Vill inte Socialdemokraterna i Stockholm vinna val?

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Egentligen håller jag på och skriva en lång artikel med rubriken Familjerna som är inspirerad av Peter Kadhammars artikel S-maffian som styr Stockholm, men jag kan inte hålla mig längre. Jag måste få ventilera något av den frustration jag känner. Och våga inte komma dragandes med repskapet!

Socialdemokraterna i Stockholm (och då talar jag om gräsrötterna) vill förstås vinna val. De offrar stora delar av sin fritid för att dela ut flygblad, gå på möten, anordna medlemsmöten et cetera. De får inte ett uns betalt för sitt arbete. De gör det för att politik är att vilja. Det här inlägget handlar inte om gräsrötterna utan om (det som Kadhammar kallar för) S-maffian.

S styr inte Stockholm längre. Dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna i Stockholm (och då menar jag hädanefter inte gräsrötterna) är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om de verkligen har förstått vad politisk opposition innebär och betänk att vi är ett parti som snart har varit 12 år i opposition.

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag.

Ett positivt exempel (ja, det finns faktiskt ett sådant) är att S vill göra Stockholm till en cykelstad. Ett negativt exempel (och här finns det tyvärr många) är att S i Stockholm förhalar byggandet av ett nytt Slussen. Det är faktiskt så illa att Socialdemokraterna i Stockholm har gått på varenda Slussenmyt som finns och använder det i sin argumentation. Apropå Slussen och Socialdemokraterna i Stockholm har Johan Westerholm skrivit ett förtjänstfullt inlägg med rubriken Galenskaperna. Från första stycket:

..... eller hur vi inte vinner val i Stockholm.

Via Södermalmsnytt kan jag läsa en för mig som socialdemokrat pinsam artikel.

Utöver att oppositionsrådet Thomas Rudin offentligt kallar Sten Nordin för krokodil, en man med ”stor käft och små öron” så finns det information i artikeln som får mig att på allvar börja fundera om jag inte som socialdemokrat bör allvarligt överväga att söka skyddad identitet. Att detta är oacceptabelt av en så pass hög socialdemokratisk företrädare är illa nog. Men det kommer sedan något som faktiskt är snäppet värre från Thomas Rudins tankesmedja. Han gör analysen att Slussen, som nu debatterats i över 20 år, över huvud taget är i så dåligt skick som det sägs.

”En bro är ju ny”

säger han för att stärka sin tes. Och sedan toppar han med


"Vi kommer att föra in frågan i nästa valrörelse. Detaljplanen kommer att överklagas under lång tid framöver".

Oh, my God! Vi kommer de facto att förlora valet i Stockholm 2014 kanske på grund av Slussen men jag tror att det kommer att bli en förlust på grund av våra företrädare.

Vad beträffar våra företrädare, så återkommer jag i ett annat blogginlägg om just våra företrädare, men nu ska jag gråta några krokodiltårar för att jag, som kärleksfull kritiker, inte har någon annan plattform än min blogg, för att göra min röst hörd.