[Recension] Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna

Författare: Anders Pihlblad
Titel: Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 335
ISBN: 9789127132641

Som den politruk jag är har jag naturligtvis följt Moderaternas fascinerande förvandling. Jag har läst ett otal böcker och artiklar i ämnet. Jag har vidare lyssnat på Ulrica Schenström när hon har berättat om Moderaternas metamorfos (vilket jag skriver om här). När således ett recensionsexemplar av Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna landade i min fastighetsbox (tack bokförlaget Natur & Kultur!) tänkte jag: Vad kan Pihlblad tillföra ämnet? Det mesta har ju redan skrivits. Jag insåg dock, efter bara några sidors läsning, att den här boken är ett litet guldkorn. Den är för det första en utomordentligt bra sammanfattning om den resa som Moderaterna har gjort. För det andra skildrar Pihlblad den lilla grupp kring Fredrik Reinfeldt (Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, Anders Borg och Mikael Odenberg), som gjorde resan möjlig, på ett förtjänstfullt sätt och för det tredje får vi de facto ta del av hitintills opublicerat material.

Djävulen sitter i detaljerna och Pihlblad levererar detaljer, stora som små, i sin bok. Att läsa om Littorins och Borgs resa till fjällen med sina respektive familjer är en sådan detalj (där vi läsare även får veta att 18 liter vin konsumerades). Pihlblads stora kontaktnät (däribland hans vänskap med Ulrica Schenström) har gjort det möjligt att skriva denna innehållsrika bok.

Det avslutande kapitlet heter Idétorka i framgångsfabriken. Det är idétorkan (och de hemliga partibidragen som Pihlblad ägnar ett helt kapitel åt) hos Moderaterna som är på allas läppar just nu. De nya Moderaterna står och stampar trötta på golvet. Visioner är farliga, har till och med partiets ordförande sagt, men är det inte just visioner om hur vårt samhälle ska se ut och hur man går tillväga för att uppnå detta samhälle som politiken ska handla om? Reinfeldt vill numer att hans parti ska uppfattas som den samhällsförvaltande kraften. Förvaltning, anser jag, kan regeringen överlämna till tjänstemännen. Att komma med ytterligare ett eller två eller kanske till och med tre jobbskatteavdrag känns inte så nytt och fräscht längre. Kanske kommer nästa bok om Moderaterna heta Ett partis uppgång och fall?

Till syvende og sidst undrar jag om mitt parti, Socialdemokraterna, kan genomföra en liknande metamorfos, det vill säga gå från kris till succé, utan att uppfattas som ett Moderaterna light.

Fler som skriver om Pihlblads bok: Kulturbloggen, Folkbladet, Kristianstadsbladet, Johan Westerholm, Corren, Expressen, SvD, HD, Ystads allehanda, Kuriren, SR, DN

Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg

Det räcker nu

Jag öppnar dörren till BLC och innan jag hunnit ta två steg, bombarderar mina kollegor mig med frågor och synpunkter. Vad håller Håkan Juholt på med? Vad händer med Socialdemokraterna? Såg du presskonferensen? Han ljög! Blir man verkligen en bättre människa efter en månad i Mexiko. Vad håller ni på med?!…

Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Igår kväll skrev jag följande på twitter:

En och annan partivän svarade på min tweet:

Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!

Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!

Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?

Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:

I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.

Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.

Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.

I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.

Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.

Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat tal på Folk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.

För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:

Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.

- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?

För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.

För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:

Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!

Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?

Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.

Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.

För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.

Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.

På samma tema: Johan Westerholm x 2, Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu

[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån



Brain drain

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:

Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.

Även Peter Santesson delar denna analys:

Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.

När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...

