Hellre gay än diktator!

Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko har visst sagt: hellre diktator än gay. Jag är hellre gay än diktator.

P.S. Lukasjenko skulle annars smälta in ypperligt bland de andra björnarna i prideparaden.

Nätrot 12

I cirka fem år har nätverket NetRoots organiserat progressiva bloggare. Jag är en av de som var med från början. Därför är jag nu mäkta stolt att NetRoots anordnar den första, nationella konferensen i Sverige. Konferensen går av stapeln i Stockholm 27-29 april.

Jag kommer inte hålla i något föredrag eller seminarium, utan är där för att få inspiration, nätverka och ha roligt. En hel helg fullspäckad med möjlighet att lära sig opinionsbildning, teknik och knyta nya bekantskaper. Inga sakfrågor - bara metoder, som det står på hemsidan.

Håll nu tummarna för att min hustru Åsa inte får värkar den helgen. Runt den fjärde maj beräknas hon nämligen föda. Förutom konferens har jag ju planerat ett litet mingelparty och det skulle vara försmädligt om vattnet går mitt i festligheterna.

Bloggat: Martin Moberg, Johan Westerholm, Helena Ericson, Alliansfritt Sverige

LEGO vrider klockan tillbaka

Jag fick ärva min brors LEGO. Min bror är 19 år äldre. De flesta LEGO-bitar i lådan härstammar därför från 50- och 60-talet. Tjejen på bilden ovan kunde lika gärna ha varit jag. Mina kreationer såg ungefär ut som hennes. Jag och min granne Linda hade jättekul med den stora lådan av LEGO.

Idag läser jag Po Tidholms artikel Legomuren mellan pojkar och flickor och förfasas över den väg, att nå flickor, som LEGO har valt.

Läs gärna detta inlägg och se de två YouTube-klippen nedan:

Hen

I helgen var jag till Tygverket och bet mig i tungan när jag sade "han" om en expedit. Jag hoppas att hen inte hörde att jag sade "han". Tänk om den här personen inte identifierade sig som en "han" utan som en "hon" eller kanske till och med som en "hen". Han, hon, hen.... att detta "hen" har upprört så många och jag kan inte förstå varför.

Det får mig osökt att tänka på en mörkerman inom Kristdemokraterna som sade att avskaffandet av tvångssterilisering öppnar för ett tredje kön. Ve och fasa. Ett tredje kön?! Så kan vi väl inte ha det i Sverige? Det finns kvinnor och det finns män... men, nej. Så enkelt är det inte. Även om denna mörkerman önskade att det fanns män och kvinnor, så stämmer det inte riktigt med verkligheten. Har ni hört talas om SRY-genen? Intersexuella? Transpersoner? Genus?

Dock är det inte alltid som "hen" lämpar sig. Jag minns en partikamrat som upprört sade, när frågan om "hen" diskuterades på ett möte: Jag har inte genomgått en komplicerad könskorrigering bara för att därefter kallas för "hen". Jag vill kallas för "hon"!

På Danderyds förlossningsenhet finns en tavla. Om det föds en pojke sätter man upp en blå nål och om det föds en flicka nålas en rosa nål fast på tavlan. Det här ville några på avdelningen ändra på. En lång mejldiskussion följde. För och emot... Nu finns där en ask fylld med nålar i olika färger.

Jag anser att "hen" berikar det svenska språket och det svenska samhället, precis som de färgglada nålarna på Danderyd.

Heteronormen skaver.

Stjärnor utan svindel

Emma Lennartsson & Magdalena Andersson. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna 

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
(Ur Violetta skymningar av Edith Södergran)

När jag fick veta att Emma Lennartsson och Magdalena Andersson skulle ingå i Stefan Löfvens lag, skrev jag på facebook något i stil med "så djävla bra. Grattis!". Samtidigt skriver Lars Bäck på sin facebooksida (apropå valet av Magdalena Andersson):

I oktober 1969 blev jag invald som medlem i SSU. Nu funderar jag på att lägga av. Högerpolitik har aldrig varit lösningen för den majoritet som tjänar under 300 000, dvs 25 000 kr/mån, inte ens i lightversionen av moderaternas nuvarande politik. RUT, jobbskatteavdrag och "lagom vinster" i välfärdssektorn är inte särskilt progressivt.

Lars Bäck är förmodligen en person som stolt säger att han är "vänstersosse". Daniel Suhonen har tidigare beskyllt mig för att vara "högersosse", så nu får han väl vatten på sin kvarn när jag hyllar tillsättningen av Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson för S.

Samtidigt som Löfven gick ut och meddelade sin laguppställning, lånade jag boken Den nya vän(S)tern av Christer Isaksson. När jag kom till sidorna 124-125 såg jag att jag är citerad. Två gånger! Även om Isaksson kallar denna blogg för HBT-bloggen två av tre gånger, har han ändock citerat mig rätt (här och här kan ni läsa inläggen i sin helhet):

Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en.  

Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO). Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för.  

Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin?

Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse.
Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga? Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar. 

Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.

Nej, detta inlägg ska egentligen inte handla om vänster- eller högerfalanger i partiet. Det här inlägget ska handla om kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor.

Det socialdemokratiska partiet är ett gubbigt parti. Håkan Juholt omgav sig med idel män, men det gjorde tyvärr även Mona Sahlin. I mina ögon gjorde Juholt en lyckad rekrytering - Marika Lindgren Åsbrink. I motsats till Tommy Waidelich får hon fortsatt förtroende och då främst som sekreterare i Programkommissionen. Samtidigt rekryterades Kristina Persdotter av Mikael Damberg.

Stefan Löfven tänker inte upprepa Juholts misstag. I och med rekryteringen av såväl Emma Lennartsson som Magdalena Andersson visar han en insikt som Juholt saknade. Juholt hade möjligheten att skapa ett ypperligt lag. Ja, jag ska erkänna att jag väntade länge på att Juholt skulle ringa mig och be mig jobba för honom (i egenskap av tjänsteman i hans stab), men samtalet kom aldrig. Juholt valde till exempel Peter Hultqvist framför Åsa Lindestam, vilket är oförståeligt i min värld, men nu förstår jag att det handlade om tjänster och gentjänster. Kungamakaren Hultqvist fick sin belöning.

Löfven is thinking outside the box. Han hämtar Lennartsson och Andersson utifrån. Om ni läser mina inlägg Nyanser i det svarta och Brain drain förstår ni varför jag tycker detta är så positivt.

Det finns en hel drös med kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor inom Socialdemokraterna. Några av dessa nämner jag här och här. Dock får många av dessa kvinnor aldrig chansen att visa vad de går för.

Socialdemokraterna bör lyfta fler kvinnor och anställa fler kvinnor anser jag. Efter att ha läst den excellenta artikeln om Magdalena Andersson i Fokus, är jag nu ännu mer övertygad om att detta är en klockren rekrytering. Jag är övertygad om att vi kommer att få se Magdalena Andersson, om inte 2014 så senast 2022, som Sveriges nästa finansminister. Jag skiter högaktningsfullt om hon är höger, mitten, eller vänster - huvudsaken är att hon är socialdemokrat.

Vad jag vill ha sagt är att mitt hjärta sväller av stolthet över dessa krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, de djupaste röda, tigerfläckar, spända strängar - stjärnor utan svindel! Jag vill se ännu fler kvinnor inom socialdemokratin.

Tack kronprinsessparet för att ni visar vägen!

Det kan väl inte ha undgått någon att kronprinsessparet har fått en dotter vid namn Estelle. Några av er kanske vet att även Åsa och jag väntar tillökning. Barnet bör se dagens ljus runt den 4 maj, därför är Åsa och jag djupt tacksamma för att kronprinsessan Victoria och hennes make Daniel visar vägen i den snåriga djungel som blivande och nyblivna föräldrar måste ta sig igenom.

Vi hade för avsikt att köpa en Babybjörn, men efter att ha meddelat detta på fb, följde en lång diskussion, där många åsikter dryftades. Bärselar av alla märken, bärsjalar – den ena var för, den andra emot. Det blev ingen Babybjörn. Det blev istället den här:

Det hade ju varit så mycket lättare om Victoria och Daniel hade meddelat oss (och andra blivande föräldrar) vilken bärsele och/eller bärsjal de har valt (om de nu har gjort det).

Sedan var det dags att köpa babyskydd. Trots att vi noggrant granskade bilden, där Victoria och Daniel kommer ut från Karolinska, kunde vi inte se vilket märke på babyskydd de har valt. Så vi köpte en Maxi-Cosi City.

Därefter var det dags att inhandla en barnvagn. Återigen använde jag facebook för att få tips och råd och återigen följde en lång diskussion där minst 30 fb-vänner tyckte och tänkte. Åsa och jag har vidare uppsökt ett otal barnbutiker och provkört barnvagnar. Expediter har nästan vikt sig dubbelt i sina försök att sälja barnvagn till oss. Fram till idag har vi varit osäkra på vilken barnvagn vi ska köpa. Det var kronprinsessparet som fick visa vägen. De stoltserar i Haga med en kungsblå barnvagn där märket Brio syns tydligt.

Företag har skickat produkter till kronprinsessparet i hopp om att just deras märke och produkt ska marknadsföras av Victoria och Daniel.

Vad beträffar barnvagn så förmodar jag att Brio har inhandlat en rad champagneflaskor och bjuder alla anställda på bubbel idag. Till Metro säger Mats Georgson på varumärkesbyrån Georgson & Co:

Det handlar om miljoner snarare än tusenlappar.

Vidare vet jag när jag ska kalla till presskonferens (2 ½ timme efter födseln). Jag vet även när jag ska gå ut på twitter och meddela vad barnet ska heta (det var väl två dagar efter födseln om jag inte missminner mig?) och fyra dagar efter födseln ska jag lägga ut tre bilder på facebook.

 Så tack kronprinsessparet för att ni visar vägen för blivande och nyblivna föräldrar!

P.S. Jag hoppas att ni förstår att ovanstående inlägg är ironiskt skrivet. Jag är nämligen innerligt trött på rapporteringen som slår ut andra, viktigare nyheter. Ja, jag är glad för deras skull. Jag är de facto glad för alla som får barn. Jag är bara så oerhört ointresserad av hovets göromål och struntar blankt i vilken barnvagn som kronprinsessparet har valt eller vem fan som tagit det ena eller det andra fotografiet (prins Carl Philip har förresten tagit bilden med barnvagnen). 


Brio må vara den stora vinnaren idag, men jag misstänker starkt att det även tillkommit (och fortsätter tillkomma) en massa nya medlemmar till Republikanska föreningen.

KD - för barnets bästa?

Fia (Tova Magnusson), David (Björn Kjellman) och Jörgen (André Wickström) i Fyra år till. Bild: Sofia Sabel

Högfors, tisdag morgon 

 Maud och Rolf Olofsson satt vid köksbordet och åt frukost med P1 Morgon i bakgrunden. Rolf läste SvD och Maud Västerbottens-Kuriren.

- Du måste läsa den här debattartikeln!, sade Rolf plötsligt och gav Maud Svenskan.

Hennes ögon blev större och större för varje ord hon läste och smörgåsen gled sakta ur hennes högerhand och hamnade på golvet. En svart katt var snabbt framme och slickade på Västerbottenosten.
- Det är tack vare mig vi har en alliansregering och nu saboterar de allt mitt arbete! fräste Maud.
-  Idioter! Högröd i ansiktet lämnade Maud frukostbordet.

Stockholm, Rosenbad, våning sju, tisdag klockan 08:50

Statsminister Fredrik Reinfeldt satt bakom sitt skrivbord och kunde inte riktigt släppa tankarna på filmen Fyra år till. Det var specifikt en scen som spelades upp i hans huvud, gång, på gång, på gång.

Det var scenen där folkpartiledaren David Holst inser han är valets stora förlorare. Nej, det hade inte gått dåligt för FP, snarare tvärtom. Valförlusten berodde på Kristdemokraterna, som inte klarat fyraprocentsspärren. Socialdemokraterna sitter kvar vid makten och för Holst & Co. innebär det fyra år till i opposition.

Filippa hade inte gjort saker och ting bättre, när hon hade ringt tidigare och nästan ordagrant citerat Holst fru Fia: era små, kristna, aborthatande, jävla homofober! 

En försiktig knackning hördes och Roberta Alenius kom tassande in i rummet. I handen hade hon en utskrift från nätet.

- Vill du veta vad Göran Hägglund anser om debattartikeln? Roberta lade utskriften framför honom.

En minut senare knöglade Fredrik ihop pappret och kastade iväg pappersbollen som hamnade precis där han ville ha den – i en kruka. Han log ett snett leende. Baskettakterna satt åtminstone kvar.

Stockholm, Gamla stan, Espresso House, tisdag  09:30 

Kristdemokraternas nya presschef, Johan Ingerö, stod i kaffekön och spelade Angry birds på sin iPhone. Han var irriterad på Göran Hägglund, irriterad på Kristdemokraterna, men mest irriterad på sig själv. Då Göran Hägglund hade ringt och frågat om han ville bli presschef för KD hade han ställt ett krav: om han skulle lämna sitt jobb som ledarskribent på SvD ville han att KD backade vad beträffade tvångssteriliseringar.

Efter en lång diskussion gav Hägglund efter. Reaktionerna var övervägande positiva när Göran gick ut i media och meddelade att KD backade. Göran hade vidare ringt och väckt honom, så tidigt att till och med barnen fortfarande sov. Johan hade verkligen försökt få Göran att åtminstone säga till media att de skulle se över frågan om inseminering för ensamstående och inte köra det uttjatade mantrat ”barn behöver pappor”. Göran hade gjort helt tvärtom. Nu stod Johan och väntade på sin macchiato samtidigt som han ångrade bittert att han tackat ja till jobbet som presschef för KD.

Varför, varför, varför?, tänkte Johan. Jag är ju för fan i mig folkpartist och inte någon jävla kristen, bakåtsträvande mother fucker!

Farsta, Molkomsbacken 20, våning 7, tisdag klockan 23:00

Jag riktigt sitter och myser framför datorn. Under kvällen har jag ätit en underbar middag med min hustru. Jag har skrivit ett blogginlägg som jag är nöjd med.Vidare har jag sett en vass Karin Hübinette intervjua den mediokra, men ack så mediakåta konstnären Lars Vilks och även livats upp av Annika Lantz underbara spaningar.

När jag läste den uppmärksammade debattartikeln tidigt på morgonen trodde jag först att Hägglund & Co. även skulle ge med sig i frågan om insemination för ensamstående. Men ack vad jag bedrog mig. Gång på gång gör KD samma misstag.

Jag blev de facto förvånad när KD backade i frågan om tvångssteriliseringar och trodde att de skulle göra det även i frågan om insemination för ensamstående, men halleluja! Icke!

Vad Kristdemokraterna verkar ha svårt att förstå är att majoriteten av den svenska befolkningen anser att KD är hopplöst ute. I otakt med samtiden går KD. De flesta i Sverige tycker att det är helt ok att homosexuella gifter sig, homosexuella skaffar barn, ensamstående skaffar barn, att förskola är att föredra framför vårdnadsbidraget et cetera. Gårdagens utspel från Hägglund & Co. förstärker den bilden.

KD fungerar lite som det svenska spelmonopolet. Det finns hur många spelbolag som helst på nätet. Där kan du kan spela poker, köpa skraplotter, spela Keno, Lotto eller satsa pengar på trav eller fotboll. Ja, du vinner oftare på skraplotterna på nätet, än vad du gör medelst Triss. Tiden har tyvärr sprungit förbi såväl det svenska spelmonopolet som KD.

 Även om det är nej till insemination för ensamstående i Sverige så finns det en rad barn som tillkommit genom att kvinnor åkt till Danmark och köpt ”pappafrön”. I sammanhanget får vi inte heller glömma de ensamstående föräldrar (såväl kvinnor som män) som lever ensamma med sina barn för att partnern ryckts bort alltför tidigt i livet eller lämnat sin partner för en annan. Det finns en rad olika familjekonstellationer som samlas under paraplybeteckningen stjärnfamilj.

Även om mitt och min hustrus än så länge ofödda barn inte kommer att ha en närvarande, biologisk pappa, så kommer barnet inte sakna fadersfigurer. Om barnet, vid 18 års ålder, ändock vill träffa sin biologiska far, finns den möjligheten. Sedan handlar det inte blott och bart om män, utan att barn mår bra av en "skön mix" av människor i sin närmaste omgivning. Vårt barn kommer att umgås med Godfrey (född i Uganda) och hans hustru Ingela. Barnet kommer att få leka med Mathias, Johan, Peter, Ulf, Hans och Lars. Barnet kommer att  göra rackartyg tillsammans med Erika, Kenny och Lovisa. Tillbaka till huvudämnet.

Nu kommer KD och bekämpa förslaget om insemination för ensamstående med näbbar och klor. Partiets företrädare, med Hägglund i spetsen, säger vidare saker i stil med ”ett barn behöver sin pappa”. Jag vill bestämt hävda att KD därmed inte ser till ”barnets bästa” utan snarare tvärtom. KD stigmatiserar alla ensamstående med barn. Även de, vars pappa dött i cancer eller omkommit i en olycka. Genom att hävda att barn behöver en biologisk mamma och en biologisk pappa, så agerar KD inte för ”barnens bästa”. Barn som lever med ”bara” en mamma eller ”bara” en pappa, eller en plastmamma eller en plastpappa, barn som lever i regnbågsfamiljer... ja, alla de barn som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj utan i en stjärnfamilj stigmatiseras och osynliggörs av KD. Hur tror Göran Hägglund att ett barn som läser eller hör honom prata om detta känner sig? För barnens bästa? Yeah right!

Läs gärna Martin Mobergs och Annika Högbergs inlägg på samma tema.