Verklig hivprevention är allas ansvar

Jag har skrivit om detta tidigare (se nedan för ett axplock) - infromationsplikten om hivsmitta måste avskaffas. I dagens debattartikel i DN ställer Inger Forsgren ordförande Hiv-Sverige, Anders Karlsson överläkare Venhälsan, Södersjukhuset i Stockholm, Åsa Regnér generalsekreterare RFSU och Per Ole Träskman professor i straffrätt vid Lunds universitet, just detta krav.

Ur Hbt-socialdemokrater Sveriges hbt-politiska program :

Sverige har en av de mest repressiva lagstiftningarna i världen som rör personer med hiv. För detta har Sverige kritiserats internationellt. Inte nog med att lagstiftningen gör rättsläget osäkert för den som bär på hiv-viruset, den är också kontraproduktiv ur ett preventionsperspektiv.

För det första är det informationsplikten. Den som bär på hiv-viruset måste enligt lagen informera sin sexpartner om detta även om man enbart praktiserar säkrare sex. Det fulla ansvaret ligger på den som är hivpositiv medan den som är hiv-negativ
eller inte vet om sin hivstatus inte har något ansvar. Majoriteten av de som blir smittade med hiv blir det av någon som inte själv vet om att han eller hon bär på viruset.

För det andra är det den godtycklighet med vilken
smittskyddsläkaren kan döma en person som bär på hiv-viruset till tvångsvård på i princip obegränsad tid om han eller hon inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler. Det är framförallt denna del som föranlett kritiken mot Sverige.

Informationsplikten invaggar många i en falsk trygghet. Så
länge den man har sex med inte säger något om att han eller hon är hivpositiv förmodas personen vara hivnegativ. Nysmittade är som mest smittsamma och då känner man ofta inte till sin hiv-status. Informationsplikten är därför såväl
verkningslös som kontraproduktiv. Det måste anses vara i alla inblandade sexpartners intresse att skydda sig och tillämpa säkrare sex – både för sin egen och för andras skull. Vi menar därför att informationsplikten ska avskaffas.

Den som har hiv och som inte informerar sin sexpartner, eller inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler, kan bli dömd till tvångsvård på i princip hur lång tid som helst. Denna del av smittskyddslagen har dessutom visat sig vara en ren klasslag då den i praktiken bara tillämpats på invandrare, prostituerade och missbrukare. Detta är förkastligt och ovärdigt ett civiliserat
samhälle som påstår sig respektera de mänskliga rättigheterna. Den som medvetet sprider smittan vidare begår en brottslig handling och ska dömas i enlighet med gällande rätt.

På den internationella arenan hävdar Sverige ofta att de
mänskliga rättigheterna ska respekteras och att hiv och aids ska bekämpas med information, sexualundervisning och genom att stärka kvinnors ställning i samhället. Tyvärr återspeglas inte denna ambition vad det gäller den nationella lagstiftningen på detta område.

Sverige var länge ett föredöme vad gäller det preventiva arbetet. Vi lyckades i början av 1990-talet praktiskt tagit minska den inhemska spridningen av hiv till nästan ingenting, genom
framförallt ett aktivt och innovativt preventionsarbete. Detta skedde överallt – i skolor, på träffställen där män som har sex med män träffas, ute bland missbrukare och på många andra ställen. Nu har resurserna till detta kraftigt skurits ned och vi ser konsekvenserna. I dag sker en ökning av nysmittan,
inte minst gäller detta män som har sex med män. Det behövs mer pengar till metodutveckling och handlingsinriktade preventionsåtgärder för att åter kunna minska antalet nysmittade i Sverige. Framförallt bland yngre män som har
sex med män.

Vad som också är viktigt är att oavsett var i landet man
bor ska man ha rätt att testa sig för hiv utan kostnad och att kunna göra det anonymt. Så ska det vara i dag, men landstingen tillämpar denna rättighet högst godtyckligt och det är inte acceptabelt.

Det finns länder som vägrar den som har hiv att komma in i landet, vare sig det rör sig tillfälligtvis som turist eller om det är av mer långvarig karaktär. Vi menar att detta är diskriminerande och är något som Sverige i alla bilaterala kontakter då det är
relevant ska ta upp till diskussion. Detsamma gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Särskilt viktigt är detta då Sverige går in som biståndsgivare i olika biståndsprojekt. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter gäller alla människors samlevnad, relationer och livskvalitet. Det täcker hela livscykeln. Det handlar om alla människors rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet, om tillgång till kunskap och rådgivning om sexualitet och reproduktion, skydd mot hiv och andra överförbara könssjukdomar och tillgång till preventivmedel.

Hbt-socialdemokrater Sverige
kräver:

Ett aktivt arbete för att minska stigmatiseringen av hiv-positiva.

Att informationsplikten ska avskaffas.

Möjligheten att spärra in hiv-positiva för tvångsvård på i princip obestämd tid ska avskaffas.

Mer pengar till hiv-preventiva insatser och utveckling av nya
preventionsmetoder.

Sverige ska agera för att förmå länder som nekar hivpositiva inresa att ändra sina regler.

Sverige ska belysa frågan om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Tidigare inlägg: Kongress i hänryckningens tid, Varför är du så tyst Maria Larsson?, Krafttag mot hiv, Slopa informationsplikten för HIV-positiva

1 kommentar:

Anonym sa...

Bra krav och jag hoppas verkligen det ska gå att få gehör för dem!