Varför är min mamma moderat (tidigare röstade hon på Centern och Bengt Westerbergs parti Folkpartiet)? Varför är jag socialdemokrat? Vilken klass tillhör jag och vad är det egentligen för klassresa jag har gjort.
Min mamma och jag har slutat prata politik och samhälle när vi träffas. Hon respekterar sällan det beslutat. Hon ondgör sig över sossarna, även nu när borgarna kommit till makten. Jag älskar min mamma, men jag förstår henne inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så förstår jag inte att hon, som pensionär (hon blev tidigt sjukpensionär och har två höftproteser), kan rösta på moderaterna.
Idag ringde jag och frågade försiktigt om hon tjänade bra som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag frågade vilken klass hon ansåg sig tillhöra när hon arbetade? Sedan var jag tvungen att fråga hur det kommer sig att min tyska uppfostran nästintill var en överklassuppfostran (låt oss hädanefter kalla det för en borgerlig uppfostran) och varför hon, som aldrig fick läsa på universitet/högskola ansåg böcker och bildning vara så oerhört viktigt.
Vi har haft pengar. Vi var välbärgade innan kriget. Din mormorsmor uppfostrade din mormor och vägrade gifta sig med fadern till barnet. Det var otänkbart på den tiden, om man inte hade pengar. Din mormorsmor ärvde en stor summa pengar. Din mormor utbildade sig och arbetade som statstjänsteman på Socialamt. Hon gjorde det mot din morfars vilja, men när han förklarades saknad på Östfronten, var det din mormor som fick dra hela lasset. Hon hade bara råd att skicka ett av barnen till Handelsskolan. Det fick bli din morbror, trots att det var jag som hade läshuvud. Jag fick utbilda mig praktiskt till husmor. När jag kom till Sverige arbetade jag som bondmora/piga. Jag jobbade därefter som husmor på Sala Statt. När jag skiljde mig från din halvbrors far (min halvbror är 19 år äldre än jag) började jag jobba som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag var tjänsteman och med i TCO. Jag stod mellan personalen och företagaren. Jag tjänade ganska bra, bättre än kontoristerna på banken. Jag bryter in och frågar om hon ansåg sig tillhöra arbetarklassen. Nja, jag har alltid kunnat hushålla med pengar och jag och Kalle, vi... ja, du vet (här anspelar hon på något, som jag tyvärr inte kan skriva här)... så tack vara det så medelklass.
Vad gäller min uppfostran, så är det enligt henne, något självklart. Jag har fått en borgerlig uppfostran. Man skall ha servetter när det serveras middag. Bordsskicket skall vara klanderfritt och välspråkighet öppnar dörrar. Man skall alltid resa sig upp på bussen för äldre och gravida, man skall kunna föra sig i alla sammanhang.
Trots att min mamma aldrig fick läsa på Handelsskolan anser jag henne var allmänbildad. Hon har alltid läst oerhört mycket böcker och det är något hon har fört vidare. Bildning är viktigt! Hennes dröm var att jag skulle läsa på universitet.
Min halvbror ärvde sin fars gård och blev bonde (och miljonär på pappret, men ibland med tre jobb samtidigt för att klara familjebördan, med två barn och en hemmafru).
Vi reste mycket jag och min mamma (även min halvbror följde med ibland) i såväl Europa som Norden. Min granne Linda (lika gammal som jag) åkte på husvagnssemester i Sverige med familjen.
Hos Linda fick jag lättmjölk, falukorv och Lätt & Lagom. Falukorv förekom sällan i min mammas hem. Lövbiff ansåg hon vara billigare än falukorv, eftersom falukorv drygades ut med potatismjöl. Lätt och lagom? Smör och standarmjölk! Köpsaft? Nej, saftmajan gick varm hemma hos oss.
Märkeskläder? Nej, någon gång åkte vi till ett industriområde i Örebro där man kunde köpa andra sorteringens jeans. Det förekom förrätt, varmrätt och efterätt. Inte jämt, men ofta. Hembakat. Linda fick tekakor och Hägges citronmuffins och jag fick tyskt surbröd och Butterkuchen. Låter inte det som en arbetarklasskvinna? Inte enligt min mamma. Hon vill absolut inte vara arbetarklass. Hon identifierar sig inte med arbetarklassen, snarare (övre) medelklass.
Min halvbror berättade för några år sedan att han börjat rösta på kristdemokraterna på grund av deras "familjepolitik". Jag umgås inte med min halvbror längre, inte så mycket på grund av hans politiska ställningstagande utan för just hans uppfostran av sina barn och för att han skäms över sin högljudda, tyska mamma. Han vill vara svensk. Han hälsar aldrig på min mamma. Min mamma får alltid åka och hälsa på dem. Som sagt, många faktorer som jag inte kan gå in på här, utan att bli för personlig.
Jag läste halvklassisk, humanistisk linje på gymnasiet. Jag umgicks med folk i den så kallade överklassen. Kanske jag fick umgås med dem för att jag var intelligent och intellektuell? Kanske för att jag var en frisk fläkt i deras ytliga liv och leverne? Kanske för att de ansåg mig ha en borgerlig uppfostran, som många i Sala saknade? Överklassens ytlighet och överklassens hänsynslösa syn på pengar, gjorde att jag sökte mig till andra, till folk som lyssnade på musik, gick på konserter och läste böcker, folk som var medvetna.
Efter gymnasiet jobbade jag som lärar/elev-assistent och vikarie och därefter började jag läsa på universitetet. Min mamma var stormförtjust. Äntligen någon som blir akademiker. Jag fick min magisterexamen i arkeologi och började jobba för De Kungliga Hovstaterna. Lönen var usel, men det var ett statusyrke enligt min omgivning. Wow - arkeolog och museilärare.
Jag slutade där, eftersom de trixade med anställningarna, utnyttjade oss och betalade uselt. Jag började jobba som vakt. Min mamma blev besviken. Du slänger bort din utbildning! Jag tjänade dock bättre som vakt än som arkeolog och museilärare, men det var inget statusjobb.
Plötsligt får jag kommentarer som "oj", när jag svarar på frågan vad jag arbetar med. Vakt. I bästa fall får jag höra om dörrvakter, väktarvåld och följdfrågan "bär du vapen?". Det slutar dock ofta med ett "oj". Ett "oj" som står för Ointressant, Oviktigt, Onödigt?
Annat är det när jag säger att jag har en magisterexamen i arkeologi. Då får jag höra kommentarer som: "det har jag alltid velat bli", "arkeolog - det som är sååååååå intressant". Ofta leder det till långa, intressanta diskussioner.
Vilken klasstillhörighet har jag? Ska jag gå efter utbildning, yrke, kapital och föräldrars klasstillhörighet? Vem är arbetare i dagens Sverige och vem tillhör arbetarklassen?
För visst har det skett en förskjutning. Mer tjänstearbete och mindre industriarbete. Som Anneli Jordahl uttrycker det i sin bok Klass - är du fin nog: Fler gör helt enkelt rutinjobb vid datorn i stället för vid löpande bandet.
Ändock är det sopåkaren, gruvarbetaren och industriarbetaren som tillskriver sig epitetet "de riktiga arbetarna" (trots att de tjänar tusenlappar mer än vakter, spärrvakter, brevbärare, personliga assistenter etc.) Jordahl fortsätter:
Klassamhället finns. Skillnaderna är där. I språk, utbildning, boende, bordsskick och smak. Den etikettsbok existerar inte som kan råda bot på den sociala osäkerhet som en borgerlig rituell finmiddag väcker hos någon från arbetarklassen. De kan inte de koder som gäller på en bättre restaurang.
Förstår ni att jag är kluven? Jag kan föra mig på en borgerlig finmiddag, jag har en akademisk examen, jag har oklanderligt bordsskick och jag talar och skriver näst intill klanderfri svenska. Mitt statuslösa arbete, som inte kräver någon akademisk examen, generar en lön på 19 135, enligt kollektivavtalet. Om jag behöver extra pengar, jobbar jag övertid. Som arkeolog tjänade jag mindre.
Jag har råd med semester ibland (ok att det må vara med Ryanair eller en sista-minutenresa och jag tar inte ut alla mina lagstadgade veckor) och jag kan unna mig ett restaurangbesök då och då. Vissa månader har jag det knapert och andra månader har jag till och med lön kvar. De gånger jag har det knapert avstår jag från bland annat krogbesök och SL:s månadskort. Ja, det händer att jag lever över mina tillgångar, men ofta inte.
Jag har smakat på alla tre klasser, men jag vet inte om jag tillhör arbetarklassen eller medelklassen. Överklassen tillhör jag inte enligt SEI-kod och mig själv.
