skicka in vare sig bild eller presentation. Jag sätter dock en hundring att hon åter blir vald till kongressombud, vilket då blir hennes 15:e (!) kongress.

Andra är: Anna-Greta Leijon (född 1939), Anna Kettner (född 1961), Sven Britton (född 1938), Dag Larsson (född 1961), Anders Carlberg (född 1943), Carl Tham (född 1939), Tomas Rudin (född 1965), Börje Vestlund (född 1960), Margareta Persson (född 1950), Catarina Carbell (född 1937), Janet Mackegård (född 1936) och Kaj Nordquist (född 1953).

De 13 som jag räknar upp är företrädesvis heltidspolitiker och oppositionsborgarrådet, Tomas Rudin, är yngst i denna skara med sina 46 år. I mina ögon ser det mer ut som en PRO-kongress än en socialdemokratisk partikongress.

Varken jag eller min fru Åsa Einerstam har någon som helst chans att bli kongressombud och om vi får in någon under 40 år, bör vi se det som en framgång.

Läs även Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna: En ledningskris med djupa rötter
och Dagens Arena.

Tidigare inlägg (endast ett axplock):
"Fortsätter utvecklingen finns inte det här partiet om tio-femton år"
Åldersstrukturen inom SAP
En "valanalys" jag kan skriva under på
La onda verde*
En väckarklocka?
Personval fullt ut?

Foto: Stockholm Waterfront (där extrakongressen skall hållas)

När journalister vet mer än vad medlemmarna gör

Det är banne mig inte okay. Oavsett vad - borde de socialdemokratiska medlemmarna informeras före media.

Det som gör mig förbannad just nu, är att Aftonbladets journalist Eva Buskas får veta vem som blir kanslichef före mig. Någon kanske säger: "men det är en läcka". Ja, men... om jag vore kommunsekreterare (hallå Olle Burell!) och anställde en ny kanslichef... då går man genast ut med ett mejl till alla medlemmar i Stockholms arbetarekommun.

Jag börjar tröttna på allt fulspel i politiken. Jag gav mig in i politiken för att jag ville förändra. Inte för att bli falangsosse, inte för att ägna mig åt fulspel... jag vill det fina i politiken.

Och för faaaaaaaaaaaaaan.... ta bort den fula bannern Socialdemokraterna förändras nu (åtminstone gör som sossarna i Östergötland och byt färg)... och om jag får se en endaste pop up till på hemsidan då jlar.

[UPPDATERING]
Kvinnan som anställs, blir anställd i Stadshuset... att vara en egen redaktion och ägna sig åt all research själv... även jag kan fela... men faktum kvarstår... borde inte medlemmarna informeras först?

[UPPDATERING 2]
Läs även Sandro Wennbergs inlägg om ett annat fulspel.

"Vi överväger inte att avskaffa partiet, allra minst i Stockholm"

Igår skrev jag om Lenets valanalys i inlägget Varför alla dessa valanalyser? I Stockholms läns valanalys fanns förslaget om att slå ihop Stockholms stads och Stockholms län expeditioner. Det kravet saknas i stadens valanalys, vilket kan hänga samman med att stadens valanalysgrupp valt att inte lägga fokus på den organisatoriska delen av valrörelsen, utan istället hänvisar gruppen till Folkrörelsegruppens utredning.

Människor utanför partiet och arbetarrörelsen (ja, även några som är partimedlemmar) blandar de facto ihop stad och län. Ett rykande färskt exempel är dagens Metro (s. 4). Uppdelningen mellan stad och län är enligt mig obegriplig men en partikamrat skriver till mig på facebook: Vi som inte bor i sthlm eller räknar oss som sthlmare kan då och då förstå poängen med den.

