Inte skitjobb, men väl skitvillkor

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?

Lisa Gålmark

Just nu lovordas Cecilia Verdinellis artikel Visst finns det skitjobb på facebook (klicka på bilden till vänster för exempel).

Även jag finner Verdinellis artikel läsvärd och viktig, men eftersom jag har, vad Verdinelli kallar ett "skitjobb", har jag förstås bloggat om min arbetssituation och så kallade skitjobb många gånger: Ett vanligt kneg, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997, Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti och Ett A- och ett B-lag (för att endast ge några exempel).

Verdinelli skriver bland annat:

Skitjobben finns. Jag tvekar inte att kalla dem skitjobb. Det är jobb som effektivt binder upp dig med oavlönade restider mellan kunder (”egen bil är ett krav!”) och upphackade scheman. Det är jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan. Min egen erfarenhet är entydig: ju mindre kvalificerade och mindre lönande tjänster jag sökt, desto mer kontrollerad har jag blivit.

Nej, jag tänker inte kalla dessa jobb för skitjobb eller drittjobb (som de heter på norska). Vad det handlar om är skitvillkor.

I valrörelsen 2010 talade alla partier om jobb, jobb, jobb... men få talade om "det goda arbetet". Är det något vi socialdemokrater också måste prata om är det goda arbetet och i förlängningen det goda samhället. Nu kommer en rad frågor (som ni gärna får kommentera och/eller besvara):

När jag ser SVT:s dokumentärfilm Säljsekten, undrar jag om det är den framtida (ja, i vissa fall är den, som filmen visar och även Verdinelli skriver, redan här) arbetsmarknad som väntar oss? Har den svenska (och i förlängningen den nordiska) arbetsmarknaden varit undantaget från regeln? Har vi, tack vare den svenska modellen (och starka lagar och fackföreningar för arbetstagaren), varit förskonade från det vi ser i andra länder? Håller Sverige, i och med den moderatstyrda regeringens politik, på att anpassa sig? Är det en utveckling som vi vill ha i Sverige? Är det en oundviklig utveckling?

Det goda samhället. Det goda arbetet. Kanske är det bara nostalgi från min sida, eller så är det något som vi socialdemokrater måste föra upp på den politiska agendan.

[UPPDATERING]

Fredrik Jansson uppmärksammar mig på denna i NSD: Från det starka samhället till det goda, men (som Jansson också skriver) det var inte Labour som myntade begreppet.

”För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden”

Malin Siwe är inne på ett känsligt ämne i sitt inlägg Saknar inte lärare – Socialdemokraternas förhållningssätt till akademiker:

Socialdemokraternas twittrande talesperson i socialförsäkringsfrågor, Veronica Palm, rapporterade från riksdagsavslutningen.

"Jag sitter nästan och bölar här i mitt hörn. Undersköterskan och tidningsbudet. Så fin den svenska folkrörelsedemokratin är."

"Rörmokaren, byggaren, arbetarflickan och många fler avtackas av talmannen efter många är som riksdagsledamot. Det är demokrati. Ryser."

Veronica Palm håller på den trista S-traditionen att ignorera akademiker. Bland hennes partikamrater som lämnar kammaren finns flera lärare. Men de räknas tydligen inte. Känslorna reserveras för riktiga arbetare.

För även om året är 2010 anser vissa Sossar att "riktiga arbetare" är just de som Veronica Palm twittrade om.

När jag var i Bryssel med ett gäng Sossar för något år sedan, kom en kvinna fram till mig. Hon var facklig (Kommunalare närmare bestämt) och hade jobbat som uska. Nu var hon pensionär. Hon gav mig en komplimang: För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden. Tack och bock, eller?

Vem är egentligen arbetare? Vilka tillhör arbetarklassen?

Förr var en examen från universitet och högskola en biljett till klassresan. Så är inte längre fallet. Vi är en hel drös brevbärare, spärrvakter, expediter, receptionister, väktare, personliga assistenter, taxichaufförer et cetera som är akademiker. Kandidatexamen, magisterexamen, 120 poäng, 160 poäng, 300 poäng… akademiker som jobbar i lågkvalificerade branscher. Arbetsplatser där vi har lite inflytande, är starkt styrda och väldigt lätt utbytbara.

Jag har en magisterexamen i arkeologi, men jag har jobbat till och från i bevakningsbranschen i över 10 år. Räntan på mitt studielån är högre än vad jag betalade in till CSN förra året. Istället för att krympa växer min studieskuld.

Att plugga vidare på universitet och högskola innebär inte en dans på rosor, om någon skulle få för sig det.

