Verklig hivprevention är allas ansvar

Jag har skrivit om detta tidigare (se nedan för ett axplock) - infromationsplikten om hivsmitta måste avskaffas. I dagens debattartikel i DN ställer Inger Forsgren ordförande Hiv-Sverige, Anders Karlsson överläkare Venhälsan, Södersjukhuset i Stockholm, Åsa Regnér generalsekreterare RFSU och Per Ole Träskman professor i straffrätt vid Lunds universitet, just detta krav.

Ur Hbt-socialdemokrater Sveriges hbt-politiska program :

Sverige har en av de mest repressiva lagstiftningarna i världen som rör personer med hiv. För detta har Sverige kritiserats internationellt. Inte nog med att lagstiftningen gör rättsläget osäkert för den som bär på hiv-viruset, den är också kontraproduktiv ur ett preventionsperspektiv.

För det första är det informationsplikten. Den som bär på hiv-viruset måste enligt lagen informera sin sexpartner om detta även om man enbart praktiserar säkrare sex. Det fulla ansvaret ligger på den som är hivpositiv medan den som är hiv-negativ
eller inte vet om sin hivstatus inte har något ansvar. Majoriteten av de som blir smittade med hiv blir det av någon som inte själv vet om att han eller hon bär på viruset.

För det andra är det den godtycklighet med vilken
smittskyddsläkaren kan döma en person som bär på hiv-viruset till tvångsvård på i princip obegränsad tid om han eller hon inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler. Det är framförallt denna del som föranlett kritiken mot Sverige.

Informationsplikten invaggar många i en falsk trygghet. Så
länge den man har sex med inte säger något om att han eller hon är hivpositiv förmodas personen vara hivnegativ. Nysmittade är som mest smittsamma och då känner man ofta inte till sin hiv-status. Informationsplikten är därför såväl
verkningslös som kontraproduktiv. Det måste anses vara i alla inblandade sexpartners intresse att skydda sig och tillämpa säkrare sex – både för sin egen och för andras skull. Vi menar därför att informationsplikten ska avskaffas.

Den som har hiv och som inte informerar sin sexpartner, eller inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler, kan bli dömd till tvångsvård på i princip hur lång tid som helst. Denna del av smittskyddslagen har dessutom visat sig vara en ren klasslag då den i praktiken bara tillämpats på invandrare, prostituerade och missbrukare. Detta är förkastligt och ovärdigt ett civiliserat
samhälle som påstår sig respektera de mänskliga rättigheterna. Den som medvetet sprider smittan vidare begår en brottslig handling och ska dömas i enlighet med gällande rätt.

På den internationella arenan hävdar Sverige ofta att de
mänskliga rättigheterna ska respekteras och att hiv och aids ska bekämpas med information, sexualundervisning och genom att stärka kvinnors ställning i samhället. Tyvärr återspeglas inte denna ambition vad det gäller den nationella lagstiftningen på detta område.

Sverige var länge ett föredöme vad gäller det preventiva arbetet. Vi lyckades i början av 1990-talet praktiskt tagit minska den inhemska spridningen av hiv till nästan ingenting, genom
framförallt ett aktivt och innovativt preventionsarbete. Detta skedde överallt – i skolor, på träffställen där män som har sex med män träffas, ute bland missbrukare och på många andra ställen. Nu har resurserna till detta kraftigt skurits ned och vi ser konsekvenserna. I dag sker en ökning av nysmittan,
inte minst gäller detta män som har sex med män. Det behövs mer pengar till metodutveckling och handlingsinriktade preventionsåtgärder för att åter kunna minska antalet nysmittade i Sverige. Framförallt bland yngre män som har
sex med män.

Vad som också är viktigt är att oavsett var i landet man
bor ska man ha rätt att testa sig för hiv utan kostnad och att kunna göra det anonymt. Så ska det vara i dag, men landstingen tillämpar denna rättighet högst godtyckligt och det är inte acceptabelt.

Det finns länder som vägrar den som har hiv att komma in i landet, vare sig det rör sig tillfälligtvis som turist eller om det är av mer långvarig karaktär. Vi menar att detta är diskriminerande och är något som Sverige i alla bilaterala kontakter då det är
relevant ska ta upp till diskussion. Detsamma gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Särskilt viktigt är detta då Sverige går in som biståndsgivare i olika biståndsprojekt. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter gäller alla människors samlevnad, relationer och livskvalitet. Det täcker hela livscykeln. Det handlar om alla människors rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet, om tillgång till kunskap och rådgivning om sexualitet och reproduktion, skydd mot hiv och andra överförbara könssjukdomar och tillgång till preventivmedel.

Hbt-socialdemokrater Sverige
kräver:

Ett aktivt arbete för att minska stigmatiseringen av hiv-positiva.

Att informationsplikten ska avskaffas.

Möjligheten att spärra in hiv-positiva för tvångsvård på i princip obestämd tid ska avskaffas.

Mer pengar till hiv-preventiva insatser och utveckling av nya
preventionsmetoder.

Sverige ska agera för att förmå länder som nekar hivpositiva inresa att ändra sina regler.

Sverige ska belysa frågan om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Tidigare inlägg: Kongress i hänryckningens tid, Varför är du så tyst Maria Larsson?, Krafttag mot hiv, Slopa informationsplikten för HIV-positiva

Kongress i hänryckningens tid

Igår klockan 15:10 avslutade HBT-socialdemokrater Sverige sin andra ordinarie kongress. Jag var där i egenskap av ombud för HBT-socialdemokrater Stockholm. Dagen efter denna kongress är jag mycket stolt och jag tror att alla ombud och förbundsstyrelsen känner som jag. Vi har nämligen beslutat om ett fantastiskt bra och progressivt hbt-politiskt program. Programmet kommer inom kort att finnas på hemsidan. Dock vill jag nämna tre saker vi beslutade om:

- Omyndiga personer ska ha rätt att få byta sitt juridiska kön, utan målsmans tillstånd.
- Surrogatsmödraskap ska utredas.
- Smittskyddslagens informationsplikt ska avskaffas.

Utan att låta alltför kaxig, är jag nog en av de Socialdemokrater, som har drivit frågan om surrogatmödraskap hårdast. Visst finns det Sossar som talar om surrogatmödraskap, till exempel Carina Hägg, men dessa är motståndare till surrogatmödraskap. Nu har HBT-socialdemokrater kommit så långt att förbundet (eller rättare sagt "nätverket") vill att frågan utreds.

Den fråga som diskuterades längst och hetast under kongressen var frågan om informationsplikten. På bloggen har jag drivit frågan en längre tid. Jag (och HBT-socialdemokrater i Stockholm) vill att informationsplikten avskaffas.

Vi var många som gick upp i talarstolen när frågan diskuterades. Jag gick upp och yrkade bifall för förbundsstyrelsens förslag. Jag passade då på att citera Åsa Petersen:

Den svenska informationsplikten, som innebär att hivpositiva kan straffas om de inte berättar om sin hivstatus före sex, är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt. Informationsplikten försvaras ofta med att öppenheten om hiv blir större. Hivpositiva måste ju berätta om sin sjukdom. Men konsekvensen av lagen blir i stället den motsatta, ett större hemlighetsmakeri. Gränsen mellan ”sjuka” och ”friska” görs knivskarp när allt ansvar för smittspridningen läggs på hivpositiva. De stigmatiseras medan hivnegativa, som oftast inte har testat sig utan bara tror sig vara det, slipper ansvar för sin hälsa.

Bland gästerna, talade Åsa Kratz (Eskilstuna arbetarekommuns ordförande), Lars G Linder (förbundssekreterare för Broderskap), Laila Bjurling (S-kvinnors ordförande i Sörmland), Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan och den som fick (de längsta och) stående applåderna - LOs vice ordförande (och vidare presidieordförande jämte Hans Ekström) - Ulla Lindqvist.

