Cykelstaden Stockholm?

Velociped Jag minns när jag var liten och jag och vi cyklade de sju kilometer till Hällsjön för att svalka oss i sommarvärmen. Jag minns, att efter att ha cyklat hem de sju kilometrarna, var vi lika svettiga som innan det begav sig (om inte svettigare, med tanke på alla uppförsbackar).

När jag bodde i den lilla byn, mellan Västmanland och Dalarna, kunde det ibland hända att jag cyklade till högstadiet i Sala. 22 kilometer dit (och 22 kilometer hem). Då hade jag en 12-växlad Crescent med bockstyre. Den var turkos. Jag älskade den.

När jag pluggade i cykelstaden Uppsala blev jag av med en rad cyklar. Jag minns specifikt en cykel: min mamma hade ropat in en ursnygg, gammal cykel på auktion. Jag målade den svart med röda hällristningar och jag cyklade exakt tre dagar på den i Uppsala innan den blev snodd. Men cykla det gjorde jag minsann i Uppsala. Vintertid bytte jag däck på min cykel till vinterdäck.

En vinter, när jag jobbade i Stockholm och bodde i Flogsta, var det 25 minusgrader. Klockan fem cyklade jag på oplogade vägar till centralstationen i Uppsala och åkte tåg till jobbet. En morgonpigg anställd, undrade vad som hade hänt med mina glasögon. Jag gick in till toaletten och såg att mina franska designerglasögon á 5500 kronor hade vitnat i kölden. Limmet mellan glas och bågar hade inte klarat av 25 minusgrader. Dock fick jag ett par nya märkesglasögon av min optiker och det hindrade mig inte från att fortsätta cykla.

Sedan flyttade jag till Stockholm. Min (och min dåvarande flickväns) första bostad låg i Björknäs. Att cykla blev plötsligt obehagligt. Jag nyttjade hellre mina apostlahästar och kollektivtrafiken.

Ny flickvän. Flytt till Rågsved. Jag köpte en ny cykel. Knallgul. Jag döpte den till Proud Chick. Tanken, med den nya cykeln, var att jag skulle cykla från Rågsved till Riksdagen (där jag jobbade). Om jag inte missminner mig, cyklade jag sammanlagt sju gånger till Riksdagen från Rågsved. Det var ju belagt med livsfara att cykla till jobbet från Rågsved. Dåliga vägar, bilister som tutade och cyklister som prejade.

Singel. Flytt till Högdalen. Fortfarande samma cykel. Jag hade slutat cykla in till stan, men cyklade, sommartid, till Farstabadet respektive Ågestabadet.

Nu. Gift. Bor i Farsta och jobbar på SVT/SR. Aldrig i livet att jag kommer att cykla till jobbet. Däremot kan jag tänka mig att nyttja lånecyklarna som finns i Stockholm. Men...

... Dagens Stockholm City (2010-04-08) har tema cykel. På sidan 4 läser jag att att Stockholms stad (läs Moderaterna, med Ulla Hamilton i spetsen) stoppar lånecyklar. I ett lager i Västberga står 1000 oanvända cyklar. De har stått där sedan 2007. Clear Channel, som tecknat avtal med Stockholms stad, har ansöt om 500 bygglov för lånecyklar, men har fått avslag. Medan antalet cyklister har växt i Stockholm, satsar Stockholmspolitikern på bilism.

Till Stockholm city säger oppositionsborgarrådet Lars Dahlberg (S): Det är en skandal att trafikborgarrådet Ulla Hamilton inte har fått fart på detta, särskilt nu under miljöhuvudstadsåret. Det är förresten samma trafikborgarråd som sade nej till Earth Hour förra året, men som detta år sade ja till Earth Hour.

Näst sist i Stockholm city läser jag en debattartikel, skriven av Fredrik Falk (som driver sajten Cyklisten). Artikeln, som finns på sidan 42, bör läsas i sin helhet. Falk skriver bland annat:

I takt med att fler cyklar i Stockholm satsar staden allt mindre på cyklisterna. Den extrema obalansen i satsningen på bilister respektive cyklister ökar till bilismens fördel. [...] Nya cykelfält på dessa gator kommer att ge cyklisterna "bättre framkomlighet, säkerhet och komfort under 2009" mässade borgarrådet Ulla Hamilton (M) utan att rodna, när hon presenterade "satsningen" våren 2009. Det var den första lögnen. Det gjordes cykelfält på bara en av dessa gator under 2009. Nu ett år senare forsätter trafikkontoret med fler lögner. På en förfrågan via mejl i slutet av mars vilka arbeten som är påbörjade respektive färdigställda svarade en tjänsteman efter tio dagars betänketid att "alla nya cykelfält utom ett redan är klara". Sanningen är att alla utom ett är inte ens påbörjade. [...] Det finns goda skäl att vara djupt skeptisk vare gång företrådare för Stockholm stad söger något positivt [om] cyklismen. Och det är fullt begripligt att företrädeare för Cykelfräjandet i samtal på tu man hand säger att man skäms över att man förleddes att utse Stockhom til "Årets Cykelfrämjarstad" 2007 och önskade att utmärkelsen gick att dra tillbaka.

Cykelstaden Stockholm är med andra ord ingen cykelstad. Den är inte för fem öre cykelvänlig. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna, med Carin Jämtin i spetsen, talar sig varma över Förbifart Stockholm nynnar jag på Katie Meluas låt Nine Million Bicycles: