Är partimedlemmar onödiga?

Via Annika Högberg, läser jag Gunilla Källenius blogginlägg Hur väljer vi partiordförande? Jag uppmanar er att läsa hennes inlägg.

Självklart har jag svarat på de frågor som Källenius har skickat till mig på facebook och inte bara det - vi har även fört en dialog via FB. Det som gör mig beklämd, är de kongresskandidater som valt att inte svara henne.

Här har vi en aktiv och engagerad socialdemokratisk gräsrot - en av många gräsrötter som gör S till ett folkrörelseparti. Dock börjar jag bli tveksam om SAP fortfarande är ett folkrörelseparti, snarare har partiet förvandlats till en professionell partiapparat, med få medlemmar och en arsenal med heltidsanställda (ombudsmän, kommunikatörer, politiskt sakkunniga och allt vad de heter). Gustav Fridolin skriver i sin debattartikel Politik har blivit en karriär:

Sociologen Maurice Duverger har beskrivit hur elitpartier uppkom som reaktion på masspartierna som tvingade fram demokrati i Sverige och andra länder. Elitpartierna syftade till att bevara makten hos dem som innehade den, medan masspartierna var folkrörelser för demokrati.

Med tiden blev masspartierna ideal, och oavsett var man placerade sig på den politiska skalan eller vilka krav man drev så var det ett självändamål att ha direktkontakt mellan väljare och valda genom aktiva medlemmar.

Den utvecklingen går nu bakåt, och även de gamla masspartierna blir alltmer elitpartier. Partierna förvandlas, precis som i Duvergers studier av elitpartier, i allt större utsträckning till rena kampanjorganisationer med syfte att vinna nästa val, snarare än folkrörelser som förvaltar medborgarnas åsikter. Man säger ibland att om partierna fortsätter tappa medlemmar som nu så finns snart inga partier kvar. Men strukturer har en obehaglig vana att överleva sig själva.

Partistöd är viktigare än medlemsavgift. En ny partimedlem är snarare en förlust. Han eller hon kostar mer än avgiften till partiet. En S-kvinna sade för något år sedan på ett möte: Det är inte realistiskt att vi rekryterar fler medlemmar. Jag tappade hakan. Utan medlemmar har vi inget existensberättigande. S-föreningar som förvandlats till rena rama nomineringsföreningar, utan utåtriktad verksamhet, anser jag skall läggas ner. Men, nej... Stockholms arbetarekommun ställer inte det kravet på S-föreningarna i staden.

Partimedlemmar har blivit onödiga och om det finns några, skall de blott och bart användas till röstboskap. Och apropå kongressombud... Roger Jönsson skriver på sin blogg:

För det är inga turister som ska skickas till partikongressen. Här gäller det att vara aktiv i talarstolen och visa upp för partiet vad man från sin valkrets och partidistrikt tycker och tänker. Görs inte det utan man sitter kvar i sin stol hela tiden kan man lika bra stanna hemma. Den som är ombud har fått ett av de finaste uppdragen som går att få men det ställer också krav på personen som har blivit det.

Johan Westerholm går ännu längre.

Relaterat: Efter arbetet
Tidigare inlägg: Bland griniga, gamla gubbar och kvicka, kompetenta kvinnor, Jantelagsantagonister, Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII), Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VI), Gör som Nisha Besara!, Jag fick ett brev,10-listan, Stockholms stads kongresskandidater