Den som vill förhindra revolution måste säga ja till reformer*

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel

Om maktens djävulska frestelser har jag skrivit om ett otal gånger. I inlägget Processen skriver jag:

Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 
En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politiker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 
Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?

Motionen antogs av Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening och återfinns nu i Stockholms arbetarekommuns motionshäfte och har fått beteckningen E09 (s.26). Till min glädje ser jag att två partikamrater, Anton Färnström och Martin Engman, har lämnat in en liknande motion (E08, s. 24). När jag sedan läser utlåtandet från Stockholms arbetarekommuns styrelse tror jag inte mina ögon. Styrelsen föreslår årsmötet att bifalla motion E09. Nu förhåller det sig så att det är är ombuden på årsmötet som skall bifalla motionen, men att styrelsen vill bifalla den - jag säger bara "kors i taket".

Jag avsluta detta inlägg med ytterligare ett citat från Havels tal:

Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Tidigare inlägg: Läpparnas bekännelse
Lästips: Gunilla Källenius blogginlägg Tystnadens arrogans
* Sagt av Egon Bahr

Drömmen om ett riktigt arbetareparti

De enkla orden

Vad de enkla orden är svåra 
Bröd, frihet, fred 
Generat vänder vi dem långsamt i munnen 
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap 
Vi räds för dem, 
som kände vi deras enorma kraft bränna i tungan. 


Ord som förlorat sin sälta, sin mening. 
En gång skrevs de nattetid på husväggarna 
Medan städerna sov och samvetet vakade 
Dagningen tände skriften 
Och brände in den i hjärtan 
Som aldrig skulle glömma. 


Ord behöver hjärtan för att kunna leva 
Människan behöver frihet för att kunna leva 
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd 
Människan måste äga de tre: 
Brödet, friheten, freden 
Därför måste de ständigt skrivas igen 
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Stig Carlsson

 Moderaterna är vår tids arbetarparti, står det att läsa på M:s hemsida. Ett parti som saboterar för arbetare är inget arbetarparti. Det är Reinfeldtska - moderat nyspråk. Ord som förlorat sin sälta, sin mening blir bara floskler. Dock verkar det som om Moderaterna gång på gång kommer undan med sitt nyspråk. Vi är drabbade av en retorisk epidemi, inte bara orsakat av M utan även av de andra politiska partierna. Kristdemokraterna ägnar sig åt "verklighetens folk" och "relationslinje", medan Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, talar om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar. Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas även dessa ord till floskler. Dock skall detta inlägg inte handla om nyspråk utan om avsaknaden av arbetare i Socialdemokraterna.


När Moderaterna började nyttja ordet "arbetarparti" gick många socialdemokrater i taket, så även jag. Det finns bara ett arbetar(e)parti och det är det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, som förkortas SAP. Men vänta... SAP? Numer är det rätt och slätt S eller Socialdemokraterna. Vilket de facto är mer ärligt än att kalla sig "arbetareparti". I begynnelsen (läs i slutet av 1800-talet) så skapades SAP av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


Ser vi till Socialdemokraterna idag så är det ju lite si och så med det. Ja, det beror på hur man definierar "arbetare". För några år sedan skrev jag inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Inlägget har följts upp av fler: Inte skitjobb, men väl skitvillkor, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997 och "För att vara akademiker har du ju båda fötterna på jorden" (och här får vi åtminstone veta vilka som är arbetare enligt Veronica Palm).


 I Wikipedia står följande:

En arbetare är en person som säljer arbetskraft till en arbetsgivare utan att räknas som tjänsteman och därmed tillhör arbetarklassen^{[källa behövs]}.
I svensk statistik och politisk debatt räknas de som arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick länge huvudsakligen mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har blivit mer kvalificerade och fått högre löner så har begreppen glidit ifrån sina namn [...]
Marxistisk definition [redigera] Inom marxismen definierar man alla människor som säljer sin arbetskraft som arbetare^{[källa behövs]}. Detta inkluderar läkare, ingenjörer och andra som inom sociologin ses som medelklass.

Veronica Palm anser alltså att arbetare är de som här hemma i LO. Nu är tyvärr Palm en av de politiker som framhåller att hon är barnskötare. Och nej, hon är inte ensam om det. Trots att många av våra företrädare har harvat runt i arbetarrörelsen på olika poster, titulerar de sig gärna med ett LO-yrke (men aldrig som heltidspolitiker, förtroendevald et cetera). Deras huvudsakliga födokrok har varit S (och i förlängningen arbetarrörelsen), men ändock envisas de med att kalla sig arbetare. 

För någon vecka sedan åt jag och Åsa middag med två andra sossar (som har varit med betydligt längre än vad vi har varit). Mannen sade då att det var oerhört positivt att rörelsen nu lät unga socialdemokrater studera klart på universitet, innan de anställdes. Tidigare hade rörelsen nämligen anställt dessa innan avlagd examen.

Vi har nu ett socialdemokratisk parti som går i otakt med sin samtid just på grund av ovanstående fenomen. Vi har företrädare som vägrar flytta på sig och vi har unga killar och tjejer som, direkt efter examen i företrädesvis statsvetenskap och nationalekonomi, anställs som politiska eller fackliga tjänstemän (och om några år kommer  vara riksdagsledamöter, ombudsmän med mera). Framför allt har vi ett socialdemokratisk parti som har en väldigt snäv definition för "arbetare". Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Vilka slåss Socialdemokraterna för?

Jag anser att det är nyttigt om våra företrädare (och politiska tjänstemän) har fler perspektiv. Det är därför jag har skrivit motionen Inför princip mot långsittande. Varför inte jobba några år ute i "det verkliga livet"? Det är bra, inte bara för personens egen utveckling, utan för partiets. Våga lämna "innanförskapet". Släpp vidare fram personer som kommer "utifrån", från sidan... Du är alltid välkommen tillbaka.


De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.

Jag drömmer om ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.

Lästips: Johan Westerholms inlägg Bidragspartiet och Martin Ezpeletas krönika Socialdemokratin - den bedragne äkta mannen.... ja, mina inlägg Suburbia  och Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII) också.

Socialdemokraterna, Stockholm och skyskrapor

Socialdemokraterna i Stockholm vill ha skyskrapor. Foto: S-kansliet/Stadshuset

Det är ju inte direkt en hemlighet att jag anser att Socialdemokraterna i Stockholm saknar Fingerspitzengefühl. Inte alltid, men ofta. Slussen, Förbifart Stockholm, TV-eken (nej, jag ville heller inte att eken skulle sågas ner, men att göra ett politiskt utspel av det?)...

Jag är heller inte så imponerad av våra företrädare i Stockholms stad. För ett tag sedan hade stockholmssossarna en ypperlig chans att välja Gabriella Granditsky Svenson till oppositionsborgarråd och Linnea Björnstam till kommunsekreterare. Repskapet valde dock att gå på de förslag som Stockholms arbetarekommuns styrelse lade fram. Suck.

Fingerspitzengefühl är av största vikt i en stad som Stockholm. Vi behöver företrädare som stockholmarna kan identifiera sig med. Vi är framför allt i akut behov av en socialdemokratisk stockholmspolitik som attraherar många och inte blott ett fåtal. Bevara Slussen-anhängare är få, men högljudda. Majoriteten av stockholmarna vill att den skall rivas. Om jag inte missminner mig, nyttjar 80 procent av stockholmarna kollektivtrafiken, därför gillar jag att S i Stockholm just vill satsa på bland annat tunnelbanan.

Förslag som förvandlar Stockholm till en cykelstad i likhet med Köpenhamn, är också något som ligger många stockholmare varmt om hjärtat. Där är S i Stockholm helt rätt ute. Jag är vidare emot Förbifart Stockholm. Det är inte S i Stockholm. Suck.

Stockholm, Sveriges huvudstad är enligt min mamma (som är född och uppvuxen i Hamburg) en by. Vi som bor i Stockholm vill naturligtvis inte att staden uppfattas som en by, snarare tvärtom. Även om Stockholm som liten stad (i förhållande till andra världsstäder) ligger närmare verkligheten än Stockholms aspirerande självbild, har de facto politikerna i Stockholm möjlighet att närma sig självbilden medelst politiska förslag som just förvandlar Stockholm till en världsstad.

Eftersom jag anser att det varit sparsmakat med intressanta, relevanta och realistiska förslag från S i Stockholm blir jag överlycklig när jag i dagens Metro läser att Socialdemokraterna i huvudstaden vill se skyskrapor vid Västerbrons fäste. Tankarna går till Manhattan och även om jag inte är överdrivet förtjust i skyskrapor, tror jag att många stockholmare gillar förslaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har kommit ett och annat bra förslag från S i Stockholm. Dessa överskuggas dock, enligt mig, av de dåliga förslagen, den svaga oppositionen och de svaga oppositionsborgarråden.

Jag har för vana att inte kommentera opinionssiffror, utan ägnar mig hellre åt opinionsbildning, men om inte S i Stockholm skärper sig, kommer det inte bli roligt på valdagen i september 2014. I mitt inlägg La onda verde skriver jag om den gröna vågen som sveper över Europa. Miljöpartiet kommer, om inget görs från socialdemokratiskt håll, gå om S i Stockholm redan 2014. Ja, det är bara en tidsfråga innan MP går om Moderaterna i Stockholm.

Om jag inte var sosse i själ och hjärta, hade jag nog gått över till MP redan 2009.

I egenskap av gräsrot, anser jag att det är mitt "jobb" att agera blåslampa. Genom att skriva inlägg som detta, hoppas jag att S i Stockholm tar åt sig av kritiken, kavlar upp ärmarna och börjar jobba stenhårt för att skapa en socialdemokratisk stockholmspolitik (plus lyfter nya namn på listorna och då menar jag att de hamnar på valbar plats) som gör att att många stockholmare 2014 röstar på just S.

Till syvende og sidst några uppmuntrande ord till S i Stockholm (ja, kanske partiet i stort): Det finns en väg ut ur detta. Det är Ingvar Carlsson och jag övertygade om.

Läs även Johan Westerholms inlägg En obehaglig julhälsning.

[UPPDATERAT]
Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin har också bloggat om skyskrapor.

"Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er"

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er, skrev Katrine Kielos i en ledare för drygt ett år sedan. Mona Sahlin har flyttat på sig, Nalin Pekgul har flyttat på sig och inte bara flyttat på sig - de har lämnat S helt och hållet. Annars verkar det som "flytta" i politikers ögon, betyder att man flyttar från en post till en annan (vilket kan vara inom partiet eller i vidare bemärkelse inom arbetarrörelsen).

Aftonbladets Peter Kadhammar kartlade för sex år sedan de täta nätverk som fanns (och fortfarande finns) i S-toppen i Stockholm. Artikeln fick rubriken S-maffian som styr Stockholm. I artikeln finns en karta. Många av de sossar som figurerar i Kadhammars artikel och på kartan finns kvar i S-toppen. Några nya har tillkommit, några har halkat ner på stegen och några enstaka har försvunnit helt från politiken (och inte alltid av fri vilja). Kadhammar kallade det för S-maffian. Jag benämnet "fenomenet" Familjerna, deras hangarounds och deras prospects. Det är den arbetarekommun som jag tillhör och det är ingen slump att jag vill att associationerna skall gå till MC-klubbar. I andra arbetarekommuner finns kanske inte Familjerna, men det finns politiker som passerat sitt bäst före datum för länge sedan.

Ser vi till S-riksdagsgruppen, är det många som harvar runt där år ut och år in. Inte undra på att många S-politiker förlorat kontakt med verkligheten och inte längre kan läsa sin samtid. Maktens djävulska frestelser.

Det krav som Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm framför i AiP är inte orimligt: att hälften av de vars förordnade i S-distrikten går ut, bereder plats åt nytt folk. Jag vill gå ännu längre och har därför lämnat in en motion med rubriken Inför princip mot långvarigt sittande. Det är den princip som Miljöpartiet har.

Tokmoderaten, Martin Moberg och Peter Högberg x2 på samma ämne.

I eftertankens kranka blekhet

Jag var en av få (?) sossar som ansåg att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt och Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly skulle ställa upp i SVT:s partiledardebatt. Ja, jag förde en ganska intensiv diskussion på såväl twitter som facebook med sossar som ansåg att S och V gjorde helt rätt i att avstå från partiledardebatten. Ja, jag försökte även medla lite genom att lägga ut den här bilden om en alternativ partiledaruppställning, men min grundhållning var:

Skit i placeringen! För mig är det viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

När jag såg partiledardebatten så måste jag tillstå att den var tam utan S och V, men Miljöpartiet med Åsa Romson gjorde det som Juholt och Ohly skulle ha gjort - hon tog fajten. Det rådde ingen tvekan att, bara för att hon stod på samma sida som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson, att de tillhörde samma sida, samma opposition - ja, kalla det vad fan ni vill. För att använda ett uttryck som många ungdomar nyttjar: Åsa Romson ägde!

De stora förlorarna var de som inte var med i partiledardebatten - S och V. De stora vinnarna var SD och MP.

Dagen efter partiledardebatten var det några sossar (som jag diskuterade med innan debatten) som, i eftertankens kranka blekhet, lite försiktigt tillstod att det nog hade varit bra om S hade varit med och att Miljöpartiet med Åsa Romson hade gjort rätt. Visst är det lätt att vara efterklok?

I eftertankens kranka blekhet...

Efter SVT:s partiledardebatt har ju även partiledarna haft debatt i riksdagen. En debatt, mitt i Juholtaffären, då Juholt briljerade. Jag satt och bokstavligen gapade av beundran. Att den mannen orkar?!, tänkte jag medan jag staplade superlativ om Juholts insats i mina tweets.

I eftertankens kranka blekhet trodde jag även att S, med Juholt i spetsen, nu hade "lärt sig sin läxa", men så kom den här nyheten idag och jag citerar:

Enligt Juholt är nu Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och också Miljöpartiet överens om att inte gemensamt ställa sig på samma sida i studion som Sverigedemokraterna vid kommande TV-debatter. (Även om V:s partiledarkandidater nyligen beklagade den senaste bojkotten.)

- Och om inte SVT ändrar sig så går partiledardebatterna över till TV4. De tror att man ska komma så fort de knäpper med fingrarna, så är det inte alls. Jag ställer inte upp på det. Behandlar de inte Socialdemokraterna med respekt kan de köra programmen utan oss, sa Håkan Juholt.

Låt mig därför upprepa det som jag skrev i inledningen: skit i placeringen! Det är viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

[UPPDATERING]

Nu har Jan Axelsson uttalat sig om Juholts ställningstagande. Bojkott lönar sig med andra ord inte.

Dyra återställare

Om Socialdemokraterna återtar regeringsmakten 2014 har Sverige haft en borgerlig regering i åtta år. Regeringen Reinfeldt har hunnit sätta sin prägel på detta avlånga land. Läs böckerna Åtta år med Reinfeldt och Bokslut Reinfeldt för exempel. Det kan till och med bli så att Reinfeldt & Co. sitter 12 år… ja, de rödgröna (och då menar jag S och MP) kanske inte flyttar in till Rosenbad förrän 2022.

Jag vill se en återreglering av elmarknaden. Jag vill se en återreglering av järnvägen. Jag vill se en återreglering av apoteken... men när jag läser Johan Westerholms inlägg Ett segertåg för 350 miljarder kronor, undrar jag hur dessa återregleringar ska gå till i realiteten. Westerholm skriver:

Jag har låtit en vän till mig som arbetar på Europeiska Energimyndigheten komma med en kostnadsuppskattning om vad en total återreglering av elmarknaden skulle kosta de svenska väljarna. Varför jag väljer detta är för att det var ett av de politiska mål som gav Håkan Juholt stående ovationer vid medlemsmötet i just Göteborg. Ett löfte som Ulf Bjereld sedan, när han började inse att det skulle bli rätt dyrt, snabbt klassade som en "ideologisk färdriktningsvisare". Detta begrepp är okänt för väljarna. Ett löfte är ett löfte och ett sviket löfte är ett sviket löfte. As simple as that.

