Socialdemokraterna - en dörrspringarfars

En typisk farsdekor består i regel av många dörrar, därav ordet spring-i-dörr-fars. Att spela fars är att gå igenom dörren i rätta ögonblicket. En fars är oftast uppbyggd som ett matematiskt problem och skulle någon skådespelare råka gå igenom fel dörr faller hela pjäsen ihop som ett korthus (Wikipedia).

I december 2010 sade valberedningens ordförande, Berit Andnor, att processen för att vaska fram en ny partiordförande för Socialdemokraterna inte är någon idoltävling. Nej, någon idoltävling har processen inte utvecklats till. Den är snarare att likna vid en dörrspringarfars. Någon krismedvetenhet står heller inte att finna bland våra ledande företrädare (men bland gräsrötterna finns den).

Det är en månad kvar till Socialdemokraternas extrakongress och SVT skriver att valberedning har fastnat i en rävsax. Jag är djupt bekymrad. Jag ligger sömnlös och grubblar på partiets framtid medan ledande företrädare sover gott om natten. Jag träffade förresten en PS-ledamot igår. Hennes reaktion, när jag sade att jag överväger att lämna partiet om denna fars fortsätter, (kanske till förmån för Miljöpartiet) var häpnadsväckande. Nu vill jag inte hänga ut henne med namn och bild. Hon är nämligen en av de företrädare jag har sett upp till (observera tempus i meningen). Nu vill jag säga till henne och andra ledande företrädare (med Katrine Kielos ord) Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.

I partiet finns det nämligen en unken, omodern och odemokratisk kultur. Många av S företrädare har fallit för maktens djävulska frestelser. Johan Westerholm är lika bekymrad som jag. Läs hans inlägg Do or die, där han bland annat avslöjar att några centralt placerade tjänstemän (och inte bara de) helst vill att vi nätrötter håller käften. Att kärleksfulla kritiker är de enda som kan rädda partiet, är det få som inser (eller vill inse).

Ett folkrörelseparti som helst vill att medlemmarna (de få som finns kvar) håller käften? I en debattartikel i DN, skriver statsvetare Olof Petersson om partiernas sviktande medlemsantal.
Partiernas legitimitet och anspråk på att företräda en samlad opinion undergrävs och den gamla typen av folkrörelseparti tynar bort, konstaterar Petersson.

Vem behöver partimedlemmar när det finns partistöd? Men ni ledande företrädare, som bevakar era maktpositioner med näbbar och klor - betänk att den absoluta botten inte är nådd vid 35 procent, inte heller vid 20 eller fem procent. Den absoluta botten är noll procent och när det sker, finns inga maktpositioner kvar att bevaka.

[UNDER STRECKET]

Läs Peter Johanssons briljanta inlägg Partistyrelsen måste ställa sina platser till förfogande… Johansson är också en av författarna till artikeln Det rör sig under ytan i S.
Andra som skriver på samma tema: Roger Jönsson, Martin Moberg, Peter Högberg, Sandro Wennberg, Hannah Bergsteds tankar efter valberedning(S)mötet mer positiva.

Framtidens valstuga - en kaffebuss?

I gårdagens inlägg om framtidens valstuga så saknade jag en cool kaffemaskin i valstugan. Som kampanjledare för Enskede-Årsta-Vantör och ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholm så tänker jag mycket på hur vi ska göra för att nå ut till människor om det så må vara kampanjer, valrörelser, seminarier eller föreläsningar. Om vi ska engagera de medlemmar vi redan har och rekrytera nya, krävs det nytänk.

-

Att dela ut flygblad och pissljummet kaffe medan man fryser häcken av sig på ett folktomt torg är något jag skyr som pesten. Att stå och blockera tunnelbaneingången och dela ut flygblad när det är rusningstrafik är också kontraproduktivt. Läs till exempel mitt inlägg Dörrknackning, torgmöten, telemarketing, flygblad... Det är fler partikamrater än jag som drar sig för att offra en kall, regnig och blåsig lördag eller tidig vardagmorgon för verksamhet som i slutändan inte ger så mycket.

-

Min dröm är en kaffevagn eller en kaffebuss och det har jag skrivit om tidigare:
-
Sluta stå vid tunnelbanans ingång och vifta med papper. Vi resenärer blir bara irriterade! I dagens samhälle vill de flesta uppsöka information på egen hand. Nej, stå hellre en bit bort med en kaffevagn. Servera kaffe (helst latte och cappuccino, rättevisemärkt naturligtvis) i coola pappersmuggar, röda och vita, med en litet s-märke och ett politiska budskap tryckt på koppen.
-
Jag vill också ha en öppen valstuga som gör det omöjligt för vissa partikamrater att förvandla valarbete till "klubben för inbördes beundran". Jag vill ha en valstuga som är inbjudande och som får människor att känna sig välkomna.
-
Min vurm för de nya medierna har nog inte gått någon förbi, så dessa tar jag inte upp i detta inlägg, men jag vill att alla följer Karin Bergs uppmaning.