Suburbia

Övremedelklass-etnocentrism. Nytt favvoord!, brister en facebookvän ut i sin statusruta. Eftersom jag just har varit på ett föredrag, där Per Wirtén höll låda, klickar jag på knappen like. En annan facebookvän undrar vad ordet innebär och Johanna skriver:
En sorts kolonialism. Innerstadsmänniskor som åker ut till förorten för att studera människorna där. Tala om hur det ÄR, men egentligen aldrig tala med de människor som bor där.
Förorten. Suburbia. Jag surfar runt på nätet, för att hitta en passande bild till inlägget och hittar en blogg som har ett stående tema som heter Dagens centrum. Det är också från den bloggen jag har lånat fotot. Rågsveds centrum. Jag har bott i Rågsved. Jag har bott i Högdalen. Nu bor jag i Farsta och jag längtar inte till innerstaden. Jag vet att det kan uppfattas som provokativt, det jag tänker skriva nu - men jag gillar inte Söder. Jag drar mig för att åka dit. Glädjande nog har jag en fru och vänner med samma inställning.

- After Work?
- Ja, gärna!
- Orkar du ta dig till Planens pizzeria
- Sure!

Sunkhak. I förorten finns det inte ställen som Torget, Roxy eller Bar Rouge. Vi som vill ta en öl efter jobbet, är hänvisade till Oasen, Hank's heaven, Mickel räv, Myran eller Wennerkompaniet. Vill du ägna dig åt Övremedelklass-etnocentrism, rekommenderar jag att du tar dig till Bäckaskiftsvägen 7. "Problemet" är att förr eller senare, kommer någon halv - eller helalkoholiserad snubbe fram till dig och jiddrar. Då fallerar konceptet. Det måste vara en revolt mot min borgerliga uppfostran, men jag uppsöker gärna sunkhak just för att jiddra med stamgästerna. En form av socialantropologi eller övremedelklass-etnocentrism? Nej,jag vill hävda att det är ett genuint intresse av människor. Även halvalkisar på sunkhak diskuterar politik och samhälle.

Några av de ledande socialdemokratiska företrädarna bor i förorten. Carin Jämtin och paret Veronica Palm och Roger Mogert för att nämna tre. I sosseadeln är det nämligen très chic att bo i förorten. En DN-artikel får illustrera vad jag menar. Övremedelklass-etnocentrism ett steg längre.

Som många andra (de facto de flesta) bor jag i förorten men jobbar i stan. Igår, sade förresten en partikamrat till mig (som såväl bor som jobbar i stan): "vad synd att du jobbar där, annars hade vi kunnat äta lunch i nästa vecka". Jag jobbar på en adress som ligger på Oxenstiernsgatan. Han jobbar på en adress som ligger på Olof Palmes gata.

Det är sällan vänner och bekanta tar sig ut till Farsta. På dem låter det som om de måste företa sig en polarexpedition. Från T-centralen till Farsta centrum tar det 21 minuter med tunnelbana. Från tunnelbanan till min bostadsadress tar det sex minuter. In alles 27 minuter. Men ibland gör de det. De åker ut i salladen (ett uttryck som Anders Ygeman har myntat) på sista april (brasa) eller midsommarafton (midsommarstång). Helst åker de till sitt sommarställe (Furusund eller någon annan ö i skärgården).

Jag föraktar inte förorten. Jag älskar den. Dock har jag insett att jag (kanske på grund av min borgerliga uppfostran och min omvända klassresa) föraktar sosseadeln. De vinglar omkring med sina kristallglas fyllda med amarone eller champagne, men de behärskar inte de sociala markörerna som hör överklassen till. Många av dem påminner om Bibliotekstjuven, även om de inte behöver stjäla böcker, utan istället lever gott på sin lön (och välbetalda styrelseuppdrag och/eller nämndeuppdrag) som heltidspolitiker eller ombudsmän.

Nu för tiden är sosseadeln mest intresserad av pengar och inte politik. Även om många av dem besitter en viss sjukdomsinsikt , de vet till exempel att de är usla oppositionsborgarråd, men hallå? En månadslön på 90 000 kronor.
De skiter högaktningsfullt i partiet och partiets medlemmar. Maktens djävulska frestelser, fast egentligen är det inte makten som lockar längre. Det är endast pengarna. Och då kan man med fördel säga att man bor i förorten, eller med Per Wirténs ord platsen som inte finns.

Älskling, jag krympte Socialdemokraternas partistyrelse*

Peter Johansson har en del intressanta tankar om Socialdemokraternas partistyrelse. Jag tror inte att hans idéer faller i god jord, då det innebär att fyra femtedelar av de som sitter i partistyrelsen förlorar sina positioner. Dock krävs det stora förändringar i den stora partiapparat som S de facto är. Förändringar som kan vara jobbiga och svåra att genomföra, men som måste göras.

* Inläggets titel är en travesti på filmtiteln Älskling, jag krympte barnen (Honey, I Shrunk the Kids)

Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Martin Moberg och Gunilla Källenius på samma tema.

Socialdemokraterna - en dörrspringarfars

En typisk farsdekor består i regel av många dörrar, därav ordet spring-i-dörr-fars. Att spela fars är att gå igenom dörren i rätta ögonblicket. En fars är oftast uppbyggd som ett matematiskt problem och skulle någon skådespelare råka gå igenom fel dörr faller hela pjäsen ihop som ett korthus (Wikipedia).

I december 2010 sade valberedningens ordförande, Berit Andnor, att processen för att vaska fram en ny partiordförande för Socialdemokraterna inte är någon idoltävling. Nej, någon idoltävling har processen inte utvecklats till. Den är snarare att likna vid en dörrspringarfars. Någon krismedvetenhet står heller inte att finna bland våra ledande företrädare (men bland gräsrötterna finns den).

Det är en månad kvar till Socialdemokraternas extrakongress och SVT skriver att valberedning har fastnat i en rävsax. Jag är djupt bekymrad. Jag ligger sömnlös och grubblar på partiets framtid medan ledande företrädare sover gott om natten. Jag träffade förresten en PS-ledamot igår. Hennes reaktion, när jag sade att jag överväger att lämna partiet om denna fars fortsätter, (kanske till förmån för Miljöpartiet) var häpnadsväckande. Nu vill jag inte hänga ut henne med namn och bild. Hon är nämligen en av de företrädare jag har sett upp till (observera tempus i meningen). Nu vill jag säga till henne och andra ledande företrädare (med Katrine Kielos ord) Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.

I partiet finns det nämligen en unken, omodern och odemokratisk kultur. Många av S företrädare har fallit för maktens djävulska frestelser. Johan Westerholm är lika bekymrad som jag. Läs hans inlägg Do or die, där han bland annat avslöjar att några centralt placerade tjänstemän (och inte bara de) helst vill att vi nätrötter håller käften. Att kärleksfulla kritiker är de enda som kan rädda partiet, är det få som inser (eller vill inse).

Ett folkrörelseparti som helst vill att medlemmarna (de få som finns kvar) håller käften? I en debattartikel i DN, skriver statsvetare Olof Petersson om partiernas sviktande medlemsantal.
Partiernas legitimitet och anspråk på att företräda en samlad opinion undergrävs och den gamla typen av folkrörelseparti tynar bort, konstaterar Petersson.

Vem behöver partimedlemmar när det finns partistöd? Men ni ledande företrädare, som bevakar era maktpositioner med näbbar och klor - betänk att den absoluta botten inte är nådd vid 35 procent, inte heller vid 20 eller fem procent. Den absoluta botten är noll procent och när det sker, finns inga maktpositioner kvar att bevaka.

[UNDER STRECKET]

Läs Peter Johanssons briljanta inlägg Partistyrelsen måste ställa sina platser till förfogande… Johansson är också en av författarna till artikeln Det rör sig under ytan i S.
Andra som skriver på samma tema: Roger Jönsson, Martin Moberg, Peter Högberg, Sandro Wennberg, Hannah Bergsteds tankar efter valberedning(S)mötet mer positiva.

Tack alla som röstade på mig!

I likhet med Aurora Gullberg, vill jag tacka de 216 personer som röstade på mig i kongressombudsvalet. Det räckte inte hela vägen fram, men glädjande är att 10-listan fungerade bättre än väntat.

Precis som jag befarade i mitt inlägg Stockholms stads kongresskandidater, så förekommer många "gamla godingar" bland kongresskandidaterna. Dessa ombud har Stockholms stads partimedlemmar valt:

1. Leijon, Anna-Greta

2. Britton, Sven
3. Theorin, Maj Britt
4. Mogert, Roger
5. Carlberg, Anders
6. Kettner, Anna
7. Tham, Carl
8. Larsson, Dag
9. Rudin, Tomas
10. Hulth, Mats
11. Suhonen, Daniel
12. Wennemo, Irene
13. Bjuggren, Emilia
14. Josefsson, Ingemar
15. Rönngren, Leif
16. Björnstam, Linnéa
17. Granditsky-Svenson, Gabriella
18. Persson, Margareta
19. Lindqvist, Emma
20. Östberg Svanelind, Maria


Maj-Britt Theorin gör härmed sin 15:e (!) kongress.

Jag kommer att närvara på kongressen. Inte som ombud, men väl i egenskap av bloggare.

Kärleksfulla kritiker

Jag är en socialdemokratisk bitterfitta. Det är ingen hemlighet. Jag hävdar att jag är en realist, när jag snarare är en pessimist, men ibland händer det att jag axlar rollen som den obotliga optimisten. Jag är en kärleksfull kritiker till mitt parti Socialdemokraterna, för att jag vill det väl.
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.
Ovanstående skrev Anna Lindh i en eftervalsanalys efter Socialdemokraternas förlustval 1991.

Det som slår mig just nu, är att S i nuläget har många (mer eller mindre) kärleksfulla kritiker, men vår huvudmotståndare, Moderaterna, saknar dessa. Tokmoderaten är den enda bloggaren som påminner om en kärleksfull kritiker. Har till exempel Kent Persson och Mary X. Jensen någonsin varit kritiska gentemot sitt parti (bortsett från FRA)?

Alla politiska partier behöver kärleksfulla kritiker.

[Under strecket]

Anna Vikström lyfter några av Stockholms läns ombud till kongressen.
Peter Johansson om att Socialdemokraternas partiledare är ledare för alla socialdemokrater…
Eva-Lena Karlsson på ämnet solidaritet.
Aurora Gullberg om S-kvinnors kandidater, så även Sanna Rayman.
Roger Jönsson , (S)ebastians tankar och Martin Moberg om vikten av utbildning.

Wake up and smell the coffee

Det är bara en tidsfråga innan Miljöpartiet är större än Moderaterna och Socialdemokraterna. I Berlin, Helsingfors och andra storstäder i Europa håller detta redan på att ske. Jag förstår varför MP bryter samarbetet med S i Stockholm. Sossarna har nämligen inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. När ledande företrädare för MP skriver på SvD Brännpunkt att

Socialdemokraterna ser sig inte som ett parti bland andra. För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition.

... ja då håller jag med dem. Vi kommer att förlora många val till om vi inte kommer ut ur denna kvalmiga garderob. Vi måste bli bäst på att vara i opposition, för att aldrig hamna där igen. Sjukdomsinsikten har dock inte infunnit sig hos våra företrädare. Vi är hyfsat mycket större än MP, tröstar sig oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med. Min fråga till Jämtin blir då: Hur länge till?

Miljöpartiet bryter nu samarbetet med S, men om MP tror att en ny partner, i form av Moderaterna, är en bättre partner, så misstar sig MP. Innan MP ens existerade var det S som drev miljöfrågorna. Fram till Al Gores film En obekväm sanning sade Moderaterna konsekvent nej till alla miljöreformer som vi föreslog. Efter Al Gore och hans film har M ändrat retorik. Även om Moderaterna säger sig värna miljö och klimat, är det en sanning med modifikation. Internationellt tar de åt sig äran för den miljöpolitik som vi har fört (tillsammans med V och MP), men i EU och här i Sverige skiter de rent ut sagt i dessa frågor.

Just nu skiter jag dock i Miljöpartiet. Jag oroar mig nämligen mer för mitt eget parti. När företrädare, som Carin Jämtin, går ut i media och säger att "vi fortfarande är störst" - det är då jag blir bekymrad. När S-företrädare iklär sig endast ett plagg i oppositionsrollen - gnällkavajen - ja, då oroar jag mig. Sluta gnäll och leverera politik istället. Socialdemokratisk politik.

På samma tema: Per Ankersjö, Erik Slottner, Kent Persson och Tokmoderaten (som naturligtvis gottar sig åt detta). Socialdemokraten Kristian Krassman är mer nyanserad.

Fotot har jag snott här.

(S)nökommission

Halkolyckor belastar akutvården. Fullt upp på akuterna. Denna vinter har jag halkat tre gånger. En gång så illa att mitt knä (och mina nyinköpta byxor) skadades. Jag har dock haft tur i oturen och inte behövt uppsöka akuten. Jag har dock planer på att starta firma SSSS (Skotta, salta och sanda i Stockholm) då det är ett eftersatt område i Stockholm. I sammanhanget brukar jag lyfta min hemstad Sala som en förebild. Så fort det börjar snöar, tar bönderna sina traktorer och börjar ploga. Inte längre. Även i Sala försöker kommunen spara pengar, genom att inte skotta. Just nu befinner jag mig nämligen i Sala och så illa som det är här, har det aldrig varit. Min fråga till politikerna blir därför: är det billigare att spara in på snöröjning än fulla akuter?

Fullsatta akuter, sjukskrivningar... är det värt det? Nej, satsa istället på rejäl snöröjning om det så är Sala eller Stockholm. Sverige är ett land med fyra årstider. En av årstiderna heter Vinter. Vinter innebär snö, is och temperaturer under minusstrecket.

Kräver vi i Stockholm, Sala, Sverige för mycket? Ska vi acceptera att SL och SJ inte funkar under vintern? Ska vi acceptera pucklar med hoppackad is och snö? Jag, som inte är funktionshindrad, har svårigheter att ta mig från A till B. Äldre människor, med till exempel rullator, är dömda att hålla sig inomhus i månader.

För tillfället är vi sossar lite hooked på kommissioner. Därför vill vi sossar i Stockholm tillsätta en snökommission. Oppositionsborgarrådet, Tomas Rudin:
Stockholms stad verkar varje gång en snöflinga faller bli lika tagen på sängen. Det är något som är på tok här, för vad jag vet har det förekommit snöfall över Stockholm under ganska så lång tid.
Foto: VLT

Social rörlighet

Carin Jämtin och Anneli Hulthén skriver idag på Aftonbladet Debatt att social rörlighet är viktigare än integration för att minska klyftorna. Nu har jag redan skrivit ett hyfsat bra inlägg om social rörlighet och därför hänvisar jag till United States of Sweden = låglöneland. Kalla det för readcycling.

Jaget fick gå, men laget stannar kvar?

Idag skriver Sandro Wennberg om Socialdemokraternas extrakongress och ramprogrammet. Läs gärna hans inlägg i sin helhet, för det handlar i grunden om ansvar.

