S stagnerar (del II)

S stagnerar (del II) by Alexandra Einerstam

Tidigare delar i följetongen:

S stagnerar (del I)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (del I)

S stagnerar (del I) by Alexandra Einerstam

Tidigare inlägg (där jag berättar bakgrunden till varför jag skriver och spelar in denna följetong): S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro) by Alexandra Einerstam

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

[Recension] Den nödvändiga politiken

Författare: Ulf Bjereld och Marie Demker
Titel: Den nödvändiga politiken
ISBN: 9789172241442

I november 2009 gav sig Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sig ut på en “köksbordsturné”. Hägglund ville nämligen träffa Verklighetens folk och lyssna på vad de hade att säga.

Hägglund talar sig varm om köksbord, verklighetens folk, politikens gränser och (det allra senaste retoriska greppet) relationslinjen. Köksbordet som metafor står också i centrum för Ulf Bjereld och Marie Demker i den första delen av deras senaste bok Den nödvändiga politiken. När Hägglund använder sig utav köksbord vill han de facto krympa politikens manöverutrymme, vilket författarna mycket förtjänstfullt redogör för.

Jag håller inte med författarna i allt de skriver. Den dygdiga medborgaren och synen på den kommunikationsteknologiska revolutionen är två sådana exempel.

På ett ställe kritiserar författarna bloggare för att de nästan aldrig är expert inom sitt område och att avsändaren är oklar (dock inte en tillstymmelse i närheten av Göran Häggs naiva syn på nätverksbaserad media). Ingenstans nämns NetRoots och den betydelse som det progressiva nätverket fick i slutskedet av valrörelsen 2010. Ingenstans nämns att rödgröna bloggare är motvikter till högerns ekokammare. Däremot är det sista kapitlet i boken lysande och jag delar författarnas syn på öppenhet (jag och några till, framför allt vi som tog initiativet till den Öppna kriskommissionen, med Johan Westerholm i spetsen, först ut med dessa tankar efter den senaste valförlusten). Ulf Bjereld har gett mig tillåtelse att citera ett långt stycke från detta kapitel:

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen sommaren 2008. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. [...] Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas.

[...] De politiska partierna behöver revitaliseras. Vi har inget recept som är prövat, mycket på grund av att den skandinaviska partidemokratin är en speciell miljö med gamla och traditionella folkrörelsepartier. Partierna måste i större utsträckning släppa kontrollen eller “våga släppa varumärket”. [...] Partierna har inte så mycket att välja på. Väljarna blir allt rörligare och skyr partiernas organisationsformer. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Partiernas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de ideologiska värden vari varumärket har sin grund.

[...] Dagens politiska nätverksbaserade, individualiserade landskap förutsätter också en helt annan öppenhet och genomsynlighet än vad de politiska partierna hittills varit vana vid. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin gav den gamla tiden ett ansikte när han för en tid sedan kritiserade förre socialdemokratiska finansministern Pär Nuder för att denne i sina memoarer varit alltför frispråkig. Ahlin förespråkade den gällande linjen av 20 års strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars “kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men öppenheten måste bejakas. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen omöjliggör sekretess.

[...] Fördelen med den nya öppenheten är att den motverkar bunkermentalitet och motverkar en vulgarisering av den interna partidebatten. Om allt som sägas har möjlighet att bli offentligt tenderar debatten att hålla en hög nivå. [...] Partierna måste impregneras av denna öppenhet och utveckla arbetsformer som blir funktionella i det nya landskapet.

Alla socialdemokrater som nu talar om nystart, förändring, organisationsutveckling, öppenhet och transparens borde köpa Den nödvändiga politiken och läsa den i sommar!

Mer läsning:
Josefin Hägglund har recenserat boken i Tvärdrag (Nr 3-4 2011, s. 64)
Ulf Bjereld: Den nödvändiga politiken (+ detta inlägg)
Marie Demker: Den nödvändiga politiken
Ulf Bjereld och Marie Demker: ”Svensk politik får inte begränsas till köksborden”
Göran Hägglund: ”Verklighetens folk behöver företrädare i politiken”
Ulf Bjereld och Marie Demker: ”Lämna köksbordet på läktaren, Göran Hägglund”

Älskling, jag krympte Socialdemokraternas partistyrelse*

Peter Johansson har en del intressanta tankar om Socialdemokraternas partistyrelse. Jag tror inte att hans idéer faller i god jord, då det innebär att fyra femtedelar av de som sitter i partistyrelsen förlorar sina positioner. Dock krävs det stora förändringar i den stora partiapparat som S de facto är. Förändringar som kan vara jobbiga och svåra att genomföra, men som måste göras.

* Inläggets titel är en travesti på filmtiteln Älskling, jag krympte barnen (Honey, I Shrunk the Kids)

Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Martin Moberg och Gunilla Källenius på samma tema.

Det började som en skakning på nedre däck

Peter Andersson har skrivit ett brev till Socialdemokraterna. Det är ett fantastiskt brev, som får mig att tänka på andra brev till Socialdemokraterna som bland annat finns i antologin Snart går vi utan er. Via NetRoots ser jag att även Jimmy Jansson har författat ett brev till Socialdemokraternas partiledning.

Partikamraten, Johan Westerholm, funderar också mycket och sneglar på den politiska kartan. I sitt inlägg Socialdemokraterna: en brist på insikt, skriver han:

Men jag börjar nu fundera på om socialdemokratin är rätt plattform. Inte som
ideologi – utan som organisation. Ledarskapet lämnar en hel del övrigt att
önska, likaså öppenheten och partidemokratin.

I mitt inlägg Grön av avund, skriver jag att jag inte är beredd att lämna skutan (än). Jag ser faktiskt ett och annat sundhetstecken efter den senaste valförlusten. Ikväll kommer till exempel Stockholms arbetarekommun att välja en ny kommunsekreterare på sitt repskap. Även om beslutet inte är klubbat kommer, med största sannolikhet, Olle Burell att få posten som kommunsekreterare. Burell var inte min min kandidat. Det var Linnea Björnstam (och varför, kan ni läsa här), men på den hearing jag var på, blev jag positivt överraskad av Burell. Om han följer programmet för den framtida socialdemokratiska folkrörelseorganisationen i Stockholm, som jag skriver om här, tror jag att vi kan komma en bra bit på väg.

Till syvende och sist måste jag bara skriva några ord om vår partiledning. Jag är förundrad över att kaptenen, Mona Sahlin, har lämnat skutan men att resten av besättningen (framför allt de som högt och ljudligt krävde Sahlins avgång) är tysta som möss. Tror de verkligen att de, i och med Sahlins avgång, är fria från ansvar? Kaptenen fick gå, men besättningen stannar kvar. Låt mig därför avsluta inlägget med Peter Anderssons slutkläm:

Socialdemokraterna: Du gick ordentligt på grund i september. Ditt skrov fick stora sprickor. Dina segelt revs bitvis i strimlor. Din besättning var alltför mångtalig för att du skulle kunna behålla alla. Och mitt i det hastiga reparationsarbetet av dig fanns det dem som fortsatte borra hål i dig. "Det är ju murket", säger dom och hackar vidare.

Finns det nu någon som vill hjälpa dig att hissa seglen? Finns någon som vill täta dina sprickor i skrovet och göra dig sjöduglig? FInns någon tekniskt sakkunnig som kan och vill justera kompassen? Finns i din besättning någon som kan förse dig med ett aktuellt sjökort som gäller för de vatten du nu tar dig fram i? I lastutrymmet har du en värdefull last, precis som du har haft under alla färder över haven. Finns det
någon som tar ansvar för att den är ordentligt surrad? Och inte minst: Kan någon i din besättning få arslet ur vagnen och berätta att kursen är en aning skev i stället för att klaga på brister i förplägnad och obekväma sängar??

Socialdemokraterna. Du har ett problem till. Där framme på fastlandet står kaptenen från konkurrenten. Du trodde inte på ryktet att de transporterade samma last som du, i alla fall enligt alla dokument för resan. En gammal skorv, som du trodde, hade uppgraderats, bytt kapten, bytt kurs och nått fram före dig. Den skutan valde de öppnare vattnen där vinden var god, inte som du gjorde, riskera sig in i de smala vattnen där du försökte orientera dig.

Nya vatten för dig. Men med samma värdefulla last. Med kunnig besättning. Med en
resa värd varje ansträngning. Förr seglade du alltid över de öppna vattnen med ditt stabila skepp. Gör den resan nu också och låt alla, alla, åka med.

Andra som skriver:

Katrine Kielos: Man ska aldrig slösa bort en kris
Ann-Marie Lindgren: Socialdemokratin och tillväxten
Daniel Suhonen: En trojansk häst i arbetarrörelsen
Marika Lindgren Åsbrink: Tillväxten och solkigheten
Sara Gunnerud: Skillnaden mellan spinn och trovärdig krishantering

Gubben Frost, förtroenderåd, förändring, förnyelse och framtid

Genom fönstret ser jag att gubben Frost har varit framme här i Farsta. Jag sitter i arbetsrummet, känner värmen från elementet och dricker en After Eight latte medan jag surfar, chattar, läser mejl, svarar på mejl, ringer några samtal och får några samtal.

Det är en spännande vecka för politruker och jag riktigt myser. Igår valde Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening att nominera Linnea Björnstam till kommunsekreterare (läs gärna mitt inlägg I egenskap av enskild partimedlem nominerar jag följande S-kandidat...) och ikväll har Hbt-socialdemokrater Stockholm ett medlemsmöte för att bland annat utse en kandidat till kommunsekreterarposten.

På lördag sammanträder Socialdemokraternas förtroenderåd i Stockholm och igår fick jag besked att jag är en av 10 bloggare som fått ackreditering dit. Inom Öppna kriskommissionen (ÖKK) pågår en febril verksamhet. Jag ska till exempel ägna stora delar av dagen till att läsa och kommentera rapporter, men efter detta inlägg måste jag tyvärr ge mig ut i kylan och inhandla proviant innan jag kan ta itu med dagens uppgifter. Jag kan även avslöja att Jesper Nilssons artikel Öppna Kriskommissionen har inte förstått vad de kommit fram till, diskuteras livligt bland initiativtagarna till ÖKK. Staffan Lindström skriver till exempel Äntligen debatt kring Öppna Kriskommissionen!

På fredag ska jag gå på ett seminarum som anordnas av Prime, United Minds och Arenagruppen. Titeln på seminariet är Vägen ur en kris och medverkande är bland annat Ulrika Schenström före detta statssekreterare (M), Jytte Guteland ordförande SSU, Katrine Kielos ledarskribent Aftonbladet, Niklas Nordström före detta SSU-ordförande och seniorkonsult på Prime, Tobias Baudin, vice ordförande Kommunal och Jenny Madestam statsvetare. Diskussionerna leds av Ewelina Tokarczyk, före detta kommunalråd Göteborg.

När jag surfade in på Peter Anderssons blogg, såg jag att han har använt en logga till sitt inlägg Den politiska framtidsdebatten i full fart som jag inte gillar. Därför illustreras detta inlägg av en något omgjord logga (tack Stationsvakt), som Andersson gärna får använda.

Lite gnäll så här i början av år 2009

Jag avslutade år 2008 med att läsa fel på mitt schema. Jag var övertygad om att jag inte skulle jobba 23/12 och den dagen fick jag en massa utskällningar och något som heter "otillåten frånvaro" (vad konsekvenserna av detta är, vet jag inte. En varning?). Jag gjorde ett misstag och nu känns min anställning som vakt otrygg.

-

Förra året var ett händelsrikt år. Mycket politik! Jag blev sambo. Jag började jobba halvtid som ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholm och gick ner till halvtid på mitt jobb som vakt. De två eller tre pass i veckan som vakt har varit jättesköna.

-

Jag älskar måndagarna, då jag sitter i en lugn reception med trevliga människor runt omkring mig. Måndagar har jag även fri tillgång till internet (och ni som läser min blogg, vet att jag producerar flest inlägg på måndagar). På (vanligtvis) tisdagar har jag suttit i GG. Även det är ett lugnt objekt. Där har jag inte haft tillgång till nätet, men jag har tagit med mig min bärbara dator och tittat på film och serier. Jag har spelat scrabble (ni kan ladda ner programmet gratis här). Jag har läst skönlitteratur. Jag har vidare renskrivit protokoll och jobbat med andra politiska saker. Allt detta under betald arbetstid. Ibland jobbar jag även i en tredje reception. Där är det mer att göra, men det är underbara arbetstider (7-14). När måndagen och tisdagen är avklarade, har jag gjort min halvtid som vakt och kan ägna mig åt S-kvinnor och politik resten av veckan.

-

Nu har de ändrat mitt schema (utan att fråga mig). I detta fall tror jag att förändringen är av ondo. I morgon ska jag gå lära på det nya objektet. I övermorgon jobbar jag "skarpt" på det nya objektet. Arbetstiderna är 7-18.

-

Förra årets schema var med andra ord fantastiskt. De kommande tre månaderna är det upp-och-nedvända-världen. Jag önskade att jag fick ha kvar mitt gamla schema, för timmarna räcker inte till.

-

Nu är det motioner, nomineringar, årsmöten, kallelser, ombud, verksamhetsberättelser, hemsida, kampanjer, manifestationer, demonstrationer, seminarier, föredrag och valrörelser... Hur ska jag hinna med allt?

-

Samtidigt har jag bara en projektanställning på S-kvinnor. Det är också en otrygg anställningsform. Tänk om de säger upp denna projektanställning den sista maj?

-

Det är lågkonjunktur. Det är kris! Arbetslösheten stiger. Så många varsel! Vem som helst kan bli uppsagd eller varslad. Vem som helst kan bli sjuk. I och med nuvarande regering så har Sverige blivit kallt (och då talar jag inte om vädret). Klimatet har hårdnat. Regeringen anser att alla ska arbeta. Med alla menar de även de som inte kan arbeta. Progressiv MS - du ska ändå prövas på övrig arbetsmarknad!

-

Tänk om jag blir arbetslös eller blir uppsagd?! Vad ska jag göra då? Tänk om jag blir sjuk?Kommer regeringen att tvinga mig flytta? Kommer regeringen att tvinga mig jobba trots att jag är sjuk? Kommer regeringen att tvinga mig att jobba med något som jag vantrivs med?