S stagnerar (del II)

S stagnerar (del II) by Alexandra Einerstam

Tidigare delar i följetongen:

S stagnerar (del I)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (del I)

S stagnerar (del I) by Alexandra Einerstam

Tidigare inlägg (där jag berättar bakgrunden till varför jag skriver och spelar in denna följetong): S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro) by Alexandra Einerstam

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

S behöver en blodtransfusion (Del II)

Förra året, drygt en månad efter valförlusten, skrev jag inlägget S behöver en blodtransfusion och när jag nu, cirka ett halvår efter det inlägget, läser i Aftonbladet att valberedningen träffades igår för att diskutera hur det verkställande utskottet (VU) ska se ut, inser jag att mitt tidigare inlägg är lika aktuellt nu som då.

Det är inte läge att putta ut kunnigt folk, säger Socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg till Aftonbladet. När infinner sig egentligen det där perfekta läget? Aldrig, vill jag påstå. Det är som att försöka hitta det rätta tillfället att göra slut på ett förhållande som inte funkar eller har gått i stå. Jag vet att det är tufft, det är jobbigt och det är sorgligt. Man har varit ihop länge, man känner varandra innan och utan och det finns känslor kvar, men..det är de facto dags att gå vidare.

Peter Johansson skriver i sitt inlägg Dags för nytt blod på övriga ledande poster att det inte blott och bart räcker med nytt blod i den absoluta toppen. Det krävs nya ansikten som kan bära oss in i framtiden och så förhåller det sig. S är i ett skriande behov av inte bara en blodtransfusion (som vi redan fått i och med ny partiordförande och ny partisekreterare) utan fler och därför har, om inte det perfekta läget utan så nära man kan komma det, infunnit sig.

Jag vet även att stora delen av högern, sedan valförlusten, har gnuggat sina händer av förtjusning, när de sett Rosornas krig utspela sig inför öppen ridå och därför vill jag passa på att rekommendera P J Anders Linders ledare i dagens SvD:

Jag befarar att många i borgerligheten betraktar spektaklet med förtjusning och bubblar på om fortsatt splittring hos S.

Det ska man sluta med så fort som möjligt ifall man vill nå resultat. Att hoppas på att motståndarna ska vara dåliga håller inte som strategi, det gäller att själv vara bra, och där är inte de borgerliga idag

Och eftersom det är tufft att göra slut vill jag därför tillägna en låt till Österberg & Co. Det är Eskobar tillsammans med Heather Nova som sjunger Someone New (text här):



Johan Westerholm, Peter Högberg och Martin Moberg på samma tema.

P.S. Och nytt blod och nya ansikten finns det gott om i partiet.

En (s)kön mix

Ge de unga chansen att lyfta S, skriver å ena sidan Lena Sommestad. Tryggt när de äldre ska föryngra S, skriver å andra sidan Jan Söderström.

Jag har varit inne på det förut, till exempel med mina inlägg S behöver en blodtransfusion och En sluten och mossig organisation på många sätt - vad Socialdemokraterna behöver är en skön mix. Vad betonghäckarna inom dock Socialdemokraterna behöver inse, är att politik inte är ett livstidsjobb eller en karriärmöjlighet. Det är ett förtroendeuppdrag. Men makt korrumperar som bekant.Förr fanns det en möjlighet inom arbetarrörelsen att sparka folk upp, ner eller åt sidan. Nu har den möjligheten minskat och "där ute" (läs på den "riktiga" arbetsmarknaden) är konkurrensen stenhård.

Vem vill ha en 55-åring politiker utan akademisk utbildning, som har jobbat hela sitt liv med politik?, frågade en medelålders ombudsman mig. Det finns alltid konsultbranschen och PR-branschen sade jag till henne, men varför inte sätta sig ner i skolbänken igen? Förutom de erfarenheter och utbildningar som politiker de facto får inom Rörelsen, går det att komplettera dessa med några poäng här och några poäng där, eller varför inte (och jag vet att det låter radikalt) läsa in en hel examen?

Gubben Frost, förtroenderåd, förändring, förnyelse och framtid

Genom fönstret ser jag att gubben Frost har varit framme här i Farsta. Jag sitter i arbetsrummet, känner värmen från elementet och dricker en After Eight latte medan jag surfar, chattar, läser mejl, svarar på mejl, ringer några samtal och får några samtal.

Det är en spännande vecka för politruker och jag riktigt myser. Igår valde Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening att nominera Linnea Björnstam till kommunsekreterare (läs gärna mitt inlägg I egenskap av enskild partimedlem nominerar jag följande S-kandidat...) och ikväll har Hbt-socialdemokrater Stockholm ett medlemsmöte för att bland annat utse en kandidat till kommunsekreterarposten.

På lördag sammanträder Socialdemokraternas förtroenderåd i Stockholm och igår fick jag besked att jag är en av 10 bloggare som fått ackreditering dit. Inom Öppna kriskommissionen (ÖKK) pågår en febril verksamhet. Jag ska till exempel ägna stora delar av dagen till att läsa och kommentera rapporter, men efter detta inlägg måste jag tyvärr ge mig ut i kylan och inhandla proviant innan jag kan ta itu med dagens uppgifter. Jag kan även avslöja att Jesper Nilssons artikel Öppna Kriskommissionen har inte förstått vad de kommit fram till, diskuteras livligt bland initiativtagarna till ÖKK. Staffan Lindström skriver till exempel Äntligen debatt kring Öppna Kriskommissionen!

På fredag ska jag gå på ett seminarum som anordnas av Prime, United Minds och Arenagruppen. Titeln på seminariet är Vägen ur en kris och medverkande är bland annat Ulrika Schenström före detta statssekreterare (M), Jytte Guteland ordförande SSU, Katrine Kielos ledarskribent Aftonbladet, Niklas Nordström före detta SSU-ordförande och seniorkonsult på Prime, Tobias Baudin, vice ordförande Kommunal och Jenny Madestam statsvetare. Diskussionerna leds av Ewelina Tokarczyk, före detta kommunalråd Göteborg.

När jag surfade in på Peter Anderssons blogg, såg jag att han har använt en logga till sitt inlägg Den politiska framtidsdebatten i full fart som jag inte gillar. Därför illustreras detta inlägg av en något omgjord logga (tack Stationsvakt), som Andersson gärna får använda.

Vilse i pannkakan

Mona Sahlin brukar å ena sidan säga att hon inte gick med i partiet utan att hon gick med i Olof Palme. Jag å andra sidan brukar säga att jag inte gick med i partiet utan att jag gick med i Mona Sahlin. Så ni kan förstå att jag just nu känner mig vilse i pannkakan.

Efter valförlusten, sade Mona Sahlin att det var fel på vår politik. 30,66 procent röstade på Socialdemokraterna i valet 2010. Röstade 1827497 människor på fel politik? Vad vill Sahlin? Ta ytterligare steg mot en borgerlig politik? Ska S bli en blek kopia av de nya Moderaterna? Och dessa röster som höjs för att Sahlin ska avgå... som sagt - jag gick inte med i partiet - jag gick med i Mona Sahlin. Socialdemokraterna utan Sahlin? Tyvärr kan jag inte se någon axla Sahlins mantel.

Efter valförlusten har min partikamrat, Johan Westerholm, levererat det ena briljanta blogginlägget efter det andra. Jag däremot har hamnat i en svacka. Nej, det är inte blott och bart en bloggsvacka, den går djupare än så.

Jag blev medlem i Socialdemokraterna 2006. Jag bytte en passion (arkeologi) mot en annan (politik). I fyra år har jag varit en del av en rörelse. Jag har suttit i styrelser, jag har skrivit motioner, varit med i arbetsgrupper, jobbat ett år som ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholm, jag har skrivit ett antal blogginlägg och en och annan debattartikel. Ett otal kvällar och helger har ägnats åt möten, konferenser och föreläsningar. Jag vet inte hur många middagar som bestått av mackor som serveras i anslutning till dessa möten.

Nu, när hela havet stormar, vill jag fly. Jag kan mycket väl tänka mig att plocka fram kartongen i förrådet. Kartongen som består av skärslevar, lusekoftor, raggsockor, kängor, stövlar, regnkläder, vattenpass, blåkläder, pennset med mera och därefter packa den stora ryggsäcken för att bege mig till Irland eller Tyskland och ägna mig åt utgrävningar i några år.