Hur ska vi sossar vinna tillbaka väljarna i den kungliga huvudstaden? Den rekommendation som valanalysgruppen lägger fram kan tyckas självklar - Socialdemokraterna måste bli ett tydligare parti. De åtgärder som gruppen anser nödvändiga är:

· Vi måste veta vad vi själva vill
· Beskriv verkligheten
· Prioritera det långsiktiga opinionsbildandet
· Hitta nya sätt att nå ut
· Förtroendevalda
· Formulera den egna politiken innan eventuella nya samarbeten ingås

Åtgärderna (eller aktiviteterna om man så vill) ovan är till för att vinna valet 2014. Jag saknar dock visioner i analysen. Visioner för att vinna valet. I Lenets valanalys nämndes åtminstone Det gröna folkhemmet. Version 2. Där Lenet åtminstone spånar om vilken politik vi ska gå till val på 2014, svävar staden ut i luddiga formuleringar, vilket kan beskådas här (uppdaterat: nu även på DN Debatt).


I likhet med sossarna i Lenet, inleder också sossarna i Stockholms stad sin analys med att denna valanalys måste påverka partiets arbete och inte stoppas i byrålådan. En valanalys som stoppades i byrålådan efter valförlusten 2006, var Håkan Anderssons valanalys (han var ordförande för den valanalysgrupp som tillsattes efter 2006).
De kunde lika gärna ha återanvänt Anderssons analys än slösat tid och energi på ytterligare en valanalys. Därför återupprepar jag det jag skrev i mitt tidigare inlägg: Varför alla dessa valanalyser om vi socialdemokrater inte tar till oss vad som står i dessa analyser?

"Förnyelse"

Det borde från och med nu vara förbud att yppa ordet "förnyelse" utan att samtidigt bli konkret på innehållet, skriver Peter Andersson i inlägget Och fram med svaren: I vad består förnyelsen!

Jag håller med Andersson.

Bilden ovan är hämtad Stockholm arbetarekommuns verksamhetsberättelse 1992 och är en redovisning av de seminarier pensionärsutskottet höll det året (det visar sig att de är mer progressiva än 60-talisterna). Året är alltså 1992 och kommunsekreteraren talar om "partiets förnyelsearbete".

Ja, lite har hänt i Stockholms arbetarekommun sedan 1992. Mycket snack och lite verkstad. Våra företrädare fortsätter att tala om förnyelse, men i vad består förnyelsen?

Relaterat: Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun

Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun


En regering utan framtidsprojekt. Ensocialdemokrati som gör sitt bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller det döda fåglar från himlen.

Australien invaderas av giftpaddor.

Euron håller på att kollapsa. Kina äger Volvo. Anders Borg tappar håret. Och vem kunde tro att syndafloden skulle komma i form av snö?

Inget är sig likt. Förutom att Rolling Stones fortfarande turnerar och Socialdemokraterna i Stockholm fortfarande styrs av samma personer (det kommer de visserligen att göra även efter att jorden går under).
Med ovanstående ord inleder Katrine Kielos sin söndagsledare i Aftonbladet. Jag skrattade gott åt den sista meningen att Socialdemokraterna i Stockholm kommer att styras av samma personer även efter att jorden går under. Betonghäckarna har nämligen S i ett fast grepp.

Jag är inte särdeles imponerad av min arbetarekommun. Det finns en viss sjukdomsinsikt bland stockholmssossarna, ibland dyker det upp en progressiv rapport, men ingen vill göra något åt sjukdomen, ingen vill förvandla progressiva ord till handling.

I november förra året skrev ordförande för Stockholms arbetarekommun, Veronica Palm, ett inlägg med rubriken Ska jag avgå? och som svar på sin fråga skriver hon:
Jag ser på det så här. Med förtroendet kommer också ett ansvar. Att med buller och bång avgå nu vore oansvarigt. Jag har också ansvar att delta i processen för att forma ny politik och reorganisera. Att se till att det arbete som åter kan bygga socialdemokratin stark i Stockholm kommer igång. Inget skulle bli bättre av att nu lämna kompisarna i sticket.
Någon idédebatt har jag inte sett på Palms blogg (hon gillar å ena sidan Jan Eliassons debattartikel, men har å andra sidan inte kommit med något eget). Det enda nytänk som Palm presterat är inlägget Vi låter medlemmarna säga sitt. Formuläret som Palm sedermera skickade till medlemmarna har vi för länge sedan fyllt i och skickat tillbaka till arbetarekommunen, men vad som därefter har hänt med svaren vet vi medlemmar inte. För visst fick medlemmarna säga sitt, men läser man Palms svar på mina frågor, så kunde hennes inlägg lika gärna heta Vi låter medlemmarna säga sitt, men sedan skiter vi vad de säger, utan kör på som vanligt.

