I inlägget Comeback för Det gröna folkhemmet, skriver jag om den Göran Persson-nostalgi vi fick uppleva efter seminariet Fullt upp! och efterföljande Agenda. Nu, bara några månader efter att Mona Sahlin tillkännagav att hon avgår som partiordförande, har en viss Mona Sahlin-nostalgi redan infunnit sig (här är ett exempel). Jag vill inte skriva illa om någon av de partiledarkandidater som har nämnts i spekulationerna, men en reaktion som jag ofta möter (och som jag själv har gett uttryck för några gånger) är: ”Blir det X, då dööööööör jag!” (med variationer). Underförstått: om vi väljer ”fel” person till posten som partiordförande kommer många medlemmar (och för den delen väljare) att vända S ryggen.
Det är i dessa sammanhang som Mona Sahlin-nostalgin infinner sig. Jag har sagt det förut, men säger det igen: Jag gick inte med i partiet. Jag gick med i Mona Sahlin. Därför vill jag räcka ut en lång tunga till de personer som nu, när det är för sent, vill ha henne tillbaka. Personer som, efter år av Mona-bashing, nu hyllar henne (här är ett exempel).
Om 25-30 år, när framtidens Henrik Berggren skriver en biografi över Sahlin, kommer jag att sitta i min läsfåtölj och som den bitterfitta jag (redan) är konstatera att Socialdemokraterna har förlorat en bra partiordförande, en stor politiker och en underbar person (... på grund av några jävlar gubbar).
[UPPDATERAT]
Läs även Martin Mobergs inlägg.
3 kommentarer:
Jag kan vara bitterfittig med dig.
Mona Sahlin var en katastrof.
Vems nu än felet är.
Om hon hade spelat sina kort rätt hade vi aldrig haft alliansen.
Sen är hon säkert en underbar person, som alla vill hänga med till skillnad från Skräck-Göran eller ngn annan manlig partiledare i det förflutna.
Men räcker det med att vara socialt kompetent och sjyst när saker och ting är komplicerade?
Sahlin var förbrukad efter att hon rest till Mauritius, på skattebetalarnas bekostnad.
Att hon efter det valdes till partiledare var verkligen ett tydligt tecken på att moralen inom partiet murknat. ...Fast om Damberg skulle bli vald till hennes efterträdare så kan det kanske bli svårt att avgöra vilket av de båda valen som tydligast distanserar partiet från traditionell arbetarklassmoral.
Det hindrar inte att Sahlin har stora kvaliteter. Jag tycker att hon varit imponerande från valrörelsens sista månad tills hon försvann från offentligheten. Men omdömet har brustit inom partiet så grovt så många gånger i rad, senast när man inbillade sig att det innebar en tillräcklig förnyelse att byta ut HSB mot Sahlin, att valförlusten var helt rättvis.
Skicka en kommentar