Nu är det väl revolution på gång?*

Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple

Politiken är det centrala, men de som skall företräda politiken – är dessa betydelselösa? Ja, det finns socialdemokrater som anser det (och jag är inte en av dem). Gårdagens ledare i Aftonbladet med rubriken Elefanten i rummet:

Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.

Redan i min valanalys lyfte jag frågan. I mina inlägg Att förflytta är inte att förnya och Man måste dö några gånger innan man kan leva skrev jag bland annat om partisekreterare Ibrahim Baylan. Jag vill gärna se Kajsa Borgnäs på den posten men jag kan faktiskt tänka mig den medelålders, heterosexuella, vita mannen Håkan Juholt inneha titeln som partisekreterare (han gjorde ett bra jobb, efter att Marita Ulvskog försvann till Bryssel). Ja, jag bekänner – jag är mycket förtjust i Juholt. Bara mustaschen kan vinna över väljare. Han är Sveriges svar på Sam Elliott. Jag skrev även att Thomas Östros står sig rätt slätt gentemot Anders Borg. Istället för att byta ut Östros, har han fått en sidekick i form av Leif Pagrotsky.

Igår publicerade SVT Debatt en artikel av ledande företrädare för SSU. I artikeln lyftes kravet att partistyrelsen måste avgå. Föryngringen och förnyelsen av Socialdemokraterna skall ske medelst nytt blod från SSU anser artikelförfattarna. Nja, är det i första hand nytt blod från SSU som partiet behöver (läs mer i inlägget S behöver en blodtransfusion)?

Kristian Krassman skriver bra om Norrtälje och får mig att se till min egen arbetarekommun - Stockholm. Stockholms AK:s valberedningen har just släppt sitt förslag till nämnder och bolag. Maktkoncentrationen är total. Samma gamla, vanliga företrädare får sitta i två-tre nämnder och därtill ett eller två bolag (jag kallar dem lite elakt för falangsossar, men läs för all del Peter Kadhammars kolumn S-politik är en ren familjeangelägenhet). Medelåldern är strax under 60 och förvånansvärt få HBT-socialdemokrater är föreslagna.

Stockholms AK har en viss sjukdomsinsikt, men det räcker inte med insikt, det krävs också bot och bättring. Något som företrädare för Socialdemokraterna i Stockholm är ovilliga att göra. Att bevaka sin egen maktposition är viktigare än politik och vinna val. Om vi fortsätter så här, finns det snart inga maktpositioner kvar. Staffan Lindström skriver på sin blogg:

Det finns en uppsjö med färska, kloka, progressiva och smarta människor som aldrig tar plats i vårt parti trots att de delar våra värderingar och med rätt incitament kunde ta sitt pass vid maktens lägereld. Istället har vi trötta eldvakter som gärna vill stanna i den trygga värmen och som inte frivilligt lämnar över även om elden håller på att slockna.

Den enda förnyelse jag hoppas på i Stockholm är valet av kommunsekreterare och inte ens där är jag särdeles optimistisk. Jag vill se Linnea Björnstam på den posten, men det skulle inte förvåna mig om förnyelsen består i att Ing-Marie Gidlööf avancerar från kanslichef till kommunsekreterare.

Hur många val i Stockholm ska Socialdemokraterna förlora – innan rösterna för revolution höjs?

DN, Erik Laakso, Sandro Wenngren, Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Andersson, Roger Jönsson, Annika Högberg, Peter Andersson2, Rebellabloggen

Rubrik: Bob Hund - Nu är det väl revolution på gång?