En annan stockholmssosse är Ylva Johansson. Hon trädde fram ur skuggorna och sade hon vill vara med och leda S... någon politisk programförklaring från hennes sida saknas dock. I likhet med Palm, använder Johansson inte sin blogg till idédebatt. Hennes senaste inlägg handlar om BK Träsket.

Carin Jämtin slutade blogga efter valförlusten (många politiker tror att nätverksbaserad media endast är till för valkampanj). Bloggen vaknar nog till liv, lagom till nästa valrörelse.

För en tid sedan skrev Karin Pettersson (chefredaktör på Aftonbladet):
Den verkliga S-förnyelsen. För den som tror att Socialdemokraterna bara ägnar sig åt fraktionsstrider är det dags att tänka om. Bortom löpsedlarna pågår en intensiv debatt om partiets framtid, med fokus på analys, politiska förslag och organisation.
I den debatten medverkar jag i allra högsta grad via den här bloggen, medelst debattartiklar och genom Öppna kriskommissionen. Dock blir man aldrig profet i sin egen arbetarekommun och därför har jag blivit en socialdemokratisk bitterfitta.

Andra som skriver: Mona Sahlin, Jytte Guteland, Peter Andersson, Martin Moberg, Sandro Wennberg, Roger Jönsson,
Tidigare inlägg (endast ett axplock):Grön av avund,Ett öppet parti, ej ett befästat (Del V), Ett öppet parti, ej ett befästat (IV), Sömnlös i Farsta, Det finn(s) en väg tillbaka, Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II), Ett öppet parti, ej ett befästat, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet, Det gröna folkhemmet (del II), Moderaterna behöver en stark socialdemokrati
, Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett socialdemokratiskt parti, Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi?, Det började som en skakning på nedre däck,Vår ideologi — grunden för våra politiska ställningstaganden

Inbjudan till hearing

Den 9 december kl 18-20 arrangerar Akademikersossarna, ESP och Rebella en hearing av kandidaterna till posten som kommunsekreterare. Alla socialdemokrater i Stockholm är varmt välkomna!

Plats: Sveavägen 68.

Vi vill på så sätt att fler medlemmar ska få chansen att engagera sig i valet och att alla kandidater ska få en rimlig chans att föra fram sina visioner för arbetarekommunens arbete. Uppdraget som kommunsekreterare ger en person stort inflytande under en lång tidsperiod och det är därför viktigt valet förankras väl i hela organisationen.

Hearingen består av fyra delar: Kandidaterna presenterar sig, Utfrågning av moderator, Frågor från golvet, Avslutningsrunda.

Framförallt ska alla besökande medlemmar få chansen att ställa sina frågor till kandidaterna.

Välkomna!

Om du har blivit nominerad som kommunsekreterare och vill delta i hearingen, anmäl dig till:
info@akademikersossarna.se

I egenskap av enskild partimedlem nominerar jag följande S-kandidat...

... till uppdraget som kommunsekreterare för Stockholms arbetarekommun:

Linnea Björnstam

Eftersom nomineringstiden för uppdraget till kommunsekreterare går ut på torsdag 2 december kommer jag att i morgon och i övermorgon delta på två medlemsmöten (det ena i Farsta stadsdelsförenings regi och det andra i Hbt-socialdemokrater Stockholm) som båda kommer att avhandla nominering av kommunsekreterare. Den 20 december hålls ett extra representantskapsmöte för att välja ny kommunsekreterare.