Jag träffar människor som gjort den klassiska klassresan och ibland skiner den igenom. Jag har träffat folk från arbetarklassen som röstar borgerligt, som föraktar vänstern och socialdemokraterna. Det är deras dåliga självförtroende som lyser igenom och jag tycker att det är synd.
Varför skall de rösta blått och förneka sina rötter? Varför vill de inte att andra skall få göra samma resa som de? Vad ger dem rätten att förvägra andra möjligheten/möjligheter?
De säger att de inte dricker öl utan viiiiiiin (men kan inte skilja på druvor), de spelar golf för att det, enligt dem, är en överklassport (= status). De åker taxi för att det är status och de vill inte betala skatt. En bekant har svart städhjälp, trots att hon har råd. De bjuder på middagar, där servetter saknas.
Varför, varför sådant dåligt självförtroende? Varför måste man bli en "borgarbracka" bara för att man gör en klassresa? Är det för att man har dåligt självförtroende. "Trots utbildning och bra jobb kommer De snart på mig, då hamnar jag i kassan på Konsum igen".
Att plötsligt utbilda sig, ha ett statusarbete, tjäna mycket pengar ger inte automatiskt inträde till överklassens finrum och arbetarklassens ränder försvinner inte heller automatiskt i och med detta.
Jag vet att jag är socialdemokrat för att jag tror på rättvisa och solidaritet. Jag brinner för ett socialt engagemang. Mitt hjärta är rött! Se bara på Olof Palme. Han kom från en högborgerlig, konservativ överklassfamilj på Östermalm och han var sosse.
Utan en socialdemokratisk politik hade vi fortfarande levt i ett samhälle med Herrskap & Tjänstefolk. Utan socialdemokraterna hade vi inte kunnat göra klassresan. Utan socialdemokraterna hade vi inte haft det svenska folkhemmet.
Varför detta förakt, varför detta förnekande av sina egna rötter och varför, varför förvägra andra att göra samma klassresa? Jag förstår inte, hjälp mig att förstå!
Läs gärna ett tidigare inlägg som jag skrev om klass - Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb.
Andra helgen i rad på konsert
3 dagar sedan
9 kommentarer:
Sociala koder har ingenting med politik att göra. Att olika yrken betalar olika lön beror på att de är mer eller mindre värdefulla för den som betalar, och att eftersträva en minskning av sådana "klyftor" är att inte begripa varifrån pengar kommer, vilket är ett vanligt drag hos socialister. Du påstår att utan sossarna har skillnaderna varit större, jag vill hävda motsatsen. I ett socialistiskt samhälle värderas människor olika, ges olika rättigheter och skyldigheter, styrs av en mäktig överhet. I ett liberalt samhälle betraktas alla som jämlikar, och det är den utgångspunkten man måste ha om man ska föra en vettig debatt. Du kan tycka att det är "orättvist" att du inte kan köpa samma Plasma-TV som nån som tjänar mer än du, men då måste du också ta hänsyn till att varken TVn eller lönen bara FINNS. De skapas genom arbete, och den som skapar mest värde blir också självklart rikast. Poängen med liberalismen är att alla har samma RÄTT att eftersträva denna rikedom, allt annat är ojämlikhet eftersom det bygger på begränsningar och tvång. Alltså: när du argumenterar, tänk dig ett grundtillstånd där ingen människa jobbar utan alla sitter ute i skogen. Är det då rimligt att stifta lagar om att alla ska ha samma rätt till tex skola? Nej, eftersom skolan inte existerar. Den finns först när någon skapar den, och vem är du att bestämma över vad som ska hända med den om du själv inte skapar den? Tro inte att det är "rättvist" att få bestämma över andra människor bara för att du sparkar uppåt istället för nedåt. Se istället att alla är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter, så kanske du inte bortser från de som bär samhället på sina axlar och ändå kallas utsugare och egoister.
Till Franciso - åsiktsfrihet. Jag är sosse och du är vadå - liberal?
Det svaret hade heller inte med saken att göra. Jag vill inte förbjuda dig att tro på slaveri, men som den liberal jag är tänker jag på de du suger ut. Varför är deras rättigheter så värdelösa, varför ska allting ske på deras bekostnad för din vinnings skull, och varför kallar du det "solidaritet" och "rättvisa"? Kontrollera dina premisser.
Återigen en uppmaning av Francisco. Kan vi inte vara överens om att inte vara eniga? Var snäll och beordra mig inte att "kolla min premisser". Slaveri är förresten ett starkt ord och sluta att lägga ord i min mun.
Fransisco, jag håller inte med dig om att sociala koder inte har med politik att göra. Däremot har inte alltid förmögenheten med partitillhörighet att göra. Den stora skillnaden mellan ditt liberala (så som du beskriver det i kommentaren) och Alexandras socialdemokrati är att du betraktar alla som jämlikar vilket leder till något slags överlevnad för de starka, medan socialdemokratin strävar efter att även de som inte har, förmögenhet eller förmåga, också skall kunna få. Då handlar det inte om vare sig plasma TV eller servetter vid bordet utan om trygghet, skola, välfärd och inte minst värdighet.
Personligen tycker jag att solidariteten alltid tudelad. Det handlar om ett givande och tagande. Om jag bara ger utan att få tillbaka blir det välgörenhet, men får jag tillbaka efter var och ens förmåga, då blir det solidaritet. Och sådan gillar jag!
Ja, de "starkaste" kommer klara sig bättre, men inte pga deras styrka utan pga att de använder styrkan till något konstruktivt. Ingen regering kommer ge dem trygghet och rikedom, den skaffar de själva genom att skapa värde för andra människor och få betalt för det. Där har du en ge-och-ta-situation: erbjud något och få betalt för det. Skatt är inte solidaritet eftersom det inte handlar om frivillighet, därför erbjuder socialismen inte solidaritet utan slaveri. Människor tvingas arbeta för intressen som någon annan har valt, och förbjuds att välja själva. Visst tjänar de som suger ut på en sådan samhällsordning, men är den rättvis? Nej.
Solidaritet för mig innebär bland annat för mig att jag lever i ett kollektiv (Sverige & Världen). Vi lever i en gemenskap.
Jag är en del av en grupp. Jag vill se till gruppens bästa om än att mina egna intressen då får stryka på foten. Jag känner således en samhörighet med de jag lever tillsammans med. Vi delar ansvaret. Jag vill stödja och hjälpa andra människor och hoppas att kollektivet hjälper mig om jag behöver det någon gång.
Det är ingen som hindrar dig från att hjälpa om du vill det, men du får inte tvinga andra att ställa upp gör din skull. Detta är en klassisk socialistisk (medveten?) feltolkning. Liberalism handlar inte om att alla ska isolera sig från omvärlden, utan om att varje individ själv ska få välja hur hon ska samarbeta för att uppnå ett önskat resultat. Det handlar om att varje individ är ett mål i sig, inte ett medel för andras mål, att varje enskild människa ska ha rätten att eftersträva sina egna drömmar istället för att ett verktyg i "samhällets" tjänst. Herre i sitt eget liv istället för slav under andras. När man arbetar skapar man värde för andra, och får en belöning, varför är det fel?
Du frågar dig varför din mamma är moderat. Du skriver i andra stycket: "Jag älskar min mamma, men jag förstår henne inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så förstår jag inte att hon, som pensionär (hon blev tidigt sjukpensionär och har två höftproteser), kan rösta på moderaterna."
Ideologi; att din mor ser till vårt gemensamma bästa och inte bara till några av LO utvalda. Personlig övertygelse, långsiktighet, anledningarna kan vara många... det här var några förslag.
Längre ner skriver du: "Jag träffar människor som gjort den klassiska klassresan och ibland skiner den igenom. Jag har träffat folk från arbetarklassen som röstar borgerligt, som föraktar vänstern och socialdemokraterna. Det är deras dåliga självförtroende som lyser igenom och jag tycker att det är synd."
Även där kan deras val grunda sig i värderingar utan att på något sätt det skulle ha beröring till självförtroende. Motsatsvis i det du skriver läser jag att du anser att de som gjort en klassresa och fortsatt röstar socialistiskt har gott självförtroende. Resonemanget saknar enligt min mening verklighetsförankring, men å andra sidan har jag kanske bara inte mött de individer du drar dina slutsatser utifrån. En liten varningsflagga för att Rättvisa(TM) inte utgör grund för logiska resonemang. Lyssna gärna till Anders Hjemdahl: http://www.timbro.se/poddradio/arkiv1/?broadcast=10
http://www.timbro.se/poddradio/
arkiv1/?broadcast=10
Skicka en kommentar