Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Igår kväll skrev jag följande på twitter:
En och annan partivän svarade på min tweet:
Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!
Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!
Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?
Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:
I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.
Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.
I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.
Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.
Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat tal på Folk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.
För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:
Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.
- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?
För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:
Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.
Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!
Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?
Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.
Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.
För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.
Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.
På samma tema: Johan Westerholm x 2, Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu
[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån
