Det började som en skakning på nedre däck

Peter Andersson har skrivit ett brev till Socialdemokraterna. Det är ett fantastiskt brev, som får mig att tänka på andra brev till Socialdemokraterna som bland annat finns i antologin Snart går vi utan er. Via NetRoots ser jag att även Jimmy Jansson har författat ett brev till Socialdemokraternas partiledning.

Partikamraten, Johan Westerholm, funderar också mycket och sneglar på den politiska kartan. I sitt inlägg Socialdemokraterna: en brist på insikt, skriver han:

Men jag börjar nu fundera på om socialdemokratin är rätt plattform. Inte som
ideologi – utan som organisation. Ledarskapet lämnar en hel del övrigt att
önska, likaså öppenheten och partidemokratin.

I mitt inlägg Grön av avund, skriver jag att jag inte är beredd att lämna skutan (än). Jag ser faktiskt ett och annat sundhetstecken efter den senaste valförlusten. Ikväll kommer till exempel Stockholms arbetarekommun att välja en ny kommunsekreterare på sitt repskap. Även om beslutet inte är klubbat kommer, med största sannolikhet, Olle Burell att få posten som kommunsekreterare. Burell var inte min min kandidat. Det var Linnea Björnstam (och varför, kan ni läsa här), men på den hearing jag var på, blev jag positivt överraskad av Burell. Om han följer programmet för den framtida socialdemokratiska folkrörelseorganisationen i Stockholm, som jag skriver om här, tror jag att vi kan komma en bra bit på väg.

Till syvende och sist måste jag bara skriva några ord om vår partiledning. Jag är förundrad över att kaptenen, Mona Sahlin, har lämnat skutan men att resten av besättningen (framför allt de som högt och ljudligt krävde Sahlins avgång) är tysta som möss. Tror de verkligen att de, i och med Sahlins avgång, är fria från ansvar? Kaptenen fick gå, men besättningen stannar kvar. Låt mig därför avsluta inlägget med Peter Anderssons slutkläm:

Socialdemokraterna: Du gick ordentligt på grund i september. Ditt skrov fick stora sprickor. Dina segelt revs bitvis i strimlor. Din besättning var alltför mångtalig för att du skulle kunna behålla alla. Och mitt i det hastiga reparationsarbetet av dig fanns det dem som fortsatte borra hål i dig. "Det är ju murket", säger dom och hackar vidare.

Finns det nu någon som vill hjälpa dig att hissa seglen? Finns någon som vill täta dina sprickor i skrovet och göra dig sjöduglig? FInns någon tekniskt sakkunnig som kan och vill justera kompassen? Finns i din besättning någon som kan förse dig med ett aktuellt sjökort som gäller för de vatten du nu tar dig fram i? I lastutrymmet har du en värdefull last, precis som du har haft under alla färder över haven. Finns det
någon som tar ansvar för att den är ordentligt surrad? Och inte minst: Kan någon i din besättning få arslet ur vagnen och berätta att kursen är en aning skev i stället för att klaga på brister i förplägnad och obekväma sängar??

Socialdemokraterna. Du har ett problem till. Där framme på fastlandet står kaptenen från konkurrenten. Du trodde inte på ryktet att de transporterade samma last som du, i alla fall enligt alla dokument för resan. En gammal skorv, som du trodde, hade uppgraderats, bytt kapten, bytt kurs och nått fram före dig. Den skutan valde de öppnare vattnen där vinden var god, inte som du gjorde, riskera sig in i de smala vattnen där du försökte orientera dig.

Nya vatten för dig. Men med samma värdefulla last. Med kunnig besättning. Med en
resa värd varje ansträngning. Förr seglade du alltid över de öppna vattnen med ditt stabila skepp. Gör den resan nu också och låt alla, alla, åka med.

Andra som skriver:

Katrine Kielos: Man ska aldrig slösa bort en kris
Ann-Marie Lindgren: Socialdemokratin och tillväxten
Daniel Suhonen: En trojansk häst i arbetarrörelsen
Marika Lindgren Åsbrink: Tillväxten och solkigheten
Sara Gunnerud: Skillnaden mellan spinn och trovärdig krishantering