Utdrag ur Eric Sundströms näst sista ledare i AiP:Krismedvetenheten inom S är under all kritik. Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad. Vi förlorade båda gångerna. Den förnyelse som skedde efter valet 2006 var defensiv och gick ut på att täta uppenbara hål (skolpolitik, fastighets- och förmögenhetsskatt, förlorat stöd bland pensionärer och tjänstemän). Resultatet blev att S utkämpade en ny strid 2010 med de gamla soldaterna i samma terräng.Det har gått över en månad sedan valförlusten och jag oroar mig för mitt parti Socialdemokraterna. Partiledare Mona Sahlin tillsatte snabbt en kriskommission med fyra arbetsgrupper (fördelade på 52 personer). Några bloggare inom nätverket NetRoots (inklusive jag) skrev då en debattartikel i Aftonbladet (bortse dock från rubriken på artikeln, då den är missvisande). Saxat från artikeln:
När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.Därför startade vi den Öppna kriskommissionen och efter att ha läst Jytte Gutelands artikel i Aftonbladet, vet jag att vi nätrötter gjorde rätt. För det är precis som Johan Westerholm skriver i sitt inlägg Socialdemokratisk förnyelse: Mot vitalisering eller mot avgrunden:
Westerholm och jag är rörande eniga. Socialdemokraterna behöver dringend en blodtransfusion, men det är inte i första hand SSU-blod som skall bidra till denna fusion.
Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.
Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.
Många sossar har börjat sin politiska bana i Unga Örnar, gått vidare till SSU, pluggat statsvetenskap och nationalekonomi på universitetet (då hon/hen/han eventuellt varit med i S-studenter) och därefter blivit förtroendevalda alternativt politiska tjänstemän inom S. Politiska broilers, som umgås med varandra, är gifta med varandra och har politiken som yrke - i vilken verklighet lever de?
Förnyelse handlar således inte alltid om föryngring, om vi med föryngring menar att partiet hämtar "nytt" blod enbart från SSU. Det finns många som inte är födda inom rörelsen, men som anslutit sig senare. Såväl Westerholm som jag blev medlemmar i partiet så sent som 2006. Vi har andra erfarenheter och andra meriter än många av våra partikamrater. Å ena sidan är vi inte så unga längre, men å andra sidan har Sahlin sagt: Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en del (Sahlin är 50+).
Till syvende och sist anser jag att det dags för Socialdemokraterna att införa tidsbegränsade uppdrag. Är det rimligt att kunna sitta hur många år som helst på en politisk post? Jag är övertygad om att ju längre man sitter, desto mer blir man beroende av politiken som yrke. Ska politik vara ett yrke?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar