Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion)

Det finns en artikel som jag återkommer ofta till och som jag både en och annan gång har refererat till på HBT-sossen. Den är skriven av Lisa Gålmark och heter Professor OCH kassörska. Innan du fortsätter att läsa det här inlägget, rekommenderar jag varmt att du först läser Gålmarks artikel.

Idag hade jag och min kollega (vad vore vi utan underbara kollegor som man kan ventilera med?) nämligen en intressant chattdiskussion. Jag frågade henne om det var okay att publicera utdrag från vår chatt. Med viss tvekan svarade hon ja. Numer kan man ju nämligen få sparken för mindre.

Mina chattinlägg är de med de gröna pilarna och J:s pilar är lila.

◄
Hej! Gissa vad? En vilt främmande människa frågade mig om det var mina tuggummin och varnade mig för att tuggummin är farliga. De innehåller aspartam som är ett nervgift.
10:55:20
◄
och ja, tuggummi innehåller aspartam som ÄR ett nervgift, men i så små doser är det inte skadligt
10:56:45
◄
Men att de orkar... usch för människor som lägger sig i saker som dom inte har att göra med. Ogillar starkt människor som predikar för hur man ska leva sina liv.
10:56:52
◄
De har inget bättre för sig!
10:57:10
◄
Andra saker som jag stör mig på är att människor som jag inte ens känner har åsikter om att jag har klippt mig tillika färgat håret... jag menar, sen när bad jag om deras åsikt?
11:03:32
◄
menar du att jag hade synpunkter på ditt hår eller att andra bara kommer fram till dig och kommenterar din nya frisyr?
11:03:51
◄
Nej, jag menar folk som jobbar här och som man i princip aldrig har pratat med. De som går förbi och i bästa fall muttrar, nu kommer de fram till mig och säger ”men! Har du klippt dig?!! eller ”För kort för min smak” eller ”du passade bättre i din förra färg”... bla bla bla
11:08:29
◄
Jaha! Du menar de där som kallar dig Anita, Anette, Camilla, men aldrig ditt riktiga namn?
11:08:35
◄
precis
11:08:39
◄
Ja, men då förstår jag varför du är irriterad, men betänk - vi är bara vakter - de får behandla oss precis som de vill (OBS! Ironi)
11:09:30
◄
...Och det känns jävligt olustigt det hela att främmande människor kommenterar mitt utseende och min nya frisyr. Jag går ju inte runt i huset och säger till folk t ex " näää men åhh... fy vad tjock du har blivit. Du var mycket snyggare förut"
11:09:46
◄
eller kommenterar folks klädval hit och dit
11:10:12
◄
exakt... men bara för att du jobbar som vakt - har de rätt att kommentera ditt hår... Det är banne mig inte okay. Hur ska vi tackla det? Vi ska ju sitta och le hela tiden och vara service-minded. Det går ju inte och fräsa ifrån och säga ”vem ger dig rätt att kommentera hur jag ser ut”
11:14:54
◄
Det verkar inte bli bättre heller. Sedan kan jag känna att som väktare har man inget liv. De verkar tro att man sitter i sin uniform eller stryker runt i kåken 24/7. Om man råkar göra någon förändring, t ex byter frisyr då ruckas deras bild av en väktare.... ”men, men... hon ska ju ha svart hår”. Bilden störs. Du förstår vad jag menar?
11:16:13
◄
jag förstår precis. Jag har ju träffat några av dessa på t.ex. presskonferenser när jag är där i egenskap av fritidspolitiker eller bloggare, då tittar de jättekonstigt på mig. De kan inte placera mig. Det stör deras bild att jag är något annat än ”bara" väktare. De blir så jla paffa för att jag är fritidspolitiker och inte ”bara” vakt och det spelar fn i mig ingen roll om jag ”bara” var vakt. Vi vakter är också människor, men tyvärr inte i deras ögon.
11:17:21
◄
det är väl kanske därför man inte direkt skryter om sitt arbete som väktare. nästan undviker frågan när den ställs.
11:18:17
◄
Du borde läsa min blogginlägg Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Jobbar du inte som journalist, fotbollsproffs et cetera då är du ointressant. Det är fantastiskt vilka reaktioner jag ibland får när jag säger att jag jobbar som väktare
11:18:40
◄
"eh... jaha..."
11:18:56
◄
och i bästa fall "hö, hö, hö... har du pistol? Väktarvåld!"
11:19:12
◄
men när jag säger att jag är arkeolog, då blir det annat ljud i skällan
11:19:24
◄
"åh..... det ville jag också bli. Det är mitt drömyrke"
11:20:02
◄
när man säger att man jobbar som väktare blir det alltid " jaha, men du måste ju plugga något samtidigt?" eller "Det är väl bara ett tillfälligt jobb?" eller "Jaha men det känns inte riktigt som du?!"
11:20:25
◄
och samma reaktioner får Jenny Wrangborg. Du vet kallskänkan OCH poeten. Många frågar henne om hon jobbar som kallskänka tillfälligt.
11:20:51
◄
Ja men att man alltid måste försvara upp det med att vara arkeolog eller någon annan utbildning för att det ska vara acceptabelt
11:21:01
◄
indeed...kom just på att det finns en artikel, som du bara måste läsa... vänta... jag ska bara hitta den och skicka den till dig. Den handlar om precis det vi chattar om just nu.
11:21:13
◄
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article491020.ab
11:21:55
◄
Dagens sanning! A working class heroine is something to be.
11:29:13

Relaterat: Ett A- och ett B-lag (läs gärna Martin Mobergs inlägg i anslutning till detta inlägg), Det svenska företaget Securitas trakasserar fackligt aktiva i USA, Anställningsnummer 2997, ”För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden, Kort om arbetsmiljö och en bevakningsorder

FOTO: Securitas

Gated communities – ett samhällsmisslyckande

Victoria Park öppnar nästa år utanför Malmö. Det är ett reservat för de rika, ett skyddat boende. Här finns bageri, restaurang, biograf, spa-anläggning och säkerhetspersonal.
-
Göran Cars, professor i samhällsutveckling på KTH, säger att det är ett samhällsmisslyckande och jag håller med honom. Cars säger vidare att det är hemskt tragiskt, men att han inte moraliserar över dem som väljer gated communites: De säker en trygghet och därför avgränsar de sig i samhället (Metro).
Som hbt-person kan jag förstå behovet av trygghet. Även jag lockas av tanken på en förort där bara hbt-personer verkar och bor. En förort där jag kan kyssa min fästmö utan att få blickar och kommentarer, ett äldreboende för hbt-personer och en regnbågsförskola... faktum kvarstår dock, gated communities och dylika inrättningar är ett samhällsmisslyckande. Jag önskar hellre ett samhälle för alla, där alla är delaktiga. Ett samhälle som tillåter mig att ”bara” vara människa.

Kvinnor i klassamhället

Kvinnor i klassamhället -

ett samtal om klass, kön och politik

-
Den 4 september är det dags för höstens första Feministas-seminarium i Stockholm. Denna gång i samverkan med ABF Stockholm. Det blir ett samtal mellan Susanna Popova som skrivit boken Överklass och Anneli Jordahl som skrivit boken - Klass - är du fin nog? Samtalsledare är Marita Ulvskog.

-


Klassamhället finns, larmar och påverkar hur vi känner, tänker, röstar. De senaste åren har klassbegreppet återkommit i den politiska debatten, igen. Det tycker vi är bra, för klass klargör. Men det innebär inte att alla är överens om vad klass är, eller vad klass gör. Ska vi bejaka klassamhället, avveckla det eller räcker det att vi ser att det finns?
-


Medverkande: Susanna Popova, journalist, författare till boken Överklass
Anneli Jordahl, journalist, författare till Klass är du fin nog
Samtalsledare: Marita Ulvskog, partisekreterare (s)
-


Tisdag 4 september kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré
-
Arrangörer: ABF i Stockholm och Nätverket Feministas

Jag har tidigare skrivit om klass i min blogg. För er som är intresserade kan ni läsa

här och här:

Rodeomagazine & De Hemlösa

Jag gick förbi uteliggaren vid Seven Eleven på Stureplan, och nu kanske ni tycker jag låter helt sjuk, men han var så söt där han låg. Han hade på sig ett par vintage 90-tals-Nike-sneakers. Helt tidigt 90-tal liksom, och jag undrar om det inte var ett par Jil Sander-chinos? Beiga. Så söt. Men jag fattar inte hur han kunde ha den där fleecetröjan till? Så äcklig också...

-

Jag är tvungen att citera ett citat ur nya numret av Situation Stockholm (som jag köpte igår av en kvinna vid Gamla Stans tunnelbana). Jag har förgäves letat på nätet efter den ursprungliga "ledaren" i Rodeomagazine, men jag hittar den inte (jag vet, källkritiken i detta inlägg suger).

-

Vi lever uppenbarligen inte i samma verklighet. Hon/han som skrev ledaren och den hemlösa lever inte i samma verklighet. Jag och hon/han som skrev ledaren lever inte i samma verkliget och jag och den hemlöse lever inte heller i samma verklighet.

-

Ja, du som skrev den där texten. Du undrar varför han hade den där äckliga fleecetröjan på sig. Kan det bero på att han inte hade någon annan tröja? De sneakers han bar, kanske han har haft dem sedan 90-talet?

-

Så här skriver Situation Stockholm om ledaren:

-

Rodeoredaktionen på Östermalm ger sig in i hemlöshetsdebatten i majnumrets ledare under rubriken "de hemlösa"

-

Jag tänker ("osökt") på Stadsmissionen och reportaget på teve om just Stadsmissionen. Hur Staffan Hellgren fick hyra en lägenhet i Gamla Stan. Han föreläste väl också och tog väldigt bra betalt för det? Är han kvar på Stadsmissionen? Någon som vet?

-

Jag ser framför mig hur de rika försöker döva sitt dåliga samvete. De köper något enstaka nummer av Situation Stockholm och om de verkligen vill göra en insats står de vid ett soppkök och slevar ut mat till de hemlösa. De står där i dyra pälsar och när två timmar gått, åker de taxi hem till Danderyd och dricker Krug.

-

Den som skrev ledaren i Rodeo - om fleecetröjan var så jla äcklig, varför gav inte han/hon den hemlöse en "passande" tröja?

Arbetarklass, medelklass eller överklass?

Varför är min mamma moderat (tidigare röstade hon på Centern och Bengt Westerbergs parti Folkpartiet)? Varför är jag socialdemokrat? Vilken klass tillhör jag och vad är det egentligen för klassresa jag har gjort.

Min mamma och jag har slutat prata politik och samhälle när vi träffas. Hon respekterar sällan det beslutat. Hon ondgör sig över sossarna, även nu när borgarna kommit till makten. Jag älskar min mamma, men jag förstår henne inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så förstår jag inte att hon, som pensionär (hon blev tidigt sjukpensionär och har två höftproteser), kan rösta på moderaterna.

Idag ringde jag och frågade försiktigt om hon tjänade bra som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag frågade vilken klass hon ansåg sig tillhöra när hon arbetade? Sedan var jag tvungen att fråga hur det kommer sig att min tyska uppfostran nästintill var en överklassuppfostran (låt oss hädanefter kalla det för en borgerlig uppfostran) och varför hon, som aldrig fick läsa på universitet/högskola ansåg böcker och bildning vara så oerhört viktigt.

Vi har haft pengar. Vi var välbärgade innan kriget. Din mormorsmor uppfostrade din mormor och vägrade gifta sig med fadern till barnet. Det var otänkbart på den tiden, om man inte hade pengar. Din mormorsmor ärvde en stor summa pengar. Din mormor utbildade sig och arbetade som statstjänsteman på Socialamt. Hon gjorde det mot din morfars vilja, men när han förklarades saknad på Östfronten, var det din mormor som fick dra hela lasset. Hon hade bara råd att skicka ett av barnen till Handelsskolan. Det fick bli din morbror, trots att det var jag som hade läshuvud. Jag fick utbilda mig praktiskt till husmor. När jag kom till Sverige arbetade jag som bondmora/piga. Jag jobbade därefter som husmor på Sala Statt. När jag skiljde mig från din halvbrors far (min halvbror är 19 år äldre än jag) började jag jobba som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag var tjänsteman och med i TCO. Jag stod mellan personalen och företagaren. Jag tjänade ganska bra, bättre än kontoristerna på banken. Jag bryter in och frågar om hon ansåg sig tillhöra arbetarklassen. Nja, jag har alltid kunnat hushålla med pengar och jag och Kalle, vi... ja, du vet (här anspelar hon på något, som jag tyvärr inte kan skriva här)... så tack vara det så medelklass.

Vad gäller min uppfostran, så är det enligt henne, något självklart. Jag har fått en borgerlig uppfostran. Man skall ha servetter när det serveras middag. Bordsskicket skall vara klanderfritt och välspråkighet öppnar dörrar. Man skall alltid resa sig upp på bussen för äldre och gravida, man skall kunna föra sig i alla sammanhang.

Trots att min mamma aldrig fick läsa på Handelsskolan anser jag henne var allmänbildad. Hon har alltid läst oerhört mycket böcker och det är något hon har fört vidare. Bildning är viktigt! Hennes dröm var att jag skulle läsa på universitet.

Min halvbror ärvde sin fars gård och blev bonde (och miljonär på pappret, men ibland med tre jobb samtidigt för att klara familjebördan, med två barn och en hemmafru).

Vi reste mycket jag och min mamma (även min halvbror följde med ibland) i såväl Europa som Norden. Min granne Linda (lika gammal som jag) åkte på husvagnssemester i Sverige med familjen.

Hos Linda fick jag lättmjölk, falukorv och Lätt & Lagom. Falukorv förekom sällan i min mammas hem. Lövbiff ansåg hon vara billigare än falukorv, eftersom falukorv drygades ut med potatismjöl. Lätt och lagom? Smör och standarmjölk! Köpsaft? Nej, saftmajan gick varm hemma hos oss.

Märkeskläder? Nej, någon gång åkte vi till ett industriområde i Örebro där man kunde köpa andra sorteringens jeans. Det förekom förrätt, varmrätt och efterätt. Inte jämt, men ofta. Hembakat. Linda fick tekakor och Hägges citronmuffins och jag fick tyskt surbröd och Butterkuchen. Låter inte det som en arbetarklasskvinna? Inte enligt min mamma. Hon vill absolut inte vara arbetarklass. Hon identifierar sig inte med arbetarklassen, snarare (övre) medelklass.

Min halvbror berättade för några år sedan att han börjat rösta på kristdemokraterna på grund av deras "familjepolitik". Jag umgås inte med min halvbror längre, inte så mycket på grund av hans politiska ställningstagande utan för just hans uppfostran av sina barn och för att han skäms över sin högljudda, tyska mamma. Han vill vara svensk. Han hälsar aldrig på min mamma. Min mamma får alltid åka och hälsa på dem. Som sagt, många faktorer som jag inte kan gå in på här, utan att bli för personlig.

Jag läste halvklassisk, humanistisk linje på gymnasiet. Jag umgicks med folk i den så kallade överklassen. Kanske jag fick umgås med dem för att jag var intelligent och intellektuell? Kanske för att jag var en frisk fläkt i deras ytliga liv och leverne? Kanske för att de ansåg mig ha en borgerlig uppfostran, som många i Sala saknade? Överklassens ytlighet och överklassens hänsynslösa syn på pengar, gjorde att jag sökte mig till andra, till folk som lyssnade på musik, gick på konserter och läste böcker, folk som var medvetna.

Efter gymnasiet jobbade jag som lärar/elev-assistent och vikarie och därefter började jag läsa på universitetet. Min mamma var stormförtjust. Äntligen någon som blir akademiker. Jag fick min magisterexamen i arkeologi och började jobba för De Kungliga Hovstaterna. Lönen var usel, men det var ett statusyrke enligt min omgivning. Wow - arkeolog och museilärare.

Jag slutade där, eftersom de trixade med anställningarna, utnyttjade oss och betalade uselt. Jag började jobba som vakt. Min mamma blev besviken. Du slänger bort din utbildning! Jag tjänade dock bättre som vakt än som arkeolog och museilärare, men det var inget statusjobb.

Plötsligt får jag kommentarer som "oj", när jag svarar på frågan vad jag arbetar med. Vakt. I bästa fall får jag höra om dörrvakter, väktarvåld och följdfrågan "bär du vapen?". Det slutar dock ofta med ett "oj". Ett "oj" som står för Ointressant, Oviktigt, Onödigt?

Annat är det när jag säger att jag har en magisterexamen i arkeologi. Då får jag höra kommentarer som: "det har jag alltid velat bli", "arkeolog - det som är sååååååå intressant". Ofta leder det till långa, intressanta diskussioner.

Vilken klasstillhörighet har jag? Ska jag gå efter utbildning, yrke, kapital och föräldrars klasstillhörighet? Vem är arbetare i dagens Sverige och vem tillhör arbetarklassen?

För visst har det skett en förskjutning. Mer tjänstearbete och mindre industriarbete. Som Anneli Jordahl uttrycker det i sin bok Klass - är du fin nog: Fler gör helt enkelt rutinjobb vid datorn i stället för vid löpande bandet.

Ändock är det sopåkaren, gruvarbetaren och industriarbetaren som tillskriver sig epitetet "de riktiga arbetarna" (trots att de tjänar tusenlappar mer än vakter, spärrvakter, brevbärare, personliga assistenter etc.) Jordahl fortsätter:

Klassamhället finns. Skillnaderna är där. I språk, utbildning, boende, bordsskick och smak. Den etikettsbok existerar inte som kan råda bot på den sociala osäkerhet som en borgerlig rituell finmiddag väcker hos någon från arbetarklassen. De kan inte de koder som gäller på en bättre restaurang.

Förstår ni att jag är kluven? Jag kan föra mig på en borgerlig finmiddag, jag har en akademisk examen, jag har oklanderligt bordsskick och jag talar och skriver näst intill klanderfri svenska. Mitt statuslösa arbete, som inte kräver någon akademisk examen, generar en lön på 19 135, enligt kollektivavtalet. Om jag behöver extra pengar, jobbar jag övertid. Som arkeolog tjänade jag mindre.

Jag har råd med semester ibland (ok att det må vara med Ryanair eller en sista-minutenresa och jag tar inte ut alla mina lagstadgade veckor) och jag kan unna mig ett restaurangbesök då och då. Vissa månader har jag det knapert och andra månader har jag till och med lön kvar. De gånger jag har det knapert avstår jag från bland annat krogbesök och SL:s månadskort. Ja, det händer att jag lever över mina tillgångar, men ofta inte.

Jag har smakat på alla tre klasser, men jag vet inte om jag tillhör arbetarklassen eller medelklassen. Överklassen tillhör jag inte enligt SEI-kod och mig själv.

Jag träffar människor som gjort den klassiska klassresan och ibland skiner den igenom. Jag har träffat folk från arbetarklassen som röstar borgerligt, som föraktar vänstern och socialdemokraterna. Det är deras dåliga självförtroende som lyser igenom och jag tycker att det är synd.

Varför skall de rösta blått och förneka sina rötter? Varför vill de inte att andra skall få göra samma resa som de? Vad ger dem rätten att förvägra andra möjligheten/möjligheter?

De säger att de inte dricker öl utan viiiiiiin (men kan inte skilja på druvor), de spelar golf för att det, enligt dem, är en överklassport (= status). De åker taxi för att det är status och de vill inte betala skatt. En bekant har svart städhjälp, trots att hon har råd. De bjuder på middagar, där servetter saknas.

Varför, varför sådant dåligt självförtroende? Varför måste man bli en "borgarbracka" bara för att man gör en klassresa? Är det för att man har dåligt självförtroende. "Trots utbildning och bra jobb kommer De snart på mig, då hamnar jag i kassan på Konsum igen".

Att plötsligt utbilda sig, ha ett statusarbete, tjäna mycket pengar ger inte automatiskt inträde till överklassens finrum och arbetarklassens ränder försvinner inte heller automatiskt i och med detta.

Jag vet att jag är socialdemokrat för att jag tror på rättvisa och solidaritet. Jag brinner för ett socialt engagemang. Mitt hjärta är rött! Se bara på Olof Palme. Han kom från en högborgerlig, konservativ överklassfamilj på Östermalm och han var sosse.

Utan en socialdemokratisk politik hade vi fortfarande levt i ett samhälle med Herrskap & Tjänstefolk. Utan socialdemokraterna hade vi inte kunnat göra klassresan. Utan socialdemokraterna hade vi inte haft det svenska folkhemmet.

Varför detta förakt, varför detta förnekande av sina egna rötter och varför, varför förvägra andra att göra samma klassresa? Jag förstår inte, hjälp mig att förstå!

Läs gärna ett tidigare inlägg som jag skrev om klass - Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb.