Inte skitjobb, men väl skitvillkor

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?

Lisa Gålmark

Just nu lovordas Cecilia Verdinellis artikel Visst finns det skitjobb på facebook (klicka på bilden till vänster för exempel).

Även jag finner Verdinellis artikel läsvärd och viktig, men eftersom jag har, vad Verdinelli kallar ett "skitjobb", har jag förstås bloggat om min arbetssituation och så kallade skitjobb många gånger: Ett vanligt kneg, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997, Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti och Ett A- och ett B-lag (för att endast ge några exempel).

Verdinelli skriver bland annat:

Skitjobben finns. Jag tvekar inte att kalla dem skitjobb. Det är jobb som effektivt binder upp dig med oavlönade restider mellan kunder (”egen bil är ett krav!”) och upphackade scheman. Det är jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan. Min egen erfarenhet är entydig: ju mindre kvalificerade och mindre lönande tjänster jag sökt, desto mer kontrollerad har jag blivit.

Nej, jag tänker inte kalla dessa jobb för skitjobb eller drittjobb (som de heter på norska). Vad det handlar om är skitvillkor.

I valrörelsen 2010 talade alla partier om jobb, jobb, jobb... men få talade om "det goda arbetet". Är det något vi socialdemokrater också måste prata om är det goda arbetet och i förlängningen det goda samhället. Nu kommer en rad frågor (som ni gärna får kommentera och/eller besvara):

När jag ser SVT:s dokumentärfilm Säljsekten, undrar jag om det är den framtida (ja, i vissa fall är den, som filmen visar och även Verdinelli skriver, redan här) arbetsmarknad som väntar oss? Har den svenska (och i förlängningen den nordiska) arbetsmarknaden varit undantaget från regeln? Har vi, tack vare den svenska modellen (och starka lagar och fackföreningar för arbetstagaren), varit förskonade från det vi ser i andra länder? Håller Sverige, i och med den moderatstyrda regeringens politik, på att anpassa sig? Är det en utveckling som vi vill ha i Sverige? Är det en oundviklig utveckling?

Det goda samhället. Det goda arbetet. Kanske är det bara nostalgi från min sida, eller så är det något som vi socialdemokrater måste föra upp på den politiska agendan.

[UPPDATERING]

Fredrik Jansson uppmärksammar mig på denna i NSD: Från det starka samhället till det goda, men (som Jansson också skriver) det var inte Labour som myntade begreppet.