I den danska tv-serien Borgen är Kasper Juul spinndoktor åt Birgitte Nyborg (partiledare för De Moderate). Han vet hur en berättelse skall spinnas. Han är skarp, ambitiös, talangfull och går mycket långt för att vinna. Nyborg inser även hur viktig han är trots deras skiljaktligheter(främst moraliska och etiska spörsmål).Spinndoktorer har blivit allt vanligare i svensk politik. Jag undrar dock om Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, har några spinndoktorer alternativ mediarådgivare? När Jämtin var oppositionsborgarråd i Stockholm skrev hon tillsammans med Ilja Batljan en debattartikel i DN. Vad vi i eftertankens kranka blekhet minns av denna artikel är butlern (och eventuellt conciergeservice).
Som färsk partisekreterare väljer sedemera Jämtin att gå ut i media och förespråka en muslimsk helgdag. Några dagar senare ångrar hon sitt uttalande... hm... Johan Westerholm är besviken och så även jag. Jag hade hellre sett en artikel om hur det socialdemokratiska arbetarepartiet ska bli ett öppnare parti, vilket Jämtin har sagt att det ska bli (men det verkar bara vara i ord och inte handling).
Göran Persson har sagt "aldrig ensam, alltid ensam". Är det därför politiker längst uppe i toppen har en tendens att omge sig med vänner och ja-sägare? Om fler politiker omgav sig med kärleksfulla kritiker (med förmågan att säga nej), skulle vi troligtvis slippa många tokiga utspel och förslag.
I en eftervalsanalys, efter Socialdemokraternas förlustval 1991, skrev Anna Lindh (och jag håller fullt och fast med henne):
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.
Foto: Berlingske
