Rucklarens väg*

William Hogarth. The Tavern Scene. (A Rake's Progress). 1732-1734. Oil on canvas. Sir John Soane's Museum, London, UK.

Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, fick en text publicerad i Sydsvenskans kulturdel för två dagar sedan, vilken har föranlett såväl positiva som negativa reaktioner. Min reaktion är odelat positiv. Gunilla Brodrej, som huserar på Expressens kulturredaktion, har också kommenterat Juholts tilltag. Brodrej anser förvisso att det är uppfriskande när Socialdemokraternas partiledare använder en upplevelse på Malmöoperan för sin politiska retorik, men Brodrej skriver även:

[...] det är inte riktigt klockrent att jämföra Victor Hugos olycksbarn med dagens. Hugos romantiska berättelse från bottenskiktet av det genom fattigdom och misär brutaliserade franska 1800-talssamhället kan med all vilja i världen inte jämföras med gamla Svedala 2011. Inställda X2000 och skyhöga elpriser är visserligen jobbigt, men framstår som rätt futtigt i relation till Jean Valjean som fick 19 års straffarbete för att ha stulit ett bröd.

Inte ett ord om den barnfattigdom som är ett verkligt problem i Sverige (under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom enligt organisationen Rädda Barnen), inte ett ord om välfärden som regeringen Reinfeldt monterar ner bit för bit, inte ett ord om de växande klyftorna, om massarbetslösheten, om osäkra anställningar, om sjuka som jagas och Sveriges svar på slavar - FAS 3. Ett utanförskap som ökar i det gamla Svedala. Istället skriver Brodrej om X2000 och elpriser.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Att växa upp i ett fattigt hem i Sverige är förstås inte samma sak som att vara fattig i exempelvis Brasilien eller i Hugos 1800-talssamhälle, men det finns fattiga barn i Sverige, att påstå något annat är skamligt.



Gunilla Brodrej lever i en bubbla. Brodrej jobbar som kulturjournalist på Expressen (en del av högerns ekokammare). Hon är gift med en egenföretagare, bor i Mälarhöjden och äter gärna sushi. Hon blir, i sin egenskap av kulturjournalist, inbjuden till premiärer, konserter och andra evenemang. Vin och snittar. Taxikvitton som lämnas in till redaktionen. Medelklass, ja kanske till och med överklass. Hon är, i mina ögon en rucklare*. Det är inget fel med att vara en rucklare. Men att vara en rucklare som inte ser eller kanske till och med blundar för de klyftor som finns i samhället, har jag inte mycket till övers för.

Brodrej är inte ensam om att leva i en bubbla. Journalister har ett lyxfokus. Det har bland annat Isobel Hadley-Kamptz, Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist och Thomas Hartman skrivit förtjänstfullt om. Jag önskade dock att Brodrej fick se och uppleva DET ANDRA STOCKHOLM, det Stockholm som hon och inte hennes kollegor inte ser (eller blundar för).

* Rubriken på detta inlägg har jag lånat från Rucklarens väg (The Rake's Progress) som är en engelskspråkig opera i tre akter och en epilog av Igor Stravinskij.
*Rucklare: rumlare, vivör, svirare, lebeman, roué, vällusting, festprisse.

Black - ett initiativ av Rädda Barnen

[UPPDATERING]

Gunilla Brodrej har läst mitt inlägg och kommenterat det på twitter. Hon skriver att journalistiken påminner om Flashback och även: vilket karaktärsmord! Riktigt underhållande. Kolla fakta nästa gång. Den där Brodrej du beskriver lever ett annat liv än jag.

Dock har hon inte skrivit vilka fakta som inte stämmer i inlägget. Hon kanske inte längre bor i Mälarhöjden? Är hon inte längre gift? Har hon inte sin anställning på Expressens kulturredaktion? Får hon inte inbjudningar till premiärer där det ibland vankas vin och snittar? Får hon inga recensionsex. av böcker och skivor (jag får ju ibland ett rec.ex. av en bok och en och annan inbjudan till mingel)? I så fall ber jag om ursäkt för faktafelen, men om inte Brodrej tillhör medelklassen eller överklassen här i Stockholm - vilken klass tillhör hon då? Och som jag tidigare skrev - jag har inget emot rucklare. Jag är själv, trots min blygsamma inkomst, något av en livsnjutare som unnar mig ett glas vin eller en konsert när jag har råd. I morgon ska jag förresten gå till Berwaldhallen och se en jubileumskonsert, där bland annat vinnaren av Maestro, Marit Bergman, ska dirigera ett stycke. Maestro är, by the way, ett program som Brodrej inte gillar.