Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse

Jag har varit inne på det i bland annat inlägget Läpparnas bekännelse, men eftersom tre partikamrater (Peter Högberg, Johan Westerholm och Sandro Wennberg) skriver om Socialdemokraternas kommande organisationsutredning, anser jag att det är på sin plats att åter skriva ett inlägg om Socialdemokraternas inre liv.

I inlägget, som jag hänvisar till ovan, skriver jag om partisekreterare Carin Jämtins svar på min fråga om den unkna, omoderna partikulturen som är förhärskande i SAP:

Jämtin svarade då att det skulle komma till stånd en stor organisationsutredning. Hon ville även att Socialdemokraterna skulle bli ett öppnare parti. Jag nöjde mig med hennes svar. Det lät ju faktiskt på henne som att hon, i egenskap av partisekreterare, verkligen skulle ta tag i det här. Det utslitna ordet "förändring" skulle äntligen få en verklig betydelse.

Wennberg skriver i sitt inlägg:

Att motorn i en organisationsöversyn skulle genomföras av tjänstemän var väntat.
Vad som däremot skulle vara oväntat vore om organisationsöversynen skulle genomföras i en öppen och inkluderande process. Det är ingen statshemlighet att Socialdemokraterna har lång väg att gå för att bli ett öppnare parti. Alltjämt är det många krafter i partiet som håller emot. Som tycker att media har för stor makt och att öppenhet kan skada partiet.

Partiet som, enligt Kriskommissionens slutrapport, skulle bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti. Det är fan i mig ett stort, jävla skämt! Jag är så innerligt trött på politiker (oavsett partifärg) som ägnar sig åt läpparnas bekännelse.

Slutrapporten har hamnat i det runda arkivet tillsammans med Öppna kriskommissionens rapporter. Det var något som jag och några partikamrater varnade för i ett tidigt skede i en debattartikel i Aftonbladet. Våra farhågor besannade alltför snabbt och nu, två månader efter extrakongressen, har hallelujastämningen förbytts mot uppgivenhet. Åtminstone från min sida.

Min uppgivenhet är så stor att den till och med har påverkat mitt politiska engagemang. Det uttrycker sig tydligast här på bloggen. Jag har ingen lust att blogga längre. Jag hoppas att det är en fas. Om inte, kommer jag att vara en av de som försvinner från politiken. Jag vill därför avsluta inlägget med Anna Lindhs ord:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Läs även Peter Högbergs inlägg När en latte är större belöning än en medlem.

[UPPDATERING]
Johan Westerholm på samma tema.