#homoriot

Dagens måste: #homoriot på twitter.

Här berättar Robert Jacobsson varför han startade #homoriot. Även DN skriver om #homoriot.
Foto: According 2 G

Kristdemokraternas moderna familjepolitik

KD har ju ingen pardon med människor som bryter mot samhällets kardinalnorm: heteronormen. Ack, nej; för HBTQ-individer förordar Kristdemokraterna en strikt "antirelationslinje": inget äktenskap och inga barn, vare sig genom adoption eller insemination. Däremot gärna tvångssterilisering!
Ann-Charlotte Marteus, Expressen

Igår träffade jag och min hustru Åsa för första gången Mama Mias regnbågsgrupp. Vi var fem par och samtalsledare var barnmorskan Lotta Andreasson. Vi ska träffas några gånger under våren och de som vill kan fortsätta hålla kontakten med varandra efter regnbågsprojektet. Det var oerhört skönt att sitta och samtala med fyra andra samkönade par om allt mellan himmel och jord. Känslan "vi är inte ensamma" infann sig.

Om allt går vägen ska jag och Åsa bli föräldrar. Nedkomsten beräknas till början av maj. Vi gifte oss första maj 2009 och tre år senare är det dags för tillökning. Jepp, vi är Svenssonflator. Stolta sådana.

Samtidigt fortsätter Kristdemokraterna sin oförtrutna kamp mot oss hbt-personer (och inte bara mot oss utan mot alla som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj). Senast igår skrev fem kristdemokrater på SvD Brännpunkt om KD:s "nya" familjepolitik. Särdeles ny känns den inte. Den går nog hem hos den kristna högern i USA, men jag har svårt att se hur den skall attrahera upplysta väljare i Sverige anno 2012.

Vidare tycker jag att KD är ett fegt parti. KD, ett kristet, värdekonservativt parti, vågar bara propagera för vårdnadsbidrag, nej till samkönade äktenskap, nej till adoption, nej till insemination, ja till tvångssterilisering, men varför inte gå hela vägen? Säg nej till abort! Förbjud homosexualitet! Kvinnans plats är vid spisen! Alla barn som föds utomäktenskapligt är bastarder. Go all the way!

Men nej, i mellanmjölkens land vet KD inte riktigt vilken väg som partiet ska gå. I ena stunden vill KD bli ett hbtq-parti och i andra stunden så är det en antirelationslinje för hbt-personer som förordas. Hur ska det gå för KD när majoriteten av den svenska folket anser att partiet går i otakt med sin samtid?



På samma tema: Aftonbladet, Ilona Szatmari Waldau, Karl Henriksson, Peter Andersson, Folkpartiet Eslöv, Bengt Germundsson, Fredric Kjellberg, Ett skålpund kött, Kollektivet Snigeln, Martin Moberg, Röda Berget, Alliansfritt Sverige

Smolk i glädjebägaren

Det är en uppsluppen stämning på Fotografiska. Här har nu stora delar av sosseeliten samlats. Doften av kaffe ligger tung över lokalen och solen speglar sig i vattnet utanför. Sorlet av röster, kameror som klickar och många skratt. Carin Jämtin går bokstavligen omkring och strålar. Bra för partiet, säger hon till mig när hon går förbi och kommenterar valet av partiordförande.

Är det måhända lättnad över att VU och PS tillsammans med 26-manna lyckats vaska fram en person som de kan enas kring?

Jag har just haft en kort diskussion med Veronica Palm. Hon anser att det är en bedrift att de har lyckats få fram en person på bara sex dagar som ”alla” kan enas kring. Även om jag inte höll med henne i diskussionen om öppenhet och delaktig, passade jag på att ge henne en eloge för att hon i Gomorron Sveriges soffa betonade att hon minsann inte är vald på livstid. Hon är beroende av medlemmarnas stöd. Det var nog första gången jag hörde henne säga det.

Hyllningskörerna är näst intill unisona. Jag vill inte riktigt stämma in i dem. Det jag är kritisk till är främst den slutna processen, vilket jag skriver om på SVT Debatt idag. Jag håller det för troligt att Stefan Löfven, vid en öppen process med fler kandidater, skulle klara sig mycket bra då han har just stödet från VU, PS och 26-manna, plus att han skulle haft ett rejält försprång som tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013.

Ytterligare ett påveval, där den enda skillnaden från de tidigare är att den vita röken från Sveavägen 68 kom redan dag fem och att journalister och bloggare bjudits in till ett partistyrelsemöte för första gången i partiets historia, vilket ålderskvinnan Elvy Söderström inte är sen med att påpeka.

Det är något av en déjà vu som jag upplever under presskonferensen. Samma känsla som när Håkan Juholt valdes i mars 2011. Ett väckelsemöte, en frälsare. Löfven är en människa och inte en frälsare (vilket vissa tycks tro här).

Löfvens huvuduppgift är att ena partiet och efter att ha lyssnat på partikamrater, läst deras statusuppdateringar på twitter och facebook, läst blogginlägg och debattartiklar, ja då har han en större möjlighet till det än vad Håkan Juholt någonsin hade.

Löfvens andra huvuduppgift är att vinna val. Han kanske kan göra det om han inte upprepar sina företrädares misstag. Om han omger sig med ett bra lag (ett lag som inte enbart består av vita, medelålders gubbar och ja-sägare), om han omger sig med kärleksfulla kritiker, om han breddar laget och tar in människor från olika håll och kanter och låter fler i riksdagsgruppen göra skäl för titeln ”talesperson” – ja, då tror jag att han har en chans. Vad beträffar jobb och utbildning håller jag det för troligt att Löfven kan matcha Reinfeldt och Borg hyfsat. Dock finns det fler frågor, förutom full sysselsättning, som kan avgöra val. Två av dessa är jämställdhet och miljö.

På facebook gav jag tidigare idag Ursula Berge en eloge för att hon i SVT-soffan lyfte det Gröna folkhemmet och jämställdheten. Hon tackade och skrev:

Det är två vinnarfrågor för s som man bara valt att släppa. Det gröna folkhemmet är ju ett sånt klockrent begrepp. Dags att damma av. Och det enda parti som lyckats driva en jämställdhetspolitik med resultat är ju faktiskt socialdemokraterna. Fråga mig - jag var där när vi satt och tjatade på finansen och andra att nominera kvinnor. Nu har vi nästan 50-50 inom staten. Nu är bara resten kvar... Då behövs järnvilja. 

Jämställdhet och miljö är borgarnas akilleshäll, men de är också Löfvens akilleshäl. Må så vara att Löfven (ja, han sade även att han var feminist), i sitt tal på presskonferensen, tog upp såväl jämställdhet som miljö, men nu har jag hört så många företrädare för S orera om miljö, jämställdhet, öppenhet et cetera, vilket senare visade sig vara blott och bart läpparnas bekännelse, att jag inte kan förföras av ett politiskt tal. Det räcker inte längre med ord. Det krävs handling!

När sedan Löfven hävdar att Socialdemokraterna är det enda parti som är ett folkrörelseparti och vidare är det enda parti som kan genomföra rådslag, håller jag på att svälja den snus jag just har lagt under läppen. Det är nämligen att fara med osanning. Miljöpartiet har nyss avslutat sitt rådslag Makten över tiden, där såväl medlemmar som icke medlemmar fick komma till tals.

Det anstår inte ett parti, som har som ambition att bli Sveriges mest öppna, moderna, nyfikna och lyhörda parti, att ägna sig åt slutna processer. Det har ägt rum en kommunikationsteknologisk revolution som innebär att såväl medlemmar som väljare kräver öppenhet och delaktighet. Jag är inte säker på att socialdemokrater i det övre skiktet är helt medvetna om detta. Vidare - är de mogna att reformera partiet så att det återigen går i takt med sin samtid?

Till syvende og sidst vill jag betona att S-krisen går djupare än sin partiordförande, oavsett om denna heter Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Krisen genomsyrar hela partikulturen - en kultur som är unken, omodern och gubbig.

Jag älskar inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för. Jag kommer att fortsätta min envisa kamp med att denna socialdemokrati åter blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten. Även om det innebär att jag måste vara den som strör smolk i bägaren ibland.

Andra som skriver: Folkbladet, DI, Nyheter24, DN, Folkbladet2, Dagens Arena, SVT, SVT2, SR, Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, Norrblogg, Helena Ericson och Peter Högberg

Foto: Kent Wisti

Ett öppet parti, ej ett befästat (del X)

Stefan Löfven blir ny partiordförande för Socialdemokraterna, läser  jag på nätet. Jag förbereder mig på att bli grymt besviken, skrev jag för någon dag sedan. Det verkar som mina misstankar bekräftas. En ny partiledare väljs av VU/PS, inte bara som tillförordnad partiledare, utan han skall även väljas till ordinarie partiordförande på partikongressen i april 2013. Så mycket för den öppenheten. Att nu Jämtin & Co. väljer Löfven (om Ekots uppgift stämmer) visar att deras egna positioner är viktigare än partiet, än socialdemokratin. 

Det är idag torsdag och jag vill därför uppmana Carin Jämtin, verkställande utskottet, partistyrelsen och alla medlemmar i S att läsa debattartikeln Visst skulle S ha tid för mer öppenhet på SvD Brännpunkt. 

Andra som skriver: Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, Peter Andersson, Johan Westerholm, Lena Sommestad, Martin Moberg, Peter Högberg x 2, Staffan Lindström, Leine Johansson,

Processen

Igår kallade partisekreterare, Carin Jämtin, till en ny presskonferens för att meddela följande: VU ajournerar sig. Kort process, lång process...

Vi kommer inte att stressa. Det får ta den tid det tar, sade Jämtin.

I de sociala medierna hyllas Jämtin för sin insats som partisekreterare. Hon fick ett starkt mandat och hon tog det. Hon är en fantastisk processledare, sade en partikamrat till mig idag och även jag stämmer in i hyllningskören. Men som den socialdemokratiska bitterfitta jag är, vill jag ändock höja en varningens finger för vad som kan komma att hända.

Efter katastrofvalet 2010 uppmanade SSU:s dåvarande ordförande, Jytte Guteland, att alla i partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Håkan Juholt ställde sig bakom Gutelands krav. Till slut var också Mona Sahlin tvungen att uppmana alla i PS och VU att ställa sina platser till förfogande.Med facit i hand vet vi hur det blev. En förkrossande majoritet i PS/VU vägrade.  De ansåg nämligen att deras egna poster var viktigare än partiets överlevnad.

Socialdemokraterna fick en ny partiordförande och en ny partisekreterare och någon enstaka person i PS/VU byttes ut. Det är den partikultur som rådde då och det är den partikultur som råder nu. Den genomsyrar de facto partiet. Därför skall Håkan Juholt ha all heder för att han ansåg att partiet var viktigare. Jag önskade dock att fler socialdemokrater i ledande positioner, agerade precis som Juholt.

Guteland framförde i morse återigen kravet på att vädra ut i partitoppen. Mot sig har hon den nyvalda SSU-ordförande Gabriel Wikström, vilket jag skrev om igår.

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel

Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 

En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 

Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?

Tillbaka till processen att vaska fram en ny partiledare. På fredag kommer Jämtin kalla till en ny presskonferens. På den kommer hon att berätta vad VU/PS har kommit fram till. Betänk att PS/VU består av en majoritet som inte är villig att offra sig för partiets bästa. Jag förbereder mig redan på att bli grymt besviken, men vill naturligtvis bli motbevisad av Jämtin och PS. Inspirerad av Peter Högbergs inlägg Beslutspunkter till Socialdemokraternas VU kommer nedan mitt drömscenarium.

På fredag, när #occupy68an intagit sina platser ställer sig Jämtin vid podiet och meddelar följande:

• att hon kommer att leda partiet fram till kongressen (á la Belgien), alternativ att VU/PS utser en tillförordnad partiledare fram till kongressen. Denna person kommer sedan inte att kandidera till posten som ordinarie partiordförande.
• att den tillförordnade personen är mer av en processledare som får ett starkt förändringsmandat.
• att ge talespersonerna i riksdagen ett större ansvar att driva politik och opposition.
• att hon kommer att sammankalla förtroenderådet för att tillsätta en valberedning. Denna valberednings första uppgift är att arbeta fram en öppen valprocess á la V, MP eller C.
• att, i och med att det blir en öppen valprocess, uppmana de socialdemokrater som vill bli ny partiledare, att öppet tillkännage sin kandidatur och via olika plattformar (blogg/debattartikel/intervju/facebook et cetera) komma med sina programförklaringar. 
• att PS och VU ställer sina platser till förfogande, för att deras asvar ska kunna prövas på nytt.

Ett öppet parti, ej ett befästat! Om Socialdemokraterna ska komma tillbaka, om Socialdemokraterna åter ska bli en kraft i samhällsdebatten, om Socialdemokraterna återigen vill bli ett parti som attraherar fler väljare än kärnväljarna då behövs förändring. Inte bara i ord, utan handling.

Fler på samma tema: Marta Axner, Expressen, Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Karlberg, Peter Andersson, Leine Johansson, Patrick Gladh, Tord Oscarsson, Göran Johansson, Johanna Graf, VLT; Sydsvenskan, Ystads allehanda, SR, Aftonbladet, GP, Expressen2, SVT, SVT2, SVT3, Aftonbladet,

Ett öppet parti, ej ett befästat (del IX)

Det pågår nu en diskussion om processen, inte om namn. (Partisekreterare Carin Jämtin i SVT Agenda 20120122)

Ett öppet parti, ej ett befästat är samlingsnamnet på en serie inlägg som jag skrev 2010-2011. Annika Högberg, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag skrev i november 2010 en debattartikel i SvD. Den är inte på något sätt "startskottet" för diskussionerna om öppenhet i Socialdemokraterna. Vi (och några bloggare till i det progressiva nätverket NetRoots) drog tidigt igång Öppna kriskommissionen.

Igår medverkade Sigtunas starke man, Anders Johansson, i SVT Agenda. Det som förvånade mig var hans motvilja till en öppen valprocess á la V, MP eller C. Johansson hänvisade till stadgarna och mellan raderna kunde jag utläsa följande: "de som förespråkar en öppen process är dumma i huvudet och har inte läst stadgarna".

Nu på morgonkvisten läser jag i SvD att SSU och dess nya ordförande, Gabriel Wikström, byter fot:

För det första måste partiet snarast utse en ny ordförande som kan utgöra en samlande kraft i partiet. SSU har länge pläderat för en öppen process, med flera kandidater och utfrågningar över hela landet. Det gör vi fortfarande, men vi inser dock att en sådan process i dagsläget skulle göra större skada än nytta. Tiden till det finns helt enkelt inte. Sveriges största politiska parti kan inte stå utan ledare i vad som förmodligen skulle vara månader.

Kan inte någon insatt socialdemokrat berätta för mig varför det är så bråttom  och varför tidsbrist (och stadgar) nu anges som skäl för en stängd process? Är det inte den stängda valprocessen som är en av orsakerna till att vi befinner oss i den situation vi gör nu? 

Att VU/PS måste tillsätta en tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013 fattar jag också (vad sägs om Ingvar Carlsson?), men nu har vi de facto mer än ett år till denna kongress och därför tänker jag inte släppa kravet på en öppen valprocess. Låt mig därför till syvende og sidst citera första stycket från Arbetarbladets ledare:

Hur djup krisen än är och hur hårda motsättningar mellan partiets falanger än må vara måste nästa ordförande väljas genom en öppen process. Socialdemokraterna måste tänka långsiktigt, i stället för att kortsiktigt med valet 2014 framför ögonen. Att partiet valde hemlighetsmakeri och korridorsspring framför öppenhet förra gången det skulle väljas ordförande är inte ett misstag man kan unna sig att göra ytterligare en gång. Den slutna processen blev till en symbol över partiets förfall, över hur ur takt med tiden Socialdemokraterna är. Den var på många sätt en del av krisen. Socialdemokraterna förstod det inte då. Men de måste förstå det nu, när ordföranden som vaskades fram genom denna slutna och otidsenliga process nu tvingats avgå. De med påstått omdöme var omdömeslösa. Socialdemokraterna måste acceptera detta faktum och nu hänge sig åt den öppna process som moderna väljare förväntar sig av ett parti. Den här gången måste det bli rätt från början.

Fler som skriver: Peter Högberg, SvD, DN, Ylva Johansson, Anna Vikström, Martin Moberg, Marta Axner, Peter Johansson, Johan Westerholm, SR, Aftonbladet, HD, SR2, Ulf Bjereld.

Tidigare inlägg (ett axplock): Ett öppet parti, ej ett befästat, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg