Drömmen om ett riktigt arbetareparti

De enkla orden

Vad de enkla orden är svåra 
Bröd, frihet, fred 
Generat vänder vi dem långsamt i munnen 
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap 
Vi räds för dem, 
som kände vi deras enorma kraft bränna i tungan. 


Ord som förlorat sin sälta, sin mening. 
En gång skrevs de nattetid på husväggarna 
Medan städerna sov och samvetet vakade 
Dagningen tände skriften 
Och brände in den i hjärtan 
Som aldrig skulle glömma. 


Ord behöver hjärtan för att kunna leva 
Människan behöver frihet för att kunna leva 
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd 
Människan måste äga de tre: 
Brödet, friheten, freden 
Därför måste de ständigt skrivas igen 
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Stig Carlsson

 Moderaterna är vår tids arbetarparti, står det att läsa på M:s hemsida. Ett parti som saboterar för arbetare är inget arbetarparti. Det är Reinfeldtska - moderat nyspråk. Ord som förlorat sin sälta, sin mening blir bara floskler. Dock verkar det som om Moderaterna gång på gång kommer undan med sitt nyspråk. Vi är drabbade av en retorisk epidemi, inte bara orsakat av M utan även av de andra politiska partierna. Kristdemokraterna ägnar sig åt "verklighetens folk" och "relationslinje", medan Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, talar om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar. Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas även dessa ord till floskler. Dock skall detta inlägg inte handla om nyspråk utan om avsaknaden av arbetare i Socialdemokraterna.


När Moderaterna började nyttja ordet "arbetarparti" gick många socialdemokrater i taket, så även jag. Det finns bara ett arbetar(e)parti och det är det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, som förkortas SAP. Men vänta... SAP? Numer är det rätt och slätt S eller Socialdemokraterna. Vilket de facto är mer ärligt än att kalla sig "arbetareparti". I begynnelsen (läs i slutet av 1800-talet) så skapades SAP av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


Ser vi till Socialdemokraterna idag så är det ju lite si och så med det. Ja, det beror på hur man definierar "arbetare". För några år sedan skrev jag inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Inlägget har följts upp av fler: Inte skitjobb, men väl skitvillkor, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997 och "För att vara akademiker har du ju båda fötterna på jorden" (och här får vi åtminstone veta vilka som är arbetare enligt Veronica Palm).


 I Wikipedia står följande:

En arbetare är en person som säljer arbetskraft till en arbetsgivare utan att räknas som tjänsteman och därmed tillhör arbetarklassen^{[källa behövs]}.
I svensk statistik och politisk debatt räknas de som arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick länge huvudsakligen mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har blivit mer kvalificerade och fått högre löner så har begreppen glidit ifrån sina namn [...]
Marxistisk definition [redigera] Inom marxismen definierar man alla människor som säljer sin arbetskraft som arbetare^{[källa behövs]}. Detta inkluderar läkare, ingenjörer och andra som inom sociologin ses som medelklass.

Veronica Palm anser alltså att arbetare är de som här hemma i LO. Nu är tyvärr Palm en av de politiker som framhåller att hon är barnskötare. Och nej, hon är inte ensam om det. Trots att många av våra företrädare har harvat runt i arbetarrörelsen på olika poster, titulerar de sig gärna med ett LO-yrke (men aldrig som heltidspolitiker, förtroendevald et cetera). Deras huvudsakliga födokrok har varit S (och i förlängningen arbetarrörelsen), men ändock envisas de med att kalla sig arbetare. 

För någon vecka sedan åt jag och Åsa middag med två andra sossar (som har varit med betydligt längre än vad vi har varit). Mannen sade då att det var oerhört positivt att rörelsen nu lät unga socialdemokrater studera klart på universitet, innan de anställdes. Tidigare hade rörelsen nämligen anställt dessa innan avlagd examen.

Vi har nu ett socialdemokratisk parti som går i otakt med sin samtid just på grund av ovanstående fenomen. Vi har företrädare som vägrar flytta på sig och vi har unga killar och tjejer som, direkt efter examen i företrädesvis statsvetenskap och nationalekonomi, anställs som politiska eller fackliga tjänstemän (och om några år kommer  vara riksdagsledamöter, ombudsmän med mera). Framför allt har vi ett socialdemokratisk parti som har en väldigt snäv definition för "arbetare". Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Vilka slåss Socialdemokraterna för?

Jag anser att det är nyttigt om våra företrädare (och politiska tjänstemän) har fler perspektiv. Det är därför jag har skrivit motionen Inför princip mot långsittande. Varför inte jobba några år ute i "det verkliga livet"? Det är bra, inte bara för personens egen utveckling, utan för partiets. Våga lämna "innanförskapet". Släpp vidare fram personer som kommer "utifrån", från sidan... Du är alltid välkommen tillbaka.


De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.