Beräkningen bygger på att vi kommer vara tvungna att ersätta operatörerna, producenterna samt den nordiska elbörsen för såväl uteblivna vinster som administrativa kostnader. Och då ligger inga återköp av distributionsnät eller kärnkraftverk i kalkylen. Siffran landar på 350 MDR SEK. Siffran skall jämföras med statsbudgeten som i år ligger på knappt 800 MDR SEK. Bara räntan på 350 MDR SEK kommer bli dubbelt så hög som vad vi vill satsa extra på skolan i vår budgetmotion. Eller lika mycket som Alliansen lägger på kulturbudgeten. Om Sverige nu, mot alla odds, ändå skulle beviljas ett lån för att lösa ut denna knut kommer våra statsfinanser landa på samma kvalitetsnivå som Greklands och Italiens. Segertåg, någon?

Ovanstående är bara återregleringen av elmarknaden. Den krassa sanningen är att 2014 (alternativt 2018 eller 2022) har väljarna vant sig vid att den svenska modellen är ett minne blott. Privatiseringar och försämringar av socialförsäkringarna innebär att Sverige har blivit ett ojämlikt samhälle och ”lösningen” ses med blå glasögon: fler jobbskatteavdrag och mer privata välfärdslösningar. Think blue, som reklamen på tv och nere i tunnelbanan säger.

Partiet, med Håkan Juholt i spetsen, kan inte lova guld och gröna skogar. Juholt kan inte på sin Canossavandring lova återregleringar, hur gärna jag och många med mig vill se att just järnväg, apotek och elmarknad återregleras.

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Läs även: Peter Andersson, Roger Jönsson, Martin Moberg, Thomas Bölmark, Kent Persson

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet: Det gröna folkhemmet: stadspolitiken,
Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Kampen om tiden

Momo - eller kampen om tiden var en av mina absoluta favoritböcker när jag var liten. Momo, flickan som tar upp kampen mot tidstjuvar klädda i grått.

Några hemliga män klädda i grått finns inte, men tidsbristen är ständigt närvarande i vårt samhälle. Att få tiden att räcka till är för ganska många ett problem. Ibland har vi tid när ingen annan har tid och vice versa.

I mitt parti Socialdemokraterna (men jag förmodar att det förhåller sig så i de flesta politiska partierna) märker jag att människor "försvinner" från politiken. Det hänger ofta samman med att de får barn eller att de får ett arbete (ett skiftarbete med långa arbetspass, ett arbete på annan ort, nattjobb et cetera). Jobb, barn, träning, umgås med vänner... plötsligt finns det ingen tid till politiska möten. Några återvänder när barnen blivit äldre, andra kommer aldrig tillbaka.

Även om vi har barn eller jobb (eller vad det än må vara) vill vi vara delaktiga i samhället, i politiken... och visst finns det möjligheter att vara det tack vare den "nya" tekniken: vi kan mejla våra politiker, vi kan skicka in medborgarförslag, vi kan prenumerera på mejllistor och nyhetsbrev, vi kan blogga, tycka till i nättidningars och bloggars kommentatorsfält och vi kan delta i olika grupper på facebook.

Men räcker det? Partier förlorar fler medlemmar än vad de hinner rekrytera, vilket innebär att demokratin är hotad. Medlemmar delas in i aktiva och passiva medlemmar. Inom S talar man till och med om supporters. Jag och många med mig nöjer oss inte med att sitta som supporters på läktaren och heja på alternativt bua. Vi vill ju vara med i matchen och spela.

Socialdemokraterna har dragit igång en stor organisationsutredning (med tillhörande fb-grupp) för att partiet ska blir Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti. Miljöpartiet drog igår igång sitt rådslag Makt över tiden där även icke-medlemmar är välkomna (hade de förresten inte ett rådslag 2007 med samma namn?)

I föreningen HBT-socialdemokrater i Stockholm diskuterar vi nu att starta en nätbaserad bokcirkel. Inspirationen kommer från Karin Berg och hennes Enbokcirkelföralla. En virtuell bokcirkel tror jag kommer att locka många, eftersom man kan delta när man själv har tid.

Just nu sneglar jag mycket åt Norrtälje arbetarekommun som nästa vecka fattar beslut om att ge virtuella föreningar på nätet samma status som vanliga S-föreningar. AiP har en intervju med initiativtagaren Johan Westerholm - läs den. Samma Westerholm kommer förresten på en hearing där även jag kommer att närvara:

Inbjudan och anmälan här. På denna hearing hoppas jag att även vi i Stockholms stads arbetarekommun diskuterar införandet av nätbaserade S-föreningar med samma status som vanliga S-föreningar. Att införa en och annan sådan förening är en delseger i kampen om tiden.

På samma tema: Mikael Persson

Tidigare inlägg (ett axplock): Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid, Vill inte S i Stockholm vinna val?, Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse,Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Wake up and smell the coffee

Det är bara en tidsfråga innan Miljöpartiet är större än Moderaterna och Socialdemokraterna. I Berlin, Helsingfors och andra storstäder i Europa håller detta redan på att ske. Jag förstår varför MP bryter samarbetet med S i Stockholm. Sossarna har nämligen inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. När ledande företrädare för MP skriver på SvD Brännpunkt att

Socialdemokraterna ser sig inte som ett parti bland andra. För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition.

... ja då håller jag med dem. Vi kommer att förlora många val till om vi inte kommer ut ur denna kvalmiga garderob. Vi måste bli bäst på att vara i opposition, för att aldrig hamna där igen. Sjukdomsinsikten har dock inte infunnit sig hos våra företrädare. Vi är hyfsat mycket större än MP, tröstar sig oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med. Min fråga till Jämtin blir då: Hur länge till?

Miljöpartiet bryter nu samarbetet med S, men om MP tror att en ny partner, i form av Moderaterna, är en bättre partner, så misstar sig MP. Innan MP ens existerade var det S som drev miljöfrågorna. Fram till Al Gores film En obekväm sanning sade Moderaterna konsekvent nej till alla miljöreformer som vi föreslog. Efter Al Gore och hans film har M ändrat retorik. Även om Moderaterna säger sig värna miljö och klimat, är det en sanning med modifikation. Internationellt tar de åt sig äran för den miljöpolitik som vi har fört (tillsammans med V och MP), men i EU och här i Sverige skiter de rent ut sagt i dessa frågor.

Just nu skiter jag dock i Miljöpartiet. Jag oroar mig nämligen mer för mitt eget parti. När företrädare, som Carin Jämtin, går ut i media och säger att "vi fortfarande är störst" - det är då jag blir bekymrad. När S-företrädare iklär sig endast ett plagg i oppositionsrollen - gnällkavajen - ja, då oroar jag mig. Sluta gnäll och leverera politik istället. Socialdemokratisk politik.

På samma tema: Per Ankersjö, Erik Slottner, Kent Persson och Tokmoderaten (som naturligtvis gottar sig åt detta). Socialdemokraten Kristian Krassman är mer nyanserad.

Fotot har jag snott här.

Det gröna folkhemmet (del II)

För några dagar sedan skrev jag inlägget Det gröna folkhemmet och i inlägget uppmanade jag läsarna att se Tim Jacksons föredrag på TED. I min slutkläm skriver jag:

Jag kommer att fortsätta vidareutveckla mina tankar kring det gröna folkhemmet här på bloggen. Som ett led i detta ska jag nu sätta mig och läsa rapporten Prosperity without growth?

Härmed bekänner jag att jag inte börjat läsa rapporten ännu, men vad som föranleder inlägg två i min serie om det gröna folkhemmet är en debattartikel i Expressen, skriven av professor Jackson. Tillväxtmyten är vårt största hot är rubriken på artikeln. Jackson skriver bland annat:

När tillväxten sviktar - och det har den gjort på sistone - grips politikerna av panik. Företag slåss för sin överlevnad. Folk förlorar sina jobb och ibland sina hem. En nedåtgående spiral hotar. Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer. Likväl måste vi ifrågasätta den. Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse
och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle. Den ekonomiska återhämtningen är viktig. Att försvara folks jobb - och skapa nya - är absolut nödvändigt. Men vi behöver också skyndsamt en förnyad känsla för gemensamt välstånd.

Min övertygelse, att Socialdemokraterna måste satsa på det gröna folkhemmet (och vidareutveckla de tankar vi har kring det gröna folkhemmet), stärks av Jacksons varningar. Visionen, om ett samhälle där ekonomisk utveckling, social välfärd och sammanhållning förenas med god miljö, ligger helt rätt i tiden.

Jacksons bok (med samma namn som den rapport jag hänvisar till ovan) har nu översatts till svenska. Den står nu högst upp på listan över böcker som jag vill ha. Jag läser vidare att Jackson ska träffa svenska toppolitiker nästa månad. Jag vill också träffa honom.

[UPPDATERAT]
Läs även inlägget Vem är professor Tim Jackson? på bloggen Cornucopia.

Det gröna folkhemmet

På socialdemokratiska bloggar pågår diskussioner och debatter om och kring tillväxt. En av farhågorna med Primegate, var att medlemmar inom Socialdemokraterna, inte skulle våga diskutera tillväxt, oavsett om det var från "vänster eller höger", av rädsla för att stämplas som köpta av Svenskt Näringsliv. Vem vill definieras som Primesosse i dessa dagar?

Därför är det glädjande att se Lena Sommestad, Roger Jönsson, Staffan Lindström med flera diskutera just tillväxt. Jag vill inte vara sämre, utan även jag vill passa på att dra mitt strå till stacken.



Igår såg jag ovanstående föredrag från TED - Ideas worth spreading. Det är ett drygt 20 minuter långt föredrag, men väl värt tiden. Mina tankar går till det gröna folkhemmet - Socialdemokraternas vision om ett samhälle där ekonomisk utveckling, social välfärd och sammanhållning förenas med god miljö.

Det var Göran Persson som lanserade begreppet på 90-talet och när jag letar efter det tal, där han just nämner det gröna folkhemmet för första gången, hittar jag en ledare i Aftonbladet från 2005 med rubriken Gröna folkhemmet - ännu är det inte rött.

Nu är det 2011 och fortfarande är det gröna folkhemmet inte rött. Snarare är det Miljöpartiet som vinner mark i Sverige och Europa med sin politik. Det är bara en tidsfråga innan MP är större än S i Stockholm (och det beror inte blott och bart på MP:s miljöpolitik).

Det finns ju en anledning till att Primesossarna varnade för Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet och vill att vi skall hålla oss undan MP:s "tillväxtfientliga" politik. Desto större anledning att vi nu utvecklar det gröna folkhemmet.

Jag kommer att fortsätta vidareutveckla mina tankar kring det gröna folkhemmet här på bloggen. Som ett led i detta ska jag nu sätta mig och läsa rapporten Prosperity without growth?

Till syvende och sist vill jag rekommendera Johannes Åsbergs bidrag Tillbaka till stadsplaneringen. Miljöpolitik bortom det gröna folkhemmet i antologin Den grå vågen.

Grön av avund

Ja, jag bekänner att jag avundas Miljöpartiet och den öppna partikultur som florerar i detta parti. Åsa Romson, Bodil Ceballos, Gunvor G Ericson, Mikaela Valtersson och nu Gustav Fridolin. Alla kandiderar de öppet till de två posterna som språkrör. De tillkännager sina kandidaturer via facebook, twitter, artiklar, hemsidor och bloggar. Det står i bjärt kontrast till den tradition som finns inom mitt eget parti och som jag har skrivit om i inlägget Flytta på er!

