Vi har ett val att vinna 2014!

I torsdags fick jag en rejäl utskällning av en partikamrat. Med hat i blicken sade han att han läst min blogg och att jag har saboterat Socialdemokraterna och i förlängningen hela arbetarrörelsen, avsatt en partiledare, gått högerns ärenden et cetera med mina blogginlägg och debattartiklar (vilken makt jag har va?!). Det här med kärleksfulla kritiker köpte han inte för fem öre. Jag undrade försiktigt om han visste varför jag stannade kvar i partiet om jag hatade det och arbetarrörelsen så mycket. På den frågan hade han inget svar.

I motsats till många andra partikamrater (som harvat runt alldeles för länge i partiet och skulle må bra av att skapa sig distans och andra perspektiv från S), älskar jag inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för.

I Sverige går det inte att vara "oberoende socialdemokrat" så som är fallet med liberal, konservativ eller borgare. Tills det är möjligt, kommer jag att fortsätta kalla mig kärleksfull kritiker alternativt socialdemokratisk avantgardist.

Den kritik jag, på olika plattformar, har framför till mitt parti (för det är lika mycket mitt parti som Jörgens) har jag gjort av kärlek. Jag vill partiet väl (även om många tror motsatsen).

Efter några år som mycket aktiv partimedlem har jag nu dragit mig tillbaka. Det är oerhört skönt måste jag tillstå. Plötsligt har jag lediga kvällar och tid till annat än politik, men jag är och förblir en politruk och därför kommer jag aldrig kunna lämna politiken helt och hållet.

Dock finns det ett fåtal kärleksfulla kritiker kvar i partiet och som får utstå spott och spe av partivänner. Två sådana socialdemokratiska avantgardister är Johan Westerholm och Peter Högberg som dagen till ära levererar hårda, men nödvändiga ord på Aftonbladet debatt. Ord som kanske gör ont att läsa om man är en sosse som lever och andas partiet.

Vi har ett val att vinna 2014. Sluta skäll ut partikamrater som inte tycker eller agerar som du. Läs, lyssna och diskutera istället. I vårt parti ska det banne mig vara högt i tak!

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma ämne.

De socialdemokratiska avantgardisterna

Terrakottaarmén

And I will always be your soldier 
I'll be marching by your side 
I'm not deserting 
I'll be there for you 
Oh please please believe in this oath of allegiance 
Marit Bergman, I will always be your soldier

Det är tufft att stå vid fronten. Den socialdemokratiska armén står tyst hundratals meter bakom och fienden kryper närmare och närmare.

Vi är några stycken socialdemokrater som kallar oss kärleksfulla kritiker. Vi vill partiet väl. Vi vill framåt och ibland innebär det, förutom att komma med förslag, att kritisera våra egna och vårt parti. Kritiken gentemot oss (från våra egna) har ibland varit skoningslös. Vi har bland annat beskyllts för att gå högerns ärenden. Kritik gentemot partiet skall vidare ske bakom stängda dörrar och inte ventileras inför öppna ridåer.

Ibland har det hänt att veckor, månader efter att vi kommit med kritik eller förslag (som när dessa lades fram bemöttes med spott och spe), att fler socialdemokrater anslutit sig. Några av dessa är vindflöjlar som ändrar åsikt när de märker varthän det barkar.

När vi behöver våra kamrater som mest tittar de bort, de är tysta eller de kallar oss förrädare. När opinionen vänder hyllar de plötsligt våra initiativ (om än att dessa initiativ sällan omnämndes som våra utan snarare deras). När vi drog igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) var det inte många som ville hoppa på tåget. Många var rädda att stöta sig med partiet i allmänhet och partikamrater i synnerhet. När arbetet med ÖKK föll i god jord och högt uppsatta partiföreträdare lyfte ÖKK och började tala om högt i tak, öppenhet, organisationsförändringar et cetera, var det plötsligt många som ville ta åt sig äran för ÖKK.

En företrädare som har lämnat Socialdemokraterna är Thomas Bodström. I sin bok, på sin blogg, i intervjuer och i artiklar kommer han med ”revolutionerande” förslag. Han lägger fram dessa förslag och idéer som sina egna. Vid en jämförelse med blogginlägg skrivna av bland annat Peter Högberg, Peter Johansson och Johan Westerholm ser man att Bodström ägnat sig åt ”klippa och klistra”. Är det inte förunderligt att en person, som lämnat politikens innersta rum, plötsligt öppnar munnen? När han hade möjlighet att påverka var han tyst.

Det är något djupt tragikomiskt över personer som lämnar politiken (medelst tvång eller frivillighet) och som i ”eftertankens kranka blekhet” sitter och ständigt uttalar sig om partiets angelägenheter. De påminner om bittra, försmådda exmakar. Bodström har jag redan nämnt. Göran Persson är ett kapitel i sig, Nuder skrev sin bitterfittabok, men den jag nu har i åtanke är Mona Sahlin.

Ni som läser min blogg vet att en stor anledning till att jag gick med i Socialdemokraterna stavas Mona Sahlin. Mona Sahlin har tidigare uttalat sig i Skavlan. Även om budskapet som hon förmedlade i Skavlan är rätt måste jag hävda å det bestämdaste att avsändaren är fel.

Vi som är kvar i politiken kämpar. Jag befinner mig på gräsrotsnivå. Jag har aldrig haft möjlighet att påverka partiet så som Bodström, Nuder och Sahlin kunde göra när de befann sig i det innersta rummet. Jag har inte ens lyckats få till stånd ett möte med Carin Jämtin och som jag skrev i min statusruta på facebook är det lättare för mig att komma i kontakt med Moderaternas partisekreterare än min egen. Är det för att Jämtin & Co. är rädda för partiets kärleksfulla kritiker?

Johan Westerholm har vidare rätt när han skriver i sitt blogginlägg Föraktet att jag har tagit så illa vid mig att jag näst intill har slutat blogga. Jag tycker inte längre att politik är värt det spott och spe jag har fått utstå. Jag tycker inte det är värt all den obetalda tid jag har lagt ner.

Jag ser partikamrater få anställning i partiet och i förlängningen arbetarrörelsen medan jag alltid får ett autosvar på mina ansökningar. Betänk då att jag i princip har lagt ner en obetald halvtidstjänst på bloggskrivandet sedan 2007. Ja, jag vet att jag låter bitter och det erkänner jag också. Därför skall det bli skönt att ta en paus från politiken. Jag blir mamma inom snar framtid och kommer att lägga ner all min kraft, energi och tid på den nya familjemedlemmen. Jag har dock behållit ett politiskt uppdrag – ersättare i Polisnämnden i Söderort.

Kanske återvänder jag tilll politiken, eller så blir jag en av de som Anna Lindh talade om:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

I den timslånga intervjun i programmet Min sanning upprepar Sahlin mycket av vad hon sade i Skavlan ändock anser jag att hon gjorde mycket bättre ifrån sig i detta program än i Skavlan. Även om det kom några tjuvnyp från Sahlin så verkar det som hon nu har fått den distans hon behöver till partiet. Hon uttrycker det väl i intervjun – att nu, när hon står utanför, har hon fått ett annat perspektiv. Hon kan se partiet med (näst intill) andra ögon. När hon befann sig i innanförskapet kunde hon inte se hur slutet och instängt partiet var. Hon har kommit så långt i sin ”avprogrammering” att hon säger att hon inte längre älskar partiet. 

Återigen vill jag dock fråga var fanns vårt skydd? Var befann sig de som nu propagerar för öppenhet och som nu öppenhjärtligt berättar hur slutet partiet är? Varför var Bodström tyst när vi i debattartiklar och på bloggar skrev det som senare blev Bodströms bok? När vi såg oss över axeln fanns ingen där och stöttade oss.

Jag känner så väl igen mig när Sahlin berättar i intervjun hur ensam hon kände sig när hon skulle försvara lönestoppet. Plötsligt var de, som stod bakom lönestoppet, som bortblåsta. På twitter och på facebook ser jag hur partikamrater hyllar Mona Sahlin för hennes ärlighet, hennes öppenhjärtlighet och insats i Min sanning. Sahlin räds minsann inte för att berätta sanningen. Det lustiga i kråksången är att några i hyllningskören är samma personer som var tysta när jag, Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Peter Högberg med flera framförde samma kritik. Så vidare tysta var vissa inte heller.

Ja, Sahlins budskap är rätt, men hon är inte rätt budbärare. Jag önskade att fler i partiet vågade höja sina röster.

En person som sitter i partistyrelsen kom förresten fram till mig på Fotografiska museet, dagen då Stefan Löfven valdes och uppmanade mig att fortsätta skriva debattartiklar och blogga. Hen ville att jag skulle fortsätta vara en kärleksfull kritiker. Du behövs!, var hens ord. Jag frågade då denna varför hen inte själv höjde sin röst och hen såg då skräckslaget på mig. Något riktigt bra svar fick jag inte på min fråga. Det räcker inte med en ryggdunk eller ett uppskattat mejl. Det krävs att fler som befinner sig i den socialdemokratiska politiken vågar stå rakryggade och propagera för förändring. Och då menar jag inte ”nystart” utan riktig förändring.

Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till Sahlin: sluta uttala dig om partiet. Det finns stor risk att du upplevs just som en bitter, försmådd exhustru.

Sahlin är en stor politiker, vilket jag har skrivit om tidigare. Ankdammen Sverige är för liten för henne nu. Det anstår inte en sådan person som Sahlin att nöja sig med att sitta och recensera det parti som hon en gång varit partiledare för. Det är dags för henne att bege sig ut i den stora, vida världen och dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Jag håller det för troligt att hon kan utföra stordåd på den internationella arenan. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en uppskattad medlare i till exempel Mellanöstern.


Jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då,
 jag är ingen soldat, 
jag tänker inte så. 
Lars Winnerbäck, Ingen soldat

På samma tema: Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, SVT, SvD 1, 2, 3, Ab

"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det"

För ett tag sedan, skrev en partivän till mig på facebook, efter att jag, i min statusruta, beklagat mig över att ännu en gång blivit uppmanad att lämna partiet: Bli inte en Marcus Birro Alexandra! Har man gett sig in i leken, får man leken tåla.

Om jag kritiserar partiet då ska jag också kunna ta kritik från andra partikamrater. Ja, självklart – men jag är av den fasta övertygelsen att även om jag inte håller med någon, så respekterar jag dennas åsikt. Sedan kan kritiken se annorlunda ut. Förtal, smutskastning, jämföra någon med Hitler och nazister et cetera är inte okay anser jag. År 2010 anmäldes över 11 000 ärekränkningsbrott i Sverige. De flesta som utsätts för ärekränkning, anmäler inte. I Socialdemokraterna ska det vara högt i tak. Om någon partimedlem inte håller med om detta, vill jag veta varför.

Och till alla er som uppmanar mig att byta parti:

För det första är det svårt att gå över till ett annat parti om man är sosse. Jag älskar måhända inte mitt parti, men jag älskar socialdemokratins ideologi och värderingar.

För det andra om eller när jag lämnar partiet är och förblir mitt eget val. Om jag går över till ett annat parti – ja, då är det jag som väljer vilket politiskt parti. Ingen annan kan och ska göra det åt mig.

För det tredje – jag trodde vi ville bli fler sossar, inte färre.

På twitter är en partimedlem upprörd över att jag gillade Hans Lindes insats i den utrikespolitiska debatten i riksdagen bättre än Urban Ahlins insats. Hon vill förvägra mig min åsiktsfrihet, min yttrandefrihet…

… och det gör mig heligt förbannad!

Jag svarar henne och får tillbaka: Din ton är aggressivt. Ovanligt för en S-kvinna mot sin partikamrat.

Så hon får säga precis vad som helst till mig, men jag får inte ge svar på tal?! Eller som Winston Churchill uttryckte det:

Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal.

På facebook ser jag partimedlemmar som delar bilder på Angela Merkel i nazistuniform, på Fredrik Reinfeldt som gör Heil Hitler-hälsning och som jämför Moderaternas politik med Hitlers politik. Jag har nu börjat blockera alla som inte har förstått Godwins lag.

Carin Jämtin är Socialdemokraternas partisekreterare och jag tycker att det är hög tid att hon tar några partimedlemmar ”i örat”.

Jämtin det är ditt jobb! Upplys dem om att det är kontraproduktivt att jämföra sina meningsmotståndare med Hitler och nazismen. Upplys dem om yttrandefriheten och åsiktfriheten och betona hur olämpligt det är att partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna S. Gör det till exempel i nästa veckobrev.

Socialdemokraterna är inte en sekt – det är ett politiskt parti som säger sig vara ett folkrörelseparti. S är ett parti med bredd. S är ett parti som rymmer många åsikter. Partiet behöver alla sossar, även de kärleksfulla kritikerna.

P.S. Rubriken är ett citat av Evelyn Beatrice Hall.

Brain drain

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:

Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.

Även Peter Santesson delar denna analys:

Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.

När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...

Ta itu med de verkliga problemen!

Kommer ni ihåg Primegate? Det gör jag. Jag har skrivit mycket om Primesossar/PR-sossar här på bloggen. Jag var så besviken, förbannad och ledsen. De sossar, som var inblandade i Primegate, kommer alltid att förknippas med denna skandal. Varenda gång någon av dessa skriver eller uttalar sig är det många som undrar om Svenskt Näringsliv (eller någon annan aktör) ligger bakom. Vilken är agendan?

Priset de har fått betala är högt - deras trovärdighet och "varumärke" är förstört, men Primesossarna har de facto sig själva att skylla.

Vad ska man då göra om någon av dessa Primesossar kommer med viktiga synpunkter? Avfärda dem som köpta? Vidare - ska man avfärda en Primesosse, som uppenbarligen har haft (och kanske fortfarande har?) vajsing på sin kompass, när han skriver om andras kompasser?

Nu förhåller det sig nämligen så att Niklas Nordström har skrivit en ledare i GP som till stor del sammanfattar några av de inlägg jag har skrivit här på HBT-sossen. Jag väljer att citera Nordströms slutkläm (men läs gärna hela ledaren):

Ska Socialdemokraterna bli en relevant röst inför kommande val måste den nuvarande inåtblickande självbilden upphöra. Internt jubel ökar dessvärre gapet till väljarna. Världen roterar inte runt svensk Socialdemokrati. Väljarna står inte i tacksamhetsskuld för det som har gjorts historiskt. Väljarna vill höra förslag som leder framåt och se ett ledarskap som kan ta ansvar i svåra tider. Att förneka det uppenbara i opinionen, att jaga bort kritiska röster och skuffa undan de som vill tänka nytt kommer inte att vara ett framgångskoncept. Sektliknande beteende där allt skylls på en ond omvärld bestående av illojala partimedlemmar, media, opinionsinstitut, statsvetare, pr-konsulter, näringslivet etc är dödsdömt. Släpp det och ta itu med de verkliga problemen. Väljarna förtjänar en modern framåtblickande Socialdemokrati som kan leda Sverige i en ny värld. Snacket om att botten är nådd med 25% ger jag inte mycket för. Sanningen är att ingen vet var botten i väljarstödet ligger.

Nordström och jag delar dessa åsikter. Vi är faktiskt fler i partiet som tycker så. Gör det mig och de andra till Primesossar?

Mary X Jensen nämner Nordströms ledare i sitt inlägg. Hannah Bergstedt om den bästa mixen.

Vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker

I den danska tv-serien Borgen är Kasper Juul spinndoktor åt Birgitte Nyborg (partiledare för De Moderate). Han vet hur en berättelse skall spinnas. Han är skarp, ambitiös, talangfull och går mycket långt för att vinna. Nyborg inser även hur viktig han är trots deras skiljaktligheter(främst moraliska och etiska spörsmål).

Spinndoktorer har blivit allt vanligare i svensk politik. Jag undrar dock om Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, har några spinndoktorer alternativ mediarådgivare? När Jämtin var oppositionsborgarråd i Stockholm skrev hon tillsammans med Ilja Batljan en debattartikel i DN. Vad vi i eftertankens kranka blekhet minns av denna artikel är butlern (och eventuellt conciergeservice).

Som färsk partisekreterare väljer sedemera Jämtin att gå ut i media och förespråka en muslimsk helgdag. Några dagar senare ångrar hon sitt uttalande... hm... Johan Westerholm är besviken och så även jag. Jag hade hellre sett en artikel om hur det socialdemokratiska arbetarepartiet ska bli ett öppnare parti, vilket Jämtin har sagt att det ska bli (men det verkar bara vara i ord och inte handling).

Göran Persson har sagt "aldrig ensam, alltid ensam". Är det därför politiker längst uppe i toppen har en tendens att omge sig med vänner och ja-sägare? Om fler politiker omgav sig med kärleksfulla kritiker (med förmågan att säga nej), skulle vi troligtvis slippa många tokiga utspel och förslag.

I en eftervalsanalys, efter Socialdemokraternas förlustval 1991, skrev Anna Lindh (och jag håller fullt och fast med henne):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Foto: Berlingske

Socialdemokraterna - en dörrspringarfars

En typisk farsdekor består i regel av många dörrar, därav ordet spring-i-dörr-fars. Att spela fars är att gå igenom dörren i rätta ögonblicket. En fars är oftast uppbyggd som ett matematiskt problem och skulle någon skådespelare råka gå igenom fel dörr faller hela pjäsen ihop som ett korthus (Wikipedia).

I december 2010 sade valberedningens ordförande, Berit Andnor, att processen för att vaska fram en ny partiordförande för Socialdemokraterna inte är någon idoltävling. Nej, någon idoltävling har processen inte utvecklats till. Den är snarare att likna vid en dörrspringarfars. Någon krismedvetenhet står heller inte att finna bland våra ledande företrädare (men bland gräsrötterna finns den).

Det är en månad kvar till Socialdemokraternas extrakongress och SVT skriver att valberedning har fastnat i en rävsax. Jag är djupt bekymrad. Jag ligger sömnlös och grubblar på partiets framtid medan ledande företrädare sover gott om natten. Jag träffade förresten en PS-ledamot igår. Hennes reaktion, när jag sade att jag överväger att lämna partiet om denna fars fortsätter, (kanske till förmån för Miljöpartiet) var häpnadsväckande. Nu vill jag inte hänga ut henne med namn och bild. Hon är nämligen en av de företrädare jag har sett upp till (observera tempus i meningen). Nu vill jag säga till henne och andra ledande företrädare (med Katrine Kielos ord) Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.

I partiet finns det nämligen en unken, omodern och odemokratisk kultur. Många av S företrädare har fallit för maktens djävulska frestelser. Johan Westerholm är lika bekymrad som jag. Läs hans inlägg Do or die, där han bland annat avslöjar att några centralt placerade tjänstemän (och inte bara de) helst vill att vi nätrötter håller käften. Att kärleksfulla kritiker är de enda som kan rädda partiet, är det få som inser (eller vill inse).

Ett folkrörelseparti som helst vill att medlemmarna (de få som finns kvar) håller käften? I en debattartikel i DN, skriver statsvetare Olof Petersson om partiernas sviktande medlemsantal.
Partiernas legitimitet och anspråk på att företräda en samlad opinion undergrävs och den gamla typen av folkrörelseparti tynar bort, konstaterar Petersson.

Vem behöver partimedlemmar när det finns partistöd? Men ni ledande företrädare, som bevakar era maktpositioner med näbbar och klor - betänk att den absoluta botten inte är nådd vid 35 procent, inte heller vid 20 eller fem procent. Den absoluta botten är noll procent och när det sker, finns inga maktpositioner kvar att bevaka.

[UNDER STRECKET]

Läs Peter Johanssons briljanta inlägg Partistyrelsen måste ställa sina platser till förfogande… Johansson är också en av författarna till artikeln Det rör sig under ytan i S.
Andra som skriver på samma tema: Roger Jönsson, Martin Moberg, Peter Högberg, Sandro Wennberg, Hannah Bergsteds tankar efter valberedning(S)mötet mer positiva.

Kärleksfulla kritiker

Jag är en socialdemokratisk bitterfitta. Det är ingen hemlighet. Jag hävdar att jag är en realist, när jag snarare är en pessimist, men ibland händer det att jag axlar rollen som den obotliga optimisten. Jag är en kärleksfull kritiker till mitt parti Socialdemokraterna, för att jag vill det väl.

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Ovanstående skrev Anna Lindh i en eftervalsanalys efter Socialdemokraternas förlustval 1991.

Det som slår mig just nu, är att S i nuläget har många (mer eller mindre) kärleksfulla kritiker, men vår huvudmotståndare, Moderaterna, saknar dessa. Tokmoderaten är den enda bloggaren som påminner om en kärleksfull kritiker. Har till exempel Kent Persson och Mary X. Jensen någonsin varit kritiska gentemot sitt parti (bortsett från FRA)?

Alla politiska partier behöver kärleksfulla kritiker.

[Under strecket]

Anna Vikström lyfter några av Stockholms läns ombud till kongressen.
Peter Johansson om att Socialdemokraternas partiledare är ledare för alla socialdemokrater…
Eva-Lena Karlsson på ämnet solidaritet.
Aurora Gullberg om S-kvinnors kandidater, så även Sanna Rayman.
Roger Jönsson , (S)ebastians tankar och Martin Moberg om vikten av utbildning.