Jag vill även passa på att tipsa om en artikel i Stockholmstidningen: Kommunsekreteraren - En städgubbe i bakgrunden och FB-gruppen Vi berättar gärna vem eller vilka vi nominerar till (s)-kommunsekretare.

Nedan min motivering:

En socialdemokratisk bitterfitta

Men det är fler partier som har anledning att fundera över politikens långsiktiga rekryteringsproblem.Det mest akuta bekymret är de slutna partikulturerna. För att göra politisk karriär ska man helst ha gått den långa vägen via ungdomsförbundet. Har man inte gjort denna värnplikt blir det svårt att tävla om toppositionerna, oavsett meriter i övrigt. "Det är nästan kört för 35- 40-åringar att ta sig in i politiken", konstaterar Henrik Oscarsson. Här behövs en mental revolution. Partierna måste öppna sig mot omvärlden och välkomna krafter utifrån. Nya talanger måste aktivt rekryteras och lyftas fram även om det väcker avund internt. Annars riskerar politiken att bli en permanent krisbransch.
Det är slutklämmen i Anna Dahlbergs Vem vill bli politiker? Jag vill bli politiker. Rättning: jag är fritidspolitiker. Inte en krona får jag i ersättning, men det har varit värt alla sena kvällar, alla helger och den obligatoriska mackan som ersätter middagen under alla dessa möten. Fram tills nu!

Jag är förbannad på Stockholms arbetarekommun (AK). Ilskan vänder sig specifikt till valutskottet (som jag slarvigt brukar kallar för valberedningen). Denna konklav, bestående av ett fåtal personer beslutar enhälligt och ofta godtyckligt (är du kompis med någon i valutskottet, är du självskriven) vilka partimedlemmar som ska få politiska uppdrag. Inför valet handlade det om listorna till kommunfullmäktige, riksdag och landsting. Idag handlar det om nämnder och styrelser. Karin Petterssons ledare i Aftonbladet kan lätt överföras till Stockholms AK och valutskottet.

Om någon i valutskottet läser detta inlägg kommer jag att få en kommentar, ett samtal eller ett mejl som kommer att lyda ungefär så här:

Alexandra! Du har fel! Det är inte valutskottet som bestämmer, det är medlemmarna. Valutskottet föreslår enbart namn och sedan är det upp till medlemmarna att bifalla valutskottets förslag alternativt avslå hela förslaget eller delar av det.

Och visst är det så... men är det inte förunderligt att det allt som oftast är just valutskottets förslag som går igenom? Anledningen till att valutskottets förslag går igenom är för att det är så genomarbetat och bra, kanske någon hävdar. Och visst kan det förhålla sig så i den bästa av partikulturer, men i det här fallet vidmakthåller jag att så är inte fallet.

Igår fick jag ett mejl av en partimedlem. Vi kan kalla honom för Carl. Carl hade läst igenom valutskottets slutförslag för uppdrag till nämnder och styrelser. Han undrade lite försiktigt varför mitt namn saknades i förslaget, trots att jag är nominerad till några nämnder. Vad ska jag svara Carl? Att jag inte är en ja-sägare? Att jag upplevs som obekväm och besvärlig? Att jag inte är bundis med X och Y? Att jag inte är gift med ”rätt” person? Att de rent krasst inte gillar mig? Därtill har jag inte varit med i Unga Örnar, SSU et cetera (vilket försvårar mina chanser ytterligare).

Jag blev partimedlem så sent som 2006, Att Mona Sahlin säger: Vi är en ganska sluten och mossig organisation på många sätt. Har man inte vuxit upp i partiet, i Unga Örnar och i SSU, så är det inte lätt att ta sig in med nya idéer. Det måste jag också vara med och ta ett ansvar för att förändra, men jag är inte vald som partiledare bara för att vara det när det är kul och enkelt. Nu behövs ledarskap!, har lite betydelse för Stockholms AK.

Valutskottets förslag till nämnder är skrämmande läsning. Maktkoncentrationen är näst intill total. Den inre kretsen (som redan är högavlönad) får russinen i kakan, många russin. Någon viskade i mitt öra att anledningen till att XX får så många uppdrag, är för att vi ska säkra hennes ekonomi. Mein Gott!

Ser vi till förnyelse bland uppdragen, förekommer de facto nya namn, men det är en läskigt liten andel. Jag kommer att återkomma i ytterligare ett inlägg, där jag medelst framtagen statisk visar hur illa ställt det egentligen är. Hur många uppdrag kan en politiker ha? Om Stockholms AK följde principen Mer än ett uppdrag är ett undantag, istället för en regel för den inre kretsen – skulle minst 50 nya partimedlemmar ges förtroendet att representera S.

Det sorgeliga i kråksången är att jag känner mig mer hemma och mer välkommen i den allra högsta partitoppen. Mitt politiska engagemang uppskattas där (dock inte alltid), men där har åtminstone några tongivande politiker förstått vikten av kärleksfulla kritiker.

Jag blir inbjuden till konferenser, bloggträffar och valturnéer med Mona Sahlin. Nu senast var vi ett gäng som, i valrörelsens slutskede, åkte ner till Göteborg med Sahlin, Ohly och Wetterstrand.

När jag träffar personer i den politiska kretsen kring Sahlin får jag ofta höra saker i stil med: jag läste ditt blogginlägg – det var klockrent!; Ditt initativ angående vad Sahlin ska ta upp i sitt tal, är jättebra!; Den där debattartikeln du var medskribent till – Wow!

Från riks och partitoppen får jag pressmeddelanden, jag får info och jag får underlag (ibland innan journalister). Från Stockholms AK får jag nada. När Sörmland har fått sitt eget NetRoots, vill Stockholms AK inte ens ta i oss bloggare med tång.

Jag är medveten om att detta inlägg kommer att försvåra mina chanser ytterligare. Jag må vara bitter och jag må vara besviken, men bakom varje politisk karriär i vårt parti ligger en oreglerad skuldsedel. Jag har inte varit (och är inte) benägen att försätta mig i skuld eller ingå i någon av alla dessa falanger som präglar mycket av det politiska arbetet. Jag är född fri och min politiska dragningskraft - som faktiskt drar röster från hbt-rörelsen till vårt parti - bygger på att jag fortsätter att vara fri i tanken. Stockholms AK:s sätt att uppmärksamma och uppmuntra denna form av samhällsdebatt säger ganska mycket om synen på demokrati och vår förmåga att attrahera en alltmer individualiserad väljarkår.

Oaktat vad nu detta inlägg får för reaktioner, kommer jag att fortsätta vara fri. Beroende på om jag ser någon trovärdig förändring inom överskådlig tid, kommer detta att avgöra i vilka organisatoriska former jag kommer utöva min frihet. En frihet jag inte tänker ge upp i första taget... och definitivt inte utan pris.

[UNDER STRECKET]

Läs Lena Hallengrens artikel Dags för S att börja ha medborgarnas perspektiv. Citat ur artikeln:

Partiet behöver bli bättre på att möta andra organisationer och nya grupper människor. Den som får ett politiskt förtroendeuppdrag för vårt parti behöver inte nödvändigtvis ha varit aktiv under en längre tid och inneha flera partiinterna uppdrag.

Vi behöver vara mer välkomnande för personer med olika ålder och erfarenheter. Vi behöver ha en mer öppen inställning för nya idéer och intryck. Helt enkelt släppa in nya människor och lyssna på vad de har att säga.

Efterlyses: en modern folkrörelse

Unter einer sozialen Bewegung, auch Bewegung, wird in den Sozialwissenschaften ein kollektiver Akteur verstanden, der unterschiedliche Organisationsformen umfasst, und mit unterschiedlichen Mobilisierungs- und Handlungsstrategien versucht, gesellschaftlichen Wandel zu beschleunigen, zu verhindern oder umzukehren (En social rörelse är en mobiliserande kollektiv aktör, som med viss kontinuitet på grundval av en hög symbolisk sammanhållning och svag rollspecificering genom olika organisations- och aktionsformer arbetar för målet att genomföra eller förhindra grundläggande sociala förändringar eller återupprätta tidigare sociala förhållanden).

Vad är en folkrörelse? Är Socialdemokraterna (fortfarande) en folkrörelse? Joachim Raschkes definition (ovan) är endast en av många begreppsförklaringar. Ser man till Raschkes definition är Socialdemokraterna fortfarande en folkrörelse, men tyvärr en krympande sådan (och den nedåtgående trenden verkar fortsätta).

Hösten 2009 fick en arbetsgrupp (bestående av Johan Sjölander, Linnea Björnstam och Jan-Olov Gustafsson) i uppdrag av Stockholms arbetarekommunens styrelse att utarbeta ett program för den framtida socialdemokratiska folkrörelseorganisationen i Stockholm. Nu är äntligen slutrapporten klar och den har fått titeln Framåt mot den moderna folkrörelsen.

I rapporten ger inte arbetsgruppen någon exakt definition av begreppet folkrörelse. Det är inte heller nödvändigt, då rapportens 22 sidor är fyllda med intressant läsning och de huvudsakliga slutsatserna är, i mina ögon, mycket progressiva:

o En av våra tydligaste slutsatser är att socialdemokratin i Stockholm måste närmast
revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen.
Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas.
Användandet av sociala medier i både det organisatoriska och det politiska arbetet
måste stärkas och prioriteras. Olika metoder att involvera medlemmar i politisk
diskussion och beslutsfattande utvecklas.

o En annan viktig slutsats är att socialdemokratin i Stockholm i stora delar måste
förändra sin partikultur. Det behövs mer av öppenhet, en mer tillåtande attityd, mer av
aktivism och mindre av rent internt administrerande. Socialdemokratin måste bli mer
nyfiken på även det som finns utanför den egna partiorganisationen: vare sig det är
människor eller idéer. Vi måste uppmuntra och uppmärksamma nytänkande och
förnyelse. Ledarskapet behöver stärkas och uppmärksammas mer, på alla nivåer i
organisationen, och studie- och bildningsverksamheten prioriteras. Definitionen av
vad som är ”politiskt arbete” måste breddas och en kultur av lokal närvaro etableras.
Socialdemokratin måste också bli en naturlig arena för ”det progressiva Stockholm”
att verka politiskt inom eller i samarbete med.

o Slutligen kan vi också konstatera att socialdemokratin i Stockholm måste rensa i de
interna organisatoriska strukturerna. Arbetarekommunens organisation är idag ett
lapptäcke av olika nivåer och strukturer som är väldigt svårgenomträngligt för
utomstående (och även de flesta inomstående). Väldigt mycket tid och kraft sugs
därför upp i arbetet i olika ”mellannivåer”, utan direktkontakt med vanliga
medlemmar eller människorna i vår stad. Vår bedömning är att den prioriterade nivån
bör vara partiföreningen som arbetar direkt mot medborgarna i bostadsområdet,
arbetsplatsen, skolan eller personer från den egna språkgruppen eller olika
intresseområden. Vi föreslår i dagsläget ingen omfattande stadgerevision men menar
att ett omfattande förändringsarbete för att stärka upp partiföreningen som
organisationens kärna bör inledas.


Rapporten kommer att diskuteras på representantskapet i nästa vecka. Jag inte är repskapsombud, men jag överväger ändock att gå dit och lyssna på diskussionerna kring rapporten. Det blir då första gången. Att gå på ett repskap, utan att vara ombud är mycket frustrerande för en person som jag. Jag har inte ens ett kort som ger mig rätt att tala på repet.

Jag är starkt kritisk till repet, ett repskap som fattar många viktiga beslut. Hur representativa är dessa beslut om mindre än hälften av ombuden är där? Ta bara beslutet om Förbifart Stockholm, som jag och Carin Jämtin har olika åsikter om. Det var nämligen repet som, i det Trafikpolitiska programmet, sade ja till Förbifart Stockholm. Jag vill veta hur många ombud som var där då beslutet fattades. Om över hälften av ombuden saknades vid den aktuella tidpunkten, anser jag att det var (och fortfarande är) ett djupt odemokratiskt beslut. Arbetsgruppen skriver också i rapporten:
Under senare år har närvaron till och från varit skrämmande låg. De mest välbesökta representantskapen är i regel de som behandlar olika typer av personval. Generellt sett kan sägas att represententskapet har en tämligen låg närvarograd, med tanke på den politiska tyngd institutionen egentligen besitter. Detta kan i sig vara ett tecken på två saker: antingen att föreningarna aktivt väljer att inte medverka vid representantskapet eftersom de inte anser det vara meningsfullt, eller att många föreningar inte riktigt orkar utse representanter som också har kapaciteten att fullfölja sitt uppdrag.

De senaste åren har det skett framsteg i arbetsformerna runt representantskapet. Idag finns exempelvis handlingarna från representantskapet tillgängliga på nätet (även om det är osäkert hur många som känner till detta). Folkrörelsegruppen menar att det är ytterst viktigt att detta arbete fortsätter och utvecklas. Förutsättningarna för representanterna att förankra i sina hemmaföreningar måste utvecklas. Nya arbetsformer måste prövas. Man kan också tänka sig att komplettera representantskapsmöten med olika typer av forum dit alla medlemmar är välkomna.
Jag är den första att välkomna de förslag arbetsgruppen har kring repet. Som del av det progressiva nätverket NetRoots, vill jag till syvende och sist ge en eloge till arbetsgruppen som insett betydelsen av nätverksbaserad media (i rapporten används begreppet sociala medier).
Ta initiativ till ett Netroots STHLM med regelbundna träffar och möjlighet till utbildning för
progressiva bloggare i Stockholm, skriver de bland annat.

Johan Westerholm
har också skrivit om rapporten. Framåt mot en modern folkrörelse finns även som grupp på facebook (gå gärna in och diskutera rapporten där).

(S)torstad?

För varje val i Stockholm blir Socialdemokraterna mindre. Det kommer inte dröja länge innan Miljöpartiet är större än såväl Sossarna som Moderaterna. I framtidsrapporten (s.20) diskuterar Unga S-kvinnor Rebella varför MP lockar Stockholmsväljare. Jag hoppas att Rebellas rapport läses av många på partihögkvarteret. De förslag, som Rebella kommer med, kan i mångt och mycket vända den nedåtgående trenden för S.
-
Ovanstående skrev jag i inlägget Stockholm, We've Got a Problem och återigen visar en undersökning, baserad på blott och bart 600 Stockholmare, att MP har medvind och Socialdemokraterna har motvind. Jag kan dock hålla med Scaber Nestor som i ett inlägg bland annat skriver:
-
För det första, 600 deltagare? Det borde, i en stad av Stockholms storlek, vara minst 1000 tillfrågade för att resultatet ska ha någon som helst bäring, i bästa fall kan man se tendenser när det handlar om ett så litet antal. För det andra, vilken jävla fråga. Hur kan man formulera en sådan fråga och fortfarande känna yrkesstolthet som statistiker? Jo självklart är det uppdragsgivaren som hjälper till.
-
Även om vi bortser från denna undersökning måste jag medge att jag är orolig för Stockholmarnas sviktande stöd för Socialdemokraterna. Under Jobbkongressen släpptes rapporten (S)torstäder. En viktig rapport, som visar att Socialdemokraternas väljarstöd i storstäderna har försvagats i båda ändarna av den socioekonomiska skalan. Därför räcker förmodligen inte ett mobiliseringsval, som jag skrev i ett tidigare inlägg.
-
Hälften av Sveriges befolkning lever i de tre storstadsområdena. Därmed är Stockholm, Göteborg och Malmö strategiskt viktiga. Det sviktande väljarstödet för S i Stockholm måste brytas. Men hur?
-
För ett tag sedan släppte Socialdemokraterna sin valstrategi (via Expressen). Låt mig citera min partikamrat Fredrik Jansson:
-
Förmodligen har socialdemokratiska valstrategier sett ut på ungefär samma sätt sedan åtminstone mitten av sjuttiotalet. Och ska man vara krass hade 68:an lika gärna kunnat skicka ut ett pressmeddelande och talat om att partiet ställer upp i nästa års val. För att valstrategin ska ha ett reellt värde måste den dock fyllas med något mer handfast.
-
Vi Socialdemokrater måste vinna Stockholm. Inte för makten, utan för människorna som lever och verkar i staden. Därför hoppas jag att valstrategerna läser Rebellas framtidsrapport och rapporten (S)torstäder. Dörrknackning i all ära, men det räcker inte.
-
Tidigare inlägg:
Miljöpartiets dragningskraft, La onda verde*, "Fortsätter utvecklingen finns inte det här partiet om tio-femton år", En väckarklocka?, Personval fullt ut?, Partipolitisk terapi, Valrörelse

Valutskottets förslag till kommun, landsting och riksdag i Stockholm stad

Valutskottets förslag till kommun, landsting och riksdag i Stockholm stad finns nu till allmän beskådan. Jag finns med: Valkrets 4, Landstingsfullmäktige, plats 25.
-
Några namn som förekommer (högt upp) på Valutskottets förslag till listorna förvånar mig. Hur tänkte Valutskottet här? är en återkommande mening som surrat i mitt huvud vid genomgången. Dock är jag glad att min fru hamnar högt upp på förslaget till Kommunfullmäktige (se nedan).
-
De partikamrater, som varit oroliga för att jag ska ställa till med ett herrans liv och/eller driva personvalskampanj, kan lugna ner sig. Det kommer inte att ske.
-

Socialdemokraterna + Tjänstemännen = sant?

Jag vill slå ett slag för ovanstående seminarium, där tre Rebellor medverkar i panelen.

Stockholm, We've Got a Problem

För varje val i Stockholm blir Socialdemokraterna mindre. Det kommer inte dröja länge innan Miljöpartiet är större än såväl Sossarna som Moderaterna. I framtidsrapporten (s.20) diskuterar Unga S-kvinnor Rebella varför MP lockar Stockholmsväljare. Jag hoppas att Rebellas rapport läses av många på partihögkvarteret. De förslag, som Rebella kommer med, kan i mångt och mycket vända den nedåtgående trenden för S.
-
För Sossarna i Stockholm är det en prestigeförlust (ja, mer än så) om MP blir/är större. Därför kommer Socialdemokraterna i Stockholm även fortsättningsvis lägga allt krut på innerstadsväljarna. Det som kommer att vara avgörande är vilket krut som används.
-
Jag anser att vi ska glädjas åt MP:s valframgångar i Stockholm och tacka vår lyckliga stjärna att MP är vår samarbetspartner. Det kanske inte ens är innerstaden som vi Sossar ska lägga vårt krut på?
-
Kan valstugor i innerstaden verkligen få Stockholmarna att rösta på S? Jag tror inte det, i varje fall inte om valstugan är en röd, liten friggebo. Då ser jag hellre att vi satsar på denna valstuga. Sedan vet vi alla att det egentligen inte handlar om valstugor - det handlar till syvende och sist om Socialdemokraternas politik. Naturligtvis vill även jag, som Sosse, att mitt parti är det största och bästa i Stockholm... men...
-
Inför 2010 års val, önskar jag hellre se ett mobiliseringsval från Stockholmsossarnas sida. Låt vara att MP vinner innerstadens väljare (och blir större än S i själva innerstaden), men vi har förorterna och vi har våra kärnväljare. Låt oss mobilisera!
-