Dumpad

Nej, det är inte jag som har blivit dumpad, det är SAP (Socialdemokratiska arbetareparti). Via Johanna Grafs inlägg lyssnar jag på krönikan Hallå, det är sossarna! och i likhet med Graf, skrattar jag så att jag gråter. Graf skriver bland annat i sitt inlägg:
Valanayserande socialdemokrater och nydumpade tonårskillar, det finns onekligen en likhet. Precis så där låter det i det stundtals maniska analyserandet inom (S), där man ömsom rasar över media/reklambyråer/kampanjmetoder/samarbetspartners/nuvarande ledning/vänsterflörtande/högerflörtande, ömsom desperat funderar på en total makeover: - Men duuu, vad är det du saknar hos mig egentligen? Vad är det du vill haaa? OK, jag vet att den där överraskningen med butlern i tunnelbanan kanske inte riktigt var vad du önskade dig, men vad vill du ha då?!? Jag kan gå litet mer åt höger, du får behålla alla dina skattesänkningar, om vi bara får göra om fastighetsskatten och RUT litetlitetgrann så att det blir typ litet sosseprofil på dem, då kan vi väl fortsätta vara ihop? Vi kan sluta träffa Peter & Maria om du inte gillar dem. Eller är det Lars du inte gillar att jag hänger med?

För att i nästa stund sturskt räta på ryggen och säga: Hörrudu, jag duger faktiskt bra som jag är! Det här är jag och det står jag för. Jag har fixat allt i den här familjen i åratal, och det jävligt bra ska du veta!

Sorry, vi är dumpade. Fetdumpade. Då finns ingen quick fix. Det är bara att sätta sig och läsa om boken Kris och utveckling av Johan Cullberg. Den legendariske psykiatriprofessorns beskrivning av krisers olika stadier stämmer kusligt väl in på det trauma socialdemokratin nu befinner sig i, precis lika väl som på en människa i kärlekssorg [...]

1 kommentar:

Johanna sa...

Tack för puffen, pinglan! Vi måste ttärffas och hänga litet snart, känner jag, ch vara så där bittra och cyniska som bara nydumpade kan vara när de klumpar ihop sig...:-)