Broder Karamazov

Högern hotar (återigen) med Kommunistspöket är ett inlägg jag skrev för ett tag sedan. Bland annat skriver jag:

Min tyska mormor (född 1905) upplevde nazismen och två världskrig. Min mamma (född 1931) fick uppleva ett världskrig. Efter andra världskriget delade en mur Tyskland. Mina östtyska släktingar fick då uppleva ytterligare en diktatur - DDR. Jag är Socialdemokrat och skulle aldrig samregera med kommunister. Däremot samregerar jag gärna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jag måste dock tillstå (och jag vet att Josefin Brink kommer bli rosenrasande på mig) att det faktum att Lars Ohly kallade sig kommunist fram till 2005 har stört mig något så ofantligt och det faktum att jag inte gillade att V kom att ingå i det rödgröna samarbetet.

Att en svensk partiledare fortsätter att kalla sig kommunist, så sent som som 2005, är ofattbart. Det tyder på en djup historielöshet. Någon kanske hävdar att det är fem år sedan. It's history. Någon kanske hävdar att historielöshet är bättre än usel historia.

Läser man faktaskriften Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, eller har släktingar som upplevt en kommunistdiktatur, så kanske ni förstår varför jag har så svårt för Ohly. Jag har träffat honom några gånger. Han är jättetrevlig och mysig. Han skrattar ofta, han är en bra talare, men som partiledare för Vänsterpartiet är han rent ut sagt olämplig.

I mitten av denna månad meddelade Lars Ohly att han vill sitta kvar som partiordförande för Vänsterpartiet. 13 januari 2011 fyller den tidigare tågmästaren 54 år. Att han vill sitta kvar, ser jag bara som ett led i hans retirement plan. Låt mig inleda med att säga att han inte är ensam. Jag förstår hur han tänker, men det är ett feltänk, åtminstone för Vänsterpartiets del. Många proffspolitiker, kan inget annat göra än att vara just politiker. Det är därför de biter sig fast. Det har att göra med maktens djävulska frestelser. Jag vill därför tipsa Ohly att jobbanbuden kommer att hagla, om han inte sitter kvar. Han behöver inte återvända till sitt jobb som tågmästare (om han inte vill det).

Vänsterpartiets partikultur påminner tyvärr om Socialdemokraternas kultur. I och med att Ohly meddelar att han vill sitta kvar, kommer tyvärr ingen att utmana honom. För, i likhet med Miljöpartiet, finns det en hel drös kandidater som (åtminstone jag kan tänka mig) efterträda honom, men ingen av dessa kommer att utmana den sittande partiledaren.

På ett glöggmingel, träffade jag Josefin Brink och hon beklagade "sorgen". Med sorgen, menade hon förstås tillståndet i mitt parti.

Varför kandiderar inte du Alexandra? Om du blir partiledare, så lovar jag att jag går över till sossarna, sade Brink. Nej, jag kandiderar inte till partiordförande, utan "bara" till partistyrelsen och det verkställande utskottet, sade jag. Därefter vände jag på frågeställningen och sade till Brink att om hon kandiderade och blev partiordförande för V, skulle jag gå över till V.

Tyvärr avböjde Brink mitt förslag. Hon vill inte bli partiordförande, men det får mig bara att tänka på den kultur som råder i mitt parti. Ett nej, behöver ju inte vara ett nej. Jag vill att Ohly flyttar på sig, till förmån för Brink, men om det förhåller sig så, att hennes nej är ett "riktigt" nej...

... Då vill jag se Jonas Sjöstedt som partiordförande. Det finns många orsaker till att jag väljer just honom, men det räcker med att ange ett - hans engagemang för Västsahara. Ett brinnande engagemang som jag och Sjöstedt delar.

Därför vill jag uppmana Sjöstedt att träda fram och utmana den sittande partiledaren. Ta lärdom av Miljöpartiet - öppenhet. Kandidera via din blogg. Låt mig till syvende och sist citera Elisabeth Meyers ord till sin tilltänkta efterträdare Charlotte Ekelund i Drottningoffret: Har du förmågan så har du även skyldighet att leda partiet!

Foto: Politikerbloggen