En socialdemokratisk bitterfitta

Men det är fler partier som har anledning att fundera över politikens långsiktiga rekryteringsproblem.Det mest akuta bekymret är de slutna partikulturerna. För att göra politisk karriär ska man helst ha gått den långa vägen via ungdomsförbundet. Har man inte gjort denna värnplikt blir det svårt att tävla om toppositionerna, oavsett meriter i övrigt. "Det är nästan kört för 35- 40-åringar att ta sig in i politiken", konstaterar Henrik Oscarsson. Här behövs en mental revolution. Partierna måste öppna sig mot omvärlden och välkomna krafter utifrån. Nya talanger måste aktivt rekryteras och lyftas fram även om det väcker avund internt. Annars riskerar politiken att bli en permanent krisbransch.

Det är slutklämmen i Anna Dahlbergs Vem vill bli politiker? Jag vill bli politiker. Rättning: jag är fritidspolitiker. Inte en krona får jag i ersättning, men det har varit värt alla sena kvällar, alla helger och den obligatoriska mackan som ersätter middagen under alla dessa möten. Fram tills nu!

Jag är förbannad på Stockholms arbetarekommun (AK). Ilskan vänder sig specifikt till valutskottet (som jag slarvigt brukar kallar för valberedningen). Denna konklav, bestående av ett fåtal personer beslutar enhälligt och ofta godtyckligt (är du kompis med någon i valutskottet, är du självskriven) vilka partimedlemmar som ska få politiska uppdrag. Inför valet handlade det om listorna till kommunfullmäktige, riksdag och landsting. Idag handlar det om nämnder och styrelser. Karin Petterssons ledare i Aftonbladet kan lätt överföras till Stockholms AK och valutskottet.

Om någon i valutskottet läser detta inlägg kommer jag att få en kommentar, ett samtal eller ett mejl som kommer att lyda ungefär så här:

Alexandra! Du har fel! Det är inte valutskottet som bestämmer, det är medlemmarna. Valutskottet föreslår enbart namn och sedan är det upp till medlemmarna att bifalla valutskottets förslag alternativt avslå hela förslaget eller delar av det.

Och visst är det så... men är det inte förunderligt att det allt som oftast är just valutskottets förslag som går igenom? Anledningen till att valutskottets förslag går igenom är för att det är så genomarbetat och bra, kanske någon hävdar. Och visst kan det förhålla sig så i den bästa av partikulturer, men i det här fallet vidmakthåller jag att så är inte fallet.

Igår fick jag ett mejl av en partimedlem. Vi kan kalla honom för Carl. Carl hade läst igenom valutskottets slutförslag för uppdrag till nämnder och styrelser. Han undrade lite försiktigt varför mitt namn saknades i förslaget, trots att jag är nominerad till några nämnder. Vad ska jag svara Carl? Att jag inte är en ja-sägare? Att jag upplevs som obekväm och besvärlig? Att jag inte är bundis med X och Y? Att jag inte är gift med ”rätt” person? Att de rent krasst inte gillar mig? Därtill har jag inte varit med i Unga Örnar, SSU et cetera (vilket försvårar mina chanser ytterligare).

Jag blev partimedlem så sent som 2006, Att Mona Sahlin säger: Vi är en ganska sluten och mossig organisation på många sätt. Har man inte vuxit upp i partiet, i Unga Örnar och i SSU, så är det inte lätt att ta sig in med nya idéer. Det måste jag också vara med och ta ett ansvar för att förändra, men jag är inte vald som partiledare bara för att vara det när det är kul och enkelt. Nu behövs ledarskap!, har lite betydelse för Stockholms AK.

Valutskottets förslag till nämnder är skrämmande läsning. Maktkoncentrationen är näst intill total. Den inre kretsen (som redan är högavlönad) får russinen i kakan, många russin. Någon viskade i mitt öra att anledningen till att XX får så många uppdrag, är för att vi ska säkra hennes ekonomi. Mein Gott!

Ser vi till förnyelse bland uppdragen, förekommer de facto nya namn, men det är en läskigt liten andel. Jag kommer att återkomma i ytterligare ett inlägg, där jag medelst framtagen statisk visar hur illa ställt det egentligen är. Hur många uppdrag kan en politiker ha? Om Stockholms AK följde principen Mer än ett uppdrag är ett undantag, istället för en regel för den inre kretsen – skulle minst 50 nya partimedlemmar ges förtroendet att representera S.

Det sorgeliga i kråksången är att jag känner mig mer hemma och mer välkommen i den allra högsta partitoppen. Mitt politiska engagemang uppskattas där (dock inte alltid), men där har åtminstone några tongivande politiker förstått vikten av kärleksfulla kritiker.

Jag blir inbjuden till konferenser, bloggträffar och valturnéer med Mona Sahlin. Nu senast var vi ett gäng som, i valrörelsens slutskede, åkte ner till Göteborg med Sahlin, Ohly och Wetterstrand.

När jag träffar personer i den politiska kretsen kring Sahlin får jag ofta höra saker i stil med: jag läste ditt blogginlägg – det var klockrent!; Ditt initativ angående vad Sahlin ska ta upp i sitt tal, är jättebra!; Den där debattartikeln du var medskribent till – Wow!

Från riks och partitoppen får jag pressmeddelanden, jag får info och jag får underlag (ibland innan journalister). Från Stockholms AK får jag nada. När Sörmland har fått sitt eget NetRoots, vill Stockholms AK inte ens ta i oss bloggare med tång.

Jag är medveten om att detta inlägg kommer att försvåra mina chanser ytterligare. Jag må vara bitter och jag må vara besviken, men bakom varje politisk karriär i vårt parti ligger en oreglerad skuldsedel. Jag har inte varit (och är inte) benägen att försätta mig i skuld eller ingå i någon av alla dessa falanger som präglar mycket av det politiska arbetet. Jag är född fri och min politiska dragningskraft - som faktiskt drar röster från hbt-rörelsen till vårt parti - bygger på att jag fortsätter att vara fri i tanken. Stockholms AK:s sätt att uppmärksamma och uppmuntra denna form av samhällsdebatt säger ganska mycket om synen på demokrati och vår förmåga att attrahera en alltmer individualiserad väljarkår.

Oaktat vad nu detta inlägg får för reaktioner, kommer jag att fortsätta vara fri. Beroende på om jag ser någon trovärdig förändring inom överskådlig tid, kommer detta att avgöra i vilka organisatoriska former jag kommer utöva min frihet. En frihet jag inte tänker ge upp i första taget... och definitivt inte utan pris.

[UNDER STRECKET]

Läs Lena Hallengrens artikel Dags för S att börja ha medborgarnas perspektiv. Citat ur artikeln:

Partiet behöver bli bättre på att möta andra organisationer och nya grupper människor. Den som får ett politiskt förtroendeuppdrag för vårt parti behöver inte nödvändigtvis ha varit aktiv under en längre tid och inneha flera partiinterna uppdrag.

Vi behöver vara mer välkomnande för personer med olika ålder och erfarenheter. Vi behöver ha en mer öppen inställning för nya idéer och intryck. Helt enkelt släppa in nya människor och lyssna på vad de har att säga.