Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga

27 minuter lång var debatten om Socialdemokraterna och Håkan Juholt. Lägg därtill till programmet Eftersnack, in alles 37 minuter. Det var många som ville komma till tals under, vad i detta forum, är lång tid.

SVT Debatt har fått berättigad kritik för att det är ett skrikigt och skränigt program. Deltagarna pratar i mun på varandra och avbryter varandra. Jag hade bestämt mig redan från början att inte skrika, att inte avbryta och framför allt att bibehålla mitt lugn om det så innebar att jag satt där i studion helt tyst. Jag har ändock min plattform – bloggen – där kan jag komma till tals, utan att någon avbryter mig. Dock gav programledaren, Belinda Olsson, mig ordet inte bara en gång utan fler gånger… men det var så mycket mer jag ville säga. Därför använder jag mig återigen av min blogg:

I tisdags publicerade SvD en debattartikel på Brännpunkt skriven av fem socialdemokrater. Dessa fem var Johanna Graf,Jonas Morian, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och så jag, Alexandra Einerstam. Vi visste att vi skulle få mothugg. Vi visste att vi skulle få såväl positiv som negativ kritik. Det var ju också det vi ville. Vi ville skapa en debatt bortom juridiken. Vi vill att debatten ska handla om den ideologiska kompassen och den moraliska kompassen, om ledarskap – ja, om tillståndet i vårt parti (läs gärna Johanna Grafs inlägg). Vad jag dock inte var beredd på, var alla hätska kommentarer från bland annat partikamrater som jag anser är mina vänner, vänner jag dricker öl med. De värsta kommentarerna kommer jag inte att publicera här. Jag kommer inte heller att ange vem/vilka som står bakom dessa. Men här kommer ett axplock:

- Du/ni kräver Juholts avgång.
- Du är en jla högersosse! (vilket, jag har förstått, är ett skällsord i motsats till ”vänstersosse”)
- Du/ni lierar dig med Morian (för er som inte är insatta i vad just denna kommentar innebär – är det återigen ”högerfalangen” i partiet som menas)
- Du/ni vill sabotera för Juholt/för partiet/för oss [partikamrater]
- Kan du inte bara hålla käften! (alltså tiga och inte framföra någon kritik)
-Hur i helvete kunde du/ni skriva den här artikeln?! Ni går högerns ärende. Den kunde lika gärna ha skrivits av Ingeröd (ledarskribent på SvD min anmärkning).
- Du/ni ska inte föra denna diskussion på SvD Brännpunkt/bloggar. Om du/ni vill kritisera Håkan Juholt/Socialdemokraterna så ska ni göra det internt.

För det första: Ingen av oss ”kräver” Håkan Juholts avgång. Ingen "avsätter" en partiledare, utan det är hans eget beslut. Med artikeln vill vi få till stånd en debatt om att det är viktigt att föregå med gott exempel. S behöver mena allvar när man säger att man vill bli Sveriges mest moderna, nyfikna, öppna, progressiva och lyhörda parti. Med mena allvar menas "göra" inte bara "prata". Juholt och partiledningen måste nu noga fundera på hur de ska kunna vända de negativa skriverierna och raset i opinionen, och komma igen som ett trovärdigt och kompetent oppositionsparti.

För det andra: Jag förstår de facto inte hur han med trovärdighet ska kunna föra ut ett socialdemokratiskt budskap, så länge den här historien lever kvar i väljarnas medvetande. Minns bara hur det blev för Mona Sahlin och Tobleroneaffären. När folk ser mig, ser de bara en stor toblerone, har Sahlin sagt. Socialdemokraterna drogs med Göran Perssons herrgård i valrörelsen 2006, med Sahlins toblerone i valrörelsen 2010 och i valrörelsen 2014 håller jag det för troligt att vi kommer att få dras med Juholts lägenhet och det öknamn han i och med denna affär har fått.

För det tredje: Nej, jag vill inte sabotera för Håkan Juholt och Socialdemokraterna. Det är därför jag har bildsatt detta inlägg med Anna Lindhs ord. Jag är en kärleksfull kritiker (om än att vissa anser att jag i nuläget inte är kärleksfull utan bara kritiker). Vi fem, som skrev debattartikeln, är alla medlemmar i SAP. Vi tror på den socialdemokratiska ideologin och de socialdemokratiska värderingarna. Regeringen och i förlängningen Sverige behöver en stark opposition och ett starkt oppositionsparti som är Socialdemokraterna. Vi måste bli bäst på att vara i opposition, för att aldrig hamna där igen. Ett av problemen är dock att S inte har kommit ut ur oppositionsgarderoben.

Jag vill ha ett regeringsskifte! Framför allt vill jag diskutera politik och inte herrgårdar, lägenheter eller toblerone. Jag vill också att S ska bli Sveriges mest moderna, öppna, progressiva, lyhörda och nyfikna parti. Jag tror nämligen att om S lyckas bli det kommer det i sin tur att locka till sig fler medlemmar och fler väljare.

För det fjärde: Det här fjanteriet vad beträffar vänstersosse versus högersosse och att det nu finns människor som försöker sätta bilden av mig som en högersosse. Enligt researcher på SVT Debatt har Daniel Suhonen sagt att jag är en ”jävla högersosse”. Det förnekar han i såväl programmet som efteråt. Han vet nämligen att om han driver den tesen, ja, då blir det svårt att förklara hur jag är högersosse, då jag tillhör Stockholms stads arbetarkommun som av många anser vara ”vänster”.

Ni får verkligen ursäkta alla citationstecken i detta inlägg, men jag har så oerhört svårt att diskutera i termer av vänstersosse, mittensosse, högersosse, vänsterfalanger, högerfalanger, mittenfalang. Klart som korvspad att i ett parti av SAP:s storlek finns sossar allt från yttersta vänsterkanten till yttersta högerkanten. Jag trodde i min enfald att vi var sossar, sossar utan prefix. Vi delar alla partiets ideologi och värderingar. Jag har tidigare blivit kallad vänstersosse och då skulle jag visst ta det som en komplimang. Jag gick med i partiet 2006, men jag förstår att det i SSU länge har förekommit falangstrider, som enligt de inblandade var just vänsterfalang mot högerfalang. En falangstrid som fortplantat sig in i moderpartiet och som jag tydligt fick bevittna i den farsartade processen att vaska fram en ny partiordförande. Vissa, t.ex. Daniel Suhonen, tror att det är en högerfalang som är roten till det vi nu får se – drevet mot Juholt, läckorna och alla anonyma S-källorna är… Jag säger bara rappakalja!

Det var lite skumt att du blev kallat högersosse tycker jag jag skrattade till en stund där och tänkte herregud de känner inte Alexandra
Thomas Rasmussen , ledamot i samma styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) som jag.

Jag är ingen falangsosse. Jag definierar mig varken som höger- eller vänstersosse. Ja, ibland är jag höger, ibland är jag vänster, ibland är jag mitten och ibland håller jag inte alls med mitt parti. Jag är det i sakfrågor, men om någon frågar om jag är vänster- eller högersosse, så kommer jag att svara att jag ”bara” är sosse. And by the way – att jag bär palestinasjal ibland innebär inte per automatik att jag är vänstersosse and by the way – bara för att jag har skrivit under en debattartikel tillsammans med partimedlemmar från Lenet innebär inte det per automatik att jag är högersosse.

Att försöka tysta en kärleksfull kritiker

Och nej, jag älskar inte mitt parti. Jag älskar och kommer alltid att försvara partiets ideologi och värderingar. Framför allt är det, som Johan Westerholm skriver, lika mycket mitt parti som Håkan Juholts. Jag har inte gått den långa vägen via Unga örnar, SSU, S-studenter, S-kvinnor eller facket. Jag blev medlem så sent som 2006. Jag är född 1973. Jag har en brokig bakgrund, vilket bland annat mitt CV vittnar om. Enligt vissa är det en tillgång och styrka att jag kommer in från sidan (eller ”utifrån”). Enligt andra (de som vill tysta mig) är det en svaghet, eftersom jag:

inte har lärt mig att tycka rätt
inte fattar hur partiet funkar,
att kritik ska föras bakom lyckta dörrar – inte inför öppna ridåer.

När ledaren är jagad ska alla partimedlemmar sluta upp, försvara allt han gör, hålla handen och sjunga We shall overcome. Vi ska via bloggar, debattartiklar, twitter och facebook basunera ut att media är dumma, att drevet är omänskligt, att alla är emot oss och Håkan Juholt för vi är sossar. Vi ska gång på gång på våra respektive plattformar skriva eller säga att Juholt inte har gjort något fel i juridisk mening och därför kan han sitta kvar. Ja, enligt facebookgruppen Håkan Juholt som statsminister - ja tack, som jag förmodligen kommer bli utesluten från, eftersom där pågår just nu en sektmentalitet som jag både fascineras och äcklas av.

Han sitter kvar. Ska jag då tycka att allt som har hänt är okej?

När jag läser att Hans Linde (V) och inte Carina Moberg (S) nu vill att riksdagsledamöternas ersättningar omfattas av lagen om bidragsbrott, ja, du undrar jag om S inte fattar att efter den här affären, skall vi inta samma ställning som Linde.

Jag har inga problem att se Juholt i debatter och talarstolar. Om det bara var debatter och tal som avgjorde val och betydde något för en potentiell statsminister så skulle han få högsta betyg. Att aspirera på att slå ut Fredrik Reinfeldt och styra ett land kräver betydligt fler egenskaper. De moraliska och privatekonomiska egenskaperna (lev som du lär) är viktiga och förstås politiken.

Vidare är det är få väljare som följer riksdagsdebatter och lyssnar på politiska tal. Det bestående intrycket kommer nog snarare från de senaste dagarnas massiva medieuppmärksamhet och debatt. Det som har hänt dessa dagar skapar ett sorts filter som människor nu ser socialdemokratin - våra företrädare och våra budskap - igenom. Det lär dröja innan vi återfår förtroendet att kunna prata om politiska sakfrågor igen.

Medan jag skriver ovanstående, ringer en journalist från SvD. Han vill veta vilka reaktioner jag och mina medskribenter har fått på artikeln på Brännpunkt. Efter SVT Debatt hade jag, i likhet med Johanna Graf, bestämt mig för att jag inte tänker prata mer med media. Jag har faktiskt viktigare saker för mig, men journalisten hävdade å det bestämdaste att han var mer intresserade av de hätska kommentarerna vi fått efter artikeln och då bestämde jag mig för att återigen tala.

Och du som sade att jag skulle hålla käften, att jag skulle rätta in mig i ledet – om du inte hade gjort det – hade jag inte pratat med denna journalist. Det hade framför allt inte blivit ytterligare en diskussion i kölvattnet på det som nu kallas för Juholtgate, en diskussion om hur lågt i tak det är när en sådan här affär briserar och hur slutet SAP de facto är.

Så här krasst är det, från ”en sosse med båda fötterna på jorden” (som en kollega har beskrivit mig): när denna mediauppmärksamhet, ja kalla det drev, ja kalla det vad fn du vill, vänder uppmärksamhet mot något annat (det kan vara en stor naturkatastrof, bytet kanske är nedlagt och det är dags att dra vidare alternativt bytet klarade sig undan), så tror jag att när jag står där i valstugan 2014, så är det inte bostadspolitik jag kommer att få prata om, utan jag måste svara på den frågan som väljaren framför mig ställer: ”Hur tänkte Håkan Juholt när han trodde att vi skattebetalare även skulle betala hans sambos hyreskostnad?!”

It all boils down to arbetarklassmoral!

Men det värsta i hela det här debaclet är (och det som verkligen gör mig mörkrädd, förutom Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons galna förslag), är försöken att tysta mig. Munkavel på. Rätta in dig i ledet. Kritik framförs internt. Jämför gärna med S ska bli Sveriges mest moderna, öppna, lyhörda och nyfikna parti.

Därför handlar det inte om Juholt som person (ni som känner mig vet ju att jag älskar Håkan Juholt). Det handlar om en unken, omodern partikultur, en organisation som är så out of date att det skulle stå 1931 istället för 2011. En organisationskultur som baserar sig på regeringsställning och 1, 2 miljoner medlemmar, när partiet de facto är i opposition med cirka 100 000 medlemmar.

Till er alla som nu har tagit avstånd från mig, levererat några av de hätska kommentarerna ovan, snackat skit om mig et cetera har jag en hälsning:

Även vilda rosor är rosor.