Övremedelklass-etnocentrism. Nytt favvoord!, brister en facebookvän ut i sin statusruta. Eftersom jag just har varit på ett föredrag, där Per Wirtén höll låda, klickar jag på knappen like. En annan facebookvän undrar vad ordet innebär och Johanna skriver:En sorts kolonialism. Innerstadsmänniskor som åker ut till förorten för att studera människorna där. Tala om hur det ÄR, men egentligen aldrig tala med de människor som bor där.Förorten. Suburbia. Jag surfar runt på nätet, för att hitta en passande bild till inlägget och hittar en blogg som har ett stående tema som heter Dagens centrum. Det är också från den bloggen jag har lånat fotot. Rågsveds centrum. Jag har bott i Rågsved. Jag har bott i Högdalen. Nu bor jag i Farsta och jag längtar inte till innerstaden. Jag vet att det kan uppfattas som provokativt, det jag tänker skriva nu - men jag gillar inte Söder. Jag drar mig för att åka dit. Glädjande nog har jag en fru och vänner med samma inställning.
- After Work?
- Ja, gärna!
- Orkar du ta dig till Planens pizzeria
- Sure!
Sunkhak. I förorten finns det inte ställen som Torget, Roxy eller Bar Rouge. Vi som vill ta en öl efter jobbet, är hänvisade till Oasen, Hank's heaven, Mickel räv, Myran eller Wennerkompaniet. Vill du ägna dig åt Övremedelklass-etnocentrism, rekommenderar jag att du tar dig till Bäckaskiftsvägen 7. "Problemet" är att förr eller senare, kommer någon halv - eller helalkoholiserad snubbe fram till dig och jiddrar. Då fallerar konceptet. Det måste vara en revolt mot min borgerliga uppfostran, men jag uppsöker gärna sunkhak just för att jiddra med stamgästerna. En form av socialantropologi eller övremedelklass-etnocentrism? Nej,jag vill hävda att det är ett genuint intresse av människor. Även halvalkisar på sunkhak diskuterar politik och samhälle.
Några av de ledande socialdemokratiska företrädarna bor i förorten. Carin Jämtin och paret Veronica Palm och Roger Mogert för att nämna tre. I sosseadeln är det nämligen très chic att bo i förorten. En DN-artikel får illustrera vad jag menar. Övremedelklass-etnocentrism ett steg längre.
Som många andra (de facto de flesta) bor jag i förorten men jobbar i stan. Igår, sade förresten en partikamrat till mig (som såväl bor som jobbar i stan): "vad synd att du jobbar där, annars hade vi kunnat äta lunch i nästa vecka". Jag jobbar på en adress som ligger på Oxenstiernsgatan. Han jobbar på en adress som ligger på Olof Palmes gata.
Det är sällan vänner och bekanta tar sig ut till Farsta. På dem låter det som om de måste företa sig en polarexpedition. Från T-centralen till Farsta centrum tar det 21 minuter med tunnelbana. Från tunnelbanan till min bostadsadress tar det sex minuter. In alles 27 minuter. Men ibland gör de det. De åker ut i salladen (ett uttryck som Anders Ygeman har myntat) på sista april (brasa) eller midsommarafton (midsommarstång). Helst åker de till sitt sommarställe (Furusund eller någon annan ö i skärgården).
Jag föraktar inte förorten. Jag älskar den. Dock har jag insett att jag (kanske på grund av min borgerliga uppfostran och min omvända klassresa) föraktar sosseadeln. De vinglar omkring med sina kristallglas fyllda med amarone eller champagne, men de behärskar inte de sociala markörerna som hör överklassen till. Många av dem påminner om Bibliotekstjuven, även om de inte behöver stjäla böcker, utan istället lever gott på sin lön (och välbetalda styrelseuppdrag och/eller nämndeuppdrag) som heltidspolitiker eller ombudsmän.
Nu för tiden är sosseadeln mest intresserad av pengar och inte politik. Även om många av dem besitter en viss sjukdomsinsikt , de vet till exempel att de är usla oppositionsborgarråd, men hallå? En månadslön på 90 000 kronor. De skiter högaktningsfullt i partiet och partiets medlemmar. Maktens djävulska frestelser, fast egentligen är det inte makten som lockar längre. Det är endast pengarna. Och då kan man med fördel säga att man bor i förorten, eller med Per Wirténs ord platsen som inte finns.
