Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion)

Det finns en artikel som jag återkommer ofta till och som jag både en och annan gång har refererat till på HBT-sossen. Den är skriven av Lisa Gålmark och heter Professor OCH kassörska. Innan du fortsätter att läsa det här inlägget, rekommenderar jag varmt att du först läser Gålmarks artikel.

Idag hade jag och min kollega (vad vore vi utan underbara kollegor som man kan ventilera med?) nämligen en intressant chattdiskussion. Jag frågade henne om det var okay att publicera utdrag från vår chatt. Med viss tvekan svarade hon ja. Numer kan man ju nämligen få sparken för mindre.

Mina chattinlägg är de med de gröna pilarna och J:s pilar är lila.

◄
Hej! Gissa vad? En vilt främmande människa frågade mig om det var mina tuggummin och varnade mig för att tuggummin är farliga. De innehåller aspartam som är ett nervgift.
10:55:20
◄
och ja, tuggummi innehåller aspartam som ÄR ett nervgift, men i så små doser är det inte skadligt
10:56:45
◄
Men att de orkar... usch för människor som lägger sig i saker som dom inte har att göra med. Ogillar starkt människor som predikar för hur man ska leva sina liv.
10:56:52
◄
De har inget bättre för sig!
10:57:10
◄
Andra saker som jag stör mig på är att människor som jag inte ens känner har åsikter om att jag har klippt mig tillika färgat håret... jag menar, sen när bad jag om deras åsikt?
11:03:32
◄
menar du att jag hade synpunkter på ditt hår eller att andra bara kommer fram till dig och kommenterar din nya frisyr?
11:03:51
◄
Nej, jag menar folk som jobbar här och som man i princip aldrig har pratat med. De som går förbi och i bästa fall muttrar, nu kommer de fram till mig och säger ”men! Har du klippt dig?!! eller ”För kort för min smak” eller ”du passade bättre i din förra färg”... bla bla bla
11:08:29
◄
Jaha! Du menar de där som kallar dig Anita, Anette, Camilla, men aldrig ditt riktiga namn?
11:08:35
◄
precis
11:08:39
◄
Ja, men då förstår jag varför du är irriterad, men betänk - vi är bara vakter - de får behandla oss precis som de vill (OBS! Ironi)
11:09:30
◄
...Och det känns jävligt olustigt det hela att främmande människor kommenterar mitt utseende och min nya frisyr. Jag går ju inte runt i huset och säger till folk t ex " näää men åhh... fy vad tjock du har blivit. Du var mycket snyggare förut"
11:09:46
◄
eller kommenterar folks klädval hit och dit
11:10:12
◄
exakt... men bara för att du jobbar som vakt - har de rätt att kommentera ditt hår... Det är banne mig inte okay. Hur ska vi tackla det? Vi ska ju sitta och le hela tiden och vara service-minded. Det går ju inte och fräsa ifrån och säga ”vem ger dig rätt att kommentera hur jag ser ut”
11:14:54
◄
Det verkar inte bli bättre heller. Sedan kan jag känna att som väktare har man inget liv. De verkar tro att man sitter i sin uniform eller stryker runt i kåken 24/7. Om man råkar göra någon förändring, t ex byter frisyr då ruckas deras bild av en väktare.... ”men, men... hon ska ju ha svart hår”. Bilden störs. Du förstår vad jag menar?
11:16:13
◄
jag förstår precis. Jag har ju träffat några av dessa på t.ex. presskonferenser när jag är där i egenskap av fritidspolitiker eller bloggare, då tittar de jättekonstigt på mig. De kan inte placera mig. Det stör deras bild att jag är något annat än ”bara" väktare. De blir så jla paffa för att jag är fritidspolitiker och inte ”bara” vakt och det spelar fn i mig ingen roll om jag ”bara” var vakt. Vi vakter är också människor, men tyvärr inte i deras ögon.
11:17:21
◄
det är väl kanske därför man inte direkt skryter om sitt arbete som väktare. nästan undviker frågan när den ställs.
11:18:17
◄
Du borde läsa min blogginlägg Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Jobbar du inte som journalist, fotbollsproffs et cetera då är du ointressant. Det är fantastiskt vilka reaktioner jag ibland får när jag säger att jag jobbar som väktare
11:18:40
◄
"eh... jaha..."
11:18:56
◄
och i bästa fall "hö, hö, hö... har du pistol? Väktarvåld!"
11:19:12
◄
men när jag säger att jag är arkeolog, då blir det annat ljud i skällan
11:19:24
◄
"åh..... det ville jag också bli. Det är mitt drömyrke"
11:20:02
◄
när man säger att man jobbar som väktare blir det alltid " jaha, men du måste ju plugga något samtidigt?" eller "Det är väl bara ett tillfälligt jobb?" eller "Jaha men det känns inte riktigt som du?!"
11:20:25
◄
och samma reaktioner får Jenny Wrangborg. Du vet kallskänkan OCH poeten. Många frågar henne om hon jobbar som kallskänka tillfälligt.
11:20:51
◄
Ja men att man alltid måste försvara upp det med att vara arkeolog eller någon annan utbildning för att det ska vara acceptabelt
11:21:01
◄
indeed...kom just på att det finns en artikel, som du bara måste läsa... vänta... jag ska bara hitta den och skicka den till dig. Den handlar om precis det vi chattar om just nu.
11:21:13
◄
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article491020.ab
11:21:55
◄
Dagens sanning! A working class heroine is something to be.
11:29:13

Relaterat: Ett A- och ett B-lag (läs gärna Martin Mobergs inlägg i anslutning till detta inlägg), Det svenska företaget Securitas trakasserar fackligt aktiva i USA, Anställningsnummer 2997, ”För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden, Kort om arbetsmiljö och en bevakningsorder

FOTO: Securitas

Anställningsnummer 2997

Jag har till och från jobbat i bevakningsbranschen i 10 år. År 2000 fanns det jobb i överflöd. Det var inte ovanligt att jag jobbade 220 timmar en månad. Större delen av dessa 10 år har jag dock varit heltidsanställd. En heltidsanställning är guld värd i denna bransch.

Många av mina kollegor jobbar just som behovare eller har en ”fast rad”, vilket innebär att de är garanterade ett visst antal timmar i månaden. 100-timmarsanställning finns. De som jobbar 100 timmar i månaden (eller mindre), jagar naturligtvis fler timmar. Några av mina kollegor, som är anställda på 100 timmar, jobbar oftast en heltid i månaden (eller ännu mer), ändock får de ingen heltidsanställning. Behovare är billigare än heltidsanställda (och har heller inte samma rättigheter som en heltidsanställd).

Många av mina yngre kollegor är nöjda med sin situation. Om man, som behovare, jobbar 220 timmar i månaden (+ ”svart i dörren”) får en 20-åring ganska mycket i plånboken. Förstår de inte vikten av en heltidsanställning? Få av dessa är med i facket eller betalar in till a-kassan (ännu färre engagerar sig fackligt). Många röstar på Moderaterna (och jag förstår inte varför).

Väldigt få vet vilka rättigheter de har som arbetstagare. Facket som organiserar väktare, Transport, lider av moment 22. Många av mina kollegor tycker att facket är svagt och inte hjälper medlemmen när denna behöver hjälp (därför vill de inte vara med). Inte ens jag föregår med gott exempel och är med i Transport (jag är numer ”felorganiserad” i Handels). Att vara facklig innebär i bevakningsbranschen att väktaren är ”besvärlig”. Han eller hon ses inte med blida ögon av cheferna/ledningen och det kan vidare försvåra för arbetstagaren att få en schysst anställning.

I över ett års tid har även jag jobbat endast 50 procent och fått känna på hur det är att jaga timmar. När planeringen ringer och erbjuder extratimmar, är det sällan någon säger nej, hur få timmar det än rör sig om. Ringer de och erbjuder mig ett jobb från klockan 18:30-21:00 på torsdag säger jag glatt ja. Om man, mot förmodan, säger nej, finns risken att telefonsamtalen från planeringen upphör.

Personer som aldrig har jobbat i bevakningsbranschen har, av naturliga orsaker, svårt att sätta sig in i hur det är att arbeta som vakt. Vi talar ofta om långa pass. Det klassiska väktarpasset är 7-19, det finns arbetspass som är upp till 14 timmar långa. Många jobbar skift.

Det är ett uniformsyrke, vilket innebär att mycket har bevakningsbranschen hämtat från det militära. För några veckor sedan fick vi till exempel en bevakningsorder som listade de hemsidor vi fick gå ut på när vi är i företagets tjänst. Om vi råkar hamna på ”fel” sida, skall en väktarrapport skickas till företaget. Om någon blir påkommen att surfa på ”fel” sidor ”vidtages disciplinära åtgärder”.

På vissa objekt (läs arbetsställe) har väktaren inte möjlighet att gå på toaletten när denna vill. Att ta emot samtal och ringa samtal är begränsat. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag åt lunch med en kompis. Att gå iväg till en restaurang kräver noggrann planering. På många objekt är lunchrasten 30 minuter lång (eller snarare kort). Där jag nu jobbar, har jag ”lyxen” att ha en hel timme, men vad göra på denna timme? Jag hinner inte byta om till civila kläder, ta mig till en lunchrestaurang, stå och köa för att få min mat, äta den och därefter byta tillbaka till uniform. När jag får min lunch, beror på var jag jobbar. På ett ställe får jag min lunchrast redan 10:40 och på ett annat ställe får jag den 14:00.

Om jag har arbetstid 07-17 i en reception, innebär det att jag skall vara ombytt och klar innan 07:00. Receptionen öppnar prick 07:00 och därför skall även datorer med besökssystem, budhanteringsprogram, bokningsprogram et cetera vara igång. Klockan 17 stänger receptionen, men jag måste då återigen använda obetald tid till att stänga av datorer med mera. Jag får inte heller betalt när jag måste till bevakningsföretagets kontor för att lämna in utslitna uniformspersedlar och hämta nya.

Det som så fint kallas personalvård existerar knappt inom bevakningsbranschen. Jag är inte Alexandra. Jag är mitt anställningsnummer. Jag har lite (läs inget) inflytande på min arbetssituation.

Trots lagar om arbetsrätt, arbetsmiljö, medbestämmandelag, LAS … så är bevakningsbranschen rena rama vilda västern. Det går att trixa med timmar, det går, som arbetsgivare, att komma undan lagar om arbetsmiljö. Om en väktare är ”obekväm” går det alltid att placera väktaren på ”straffkommendering”, en kommendering som i nio fall av 10 leder till att väktaren säger upp sig frivilligt.

Under tiden som jag skrev detta inlägg, gick jag till Arbetsförmedlingens hemsida och såg en rekryteringsfilm för just yrket väktare. En film där jag innehar huvudrollen. Jag log när jag såg filmen. Vad ung och naiv jag var då. Jag hade just avancerat till gruppledare och min driftchef sade att nästa steg på karriärstegen var platschef.

Så mycket vatten som har flutit under broarna sedan filmen spelades in för nio år sedan. Mycket har hänt, mycket har förändrats. Min karriär inom bevakningsbranschen fick ett abrupt slut på grund av en sjukskrivning, jag bytte objekt, jag bytte bevakningsföretag, min chef placerade mig på en straffkommendering (jag vägrade sluta frivilligt och han gav då upp och placerade mig på ett bra objekt), jag sade upp mig från min heltid, för att kunna jobba deltid som ombudskvinna på S-kvinnor och trodde jag skulle kunna göra karriär inom Socialdemokraterna (men det gick ju si så där). Nu är jag anställd på halvtid, med anställningsnummer 2997.

Jag kan skriva ännu mer om hur det är att jobba i bevakningsbranschen, men jag avslutar här med dikten Jag är människa av Jenny Wrangborg:

jag är också människa
jag behöver mat på bordet
ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods
jag är människa mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och
kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt
att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken
hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig
hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar
delar ut er post
tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar
halkar på oljiga golv
lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar
för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
.
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en
snabbare modell
för jag är ingen maskin
.
jag är människa
jag är så nära

Läs även HBT-sossens inlägg Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti .
Rapporten som jag hänvisar till i inlägget finns nu att läsa i sin helhet på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Las-hatarna och ungdomsarbetslösheten

Las-hatarnas främsta företrädare är Centerns partiledare Maud Olofsson. "Slopa Las!" har varit Olofssons mantra. Om motståndet mot slopandet av Las är för stort, vill hon införa ett "mini-Las". Centern vill fortsätta diskutera en ändring av dagens regler om anställningsskydd. LAS, lagen om anställningsskydd, gynnar inte ungdomsgenerationen, säger Olofsson så fort hon får chansen.

-
Därför är det just Maud Olofsson jag tänker på när jag läser Eva Fagerbergs och Ursula Berges artikel i DN idag:

-

Så när arbetsgivarsidan säger att turordningsreglerna i Las bidrar till att stänga ute ungdomar från arbetsmarknaden, så talar de inte om de långt över 90 procent av de unga som är arbetslösa på grund av helt andra skäl än turordningsreglerna. Vår gissning är att det endast rör sig om någon enstaka procent av de unga arbetslösa som har blivit av med jobbet för att de stod längst ner på turordningslistan. Och tar vi in att de skulle stå längst ner och dessutom vara mer kvalificerade än sina äldre kolleger talar vi om ännu mycket färre.

Detta är siffror om ungas arbetslöshet som talar sitt tydliga språk (SCB:s AKU de senaste sex kvartalen). Dessa siffror har tidigare inte presenterats. Ungas arbetslöshetsproblem hänger inte ihop med Las och turordningsreglerna om vi med dem menar att de skulle ha blivit av med jobbet på grund av att de hamnade längst ner på en turordningslista. Det händer nästan aldrig.

-

Ungas arbetslöshet hänger alltså inte ihop med Las-reglerna. Vad ska nu Las-hatarna skylla ungdomsarbetslösheten på?

-

Peter Andersson och Calle Fridén har också bloggat om detta.