Kärleksfulla kritiker

Jag är en socialdemokratisk bitterfitta. Det är ingen hemlighet. Jag hävdar att jag är en realist, när jag snarare är en pessimist, men ibland händer det att jag axlar rollen som den obotliga optimisten. Jag är en kärleksfull kritiker till mitt parti Socialdemokraterna, för att jag vill det väl.

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Ovanstående skrev Anna Lindh i en eftervalsanalys efter Socialdemokraternas förlustval 1991.

Det som slår mig just nu, är att S i nuläget har många (mer eller mindre) kärleksfulla kritiker, men vår huvudmotståndare, Moderaterna, saknar dessa. Tokmoderaten är den enda bloggaren som påminner om en kärleksfull kritiker. Har till exempel Kent Persson och Mary X. Jensen någonsin varit kritiska gentemot sitt parti (bortsett från FRA)?

Alla politiska partier behöver kärleksfulla kritiker.

[Under strecket]

Anna Vikström lyfter några av Stockholms läns ombud till kongressen.
Peter Johansson om att Socialdemokraternas partiledare är ledare för alla socialdemokrater…
Eva-Lena Karlsson på ämnet solidaritet.
Aurora Gullberg om S-kvinnors kandidater, så även Sanna Rayman.
Roger Jönsson , (S)ebastians tankar och Martin Moberg om vikten av utbildning.