Vill inte Socialdemokraterna i Stockholm vinna val?

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Egentligen håller jag på och skriva en lång artikel med rubriken Familjerna som är inspirerad av Peter Kadhammars artikel S-maffian som styr Stockholm, men jag kan inte hålla mig längre. Jag måste få ventilera något av den frustration jag känner. Och våga inte komma dragandes med repskapet!

Socialdemokraterna i Stockholm (och då talar jag om gräsrötterna) vill förstås vinna val. De offrar stora delar av sin fritid för att dela ut flygblad, gå på möten, anordna medlemsmöten et cetera. De får inte ett uns betalt för sitt arbete. De gör det för att politik är att vilja. Det här inlägget handlar inte om gräsrötterna utan om (det som Kadhammar kallar för) S-maffian.

S styr inte Stockholm längre. Dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna i Stockholm (och då menar jag hädanefter inte gräsrötterna) är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om de verkligen har förstått vad politisk opposition innebär och betänk att vi är ett parti som snart har varit 12 år i opposition.

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag.

Ett positivt exempel (ja, det finns faktiskt ett sådant) är att S vill göra Stockholm till en cykelstad. Ett negativt exempel (och här finns det tyvärr många) är att S i Stockholm förhalar byggandet av ett nytt Slussen. Det är faktiskt så illa att Socialdemokraterna i Stockholm har gått på varenda Slussenmyt som finns och använder det i sin argumentation. Apropå Slussen och Socialdemokraterna i Stockholm har Johan Westerholm skrivit ett förtjänstfullt inlägg med rubriken Galenskaperna. Från första stycket:

..... eller hur vi inte vinner val i Stockholm.

Via Södermalmsnytt kan jag läsa en för mig som socialdemokrat pinsam artikel.

Utöver att oppositionsrådet Thomas Rudin offentligt kallar Sten Nordin för krokodil, en man med ”stor käft och små öron” så finns det information i artikeln som får mig att på allvar börja fundera om jag inte som socialdemokrat bör allvarligt överväga att söka skyddad identitet. Att detta är oacceptabelt av en så pass hög socialdemokratisk företrädare är illa nog. Men det kommer sedan något som faktiskt är snäppet värre från Thomas Rudins tankesmedja. Han gör analysen att Slussen, som nu debatterats i över 20 år, över huvud taget är i så dåligt skick som det sägs.

”En bro är ju ny”

säger han för att stärka sin tes. Och sedan toppar han med


"Vi kommer att föra in frågan i nästa valrörelse. Detaljplanen kommer att överklagas under lång tid framöver".

Oh, my God! Vi kommer de facto att förlora valet i Stockholm 2014 kanske på grund av Slussen men jag tror att det kommer att bli en förlust på grund av våra företrädare.

Vad beträffar våra företrädare, så återkommer jag i ett annat blogginlägg om just våra företrädare, men nu ska jag gråta några krokodiltårar för att jag, som kärleksfull kritiker, inte har någon annan plattform än min blogg, för att göra min röst hörd.

Ett socialdemokratisk nej har äntligen blivit ett kraftfullt JA!

För en vecka skrev jag om min kandidat till posten som oppositionsborgarråd efter Carin Jämtin. Ett blogginlägg som, några timmar senare, följdes upp av Aftonbladet. Sedan dess har såväl min kandidat, Gabriella Granditsky Svenson som Emilia Bjuggren, fått kampanjgrupper på facebook.

Idag skriver Stockholm City (2011-03-31, s. 4) om kandidaterna till posten som nytt oppositionsborgarråd i Stockholm. Dock blir jag en smula besviken när jag läser i Stockholm City om Ylva Johansson:

Före detta ministern Ylva Johansson ingår i borgarrådsspekulationerna och borde kanske vara sugen nu när hon sparkats ur partitoppens VU. Men där sinar ja-floden. Ylva Johansson vill varken säga ja eller nej.
- Det där är bara spekulationer som Ylva inte vill kommentera, hälsar Johanssons pressekreterare Maria Persdotter.

Jag får en känsla av att Johansson avvaktar i väntan på det utskott som hon eventuellt får sitta i. Får hon utskott som hon gillar, stannar hon på sin post, men om hon inte får det - ja, då kanske hon kan tänka sig att bli oppositionsborgarråd.

Jag vill inte ha en politiker som ser denna post som ett andrahandsval. När Johansson gick ut i media för ett tag sedan och tydligt sade: Jag vill vara med och leda Socialdemokraterna, var vi många som efterlyste en politisk programförklaring av Johansson. Den kom aldrig. Nej, du Johansson - tiden är över då ett nej betyder ja. När City ringde, hade du ett ypperligt tillfälle och räta på ryggen och säga: Jag kandiderar! Det här vill jag göra!, men icke.

Såg ni förresten serien Downtown Abbey på SVT, där den unga arvtagerskan velar och velar och velar... allt för länge med att säga ja till landsortsjuristen Matthew. Det slutar med att han överger henne och Downtown Abbey. Om man varken säger ja eller nej, kan det mycket väl hända att man står där utan någonting.

Därför vill jag att Granditsky Svensson blir Jämtins efterträdare, men vänta... är det inte ytterligare en post som skall tillsättas i Stadshuset? Teres Lindberg tar ju över Mona Sahlins riksdagsplats och det innebär ju att även Bjuggren kan ta plats i Stadshuset.

[UPPDATERING]

Jag har fått kommentarer från partikamrater på facebook som handlar om Ylva Johansson. De anser att jag i ovanstående inlägg dissar Johansson, att jag sågar henne jäms med fotknölarna. Det gör jag inte. Jag gillar henne som politiker och som person och hoppas att hon får ett sitta i det utskott, som hon önskar, i riksdagen. Jag kan vidare se henne som förbundsordförande för S-kvinnor!

Oppositionsborgarrådet

På väg till jobbet läser jag Stockholm City och fastnar specifikt för artikeln Rudin vill leda S i Stockholm (2011-03-24, s. 8). Nu när Carin Jämtin lämnar posten som oppositionsborgarråd till förmån för posten som partisekreterare, blir det naturligtvis huggsexa om den vakanta tjänsten.

En eloge till Tomas Rudin som bryter tabut (eller heter det tabuet?) och säger att han vill bli oppositionsborgarråd, men det finns ett aber - Rudin är en man. Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet bör vara en kvinna. I artikeln nämns Karin Wanngård och Gabriella Granditsky Svenson. Av dessa två kvinnor är den sistnämnda högintressant.

Granditsky Svenson var en av de första sossarna jag träffade, när jag gick med i partiet 2006. Här var det inte "klubben för inbördes beundran" (som ofta är fallet när man som ny medlem kommer till ett S-möte), utan hon välkomnade mig med en stor kram. Granditsky Svenson är en kvinna som gör avtryck. Har man väl träffat henne, kommer man ihåg henne. Hon är intelligent, charmig, generös och har en karisma som inte lämnar någon oberörd.

Till och med politiska motståndare som till exempel Maria Abrahamsson påverkas av Granditsky Svenson. Så här skriver Abrahamsson i SvD om henne:

Gabriella Granditsky Svenson, en arg och välformulerad s-kvinna med glödande engagemang i tjejjourer, hade just dragit ner den längsta applåden. Svenson hade i och för sig fel i att alliansregeringens handlingsplan om mäns våld mot kvinnor saknar förebyggande åtgärder. Desto mer berättigad var Svensons vädjan till det egna partiet att sluta stigmatisera män som kvinnomisshandlare.

Så gör Stockholm och Socialdemokraterna en tjänst och utse Gabriella Granditsky Svenson till nytt oppositionsborgarråd!

[UPPDATERING]

Nu har även Aftonbladet hakat på.