Jag vill vända Sverige och Socialdemokraterna ryggen. Jag vill stiga upp klockan fyra på morgonen, bege mig till utgrävningen, slita i mitt anletes svett, för att på kvällen vara så trött att jag endast orkar äta (och kanske ta en öl) innan jag somnar. Under den tiden vill jag inte ha några nyheter från Sverige, men när jag kommer tillbaka har Socialdemokraterna återuppstått som en fågel Fenix ur askan. Sahlin är starkare än någonsin och Socialdemokraterna har återfått väljarnas förtroende.

Men nej, jag vet att jag kommer att stanna kvar i Sverige och att jag fortsätter mitt politiska engagemang i Socialdemokraterna. Just nu är det bara så jävla kaotiskt i mitt parti.

En sluten och mossig organisation på många sätt

Ovan har jag bäddat in ett klipp från onsdagens nyhetssändning i Tv4. I slutet av klippet säger Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin, följande:

Vi är en ganska sluten och mossig organisation på många sätt. Har man inte vuxit upp i partiet, i Unga Örnar och i SSU, så är det inte lätt att ta sig in med nya idéer. Det måste jag också vara med och ta ett ansvar för att förändra, men jag är inte vald som partiledare bara för att vara det när det är kul och enkelt. Nu behövs ledarskap!

Jag gick med i partiet 2006. Det gjorde även min partikamrat Johan Westerholm. Vi har många gånger suttit och diskuterat hur svårt det är att ta sig in i partiet. På våra bloggar har vi även skrivit om svårigheterna att få in en fot. Nu senast med inläggen Socialdemokratisk förnyelse: Mot vitalisering eller mot avgrunden och S behöver en blodtransfusion.

Jag hoppas att de ord Sahlin yttrade igår (också i Rapport upprepade hon dessa ord), inte bara var ord, utan att hon verkligen menade vad hon sa.

Dammluckorna har öppnats

Hvad vilja socialdemokraterna? August Palms ord kommer den närmaste tiden att inte handla om politik utan om person. Det stod klart igår, när dammluckorna öppnades.

Fram tills nu har det blott och bart sipprat några droppar från dessa dammluckor. Det är ingen hemlighet att jag önskar se en annan partisekreterare och en annan ekonomisk talesperson, men det är politiken jag sätter i första rum. Nu har fokus skiftat helt från politik till person, något jag ser med oroliga ögon.

DN skriver idag om Mona Sahlins "hemliga" plan - Operation utrensning. Aftonbladets ledare använder istället ordet skuggspel:

I går kom äntligen beskedet att Mona Sahlin vill att Socialdemokratins ledning, inklusive hon själv, ska ställa sina platser till förfogande [...] I verkligheten hänger gårdagens besked nämligen ihop med de anonyma avgångskrav som ställts på partisekreterare Ibrahim Baylan och partiets ekonomiska talesperson Thomas Östros. I verkligheten spelar Mona Sahlin och hennes närmaste medarbetare nu ett spel via media som handlar om att Baylan och Östros ska få skulden för valförlusten. Mona Sahlin slåss för sin politiska framtid och det är inget fel med det.

Igår skrev Erik Laakso en intressant debattartikel och jag håller med honom fullt och fast i det han skriver. Personfrågorna riskerar nämligen att skymma den oerhört viktiga ideologidebatten.

Jag och Laakso reagerade till exempel på precis samma sätt när vi läste Morgan Johanssons utspel i SvD. Johansson vill i och med detta utspel profilera sig som partiledarkandidat och det är väl endast en tidsfråga innan Thomas Bodström sätter sig på ett plan och återvänder till Sverige. Läs gärna Laaksos artikel i sin helhet.

Vi måste börja med våra värderingar och vår problemanalys. Värderingarna och problemanalysen måste lägga grund till en ideologisk plattform, som vägleder politiken i olika sakfrågor, skriver Lena Sommerstad på sin blogg och jag tar fasta på hennes ord.

Då jag sitter i Öppna kriskommissionens (ÖKK) redaktionsutskott för just idéutveckling, kommer jag de närmaste dagarna att ägna mig åt detta arbete. Jag har 23 A4-sidor att gå igenom, sidor fulla med förslag på socialdemokratisk idéutveckling. 23 sidor från personer som är aktiva i det progressiva nätverket NetRoots. Lägg till en mängd blogginlägg och diskussioner via mejl och andra fora och vi har en flod att ösa ur. Medan dammluckorna står vidöppna, kommer jag och andra inom ÖKK att ösa ur floden istället.

I skrivandet stund vet jag inte vart vi ska, men vi ska komma dit!

Fler på samma tema: Peter Andersson, Tokmoderaten x 2, Mats Engström, Eva-Lena Jansson, Rebella, Peter Högberg, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Högberg2, Sandro Wennberg, Staffan Lindström, Robert Noord, Martin Moberg2, Johanna Graf, Lena Sommestad2,
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2, AB3, Dagens Arena

Frihet, jämlikhet och solidaritet

Idag vill jag rekommendera Sandro Wennbergs inlägg i den socialdemokratiska idéutvecklingen. Wennberg inleder inlägget med:

Socialdemokraterna måste återknyta till de tidlösa och grundläggande ideologiskt viktiga begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa begrepp är och har alltid varit centrala i socialdemokratisk idéutveckling. De återkommer i partiprogram, högtidstal och pamfletter. Problemet är att de inte har fyllts med en innebörd som appelerar till stora väljargrupper i dagens Sverige. De är inte längre begripliga för personer utanför den innersta kärnan av Socialdemokratin.

Socialdemokraterna behöver uppgradera sin stora plan, sin vision för framtidens samhälle, men planen måste bygga på partiets idétradition. Men vad är Socialdemokratins idétradition? Eller uttryckt i en numera sliten fras: Vad vilja Socialdemokraterna?

Frihet, jämlikhet och solidaritet. Ord jag älskar och som jag använder mig flitigt av, men jag misstänker att Wennberg kan ha rätt. Orden kanske inte längre är begripliga för personer som befinner sig utanför arbetarrörelsen? Ja, det kan eventuellt finnas personer i arbetarrörelsen, som inte (längre) förstår innebörden av orden.

Inom ÖKK (Öppna kriskommissionen) ska vi nu sammanställa allt material som inkommit i ämnet idéutveckling, vilket kommer att resultera i kommissionens andra rapport. Till det materialet kan vi nu infoga Wennbergs inlägg.

Where the Wild Roses Grow*

Mona Sahlin talar på valvakan. Foto: Lena Dahlström/Socialdemokraterna

Den öppna kriskommission (ÖKK) har slagit till igen. Ett antal bloggare inom det progressiva nätverket NetRoots har skrivit ytterligare en debattartikel. Denna gång i Expressen och artikelns rubrik är Sahlin måste be om nytt mandat.

Medan tystnaden näst intill är total vad beträffar Socialdemokraternas 52-huvade kriskommission pågår det en intensiv debatt i ÖKK. Debatten sker i facebookgruppen, på bloggar och i kommentatorsfältet på hemsidan. Vidare har vi publicerat vår första rapport som avhandlar Socialdemokraternas organisation (och inom snar framtid kommer ÖKK:s andra rapport).

Saxat från debattartikeln i Expressen:

Tre dagar efter Socialdemokratins förlustval presenterades partiets kriskommission. Nu, en dryg månad efter det att kriskommissionen presenterades, har kommissionen börjat formera sig men varken partistyrelse eller kriskommission har ännu presenterat en programförklaring än mindre en tidslinje för arbetet. Vi efterlyser åtgärder för att komma ur den situation av händelse och beslutsvakuum som råder nu.

Det är, bedömer vi, lika viktigt för partiledningen och kriskommissionärerna att visa ett tydligt ledarskap som det är för partiledningen att söka ett tydligt stöd hos förtroenderådet för sina åtgärder. Förtroenderådet - som är partiets högsta beslutande organ mellan kongresser - har som viktigaste fråga att tydligt markera huruvida de stödjer partiledningen och dess vilja till en konstruktiv och genomgripande kris- och reformhantering när de nu samlas den 4 december. Utan detta stöd riskeras mycket av vitaliteten och öppenheten i de konstruktiva diskussioner som krävs. Utan detta stöd riskeras all reformering och framtida val.

NetRoots - där växer Socialdemokraternas vilda rosor.

Läs mer hos Annika Högberg, Sandro Wennberg, Roger Jönsson, Peter Högberg, Johan Westerholm, Martin Moberg, Rebellabloggen, Peter Johansson OCH Per Ankersjö som skriver ett ovanligt snällt och bra om NetRoots och ÖKK). Ankersjö skriver bland annat:

Om jag vore Mona Sahlin skulle jag se krisroots som ett sundhetstecken och lyssna på dem. Troligen har de bättre koll på problemen än den officiella kriskommissionen.

Tidigare debattartikel i Aftonbladet kan du läsa här (bortse dock från den missvisande rubriken).

Jag rekommenderar även Anna Ekelunds artikel Mona har inga superkrafter.

Titeln till detta inlägg har jag hämtat från Nick Cave and The Bad Seeds tillsammans med Kylie Minogue.

Nu är det väl revolution på gång?*

Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple

Politiken är det centrala, men de som skall företräda politiken – är dessa betydelselösa? Ja, det finns socialdemokrater som anser det (och jag är inte en av dem). Gårdagens ledare i Aftonbladet med rubriken Elefanten i rummet:

Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.

Redan i min valanalys lyfte jag frågan. I mina inlägg Att förflytta är inte att förnya och Man måste dö några gånger innan man kan leva skrev jag bland annat om partisekreterare Ibrahim Baylan. Jag vill gärna se Kajsa Borgnäs på den posten men jag kan faktiskt tänka mig den medelålders, heterosexuella, vita mannen Håkan Juholt inneha titeln som partisekreterare (han gjorde ett bra jobb, efter att Marita Ulvskog försvann till Bryssel). Ja, jag bekänner – jag är mycket förtjust i Juholt. Bara mustaschen kan vinna över väljare. Han är Sveriges svar på Sam Elliott. Jag skrev även att Thomas Östros står sig rätt slätt gentemot Anders Borg. Istället för att byta ut Östros, har han fått en sidekick i form av Leif Pagrotsky.

Igår publicerade SVT Debatt en artikel av ledande företrädare för SSU. I artikeln lyftes kravet att partistyrelsen måste avgå. Föryngringen och förnyelsen av Socialdemokraterna skall ske medelst nytt blod från SSU anser artikelförfattarna. Nja, är det i första hand nytt blod från SSU som partiet behöver (läs mer i inlägget S behöver en blodtransfusion)?

Kristian Krassman skriver bra om Norrtälje och får mig att se till min egen arbetarekommun - Stockholm. Stockholms AK:s valberedningen har just släppt sitt förslag till nämnder och bolag. Maktkoncentrationen är total. Samma gamla, vanliga företrädare får sitta i två-tre nämnder och därtill ett eller två bolag (jag kallar dem lite elakt för falangsossar, men läs för all del Peter Kadhammars kolumn S-politik är en ren familjeangelägenhet). Medelåldern är strax under 60 och förvånansvärt få HBT-socialdemokrater är föreslagna.

Stockholms AK har en viss sjukdomsinsikt, men det räcker inte med insikt, det krävs också bot och bättring. Något som företrädare för Socialdemokraterna i Stockholm är ovilliga att göra. Att bevaka sin egen maktposition är viktigare än politik och vinna val. Om vi fortsätter så här, finns det snart inga maktpositioner kvar. Staffan Lindström skriver på sin blogg:

Det finns en uppsjö med färska, kloka, progressiva och smarta människor som aldrig tar plats i vårt parti trots att de delar våra värderingar och med rätt incitament kunde ta sitt pass vid maktens lägereld. Istället har vi trötta eldvakter som gärna vill stanna i den trygga värmen och som inte frivilligt lämnar över även om elden håller på att slockna.

Den enda förnyelse jag hoppas på i Stockholm är valet av kommunsekreterare och inte ens där är jag särdeles optimistisk. Jag vill se Linnea Björnstam på den posten, men det skulle inte förvåna mig om förnyelsen består i att Ing-Marie Gidlööf avancerar från kanslichef till kommunsekreterare.

Hur många val i Stockholm ska Socialdemokraterna förlora – innan rösterna för revolution höjs?

DN, Erik Laakso, Sandro Wenngren, Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Andersson, Roger Jönsson, Annika Högberg, Peter Andersson2, Rebellabloggen

Rubrik: Bob Hund - Nu är det väl revolution på gång?

S behöver en blodtransfusion

Utdrag ur Eric Sundströms näst sista ledare i AiP:

Krismedvetenheten inom S är under all kritik. Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad. Vi förlorade båda gångerna. Den förnyelse som skedde efter valet 2006 var defensiv och gick ut på att täta uppenbara hål (skolpolitik, fastighets- och förmögenhetsskatt, förlorat stöd bland pensionärer och tjänstemän). Resultatet blev att S utkämpade en ny strid 2010 med de gamla soldaterna i samma terräng.

Det har gått över en månad sedan valförlusten och jag oroar mig för mitt parti Socialdemokraterna. Partiledare Mona Sahlin tillsatte snabbt en kriskommission med fyra arbetsgrupper (fördelade på 52 personer). Några bloggare inom nätverket NetRoots (inklusive jag) skrev då en debattartikel i Aftonbladet (bortse dock från rubriken på artikeln, då den är missvisande). Saxat från artikeln:

När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.

Därför startade vi den Öppna kriskommissionen och efter att ha läst Jytte Gutelands artikel i Aftonbladet, vet jag att vi nätrötter gjorde rätt. För det är precis som Johan Westerholm skriver i sitt inlägg Socialdemokratisk förnyelse: Mot vitalisering eller mot avgrunden:

Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.

Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.

Westerholm och jag är rörande eniga. Socialdemokraterna behöver dringend en blodtransfusion, men det är inte i första hand SSU-blod som skall bidra till denna fusion.

Många sossar har börjat sin politiska bana i Unga Örnar, gått vidare till SSU, pluggat statsvetenskap och nationalekonomi på universitetet (då hon/hen/han eventuellt varit med i S-studenter) och därefter blivit förtroendevalda alternativt politiska tjänstemän inom S. Politiska broilers, som umgås med varandra, är gifta med varandra och har politiken som yrke - i vilken verklighet lever de?

Förnyelse handlar således inte alltid om föryngring, om vi med föryngring menar att partiet hämtar "nytt" blod enbart från SSU. Det finns många som inte är födda inom rörelsen, men som anslutit sig senare. Såväl Westerholm som jag blev medlemmar i partiet så sent som 2006. Vi har andra erfarenheter och andra meriter än många av våra partikamrater. Å ena sidan är vi inte så unga längre, men å andra sidan har Sahlin sagt: Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en del (Sahlin är 50+).

Till syvende och sist anser jag att det dags för Socialdemokraterna att införa tidsbegränsade uppdrag. Är det rimligt att kunna sitta hur många år som helst på en politisk post? Jag är övertygad om att ju längre man sitter, desto mer blir man beroende av politiken som yrke. Ska politik vara ett yrke?

Att förflytta är inte att förnya

Socialdemokraterna vill förnya sig, men vad vi hitintills har fått sett är snarare förflyttningar. Trist och tråkigt anser jag. Trist och tråkig tror jag även att extrakongressen blir. Varför tror jag det? Därför att jag kan bara gå till de ombud som Stockholms arbetarekommun skickade till Jobbkongressen förra året. Då skrev jag:

Några nya, unga, revolutionerande namn finns inte bland de 20 ombud som Stockholms AK skickar till partikongressen i höst. Medlemmarna i Stockholms AK går efter kända namn. Det är därför vi ser Jens Orback ("han med hästen"), Anna-Greta Leijon ("det gamla statsrådet"), Veronica Palm (Stockholms AK:s ordförande som faktiskt är yngst i sammanhanget *kors i taket*) och Nalin Pekgul("proffstyckaren i media" tillika Kvinnoförbundets ordförande) i toppen. Maj Britt Theorin (nummer sju på listan) gör sin 14:e (!) kongress i och med denna partikongress.

Att vara partiledare är i många och mycket ett ensamt jobb, eller som den före detta partiledaren, Göran Persson, uttryckte det: Alltid ensam, aldrig ensam. Jag har därför en viss förståelse att Mona Sahlin vill omge sig med sina närmaste vänner (Ibrahim Baylan, Thomas Bodström, Stefan Stern med flera). Mitt råd till Mona Sahlin är dock: Kill your darlings! Bloggen Creofant skriver bland annat:

"Kill your darlings" är ett råd de flesta skribenter, författare och journalister får. Det betyder i korthet att man måste våga ta bort det som är lysande men som förstör – eller inte bidrar till – helheten. Det är ett precis lika gott råd till alla oss som försöker effektivisera våra företag en systemstöttad process åt gången.

Kill your darlings. Våga ifrågasätta även dina favoriter bland lösningar i ljuset av den situation ni befinner er i – inte den ni befann er i när lösningen togs fram. Är de bra måste de tåla granskning, och även för sin tid lysande lösningar blir så småningom frånåkta av omständigheter som gör dem obsoleta. Det betyder inte att de alltid varit fel – bara att det är fel att försvara dem längre än nödvändigt. Vi måste emellertid våga förändra medan tid är.

Vad Creofant skriver, kan även appliceras på vårt parti. Därför önskar jag mindre förflyttningar och mer förnyelse.

Låt mig ge några exempel: Ibrahim Baylan är en toppensosse på alla sätt och vis, men jag anser inte att han passar som partisekretare. Ett tips är att byta ut Baylan mot till exempel Kajsa Borgnäs.

Stefan Stern, som verkar i det fördolda (i motsats till Per Schlingmann) borde bytas ut. Om Stern har jag skrivit om tidigare (här och här).

Thomas Östros står sig ganska slätt gentemot sin motståndare Anders Borg. Det vill Sahlin & Co. lösa genom att ge Östros en sidekick - Leif Pagrotsky. Hm... varför inte helt sonika byta ut Östros mot Marika Lindgren Åsbrink?

Ser vi till en av Socialdemokraternas sidoorganisationer, S-kvinnor, har Nalin Pekgul varit S-kvinnors ordförande i sju år. Hon gör sig väldigt bra i morgonsoffor och i debatter, där hon tycker och tänker, ofta efter eget huvud. Helt OK, om det inte vore för att hon just är ordförande för S-kvinnor och skall företräda sina medlemmar istället för sig själv. Som ordförande för S-kvinnor vill jag hellre se Gabriella Granditsky Svenson. För att använda Maria Abrahamssons egna ord: Gabriella Granditsky Svenson, en arg och välformulerad s-kvinna med glödande engagemang i tjejjourer, hade just dragit ner den längsta applåden.

Det finns många som kan bidra till Socialdemokraternas förnyelse. De förflyttningar vi ser just nu är inte förnyelse och handen på hjärtat - räcker det egentligen med att bara byta ut våra företrädare?

-

Kriskommissionen, som består av 52 personer, lämnar jag i detta inlägg därhän, men jag vill lova att jag har många åsikter om denna.

-

DN, SR, Aftonbladet, DN2, Aftonbladet2

Foto: Lena Dahlström/Socialdemokraterna