Det finns många frågor där jag sympatiserar mer med MP än med S. Jag har vänner och bekanta som är aktiva inom MP. De lockar och pockar ”kom över till oss”, ”vi tar emot dig med öppna armar” och det har funnits stunder då jag har känt mig frestad... men nej... jag gick med i Socialdemokraterna 2006 och även om det blott och bart har gått fyra år känner jag mig som en sosse i själ och hjärta.

Krismedvetenhet och förändringsvilja har fram tills nu varit något av en läpparnas bekännelse inom S, men jag ser faktiskt ett och annat sundhetstecken efter den senaste valförlusten. De utmaningar vi har framför oss, om det så må vara politik, personer, organisation eller idédebatt – jag vill vara med! Jag vill vara en av de som påverkar, förändrar och kämpar.

[Under strecket]

Apropå sundhetstecken... I morse publicerade Expressen en artikel skriven av Johan Westerholmsom och som han vidareutvecklar sina tankegångar i inlägget

Socialdemokraterna:
Om att vara ett öppet progressivt oppositionsledande parti

I artikeln skriver Westerholm att han vill se fler partidistrikt följa Stockholms stads exempel (ja, han är inte ensam om sin åsikt om någon, mot all förmodan, trodde det) och som av en slump, väljer Socialdemokraterna i Stockholms län (dit Westerholm tillhör) att samma dag, som publiceringen av artikeln, öppna upp processen i och med en facebookgrupp.

Två partidistrikt gläntar åtminstone på dörren och jag hoppas innerligt att de andra partidistrikten följer efter och (vad jag ännu hellre vill se) går ännu längre.

Fler på samma tema: Anders Wallner, Sandro Wennberg, SVT, DN, SvD, Expressen, Maria Frisk, Jakob Lundgren, Johan Westerholm, Makthavare

Sex & Samtycke

Sex utan samtycke kan bli ett lagbrott, rapporterar Sveriges Radio:

Det behövs dels för att markera betydelsen, men också för att täppa till viss brister som finns i lagen - att man har situationer där man har ett brottsoffer som reagerar helt med passivitet, det som i forskningen har kallats "frozen fright". Man blir alltså så rädd att man inte gör något motstånd över huvud taget. Gärningsmannen behöver inte använda våld och man kan inte heller säga att det är något utnyttjande, säger utredaren Nils Petter Ekdahl.

Jag har drivit denna fråga en längre tid här på bloggen (se nedan) och nu kan alltså en lagändring bli verklig, men de som tror att lagändringen i praktiken kommer att innebära det vi ser i filmen ovan - tänk om.

Tidigare inlägg (endast ett axplock): Sex & samtycke, Samtyckeskrav istället för tvångskrav i sexualbrottslagen?,Den sexuella integriteten måste skyddas, Lagens och domarnas syn på våldtäkt är förlegad, Gästbloggare Mikaela Persson (MP): Det är dags att införa samtyckeslag!

Miljöpartiets dag i Almedalen 2010

Maria Wetterstrands tal och Peter Erikssons tal bräckte med hästlängder Göran Hägglunds tal. Det gällde såväl fotbollsmetaforer som inkluderandet av stjärnfamiljer. Bakom Wetterstrand och Eriksson syntes hela tiden orden Modernisera Sverige, där Sverige var skrivet i regnbågsfärger. Om stjärnfamiljer sade Wetterstrand:

Ännu krångligare blir det för de familjer som inte ser ut som Göran Hägglunds.

Igår drack jag öl med Fredrik och Annika som berättade att Fredrik inte har fått gå på utvecklingssamtal för deras äldsta dotter. För att han inte är hennes biologiska pappa. Trots att hon vuxit upp med honom som förälder i tio år, sedan hon gick i ettan.

För några dagar sedan träffade jag en nybliven pappa nere vid Hamnplan. Barnet har en till pappa och två mammor. Jag frågade när han skulle få vara föräldraledig, men han berättade att han inte kunde vara det över huvud taget. För i Sverige kan bara vårdnadshavarna vara föräldralediga. Och de kan bara vara två. Oavsett hur många föräldrar barnet har.

Två andra nyblivna föräldrar jag känner var tvungen att ljuga för sjukvården för att de inte har rätt att få hjälp med assisterad insemination på sjukhuset, detta för att de inte är ett par. Lena hade inte ens möjlighet till att få hjälp i Sverige när hon ville bli mamma utan är förvisad till den dyra och krångliga processen att inseminera utomlands.

I ett omodernt Sverige går socialministern ut och säger att vissa familjer "helst inte" borde ha barn. I ett modernt Sverige kan alla bilda familj på det sätt som de önskar och barn kan leva tryggt oavsett hur deras familj ser ut, utan att samhället krånglar till det. Jag känner att det är dags för att modernisera Sverige.

Efter Maria Wetterstrands tal funderar jag seriöst på att köpa denna t-shirt. Jag kan nog bära den om jag sätter på en Socialdemokratisk ros.

Innan talen gjorde de två språkrören ett utspel om städer - En grönare stad är en roligare stad -många intressanta förslag som jag vill att de Rödgröna gemensamt tittar på. Jag vet att många Socialdemokrater kommer att förhålla sig skeptiska till ett femårigt stopp för byggandet av gigantiska köpcentra utanför stadskärnorna, men hur många dylika centra skall Sverige egentligen ha? Köpcentra som nästintill kräver att man har bil för att ta sig dit på ett smidigt sätt?

I Högdalen, där jag tidigare bodde, finns ett centrum som man kan gå till. Där kunde jag köpa mat, gå till Jysk och köpa fisk i delikatessbutiken. Nu bor jag i Farsta och har sex minuters gångväg till Farsta centrum. Där finns ett gigantiskt köpcentrum men inget IKEA, men när vi behöver något från IKEA hyr vi en bil eller tar bussen dit och jag är övertygad om att IKEA kan anpassa sina butiker till stadskärnorna, precis som Willys har gjort med Willys hemma. Vad sägs om konceptet IKEA Nära?

Jag erkänner att jag står Miljöpartiet närmare i dessa frågor än mitt eget parti. Därför anser jag att det är utmärkt att vi nu har ett rödgrönt samarbete.

DN1, DN2

[UPPDATERAT]
Peter Andersson har också skrivit om Miljöpartiets dag. Om stopp för köpcentra skriver Andersson:

Redan före talet har Mp gått ut med några punkter om stadsplanering där ett stopp för externa köpcentrum som de heter väcker uppmärksamhet. Har skrivit om den frågan tidigare, inte minst med utgångspunkt från Stefan Edmans utredningar om hållbarhet. Edman berättar bland annat om att Sverige är undantaget, inte den som vill reglera lokaliseringar av externhandel. Och för mig var Edmans uppgifter väldigt talande:

En ökning av utsläppen med 200–1 100 procent anges för de ca 29 procent av befolkningen som på senare år systematiskt bytt från ”närbutik” till extern stormarknad för sina dagligvaruinköp.

Jag anar att partivänner kan reagera lite surt över dessa "bakåtsträvande idéer". Om man nu ser extern handel som framtid och utveckling, vill säga. Men frågan handlar både om klimatpolitik, konkret och påverkbart också för lokala politiker, och även om vår samhällsmodell och vad vi är beredda att "offra" för långsiktig hållbarhet. Är vi inte ens beredda att avstå från köplador för att klara klimatet, ja då blir jag orolig.

HBT-sossen gillar Solveig Ternströms beslut

Idag vill jag ge Solveig Ternström en eloge och en stor kram för hennes modiga beslut att lämna ett parti som svikit sin själ.

Tidigare inlägg: Centern säljer sin själ!, Men, Mellin!, Hög tid att Centern byter namn till Mauderaterna (eller byter partiledning), , Atomreggae* , Därför vinner de Rödgröna valet
Fler som bloggar om detta är Eva-Lena Jansson, Martin Moberg, Ulrika Falk, Jinge, Alliansfritt Sverige, Peter Andersson, Kent Persson, Smärtbloggen, Rosen(rasande), Kulturbloggen

Därför rödgrön valseger

Martin Moberg har skrivit ett långt men läsvärt blogginlägg som bör läsas i sin helhet - Politik för fler jobb, klimatomställning och minskade klyftor...

Jag har också skrivit på samma tema som Moberg ett flertal gånger. Ett axplock: Därför vinner de Rödgröna valet, "Varför ska jag rösta på ditt parti?", Gör jämställdhet till en valfråga!, Jobb, jämlikhet och jämställdhet.

Nästan varje dag dyker en opinionsmätning upp. De som läser min blogg, har säkert märkt att jag inte kommenterar dessa evinnerliga opinionsmätningar. Jag anser nämligen att opinionsbildning är viktigare. Valet avgörs på valdagen - så enkelt är det. Vi behöver inga opinionsmätningar som visar att det kommer att bli ett mycket jämt val. Det har vi vetat länge.

Det är, i skrivandet stund, 109 dagar kvar. Vi rödgröna kommer att köra ända in i kaklet. Även du kan bli en rödgrön valarbetare!

Sverige behöver en ny färdriktning. Ett rödgrönt samarbete för framtiden – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – är överens om att vi behöver en regering som investerar i fler jobb, arbetar för minskade klyftor och tar klimatfrågan på allvar. Tillsammans kan vi rödgröna hjälpas åt för att vinna valet 2010!

Andra som skriver på samma tema är Peter Andersson, Johan Ulvenlöv, Johan Westerholm, Peter Högberg

Gröna nätrötter och ett mingel

På onsdag har Åsa och jag bjudit in sex andra bloggare till ett mingel. Det är ett mingel för rödgröna kvinnor som bloggar. Vad som föranleder detta mingel är ett inlägg som Karin Bergh skrev för ett tag sedan - Se hit kvinnliga bloggare inom S, V och MP! På minglet skall vi bland annat prata om hur vi ska bli bättre på att synliggöra de rödgröna kvinnor, som bloggar om politik och samhälle.

Att bjuda in bloggare från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har inte varit några problem. Miljöpartister däremot...

Den enda Miljöpartisten jag umgås med är Mikaela Persson. Dessvärre kunde hon inte komma. Hon tipsade mig dock om en annan bloggare - Annika Hirvonen. Det aktuella datumet hade Hirvonen ett jobbmöte. Alexandra Odevall, som bloggar på Nyfiken-grön, har just mejlat och sagt att hon eventuellt inte kommer. Linn Olauson har, i skrivandet stund, inte svarat om hon kommer. På twitter har jag frågat Miljöpartiet om de kan tipsa om gröna kvinnor som bloggar. De har gett mig en hel bunt, men så vidare värst många var det inte som nappade på mitt förslag om ett gemensamt mingel.

Just nu håller jag på och läser antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Magnus Wennerhag skriver i sitt bidrag Tre rörelsepartier och möjligheten till politisk förnyelse:

Med tanke på att de tre rödgröna partierna alla är framvuxna ur levande folkrörelser är det därför något märkligt att deras samarbete hittills främst har tagit sig uttryck i samtal och strategiska överläggningar mellan partiföreträdare och deras medarbetare. Ska det rödgröna samarbetet bli något mer bestående måste dess politik formas i aktiv dialog även på gräsrotsnivå.

Fler röster i antologin är inne på samma tanke som Wennerhag, till exempel Gustav Fridolin (med bidraget Ta allt det röda, ta allt det gröna) och Aron Etzler (med bidraget Två strömningar tre partier).

På gräsrotsnivå träffas Socialdemokrater och Vänsterpartister på ABF och Första maj-festen. De skriver i varandras tidningar, ordnar demonstrationer och seminarier tillsammans... 8 mars, Burma, Socialistiskt forum, Feministiskt forum. De ses på ett café, där Jenny Wrangborg läser dikter. Miljöpartisterna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag och Åsa har tagit Wennerhag på orden och vill föra en aktiv dialog på gräsrotsnivå med såväl V som MP. Detta under trevliga former. Nu ser det ut att bli ett rött mingel. Jag lever dock fortfarande på hoppet. Än är det inte för sent för en grön nätrot att höra av sig till mig (Alexandra Einerstam på facebook).

De som kommer på minglet är, i skrivandet stund:

Åsa Einerstam, som bloggar här på HBT-sossen

Karin Bergh, som bloggar på Karins värld

Ilona Szatmari Waldau, som bloggar på Mer vänster i Uppsala
Rosemari Södergren, som bloggar på Kulturbloggen
Ulrika Falk, som bloggar på just Ulrika Falk
Eva-Lena Jansson har svarat "Maybe Attending".

Gå gärna in och läs deras bloggar.

Bloggstafett - 100 år av kvinnokamp

Den internationella kvinnodagen fyller 100 år och det uppmärksammas med en bloggstafett med start 8 mars kl 8 och slut kl 8. Inititativtagare till bloggstafetten är Ilona Szatmari Waldau. Tre Socialdemokratiska bloggare, tre Vänsterpartister, tre Miljöpartister och tre oberoende bloggare turas om att ge sin syn på kvinnodagen och jämställdheten. Ingenting är uppgjort, inga ämnen är kända i förväg men man kan förvänta sig allt från glödande feminism till queerkamp, angrepp på regeringens politik eller ett brandtal för alternativet.

Kl. 8 Mer vänster i Uppsala - Ilona Szatmari Waldau (V), kommunalråd i Uppsala, bloggar om Sverige- och Uppsalapolitiken från vänster, oftast ur ett feminist-, hbt-, miljö- eller solidaritetsperspektiv.

Kl. 9 Anders Wallner (MP), grön queerfeminist som bloggar om lika rätt-frågor, som tillgänglighet, hbt-frågor och stjärnfamiljepolitik

Kl. 10 HBT-sossen - Åsa och Alexandra Einerstam (S) skriver mest om politik, facket och hbt, men det händer att det publiceras ett och annat inlägg om kultur, mat, converse och annat smått och gott.

Kl. 11 Trollhare Queerfeminism, autismaktivism, transsexualism, psykradikalism, genusgalenskap och stördvetenskap Trollhare - alias Immanuel Brändemo - är en 15-åring med nästan 30 års livserfarenhet. En hysterisk fjolla, begåvad med extra bokstäver och handikappad av folkbokföringens tvångskönande.

Kl. 12 Jens Holm (V), kandidat till riksdagen (V), Stockholm. För närvarande pappaledig. EU-parlamentariker mellan 2006-2009. Författare till boken EU inifrån - berättelser från EU-parlamentet 2006-2009. Vill göra klimatpolitiken mer genderinriktad.

Kl. 13 Maria Ferm (MP), språkrör för Grön ungdom, har en grön blogg som skriver om att motverka övervakningssamhället, bekämpa främlingsfientlighet och skapa en jämställd, solidarisk värld.

Kl. 14 Mitt i Steget. En blogg som skrivs av en man som mitt i steget emedan han färdas genom livet får en och annan tanke om politik, samhälle och jobbet som människa i största allmänhet. Skribenten, Johan Westerholm (S), har en bakgrund som officer, exportdirektör och mediarådgivare.

Kl. 15 HannaVictoria - utbildningsminister nästa. Konstnär, samhällsvetare, fotograf, jurist, PR-konsult, åsiktsbildare, styrelseledamot, ledare, student, regionalnationalist,världsmedborgare, frihetsivrare, kollektivist.

Kl. 16 IdaVänster - Ida Legnemark (V) bloggar om allt från kommunalpolitiken i Borås till mer övergripande diskussion om bl.a feminism, jobbar som språklärare och är fritidspolitiker samt är ansvarig för feministiska frågor i Vänsterpartiets partistyrelse.

Kl. 17 Christian Valtersson (MP), ledamot av Grön Ungdoms Förbundsstyrelse som bloggar om svensk politik ur ett grönt perspektiv. Irriterar sig på strukturer som tas för givna utan att ifrågasättas.

Kl. 18 Högbergs tankar - Peter Högberg (S). Skriver om politik från ett Vimmerby perspektiv. Är idag tjänstledig och arbetar med politik på heltid.

Kl. 19 Ett hjärta rött, Ilse-Marie. Partipolitiskt oberoende röda funderingar kring politik, livet och orättvisor.

Kl. 20 Rödgrönt samarbete, här skriver partiledarna och språkrören direkt eller via Martin Gelin. Kort och gott ett forum för dialog med sikte på valet 2010.