Efter valförlusten har en person tagit sitt ansvar och avgått. Det är självaste partiordförande, Mona Sahlin. Partiledningen (PS + VU) består av nästan 50 personer. Av dessa har Håkan Juholt sagt till Expressen:Vi som är i ledningen bör ställa våra platser till förfogande. Dock blir jag orolig när jag läser SVT:s artikel SSU: Byt ut halva partistyrelsen. Där är det istället Urban Ahlin som säger:
Det är ett så pass unikt läge att vi har gjort ett så pass dåligt val. För att orka ta oss vidare i en förändring så tror jag att det är viktigt att man visar ödmjukhet inför medlemmarna och säger att "jag är beredd att ställa min plats till förfogande", och låta medlemmarna nominera och komma med förslag till en partistyrelse som de menar har kraften att driva partiet framåt, säger Ahlin.
Juholt har tystnat, men Ahlin sade till Rapport i november förra året att han är beredd att ställa sin plats till förfogande. I november 2010, förde även jag och ytterligare tre nätrötter fram kravet på att minst hälften i partistyrelsen bör avgå i en debattartikel i SvD.

Vi befinner oss nu i februari 2011 och jag är en smula bekymrad över vad ramprogrammet skickar ut för signaler. På hemsidan står det: Extrakongressen har till uppgift att utse en ny partiordförande för Socialdemokraterna. Dessutom ska en allmänpolitisk debatt föras och eventuella fyllnadsval genomföras.

Ser man till ramprogrammet, är den allmänpolitiska diskussionen uppdelad i block. Korta block bör tilläggas. Ta fredagen som exempel: då skall ett allmänpolitiskt block genomföras mellan 15-17. Strax innan den nya partiledaren ska väljas. Hur tänkte partisekreterare Ibrahim Baylan & Co. nu?

Om de tror att denna extrakongress kommer att vara som alla andra extrakongresser, som genomförts i partiets regi, misstar de sig grundligt. Det här är ingen vanlig, socialdemokratisk extrakongress. Många av ombuden, kommer inte att agera röstboskap. Majoriteten av medlemmarna vill heller inte att Kriskommissionens slutrapport hamnar i det runda arkivet.
Missnöjet bubblar just nu och om Baylan & Co. tror att de kan stävja detta missnöje med att försöka vara strategiska i utformandet av ramprogram, vill jag meddela herrarna att det endast ger mer bränsle till elden.

Jag har förresten två frågor till Baylan: Även med ny partiordförande - vill du sitta kvar som partisekreterare? Är du fri från ansvar?

På samma tema:Peter Andersson, Tord Oscarsson, Aftonbladets Politikerkollen , Martin Moberg,

Även borgerliga regeringar borde vara stolta över public service

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill skära ned public servicebolagens budgetar. Moderaterna har aldrig gillat public service och i förlängningen kulturpolitik. Moderaterna har alltid stått näringslivet närmast.

Idag är Mats Svegfors och Cilla Benkö inte nådiga på DN Debatt. Om regeringen Reinfeldt trodde att den, i och med rekryteringen av moderaten Svegfors, skulle få en mjäkig VD för Sveriges Radio,så misstog sig regeringen grundligt.

Nu, när borgarna sitter sin andra mandatperiod i regeringsställning, borde de göra något som vi inte förväntar oss av en borgerlig regering - nämligen satsa rejält på public service. Detta för att visa att Moderaterna är "i allmänhetens tjänst".

Reinfeldt & Co. borde utforma en handlingsplan som resulterar i att de svenska public servicebolagen istället växer och blir bättre (till och med bättre än BBC).
Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?
Svegfors och Benkös fråga, i slutet av artikeln, är en viktig fråga som jag hoppas vi får ett tillfredsställande svar på. Även om jag är en obotlig pessimist, är jag i detta fall optimist. Jag måste vara optimist, för ett litet som Sverige, behöver verkligen starka och bra public service-bolag.

Proletären

QX-galan

Igår såg jag Debatt på SVT Play och bloggaren Micke Kazarnovics var lysande i sin kritik mot QX (Gay)Gala. Läs mer hos Lukas Romson som inleder sitt inlägg med följande ord:
Det har blossat upp en interndebatt om QX-Gaygala, efter att en del bögar tyckt att priserna gick till fel personer. Dagens Nyheters kommentar är att det var lite ont om homo- och bisexuella bland pristagarna. Och i Debatt i SVT låg även där fokuset på fjäsket för heteronormen. Men den kunde lika gärna, som Andrès påpekar, handla om homonormen.

För vi som inte tillhör den bögiga klubbeliten i storstäderna, vi har aldrig varit så exalterade över GAYgalan.

Är partimedlemmar onödiga?

Via Annika Högberg, läser jag Gunilla Källenius blogginlägg Hur väljer vi partiordförande? Jag uppmanar er att läsa hennes inlägg.

Självklart har jag svarat på de frågor som Källenius har skickat till mig på facebook och inte bara det - vi har även fört en dialog via FB. Det som gör mig beklämd, är de kongresskandidater som valt att inte svara henne.

Här har vi en aktiv och engagerad socialdemokratisk gräsrot - en av många gräsrötter som gör S till ett folkrörelseparti. Dock börjar jag bli tveksam om SAP fortfarande är ett folkrörelseparti, snarare har partiet förvandlats till en professionell partiapparat, med få medlemmar och en arsenal med heltidsanställda (ombudsmän, kommunikatörer, politiskt sakkunniga och allt vad de heter). Gustav Fridolin skriver i sin debattartikel Politik har blivit en karriär:
Sociologen Maurice Duverger har beskrivit hur elitpartier uppkom som reaktion på masspartierna som tvingade fram demokrati i Sverige och andra länder. Elitpartierna syftade till att bevara makten hos dem som innehade den, medan masspartierna var folkrörelser för demokrati.

Med tiden blev masspartierna ideal, och oavsett var man placerade sig på den politiska skalan eller vilka krav man drev så var det ett självändamål att ha direktkontakt mellan väljare och valda genom aktiva medlemmar.

Den utvecklingen går nu bakåt, och även de gamla masspartierna blir alltmer elitpartier. Partierna förvandlas, precis som i Duvergers studier av elitpartier, i allt större utsträckning till rena kampanjorganisationer med syfte att vinna nästa val, snarare än folkrörelser som förvaltar medborgarnas åsikter. Man säger ibland att om partierna fortsätter tappa medlemmar som nu så finns snart inga partier kvar. Men strukturer har en obehaglig vana att överleva sig själva.
Partistöd är viktigare än medlemsavgift. En ny partimedlem är snarare en förlust. Han eller hon kostar mer än avgiften till partiet. En S-kvinna sade för något år sedan på ett möte: Det är inte realistiskt att vi rekryterar fler medlemmar. Jag tappade hakan. Utan medlemmar har vi inget existensberättigande. S-föreningar som förvandlats till rena rama nomineringsföreningar, utan utåtriktad verksamhet, anser jag skall läggas ner. Men, nej... Stockholms arbetarekommun ställer inte det kravet på S-föreningarna i staden.

Partimedlemmar har blivit onödiga och om det finns några, skall de blott och bart användas till röstboskap. Och apropå kongressombud... Roger Jönsson skriver på sin blogg:
För det är inga turister som ska skickas till partikongressen. Här gäller det att vara aktiv i talarstolen och visa upp för partiet vad man från sin valkrets och partidistrikt tycker och tänker. Görs inte det utan man sitter kvar i sin stol hela tiden kan man lika bra stanna hemma. Den som är ombud har fått ett av de finaste uppdragen som går att få men det ställer också krav på personen som har blivit det.
Johan Westerholm går ännu längre.

Relaterat: Efter arbetet
Tidigare inlägg: Bland griniga, gamla gubbar och kvicka, kompetenta kvinnor, Jantelagsantagonister, Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII), Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VI), Gör som Nisha Besara!, Jag fick ett brev,10-listan, Stockholms stads kongresskandidater

Aftonbladets ledarsida tar ställning

I dag lyfter Aftonbladets politiska chefredaktör, Karin Pettersson, tre partiledarkandidater på ledarsidan. Precis som jag misstänkte, lyfter Pettersson varken Thomas Östros eller Sven-Erik Österberg.

Pettersson skriver:

Thomas Östros och Sven-Erik Österberg var centrala i att utforma den politik som Socialdemokraterna förlorade valet på. Det finns en könsdimension i dessa mekanismer – att Mona Sahlin ifrågasattes och avgick, medan den manliga maktstrukturen bakom nu belönas – som är djupt obehaglig.
Även jag anser att det är djupt obehagligt, vilket jag skriver om bland annat här och här. Några ord om de kandidater som Pettersson lyfter i ledaren:

Det har blåst en smula kring Anders Sundström den senaste tiden. Den kritik som har framförts, riktas främst mot LO, men i tider av kris och besparingar ser det inte bra ut att Sundström tjänar miljonbelopp. Det sticker i ögonen på gräsrötterna i arbetarrörelsen.

Claes Nordmark blev igår sur på mig, när jag svarade på hans tweet. Han förordar Damberg och jag skrev "vad förutsägbart". Han tog väldigt illa vid sig. Jag borde ha lagt till ;)

Till saken hör att Nordmark tillhör Lenet och vad jag menar med förutsägbart är att det är förståeligt att Nordmark stöttar sin kompis. Lika förutsägbart hade det varit om jag gick ut på twitter och förespråkade Veronica Palm, bara för att jag tillhör Stockholms stad (och Palm är ordförande i min arbetarekommun). Jag har inget emot Damberg. Han är en skicklig politiker och en trevlig prick, men något partiledarämne för Socialdemokraterna är han, i mina ögon, inte.

Av de tre partiledarkandidaterna, som Aftonbladet lyfter, kan jag bara ställa mig bakom Paggan. Men, som ni säkert vet vid det här laget, så har bloggen HBT-sossen redan tagit ställning.
På samma tema: SR, SR2, Peter Johansson

Jag vill se Birgitte Nyborg som ny partiledare för S

Lena Mellin proklamerar på Aftonbladet att Thomas Östros har allt som krävs. Har Mellin pratat med Aftonbladets politiska chefredaktör, Karin Pettersson? Är detta verkligen AB:s partiledarkandidat?

Karin Pettersson tycker ju, som bekant, att Sven-Erik Österberg inte är så kul och det skulle förvåna mig om hon istället förordade Östros som partiordförande för S.

Låt mig för en stund ta på mig rollen som konspirationsteoretiker. Jag vet inte vilket parti Lena Mellin röstade på i valet 2010, men jag sätter en hundring på att det inte var S. Mellin har nämligen fått det ganska bra ställt i och med regeringen Reinfeldt. Hon har till exempel gjort avdrag för hushållsnära tjänster (strax under 22 000 kronor) och därför är det inte förvånande att hon skriver som hon gör om RUT-avdraget.

Att Mellin nu lanserar Östros som den person som har allt som krävs, kan jag bara tolka som att hon gärna vill att Fredrik Reinfeldt sitter kvar. Just nu står det 100-1 i matchen mellan de två kurskamraterna Anders Borg och Östros. Om Östros har svårt att slå Borg – kommer då Reinfeldt att bli en enkel match? Men det handlar inte blott och bart om att slå Borg eller Reinfeldt i partiledardebatter eller i Agenda.

Östros är en av de ansvariga för valförlusten. Väljarna sågade den ekonomiska politik som S och i förlängningen de Rödgröna gick till val på. Vem bär huvudansvaret för den politiken? Det är de facto Östros & Co.

Efter valet skrev Östros en urusel debattartikel, som Rebella mycket förtjänstfullt begår ett veritabelt lustmord på. Han har lärt sig sin läxa efter den. För det har varit ovanligt tyst om Östros efter den. En taktik som, enligt Mellin, har lönat sig. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte vill tala illa om någon partiledarkandidat, men nu bryter jag den grundregeln. Jag gör det för att jag vill partiet väl.

Om Östros blir partiordförande kommer såväl partimedlemmar som väljare att vända S ryggen. Med Östros i spetsen för ett gammalt garde (Österberg, Baylan med flera) – hur stor är chansen att vinna valet 2014? Med Östros i spetsen, kommer Kriskommissionens slutrapport definitivt att hamna i det runda arkivet (hur mycket än Östros säger att han känner sig ”befryndad” med den).

Lena Mellin, Lena Mellin, Lena Mellin. Varför förordar du Östros? Då kan vi lika gärna välja Birgitte Nyborg till ny partiordförande. Hon har allt som krävs och mer därtill.

Oj, jag glömde... hon är bara en karaktär i en tv-serie som till på köpet är dansk. Men, som Johan Wennström skriver i SvD – bara danskar kan skildra svensk politik om än att jag inte håller med honom om Hanne Vibeke Holst-filmatiseringarna (som jag tycker är bra).

Precis som Mellin, har även jag en agenda. Jag tycker att Östros har gjort sitt och kan flytta på sig till förmån för Lena Sommestad. Så rak och ärlig är jag (vilket kan jämföras med gubbmaffian som för fram Sven-Erik Österberg).

[UNDER STRECKET]

Roger Jönsson: Nu arbetar vi vidare med Kriskommissionens rapport
Johan Westerholm: Socialdemokraterna: Turistbussar, korridorer och om en öppen slutenhetMartin Moberg: O (s) a på ÖKK:s enkät.....
Kristian Krassman: En rädsla som inte kan misstolkas
Staffan Lindström: Jag ber om förtroende som kongressombud del 4.
Annika Högberg (om en annan Tomas): Tomas, säg ja!

Bland griniga, gamla gubbar och kvicka, kompetenta kvinnor

Den enkät, som några av de socialdemokratiska nätrötterna, skickade till 156 sossar i ledande ställning, har nu besvarats. Av blott och bart 26 personer. Varav flertalet kvinnor.

Gubbarna i partiet har alltså valt att inte svara på de frågor som medlemmar i partiet vill ha svar på. Det är en sak att inte svara på prasselmedias enkäter, men när politiker i toppen väljer att inte svara sina medlemmar, då går skam på torra land.

Därför vill jag ge en eloge till Veronica Palm, Ylva Johansson, Lena Hallengren, Maryam Yazdanfar, Berit Högman, Marie Granlund, Heléne Fritzon och Lena Sommestad.

Läs mer om enkäten på Politikerkollen, hos Sandro Wennberg, Annika Högberg och Johan Westerholm.

Fotot har jag snott här.

[UPPDATERING]
Här redovisar Sandro Wennberg alla som har svarat alternativt inte svarat.

Mona Sahlin-nostalgin

I inlägget Comeback för Det gröna folkhemmet, skriver jag om den Göran Persson-nostalgi vi fick uppleva efter seminariet Fullt upp! och efterföljande Agenda. Nu, bara några månader efter att Mona Sahlin tillkännagav att hon avgår som partiordförande, har en viss Mona Sahlin-nostalgi redan infunnit sig (här är ett exempel).

Jag vill inte skriva illa om någon av de partiledarkandidater som har nämnts i spekulationerna, men en reaktion som jag ofta möter (och som jag själv har gett uttryck för några gånger) är: ”Blir det X, då dööööööör jag!” (med variationer). Underförstått: om vi väljer ”fel” person till posten som partiordförande kommer många medlemmar (och för den delen väljare) att vända S ryggen.

Det är i dessa sammanhang som Mona Sahlin-nostalgin infinner sig. Jag har sagt det förut, men säger det igen: Jag gick inte med i partiet. Jag gick med i Mona Sahlin. Därför vill jag räcka ut en lång tunga till de personer som nu, när det är för sent, vill ha henne tillbaka. Personer som, efter år av Mona-bashing, nu hyllar henne (här är ett exempel).


Om 25-30 år, när framtidens Henrik Berggren skriver en biografi över Sahlin, kommer jag att sitta i min läsfåtölj och som den bitterfitta jag (redan) är konstatera att Socialdemokraterna har förlorat en bra partiordförande, en stor politiker och en underbar person (... på grund av några jävlar gubbar).

[UPPDATERAT]
Läs även Martin Mobergs inlägg.

Lästips: Alltings värde

Upphovsmannen bakom bloggen De Tystas Röst har fått tillåtelse att översätta och publicera den engelske författaren George Monbiots artikel The Values of Everything. Monbiot har inspirerats av rapporten Common Cause. The Case for Working with our Cultural Values.

Läs artikeln här.

Relaterat: Becoming Green Blog - WWF's Common Cause - The Debate
Foto: Nancy Margulies

P.S. Tack Johanna Graf för tipset.

Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet

Rådslagmaterialet till Det gröna folkhemmet har några år på nacken (sju för att vara exakt). Jag (och många med mig) har letat med ljus och lykta på Socialdemokraternas hemsida efter detta rådslag, men förgäves. Författaren bakom rådslagsmaterialet, Peter Andersson, har bara ett pappersexemplar (och det är han väldigt rädd om). Även om materialet finns att låna på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ej hemlån), vill jag helst ha ett nätexemplar.

En annan nätrot, Victor Svedberg, har också ett pappersex., men ingen scanner. Efter mycket tjat från min sida har nu denna Svedberg tagit sig tid att fotografera varje sida och lägga ut dessa i en pdf-fil. Kanske inte den mest optimala och snygga pdf-filen - men det går i varje fall att läsa texten. Därför vill jag rikta ett stort tack till Svedberg, som gjort det möjligt för mig (och andra) att fortsätta utveckla visionen om Det gröna folkhemmet.

Läs även Martin Mobergs inlägg Dag(s) att ta tag i visionerna om det gröna folkhemmet...

Tidigare inlägg i serien Det gröna folkhemmet. Version 2.0:

"Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka"
Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke
Comeback för Det gröna folkhemmet

[Gästbloggare] Johannes Åsberg
[Recension] Välfärd utan tillväxt
Det gröna folkhemmet. Version 2
Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle
Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle"
Lena Sommestad
Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor
Det goda samhället
Det gröna folkhemmet (del II)
Det gröna folkhemmet


Bokslut Öppna kriskommissionen

I och för sig skrev jag mitt bokslut om Öppna kriskommissionen (ÖKK) i förrgår, men det är egentligen idag som vi (läs initiativtagarna) gör bokslut. Det gör vi i och med att Socialdemokraternas kriskommission presenterade sin slutrapport igår och det gör vi i och med den debattartikel i dagens Aftonbladet som några av oss har skrivit. Jag vill även passa på att rekommendera Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna: Mitt bokslut för Öppna Kriskommissionen.

Det må vara bokslut för ÖKK, men som Westerholm skriver:
Nu är det dags att öppna upp och att jobba framåt. För egen del avslutas idag mitt engagemang i ÖKK – Öppna Kriskommissionen – i dess nuvarande form. Vi är några stycken som börjat diskutera om formerna för dess framtid. För den kommer leva vidare men med en annan form och ett annat fokus.
Till syvende och sist vill jag återigen tacka alla som på ett eller annat sätt varit med i ÖKK.

Relaterat:Debattartikel i Aftonbladet: Låt inte S-ledningen tysta ner kritiken,"Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", S behöver fler plattformar
Andra som skriver om ÖKK och debattartikeln: Peter Johansson,

Debattartikel i Aftonbladet: Låt inte S-ledningen tysta ner kritiken

Idag skriver Johan Westerholm, Annika Högberg, Peter Johansson, Peter Högberg och jag (Alexandra Einerstam) en debattartikel i Aftonbladet. Vi befarar nämligen att det finns krafter i partiets ledning som vill låta den slutrapport, som Socialdemokraternas kriskommissionens presenterade igår, dö sotdöden.

Relaterat: "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", S behöver fler plattformar,Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

S behöver fler plattformar

Efter mina inledande reflektioner, som jag delger i inlägget "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", vill jag lyfta ytterligare fyra slutsatser som Socialdemokraternas kriskommission kommit fram till i sin slutrapport:

● Nya och befintliga tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling bör prioriteras. Dessa ska tillåtas att arbeta självständigt med högt i tak. Det förutsätter att tillräckliga resurser avsätts.

● Arbetarrörelsen bör också överväga att satsa på att starta en egen högskola, ett ”progressivt universitet”, som är kopplad till rörelsen men vars akademiska inriktning är helt självständig.

● Arbetarrörelsen bör vidare se över möjligheten att bedriva en större nyhetstidning på nätet. Det finns redan påbörjade vänsterinriktade projekt vad gäller nätbaserad nyhetsmedia. Dessa kan tas som utgångspunkt för inspiration eller framtida samarbeten för att öka närvaron av en stark vänsterröst i det massmediala landskapet.

● Ge plats åt de nya kanalerna. Bloggnätverket Netroots är av yttersta vikt för framtidens kommunikation. Socialdemokraterna har dessutom kommit långt i utvecklandet av nätnärvaron. Dessa satsningar måste ges mer tyngd och resurser i partiets planering och framtida arbetssätt.


Först vill jag slå fast att vi socialdemokrater inte förlorade valet på grund av högerns ekokammare, men högern hade (och har) en klar fördel i och med denna. Dessa siffror (som jag lånat från Johan Ulvenlövs inlägg Vilket tomrum fyller Sveriges regeringsbloggare?) talar sitt tydliga språk:

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner


Arbetarrörelsens tankesmedja i all ära, men vi är i ett skriande behov av fler tankesmedjor, vilket jag bland annat skriver om här. Wigforssakademin (en kurs som består av tre helgträffar) i all ära, men betänk en hel högskola i samma anda? "De intellektuella" har alltid varit betydelsefulla för arbetarrörelsen och det finns stora möjligheter att knyta forskare till denna högskola. Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och de socialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidare nya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens riktning.

Det är glädjande att Kriskommissionen lyfter det progressiva nätverket NetRoots. Precis som KK skriver, måste NetRoots ges mer tyngd och resurser. I sitt tal på Förtroenderådet, sade vår avgående partiordförande, Mona Sahlin:

Vad kan vi lära av våra nätrötter? På nätet leder de socialdemokratiska
bloggarna. Här finns levande, frisk och öppen diskussion. Här hämtar jag ofta
inspiration när det är dags för tal och utspel, och det hoppas jag att ni gör
också. Vi ska ta vara på våra tänkare och skrivare när vi utvecklar vårt parti
och vår rörelse.

Även om Sahlin har förstått vikten av NetRoots och nätverksbaserad media, måste även resten av partiledningen göra det. Jag är livrädd att vår nästa partiledare (och i förlängningen den nya partistyrelsen) saknar den insikt som Sahlin har.

Vi behöver fler plattformar, inte färre.

Peter Johansson och Peter Högberg på samma tema.
Relaterat: Jag vill vara en motvikt, Ulvar i fårakläder, När NetRoots sätter den politiska agendan, Den allierade journalisten, Step out of your echo chamber, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Högerns ekokammare, Aravosis & Einerstam tycker till, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick, Boken om NetRoots, NetRoots fyller fyra år

Mona Sahlin hyllades under QX-galan

QX: Mona Sahlin hyllades med jubel som aldrig ville ta slut. Tack för en mångårig kamp för hbtq-personers rättigheter. Foto: Christian Hagward.

Relaterat: Sahlins stora frigörelseprojekt

"Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka"

Idag kom således Kriskommissionens slutrapport. Nu på morgonen hör jag en av kommissionens ordföranden, Ardalan Shekarabi, återupprepa det som står i inledningen av rapporten: Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti.

Vi är många socialdemokrater som efterlyser öppenhet (jag har till exempel gjort det i min serie Ett öppet parti, ej ett befästat). Därför är det glädjande att även Kriskommissionen gör det i sin rapport och då specifikt i de organisatoriska avsnitten. Det är dessa avsnitt jag gillar bäst i hela rapporten. Även den grupp som Kajsa Borgnäs har lett, har kommit fram till mycket intressant.

Vad gäller miljö- och klimatfrågorna, så kan jag (som brinner för just dessa frågor), anse att KK har tagit lite väl lätt på just avsnitten om miljö- och klimatpolitik. Från avsnittet Grön omställning:
Miljö- och klimatpolitiken har länge varit en viktig del av socialdemokratin. Begreppet " det gröna folkhemmet" är en angelägen vidareutveckling av detta. Tyvärr har det ännu inte fått den konkreta innebörd som behövs. Klimatpolitiken är avgörande för framtiden. Därför måste socialdemokratin fördjupa sin politikutveckling på detta område.
Förvisso nämner KK visionen om Det gröna folkhemmet i rapporten, men inte så mycket mer.

Rapporten lyfter också Det goda samhället, vilket också är mycket positivt.

Slutrapporten är ojämn, vilket jag håller för troligt har att göra med de olika gruppernas sammansättning. Dock är jag, å ena sidan, positivt överraskad av vad delar av kommissionen har åstadkommit på den korta tid som KK har arbetat. Å andra sidan, ger jag delar av kommissionen underkänt.

Det här var bara några första reflektioner jag har att delge, efter en snabb genomläsning av 118 sidor rapport och jag kommer med största sannolikhet att återkomma till rapporten flera gånger här på bloggen. Jag vill gärna se rapporten som ett avstamp, eller för att använda Kriskommissionens egna ord - en omstart för Socialdemokraterna. Därför avslutar jag med ett citat från rapporten:

Det räcker dock inte med förstärkningar av politiken för att bygga en modern socialdemokrati. Det handlar också om att ändra partiets arbetssätt. Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka. Så kan Socialdemokraterna återigen bli en stark kraft för förändring. Bakgrunden till
denna rapports tillkomst är väl känd. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta
val någonsin. Partiet brottas med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Initiativet i debatten saknas, och alltför mycket tid ägnas åt inåtblickande navelskåderi och etiketteringar av partikamrater. Partiet har lagt mycket kraft på att mäta och följa opinionen. Nu behöver vi socialdemokrater istället ägna oss åt att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion. Alla som idag är aktiva i partiet har ett mycket stort ansvar. Vi ska gemensamt arbeta för att vända utvecklingen.

Andra som skriver om Kriskommissionens slutrapport: Nyhetskanalen, SVT, SVT2, Peter Andersson, Peter Johansson, SR, SR2, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet2, SSU, VLT, Aftonbladet3, Johan Westerholm, Peter Johansson2, SR3, Annika Högberg, Johanna Graf, Martin Moberg, Peter Högberg, Tokmoderaten, Johannes Åsberg, Ulf Bjereld, Staffan Lindström, Sebastians tankar, Marika Lindgren Åsbrink, Dagens Arena, Sandro Wennberg