Kongressen gjorde också tre uttalanden (som jag har gjort tillgängliga via Slideshare, men som också kommer att finnas på hemsidan):

- Bekämpa hiv - inte de som lever med hiv!
- Sverige ska driva hbt-personers rättigheter i hela världen
- Försvara transpersoners rättigheter

Vi är det yngsta förbundet inom Socialdemokraterna. Vi har nu två mammor (Socialdemokraterna och LO), en storebror (Broderskap) och en storasyster (S-kvinnor). Nu vill vi därför ha barnbidrag av våra mammor (och vi vill förvalta barnbidraget själva).

Bildspel från kongressen här.
Relaterat: Efter äktenskapet

Varför är du så tyst Maria Larsson?

Informationsplikten innebär att den som lever med hiv alltid måste informera en tilltänkt sexualpartner om sin hiv-status. Jag anser att informationsplikten bör avskaffas därför att den är kontraproduktiv. Informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.

I Aftonbladet idag, finns en läsvärd ledare av Åsa Petersen - Svenska hivpositiva bestraffas dubbelt. I ledaren berättar Petersen historien om Lillemor och hur informationsplikten drabbar just Lillemor.

I QX frågade hiv-aktivisten Cege Hedén för ett tag sedan om folkhälsominister Maria Larsson har glömt att hiv finns i Sverige (vilket jag bloggade om här):

Hur länge skall vi hivpositiva vänta innan vår folkhälsominister talar om att vi som är hivpositiva är en del av dagens Sverige och att vi inte bara har skyldigheter att hålla nere smittotalen utan att vi faktiskt också har rättigheter. [..] Min fråga till folkhälsoministern är när vi får se dig i debatten om hur vi hivpositiva i Sverige har det och vad tänker du göra för att våra liv blir lite lättare att leva?

Jag misstänker starkt att Hedén inte har fått något svar från Larsson.

HBT-socialdemokraterna i Stockholm skrev 2008 ett hbt-politiskt program. Bland mångt och mycket vill HBT-sossarna i Stockholm att informationsplikten för hiv-positiva tas bort ur Smittskyddslagen. Vad vilja HBT Liberaler och Öppna Moderater med informationsplikten? Och varför är egentligen Maria Larsson så tyst vad beträffar hivpositiva?

P.S. Jag hittade inga HBT-Centerpartister eller HBT-Kristdemokrater. Om de finns - länka gärna till deras hemsidor i kommentatorsfältet.

Folkhälsominister Maria Larsson och hiv

Hur urbota dumt var det inte av statsminister Fredrik Reinfeldt att låta Kristdemokraterna husera fritt i Socialdepartementets korridorer? Socialminister Göran Hägglund, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och äldre- och folkhälsominister Maria Larsson hävdar alla tre alla människors lika värde, men hur var det med alla människors lika rätt?
-
I QX frågar hiv-aktivisten Cege Hedén om Maria Larsson har glömt att hiv finns i Sverige:
-
Hur länge skall vi hivpositiva vänta innan vår folkhälsominister talar om att vi som är hivpositiva är en del av dagens Sverige och att vi inte bara har skyldigheter att hålla nere smittotalen utan att vi faktiskt också har rättigheter. [..] Min fråga till folkhälsoministern är när vi får se dig i debatten om hur vi hivpositiva i Sverige har det och vad tänker du göra för att våra liv blir lite lättare att leva?
-
Tyvärr Hedén. Maria Larsson kommer inte att ta bladet från munnen vad beträffar hiv-positiva. Inte den här mandatperioden och inte heller nästa (om alliansregeringen får förnyat förtroende). Det krävs en rödgrön regering för att frågan återigen ska hamna på den politiska agendan.

Krafttag mot hiv

Idag på SvD Brännpunkt gör S, V och MP ett gemensamt utspel om hiv. Ett välbehövligt sådant. Precis som artikelförfattarna skriver har debatten om hiv och aids tystnat. Hur kommer det sig? Frågan är retorisk, då vi vet att frågan om hiv ligger på Kristdemokraternas bord. Socialminister Göran Hägglund och folkhälsominister Maria Larsson på Socialdepartementet är de två bromsklossarna, men vi får inte glömma att vi har en Moderatstyrd regering, så därför ligger det på hela regeringens ansvar att vi nu tar krafttag mot hiv, men så länge Kristdemokraterna får husera fritt på Socialdepartementet kommer endast förslag på avhållsamhet att komma därifrån. Det förebyggande arbetet mot hiv vill Hägglund och Larsson förlägga till Afrika. Miljoner vill de satsa på att predika avhållsamhet i Afrika. För Kristdemokraterna ser inte att arbetet mot hiv även måste ske i Sverige och det med mer än förslag på avhållsamhet. Bloggen Mothugg skriver:

-

Mellan raderna läser vi gammal hederlig missionärsrasism i idén att aidsepidemin beror på att afrikaner inte kan hålla sin sexualitet i styr. Vildarna ska tuktas, kristnas och civiliseras!

-

S, V och MP vill ta krafttag mot hiv medelst ett fempunktsprogram:

-

¤ En satsning på 10 miljoner kronor för en målgruppsinriktad informationskampanj.

¤ Ungdomsmottagningar och UMO ska hålla öppet hela sommaren och ha hbt-kompetens.

¤ En utveckling av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan.

¤ Införandet ett sprututbytesprogram i Stockholms län.

¤ Se över smittskyddslagen, som i sin nuvarande utformning stigmatiserar hiv-positiva.

-

Jag håller det för troligt att de två första punkterna kan även Kristdemokraterna (läs den Moderatstyrda regeringen) svälja. Punkt tre kan M, FP och C gå med på, men inte Kristdemokraterna. Det är de två sista punkterna som är kontroversiella, även i mitt eget parti. Det finns till och med HBT-socialdemokrater som inte vill se ett sprututbytesprogram och som inte vill att informationsplikten i smittskyddslagen ska avskaffas.

-

Jag ställer mig positiv till såväl ett sprututbytesprogram som att informationsplikten slopas. Informationsplikten är nämligen kontraprodukt, vilket jag har skrivit om tidigare. I och med oppositionens utspel på Brännpunkt hoppas jag att debatten om hiv och aids åter vaknar till liv.

Slopa informationsplikten för HIV-positiva

HBT-socialdemokraterna i Stockholm skrev förra året ett hbt-politiskt program. Programmet håller nu på att omarbetas och kommer i en ny version under detta år (förhoppningsvis även antaget av HBTs Sverige). Bland mångt och mycket vill vi att informationsplikten för hiv-positiva tas bort ur Smittskyddslagen.
-
Vi är inte ensamma om att tycka det. Även RFSL, Hiv-Sverige och RFSU vill avskaffa informationsplikten. Så här skriver Lena Lennerhed i en krönika:
-
Men det finns delar av smittskyddslagen som RFSU ställer sig kritiska till och som aktualiserats när det gäller hiv, till exempel informationsplikten. Den innebär att den som lever med hiv alltid måste informera en tilltänkt sexualpartner om sin hiv-status. RFSU anser att informationsplikten bör avskaffas därför att den kan vara kontraproduktiv. Informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.
RFSU anser istället att alla människor måste ta ansvar för att inte utsätta sig själva eller andra för risker.
-
Hans Olsson skriver:
-
Det är en inhuman lag. Hur ska exempelvis en 16-åring som är hiv-positiv och precis ska inleda sin första relation (med eller utan kärlek) kunna berätta? Hur många gånger orkar man bli avspisad för att man är ärlig? Och varför har inte (de som tror de är) hiv-negativa ett eget ansvar att skydda sig. Varför använder de inte kondom istället – eller väljer celibat. Det är bara att välja, men skyll för guds skull inte på hiv-positiva. Det är bara fegt, ynkligt och utstötning av klassiskt snitt.
Det är hiv-negativa som är problemet. Informationsplikten är inte till för att folk ska ha säker sex, utan för att vi (som tror vi är) hiv-negativa ska kunna säga nej och tack och hej.
-
I dagens Aftonbladet har Åsa Petersen skrivit en ledarkrönika om hiv och informationsplikten -Man är tvungen att vara ensam med hiv. Läs den!