Small size dog with big dog attitude

Igår inträffade en liten incident på jobbet. En programledare, som jag högaktar, visade sig vara en riktigt otrevlig person. Det innebär att jag hädanefter, när jag ser henne i teverutan, kommer att tänka på hennes otrevliga uppträdande. Innan jag fortsätter att beklaga mig, vill jag poängtera att det finns programledare (jag vill påstå att de är i majoritet) som är precis lika trevliga i verkligheten som de ger sken av att vara i rutan.

Besvikelsen, att personen visade sig vara något av en skitstövel, blev så mycket större eftersom jag anser att hon är en mycket skicklig utfrågare av politiker. Politiker är nämligen världsbäst på att slingra sig. Många journalister ger upp och går till nästa fråga, men den här journalisten ger sig inte i första taget. Hon biter sig fast och ibland händer det otroliga att politikern "trillar dit".

Jag är uppfostrad att aldrig se ner på andra människor. Jag behandlar alla lika, oavsett om det är en person i toppen eller nere på botten av matkedjan. Jag är väluppfostrad, vilket innebär att min borgerliga uppfostran åtminstone har fört med sig något gott. Människor med en von Oben-syn har jag lite förståelse för.

Det här är inte första gången någon har varit otrevlig mot mig, när jag utför mitt jobb. Med åren har jag blivit härdad. Jag kan ta mycket, men jag tar inte skit. Även jag kan vara otrevlig, även jag kan ha en dålig dag, även jag kan låta det gå ut över andra, men i nio fall av 10 ber jag om ursäkt.

Betänk att du är jättestressad. Du är sen till möte eftersom ditt yngsta barn just denna dag vägrade att gå till förskolan. Du ser bara hinder i din väg och när du väl ser mållinjen, då möter du mig, som "bara sköter mitt jobb". När mötet, som du är 10 minuter sen till, väl är avklarat borde tanken dyka upp: "jädrans. Jag var oerhört otrevlig mot henne. På lunchen går jag ner och ber henne om ursäkt".

Tror ni att den tanken dyker upp hos många som varit otrevliga? Tyvärr inte.

Jag vill härmed avslöja följande: när någon, som befinner sig högre upp i matkedjan, beter sig illa mot någon längre ner i matkedjan, sprids det som en löpeld bland dem "där nere". Jag minns specifikt en händelse på riksdagen, när en riksdagsledamot betedde sig svinigt mot en städare. Städaren, som hade tänkt rösta på det parti, ledamoten företrädde, röstade istället på det största motståndarpartiet. Många av städarens kollegor gjorde detsamma.

Jag säger bara som Alvedonreklamen: Om man är stor, måste man vara snäll. Konsekvenserna av att inte vara snäll kan bli större än vad du tror.

Och varför förhåller det sig så att, allt som oftast, är det de som befinner sig längst upp i toppen som har förstått detta? Ta bara VD:n för SVT, Eva Hamilton - hon är alltid trevlig. Hon hälsar alltid. Det är inte konstigt att hon utsågs till årets ledare 2009.

By the way... tror ni att programledaren skulle vara lika otrevlig mot mig om jag vore riksdagsledamot? Nej, just det.

Medan jag å ena sidan vårdar mitt "varumärke" solkar å andra sidan denna programledare ner sitt. Det är inte synd om mig. Det är synd om henne. Nästa gång programledaren tar ordet jämlikhet i sin mun, kommer jag att veta att hon inte har förstått innebörden av ordet. Programledaren och jag kommer aldrig att mötas som jämlikar.

Jenny Wrangborg: Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar