Hej budget!

Det har varit mycket snack (OBS! Texten, dit länken leder, är politisk satir för den som inte fattar) om Socialdemokraternas skuggbudget de senaste dagarna. Jag vill därför betona att det är en budgetmotion. Det är inte för inte som den kallas skuggbudget. Det här är vad SAP skulle göra om partiet innehade regeringsmakten. Nu befinner sig partiet i opposition och det är regeringen Reinfeldts budgetpropositioner som gäller fram till valet 2014. Så varför lägger Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ner så mycket tid och energi på just dessa motioner? Svaret är enkelt – för att visa väljarna vilka alternativ som finns (och att även dessa partier kan ta a n s v a r). Skuggbudget är politisk opposition. Crescendo, men också antiklimax då många löften om guld och gröna skogar förvandlas till kattguld och kalhyggen (just på grund av a n s v a r).

I ett tidigare inlägg skrev jag:

Jag är övertygad om att Socialdemokraternas skuggbudget i höst redogör för varje skattekrona, men fram tills dess går det inte att lova guld och gröna skogar. Och om det visar sig i skuggbudgeten att pensionärer får 60 kronor extra i månaden med social demokrati, eller att kulturen (som såväl jag som Juholt brinner för) får små smulor... ja, då håller Juholts social demokrati inte. Jag vill satsa på tunnelbana och cykel i Stockholm, jag vill att det byggs bostäder, jag vill, jag vill, jag vill... men om en utbyggnad av tunnelbanan innebär att S endast öppnar t.ex. Kymlinge... då brister S i trovärdighet.

Den här budgetmotionen kommer aldrig att hända, inte ens om Socialdemokraterna bildar regeringen tillsammans med Miljöpartiet 2014. Det är synd, eftersom kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

På samma tema: Aftonbladet, SR, DN, Sebastian Stenholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, SvD

Vill inte Socialdemokraterna i Stockholm vinna val?

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Egentligen håller jag på och skriva en lång artikel med rubriken Familjerna som är inspirerad av Peter Kadhammars artikel S-maffian som styr Stockholm, men jag kan inte hålla mig längre. Jag måste få ventilera något av den frustration jag känner. Och våga inte komma dragandes med repskapet!

Socialdemokraterna i Stockholm (och då talar jag om gräsrötterna) vill förstås vinna val. De offrar stora delar av sin fritid för att dela ut flygblad, gå på möten, anordna medlemsmöten et cetera. De får inte ett uns betalt för sitt arbete. De gör det för att politik är att vilja. Det här inlägget handlar inte om gräsrötterna utan om (det som Kadhammar kallar för) S-maffian.

S styr inte Stockholm längre. Dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna i Stockholm (och då menar jag hädanefter inte gräsrötterna) är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om de verkligen har förstått vad politisk opposition innebär och betänk att vi är ett parti som snart har varit 12 år i opposition.

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag.

Ett positivt exempel (ja, det finns faktiskt ett sådant) är att S vill göra Stockholm till en cykelstad. Ett negativt exempel (och här finns det tyvärr många) är att S i Stockholm förhalar byggandet av ett nytt Slussen. Det är faktiskt så illa att Socialdemokraterna i Stockholm har gått på varenda Slussenmyt som finns och använder det i sin argumentation. Apropå Slussen och Socialdemokraterna i Stockholm har Johan Westerholm skrivit ett förtjänstfullt inlägg med rubriken Galenskaperna. Från första stycket:

..... eller hur vi inte vinner val i Stockholm.

Via Södermalmsnytt kan jag läsa en för mig som socialdemokrat pinsam artikel.

Utöver att oppositionsrådet Thomas Rudin offentligt kallar Sten Nordin för krokodil, en man med ”stor käft och små öron” så finns det information i artikeln som får mig att på allvar börja fundera om jag inte som socialdemokrat bör allvarligt överväga att söka skyddad identitet. Att detta är oacceptabelt av en så pass hög socialdemokratisk företrädare är illa nog. Men det kommer sedan något som faktiskt är snäppet värre från Thomas Rudins tankesmedja. Han gör analysen att Slussen, som nu debatterats i över 20 år, över huvud taget är i så dåligt skick som det sägs.

”En bro är ju ny”

säger han för att stärka sin tes. Och sedan toppar han med


"Vi kommer att föra in frågan i nästa valrörelse. Detaljplanen kommer att överklagas under lång tid framöver".

Oh, my God! Vi kommer de facto att förlora valet i Stockholm 2014 kanske på grund av Slussen men jag tror att det kommer att bli en förlust på grund av våra företrädare.

Vad beträffar våra företrädare, så återkommer jag i ett annat blogginlägg om just våra företrädare, men nu ska jag gråta några krokodiltårar för att jag, som kärleksfull kritiker, inte har någon annan plattform än min blogg, för att göra min röst hörd.

Oppositionsborgarrådet

På väg till jobbet läser jag Stockholm City och fastnar specifikt för artikeln Rudin vill leda S i Stockholm (2011-03-24, s. 8). Nu när Carin Jämtin lämnar posten som oppositionsborgarråd till förmån för posten som partisekreterare, blir det naturligtvis huggsexa om den vakanta tjänsten.

En eloge till Tomas Rudin som bryter tabut (eller heter det tabuet?) och säger att han vill bli oppositionsborgarråd, men det finns ett aber - Rudin är en man. Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet bör vara en kvinna. I artikeln nämns Karin Wanngård och Gabriella Granditsky Svenson. Av dessa två kvinnor är den sistnämnda högintressant.

Granditsky Svenson var en av de första sossarna jag träffade, när jag gick med i partiet 2006. Här var det inte "klubben för inbördes beundran" (som ofta är fallet när man som ny medlem kommer till ett S-möte), utan hon välkomnade mig med en stor kram. Granditsky Svenson är en kvinna som gör avtryck. Har man väl träffat henne, kommer man ihåg henne. Hon är intelligent, charmig, generös och har en karisma som inte lämnar någon oberörd.

Till och med politiska motståndare som till exempel Maria Abrahamsson påverkas av Granditsky Svenson. Så här skriver Abrahamsson i SvD om henne:

Gabriella Granditsky Svenson, en arg och välformulerad s-kvinna med glödande engagemang i tjejjourer, hade just dragit ner den längsta applåden. Svenson hade i och för sig fel i att alliansregeringens handlingsplan om mäns våld mot kvinnor saknar förebyggande åtgärder. Desto mer berättigad var Svensons vädjan till det egna partiet att sluta stigmatisera män som kvinnomisshandlare.

Så gör Stockholm och Socialdemokraterna en tjänst och utse Gabriella Granditsky Svenson till nytt oppositionsborgarråd!

[UPPDATERING]

Nu har även Aftonbladet hakat på.

S-bloggar i opposition - inte nödvändigtvis gnälliga

I boken Ensamvargen, står det att vändningen för Moderaterna kom när Moderaterna slutade att gnälla på Socialdemokraterna och började tala om sin egen politik. Efter valet 2006 har vi Socialdemokraterna uppfattats som "gnälliga". I en intervju i SvD säger Mona Sahlin:

-

Sedan kan jag ha självkritik på ett område. Vi uppfattas uppenbarligen som “gnälliga”. Det har jag tagit åt mig, att börja varje mening med: det här vill vi socialdemokrater göra eller det här vill vi rödgröna göra. Man måste se mycket tydligare att en oppositionsroll inte bara är att opponera. Vi måste hela tiden visa vad vårt alternativ är. Det känner jag behov av att göra mer.

-

Peter Andersson skriver på sin blogg:

-

Jag har själv funderat ibland över mina blogginlägg. Blir det alltför mycket av kritik?. Alltför mycket Reinfeldt och för lite om drömmar och framtidsfrågor? Hur ser en riktig balans ut för en bloggskrivande person som trots allt också är förtroendevald politiker i opposition?

-

Samma tankegångar dras jag med. Jag är en S-bloggare som befinner mig i opposition och skall därför opponera mig mot den Moderatstyrda regeringens politik. Samtidigt är jag en fritidspolitiker, som bör/ska/kan tala om partiets egen politik.

-

Min blogg är en relativt populär (politisk) blogg. Bland de progressiva bloggarna på Netroots ligger jag på sjunde plats (Peter Andersson befinner sig också bland de 20 som rankas i rapporten). På till exempel Bloggportalen är jag (i skrivandets stund) på plats ett i HBTQ-kategorin, plats 10 i kategorin Politik och samhälle och plats 15 i kategorin Alla. Hur kommer det sig att min blogg hamnar högt i bloggportalernas olika rankingsystem?

-

Jag tror att det handlar främst om trovärdighet och balans. Jag är ingen partimegafon. De som läser min blogg, vet att jag inte drar mig för att kritisera mitt eget parti (när det behövs). Jag kan även ge mina politiska motståndare cred. när de gör något bra. Det handlar om trovärdighet. Jag opponerar mig mot den orättvisa politik som förs men skriver även om vår politik (och den politik som jag vill att mitt parti ska föra). Även om bloggen heter HBT-sossen, så handlar den inte enbart om hbt-frågor.

-

Därtill tror jag att flertalet läsare uppskattar mixen i min blogg. Jag skriver främst om politik, men ett och annat inlägg handlar om musik, böcker, converse, mat et cetera. Balans. Jag länkar ofta till artiklar i gammelmedia och till andra bloggare (även Högerbloggare). Jag pingar alla mina inlägg. Andra mindre, men ändock viktiga faktorer som också är bidragande är språk, (en viss) humor och bilder. Dock finns det S-bloggare (och andra partikamrater) som ständigt gnäller. Såväl trovärdigheten som balansen rubbas då.

-

Precis som Mona Sahlin önskar jag att vi Sossar gnällde mindre och talade mer om vår politik. Johanna Graf skriver i sitt inlägg Våga prata ideologi:

-

Vi behöver en ny frihetsberättelse! Så säger många socialdemokrater man pratar med just nu. Problemet är ingen riktigt förmår formulera den där berättelsen i några enkla ord. Ibland kan det enkla vara det riktigt svåra. [..] De allra flesta svenskar är med på idén att skapa ökad jämlikhet och tillväxt i Sverige. Men 2006 trodde väljarna att det blå laget skulle vara bättre på det. 2010 får de själva avgöra om den politiken lyckats. Men framför allt kommer de då värdera vilket parti som verkar ha bäst idéer för att öka sammanhållningen så att fler blir fria och Sverige ett bättre land att leva i.

-

Precis som Graf, kommer jag att ägna mig med stor kraft och iver åt det som Graf skriver om i sitt inlägg. Nu närmaste på partikongressen, som äger rum om 28 dagar. Jag kommer att vara där i egenskap av S-bloggare. Under dessa dagar kommer balansen på bloggen att rubbas. Flertalet inlägg kommer att handla om kongressen och vår politik. Om inte Högern gör något förryckt utspel under kongressen, kommer det att bli mycket lite oppositionspolitik här på HBT-sossen.

-

Martin Moberg har också bloggat på samma tema.

Kom ut ur oppositionsgarderoben nu!