Jag pluggade i sex år. Tentor och uppsatser skulle skrivas. Att misslyckas kunde innebära att man blev av med sitt studiemedel. Prestationsångest. Jag jobbade varje sommar. Med andra ord ingen semester. Studielån tillsammans med studiebidrag var 6900 kronor i månaden. Hyra, kurslitteratur, mat, telefon, tv-licens, hygienartiklar, ett och annat klädesplagg… studiemedlet som skulle räcka till allt det och lite till.

Veronica Palm och jag är lika gamla. 1991 gick Palm ut gymnasiet efter tvåårig utbildning till barnskötare. Hon jobbade därefter fem år som barnskötare.

Jag gick ut gymnasiet 1992, efter att ha läst tre år halvklassisk humanistisk linje. Efter ett kortare studieuppehåll (då jag jobbade som elev- och lärarassistent) började jag plugga vid Uppsala Universitet. 1998 lämnade jag universitetet och började jobbade som museilärare vid de Kungliga hovstaterna. Mitt curriculum vitae är ganska brokigt.

Vakt eller magister i arkeologi? Jag är akademiker och arbetare!

Relaterat:"Jag har jobbat på McDonald's" , En knuten näve i fickan - Om klass, normer och Vänstern, Ett vanligt kneg, Arbetarklass, medelklass eller överklass?, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

"Jag har jobbat på McDonald's"

Jag har jobbat på McDonald's och bott i femte hand inne i stan, säger Thomas Bodström i en intervju i Metro (s. 14). Ibrahim Bylan har sagt att hans karriär började vid stekbordet på McDonalds. Wanja Lundby Wedin ser sig fortfarande som undersköterska. Jag har hört heltidspolitiker framhålla att de minsann är barnskötare, butiksbiträde, brevbärare eller tidningsbud, trots att det är många år sedan de arbetade inom dessa yrken. Vid en blick på valsedlarna möts vi av en mängd yrkestitlar efter namnet på kandidaten, fast egentligen arbetar de inom arbetarrörelsen som fackligt förtroendevalda, sakkunniga, ombudsmän et cetera.

-

Att lyfta fram att "jag minsann är en vanlig Svensson" medelst ett LO-yrke, är något som premieras inom SAP. Nu är inte SAP ensamma om detta fenomen. Fredrik Reinfeldt säger att han är en förortsgrabb och om jag inte missminner mig har statsminister Reinfeldt även sagt i en intervju att han har jobbat som vakt.

-

Nej, Bodström, Baylan, Reinfeldt och ni andra fullblodspolitiker, ni är inga vanliga LO-medlemmar. Ni går inte upp 04:49, lägger matlådan i ryggsäcken och sätter er på tunnelbanan 05:30 för att åka till ett "vanligt" jobb och arbeta i 8-14 timmar. Vid sidan om sitt heltidsjobb, har få LO-medlemmar ork att sitta i styrelser eller skriva deckare.

-

När de kroppsarbetande LO-medlemmarna ska gå i pension, kan de inte, i motsats till facktopparna, gå i pension vid 60 års ålder och de får inte bibehålla 80 procent av lönen när de pensioneras. Om en LO-medlem får sparken, är det a-kassa eller socialen som gäller. Om Reinfeldt och de andra politiskt, tillsatta tjänstemännen på Rosenbad får "sparken" nästa år - kan de i lugn och ro söka jobb i ett helt år, eftersom de får behålla sin lön i ett år.

-

Nästa gång någon heltidspolitiker kommer dragandes med att han/hon minsann har jobbat som (eller ännu värre "är") butiksbiträde eller busschaufför, fastän det egentligen var ett sommarjobb eller ett extraknäck, kommer jag att skrika BULLSHIT! Inser de inte att det sticker "vanligt folk" i ögonen, om de säger att de är undersköterska eller förortsgrabb?

-

Min partikamrat, Hannah Bergstedt håller inte med mig. Läs hennes inlägg Jag skäms för att vara politiker.

Ett vanligt kneg

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?

Lisa Gålmark

-

Jag har i inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? varit inne på det här med "skitjobb", men nu är det aktuellt igen i och med Lotta Elstads bok En såkalt drittjobb, senaste numret av Tvärdrag och ett seminarium som Tvärdrag hållit, tillsammans med LO och ABF.
-
Författaren Elstad wallraffade som hotellstäderska i två månader och skrev därefter en bok om "skitjobbet". Barbara Ehrenreich gjorde det inför sin bok Barskrapad och Günther Wallraff jobbade under cover som turkisk Gastarbeiter på McDonalds.
-
Att wallraffa måste vara oerhört svårt för en författare/journalist. Du börjar jobba som hotellstäderska, med vetskapen om att det bara är för en kort tid, hur förhåller sig en journalist eller författare till det? Elstad jobbade i två månader, med vetskapen om att hon bara var där för ett kort gästspel.
-
Det finns miljoner människor som har ett "skitjobb". Människor som går dag ut och dag in till dessa jobb (och inte bara gästspelar där en kort tid). Att kalla det "skitjobb" är egentligen fel. Det är vanliga kneg. Vissa gör det för att de inte vill plugga vidare (varken teoretiska eller praktiska program), andra är akademiker, men har satsat på "fel" utbildning. Det finns människor som fått sparken från sina tjänstemannajobb, eller gått i konkurs som är tvungna till att ta ett vanligt kneg. Därtill finns det invandrare, de kan vara högutbildade när de kommer till Sverige, men får inte arbeta som läkare, ingenjörer et cetera.
-
Skitjobb? De enda som har skitjobb är sopåkarna och de får rejält med betalt för att utföra bokstavligen skitjobb. För vad det egentligen handlar om är vanliga kneg, nödvändiga arbeten i servicesektorn, men de värderas lågt och betalas därefter (inte alltid dock). Det är oftast tråkiga jobb, utan möjlighet till avancemang. Kneg, där arbetaren i de flesta fall bara är ett anställningsnummer bland många. Ibland är det kneg som sliter på kroppen, ibland är det jobb som sliter på psyket och ibland är det både och. Det är lågstatusjobb och det är dessa kneg som ökar i omfattning och det är just högerregeringens arbetslinje som vill stimulera dessa kneg (och försvåra för de människor som vill skapa sig ett annat liv).
-
Det handlar om nödvändiga servicejobb som värderas lågt och där lönen är låg. Servicejobb med osäkra anställningar.
-
Om vaktmästarna på ett sjukhus går ut i strejk, måste sjukhuset stänga efter några timmar, men hur ser cheferna och läkarna på dessa vaktmästare(eller ser de dem överhuvudtaget)? Om inte lokalvårdarna städade i tunnelbanan, skulle vi kryssa mellan spyor och sopor, men för många människor är dessa vardagshjältar osynliga.
-
Jag har själv befunnit mig i sammanhang där jag har fått frågan "vad jobbar du med?" och när jag svarar "vakt" säger de "jaha" och sedan är det inte så mycket mer. Om jag däremot svarar att jag är utbildad arkeolog eller jobbar för socialdemokratiska kvinnodistriktet i Stockholm, blir det annat ljud i skällan (och arkeologer tjänar sämre än vakter). Vad säger det om samhället vi lever i? Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara en vanlig jobbare? Oj då, skriver Lisa Gålmark i artikeln Professor OCH kassörska. Gålmark fortsätter:
-
Osynligast har alltid kvinnornas arbete varit, de grovarbetande kvinnorna som inte alls först på 1960-talet släpptes ut på arbetsmarknaden, utan som har arbetat där hela tiden. Osynliga starka kroppar, osynliga utslitna kroppar. Frånvarande i statistiken.
Så gör de frånvarande en dag slag i saken. Känner att de får lust att släppa. Och sopbergen tornar upp. Tågen går inte, affärerna är stängda, bussarna står i hangarerna, det finns ingen mat i skolbespisningen eller i lunchcafeterian. Ingen kommer och byter på pensionärerna, ger dem mat och pratar och klappar dem på kinden. Ingen knyter an till spädbarnen som lämnats på förskolan. Ingen städar kontorets toaletter.
-
Varför kallar LO och personerna bakom Tvärdrag dessa kneg för skitjobb? Hur kul är det att höra att man har ett "skitjobb"? Vem vill ha ett skitjobb?
-
Är det inte bättre att kalla dessa jobb för kneg och att arbeta aktivt för att förbättra anställningsvillkoren och lönerna för dem som jobbar i servicesektorn? Är det inte bättre att hjälpa dem som vill arbeta med något annat genom att underlätta för dessa att studera vidare, alternativt komplettera en redan befintlig examen från ett annat land?
-
Det viktigaste är dock att få upp statusen på dessa jobb. Pengar är inte allt. Att vara någon, att känna sig behövd i samhället, att veta att ens arbetsinsats gör skillnad, är viktigare än gång på gång få höra att man har ett skitjobb.
-
Till alla er som har ett vanligt kneg: Ni är hjältar! Ni behövs, men ta ingen skit!
-
Kommunalarbetaren, Maria Abrahamsson/SvD, Claes Krantz