Jag drömmer om ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.

Lästips: Johan Westerholms inlägg Bidragspartiet och Martin Ezpeletas krönika Socialdemokratin - den bedragne äkta mannen.... ja, mina inlägg Suburbia  och Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII) också.

"Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er"

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er, skrev Katrine Kielos i en ledare för drygt ett år sedan. Mona Sahlin har flyttat på sig, Nalin Pekgul har flyttat på sig och inte bara flyttat på sig - de har lämnat S helt och hållet. Annars verkar det som "flytta" i politikers ögon, betyder att man flyttar från en post till en annan (vilket kan vara inom partiet eller i vidare bemärkelse inom arbetarrörelsen).

Aftonbladets Peter Kadhammar kartlade för sex år sedan de täta nätverk som fanns (och fortfarande finns) i S-toppen i Stockholm. Artikeln fick rubriken S-maffian som styr Stockholm. I artikeln finns en karta. Många av de sossar som figurerar i Kadhammars artikel och på kartan finns kvar i S-toppen. Några nya har tillkommit, några har halkat ner på stegen och några enstaka har försvunnit helt från politiken (och inte alltid av fri vilja). Kadhammar kallade det för S-maffian. Jag benämnet "fenomenet" Familjerna, deras hangarounds och deras prospects. Det är den arbetarekommun som jag tillhör och det är ingen slump att jag vill att associationerna skall gå till MC-klubbar. I andra arbetarekommuner finns kanske inte Familjerna, men det finns politiker som passerat sitt bäst före datum för länge sedan.

Ser vi till S-riksdagsgruppen, är det många som harvar runt där år ut och år in. Inte undra på att många S-politiker förlorat kontakt med verkligheten och inte längre kan läsa sin samtid. Maktens djävulska frestelser.

Det krav som Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm framför i AiP är inte orimligt: att hälften av de vars förordnade i S-distrikten går ut, bereder plats åt nytt folk. Jag vill gå ännu längre och har därför lämnat in en motion med rubriken Inför princip mot långvarigt sittande. Det är den princip som Miljöpartiet har.

Tokmoderaten, Martin Moberg och Peter Högberg x2 på samma ämne.

S behöver en blodtransfusion

Utdrag ur Eric Sundströms näst sista ledare i AiP:

Krismedvetenheten inom S är under all kritik. Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad. Vi förlorade båda gångerna. Den förnyelse som skedde efter valet 2006 var defensiv och gick ut på att täta uppenbara hål (skolpolitik, fastighets- och förmögenhetsskatt, förlorat stöd bland pensionärer och tjänstemän). Resultatet blev att S utkämpade en ny strid 2010 med de gamla soldaterna i samma terräng.

Det har gått över en månad sedan valförlusten och jag oroar mig för mitt parti Socialdemokraterna. Partiledare Mona Sahlin tillsatte snabbt en kriskommission med fyra arbetsgrupper (fördelade på 52 personer). Några bloggare inom nätverket NetRoots (inklusive jag) skrev då en debattartikel i Aftonbladet (bortse dock från rubriken på artikeln, då den är missvisande). Saxat från artikeln:

När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.

Därför startade vi den Öppna kriskommissionen och efter att ha läst Jytte Gutelands artikel i Aftonbladet, vet jag att vi nätrötter gjorde rätt. För det är precis som Johan Westerholm skriver i sitt inlägg Socialdemokratisk förnyelse: Mot vitalisering eller mot avgrunden:

Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.

Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.

Westerholm och jag är rörande eniga. Socialdemokraterna behöver dringend en blodtransfusion, men det är inte i första hand SSU-blod som skall bidra till denna fusion.

Många sossar har börjat sin politiska bana i Unga Örnar, gått vidare till SSU, pluggat statsvetenskap och nationalekonomi på universitetet (då hon/hen/han eventuellt varit med i S-studenter) och därefter blivit förtroendevalda alternativt politiska tjänstemän inom S. Politiska broilers, som umgås med varandra, är gifta med varandra och har politiken som yrke - i vilken verklighet lever de?

Förnyelse handlar således inte alltid om föryngring, om vi med föryngring menar att partiet hämtar "nytt" blod enbart från SSU. Det finns många som inte är födda inom rörelsen, men som anslutit sig senare. Såväl Westerholm som jag blev medlemmar i partiet så sent som 2006. Vi har andra erfarenheter och andra meriter än många av våra partikamrater. Å ena sidan är vi inte så unga längre, men å andra sidan har Sahlin sagt: Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en del (Sahlin är 50+).

Till syvende och sist anser jag att det dags för Socialdemokraterna att införa tidsbegränsade uppdrag. Är det rimligt att kunna sitta hur många år som helst på en politisk post? Jag är övertygad om att ju längre man sitter, desto mer blir man beroende av politiken som yrke. Ska politik vara ett yrke?