Jag läser på/i Aftonbladet att sossespöket i hög grad varit närvarande vid folkpartiets riksmöte. Är det inte förunderligt att borgarna inte har kommit ut ur oppositionsgarderoben ännu? När skall de inse att de är en del av regeringen? Jag kan bara dra en slutsats av sossetjatet. Folkpartiet och hela den borgerliga alliansen är rädda för socialdemokraterna. Den folkliga opinionen mot regeringspolitiken skrämmer mer än de vågar erkänna, skriver Åsa Petersen och jag håller med henne.
-
Men, att komma ut ur oppositionsgarderoben gäller också i hög grad för mitt eget parti. För visst är det svårt att vara i opposition, när man inte har varit det på 12 år. Borgarna är fenomenala på att vara i opposition. År ut och år in har de drivit oppositionspolitik. De har lovat guld och gröna skogar, när de var i opposition och nu befinner de sig plötsligt i regeringsställning och kan inte riktigt hantera det. De inser nu att ingen röstade fram borgarna till valvinst, de röstade snarare bort Göran Persson.
-
Vi socialdemokrater måste bli bäst på att vara i opposition och driva politik, detta för att vi aldrig mer skall hamna där igen! Det har varit en lång sorgeperiod efter valförlusten och visst är det tungt att vara i opposition och känna sig maktlös, men för att vinna valet 2010 krävs det att vi är en stark opposition. Vi är numer en motståndsrörelse som slåss mot högerns omvända Robin Hood-politik! En stark motståndsrörelse har förmågan att förändra.

Nätverk för (s)-bloggare

Bloggare - förenen eder!

Som en del av vårt oppositionsarbete kommer nu ett nätverk för (s)-bloggare att byggas! Gå genast in och anmäl er!

Motståndsrörelsen, med sahlinisterna i spetsen, ger ut...

...På väg. Om drömmar, ilska och vilja.

Jag fick den lilla pocketbocken i handen igår. Jag bläddrade igenom den och jag måste tyvärr hålla med Katrine Kielos att den känns postmodern och i viss mån fragmentarisk. Helsidesbilder med prickiga bilder, olika typsnitt, ett sjok färgbilder i mitten... en smula jobbig att ta till sig! Därefter går dock Kielos och mina åsikter isär.

För som den sahlinist jag är, älskar jag Mona Sahlins installationtal om respekt, hbt-personers fri- och rättigheter, ungdomar, integration...

Hennes installationstal löper som en röd tråd genom boken. Jobb, välfärd, klimat, utrikespolitik - ja, det är korta inblickar vi får, men boken skall ses som en inspirationsbok.

Jag håller inte med Kielos när hon i sin blogg skriver: 1. Inte en enda fråga ställs till läsaren. 2. Det finns inte ett enda påstående att ta ställning till. 3. Det finns ingenting att diskutera i skriften.

Frågor ställs visst till läsaren! Redan på första sidan frågar Mona Sahlin: "Alla ska med, men vart?". Läsaren uppmanas att ringa/skriva och mejla in sina idéer och tankar om förändring och förnyelse i SAP.

Finns det verkligen ingenting att diskutera i skriften, Kielos? Ingenting?! Jag hittar hur många temata som helst i boken som jag vill diskutera.

Jag hittar vidare många påståenden (synonymer för "påståenden" är bland annat: uttalanden, yttranden, försäkrande) i boken. Påståenden som jag kan ta ställning till.

Hans Boskär skriver (s. 73):

Jag vill leva i en värld där alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter. Där ingen förtrycks för att man råkar vara född i fel land, ha fel kön, fel tro eller annan sexuell läggning eller könsidentitet i förhållande till samhällets normer. Vi socialdemokrater kan förändra, vi har gjort det förut!

Är inte det ett påstående, ett yttrande som vi människor kan ta ställning till?

Jag ser denna bok främst som en inspirationsbok. Den gav mig inspiration att skriva gårdagens inlägg om hbt-personers fri- och rättigheter. Den kommer att fortsätta att ge mig inspiration.

Vi kommer naturligtvis att fortsätta vårt oppositionsarbete. Vi kommer att förändra och förnya, men i motsats till moderaterna, kommer inte ett fåtal "hjärnor" att styra denna förändring och förnyelse - vi kommer att ta hjälp av och få inspiration av alla våra medlemmar. På väg. Om drömmar, ilska och vilja är en del av detta oppositionsarbetet. Vi är motståndsrörelsen - motståndsrörelsen mot mörkermän!

(s) + YouTube = sant

Tanken är god - mycket god! För (s) gäller det nu att hitta nya plattformar och nya vägar att nå människor och framför allt att skapa en oppositionspolitik. YouTube är verkligen en sajt som når många människor. När jag går in på YouTube vill jag bara säga "NEJ!" Så rätt så rätt, men så fel, så fel. Monas installationstal i 13 delar *gäsp*. Ylva Johansson och Thomas Östros kommenterar någon sakfråga *gäsp*.

Det här är några av mina förslag för att på 3 1/2 år vinna tillbaka opinionen:

* På YouTube skulle (s) filma egna snuttar och använda mycket humor och ironi. Låt en ung Maryam ondgöra sig över regeringen, låt Veronica Palm berätta om orättvisor, låt Nikos berätta för de äldre invandrarna att det finns ett parti som vill minska klyftorna, låt okända sossar visa en alternativbild av "gubbpartiet". Ge unga väljare och ge människor med invandrarbakgrund alternativ till Ylva och Thomas. När vi väl har fångat väljare, kommer de själva att uppsöka socialdemokraternas hemsida och fördjupa sig.

* YouTube är bara början... skapa aktiva klubbar på nätets många communities som t.ex. qruiser, myspace, msn m.fl. Låt medlemmarna komma mer till tals. Använd nu nätet till att ge de socialdemokratiska väljarna och blivande väljare utrymme! Utnyttja nätet - använd det till vår fördel! Citera gärna Olof Palme och andra stora tänkare, men glöm inte att citera Agda 80 år, eller Simon 14 år. Glöm inte att lyssna!

* Sluta stå vid tunnelbanans ingång och vifta med papper. Vi resenärer blir bara irriterade! I dagens samhälle vill de flesta uppsöka information på egen hand. Nej, stå hellre en bit bort med en kaffevagn. Servera kaffe (helst latte och cappuccino, rättevisemärkt naturligtvis) i coola pappersmuggar, röda och vita, med en litet s-märke och ett politiska budskap tryckt på koppen. I anslutning till kaffet ska det finnas information i pappersform, men även coola knappar och möjlighet att köpa coola t-shirts och tröjor med politiska tryck. Att få en kopp kaffe, godis, bullar ger bättre resultat än att blockera vägen och trycka upp broschyrer i ansiktet på oss.

* Använd mer aktivt föreningar/organisationer som Rebella, Avantgarde, hbt(s). Vi har en massa idéer, vi har kunskap och kompetens!

* Mediaträna politiker! Vi måste bli duktigare på att hantera media. Med tanke på att media här i Sverige är liberal, så måste vi sossar hitta vägar in i detta ljusblå mediagytter.

* Börja blogga! Försök vidare att samordna bloggandet. Länka till varandra! Tipsa folk!

* Skriv, kommentera, försök få mediautrymme! Var en blåslampa! Så fort regeringen gör något som inte är bra - höj rösten!

* Samarbeta. Är du medlem i någon s-förening - samarbeta med andra föreningar. Utbyt erfarenheter.

* Skapa "helhetslösningar" för ungdomar så att de känner sig hemma i partiet. En ung, lesbisk vegan söker sig hellre till mp eller v - det måste vi ändra på. Vi måste visa att (s) är grönare än mp och queerare än fp! Vi måste även engagera de med invandrarbakgrund. Vi måste få dem att rösta, vi måste få dem att känna sig hemma i partiet! Gå ut i förorterna och bjud in till intressanta föreläsningar och samtal på kurdiska, arabiska, turkiska...

* Vi måste omdefiniera ordet "arbetare", men på ett annat sätt än moderaterna. Vilka är numer arbetare? Det betyder inte att vi ska glömma industriarbetaren och byggarbetaren, vi måste dock inkludera spärrvakten, brevbäraren etc.


* Istället för att minska på personal - nyanställ! Anställ unga, invandrare, flator, bögar... anställ folk från olika håll och kanter och inte bara statsvetare. De är de som kan komma med "nytänk"... De är de som kan förnya partiet!

Jag återkommer med fler punkter.