Ett moderat skafferi fyllt med sossehat

Owen Wilson i filmen Behind Enemy Lines

Farstamoderaten Birgitta Holm har en blogg som hon givit namnet Birgitta Holm. Mitt moderata skafferi fyllt med politik & kultur. Efter en snabb genomgång av hennes blogg inser jag att namnet är missvisande och borde snarare heta Mitt moderata skafferi fyllt med sossehat & kultur, då politiken lyser med sin frånvaro.

I sitt ett inlägg skriver hon om en bilresa:

Idag har jag och Arne Fredholm åkt bil från Tallkrogen in till fiendeland(Bandhagen)och in i Fagersjö, Farsta, Farsta Strand, Larsboda, Sköndal och vidare ut i nytt fiendeland (Skarpnäck)med Stadsbyggnadsborgarrådet Regina och hennes borgarrådsekreterare Nils.

I Holms kommentatorsfält frågar jag henne varför hon benämner Bandhagen och Skarpnäck som fiendeland, men jag har inte fått något svar.

Håkan Juholt är en mansgris. Om Tomas Rudin skriver Holm:

[...] mitt tips är att Tomas Rudin nu träder in. Om han blir hennes ersättare så kommer jag skratta, skratta, skratta och åter skratta för någon mer opolitlig och okunnig politiker får man leta efter. (Jag vet att det är elakt men det är sant)jag har erfarenhet av honom...men det är inte mitt problem.

Jag kan ge ett otal exempel, men skonar Holm från att bli förödmjukad (jag vill inte sänka mig till hennes nivå).

Kultur, idrott, champagne och scones varvas med sossehat i Holms moderata skafferi. Vid en jämförelse är Tokmoderaten rumsren. Även i sina sämsta stunder, framstår Fredrik Antonsson som en P J Anders Linder om man jämför honom med Birgitta Holm (som snarast kan liknas vid en svensk Sarah Palin).

Vad beträffar okunnighet - försök föra ett samtal med henne om konservativa och liberala ideologer som till exempel Edmund Burke och hon ser ut som en fågelholk. Ett mantra upprepar hon dock gång på gång: Moderaterna är bäst och Socialdemokraterna är värdelösa. När hon någon gång talar om moderat politik, så talar hon i bästa fall lite luddigt om valfrihet och sedan inget mer. Jag undrar vem som skrattar sist? Rudin eller Holm?

P.S.
Kan någon berätta för mig varför det finns så få bra moderata bloggare? Tokmoderaten har jag redan nämnt. Mary X Jensen, Thomas Böhlmark och Kent Persson är tre andra med läsvärda bloggar... men därefter ett stort glapp ner till bloggar av den kvaliteten som Birgitta Holms blogg uppvisar.

Suburbia

Övremedelklass-etnocentrism. Nytt favvoord!, brister en facebookvän ut i sin statusruta. Eftersom jag just har varit på ett föredrag, där Per Wirtén höll låda, klickar jag på knappen like. En annan facebookvän undrar vad ordet innebär och Johanna skriver:

En sorts kolonialism. Innerstadsmänniskor som åker ut till förorten för att studera människorna där. Tala om hur det ÄR, men egentligen aldrig tala med de människor som bor där.

Förorten. Suburbia. Jag surfar runt på nätet, för att hitta en passande bild till inlägget och hittar en blogg som har ett stående tema som heter Dagens centrum. Det är också från den bloggen jag har lånat fotot. Rågsveds centrum. Jag har bott i Rågsved. Jag har bott i Högdalen. Nu bor jag i Farsta och jag längtar inte till innerstaden. Jag vet att det kan uppfattas som provokativt, det jag tänker skriva nu - men jag gillar inte Söder. Jag drar mig för att åka dit. Glädjande nog har jag en fru och vänner med samma inställning.

- After Work?
- Ja, gärna!
- Orkar du ta dig till Planens pizzeria
- Sure!

Sunkhak. I förorten finns det inte ställen som Torget, Roxy eller Bar Rouge. Vi som vill ta en öl efter jobbet, är hänvisade till Oasen, Hank's heaven, Mickel räv, Myran eller Wennerkompaniet. Vill du ägna dig åt Övremedelklass-etnocentrism, rekommenderar jag att du tar dig till Bäckaskiftsvägen 7. "Problemet" är att förr eller senare, kommer någon halv - eller helalkoholiserad snubbe fram till dig och jiddrar. Då fallerar konceptet. Det måste vara en revolt mot min borgerliga uppfostran, men jag uppsöker gärna sunkhak just för att jiddra med stamgästerna. En form av socialantropologi eller övremedelklass-etnocentrism? Nej,jag vill hävda att det är ett genuint intresse av människor. Även halvalkisar på sunkhak diskuterar politik och samhälle.

Några av de ledande socialdemokratiska företrädarna bor i förorten. Carin Jämtin och paret Veronica Palm och Roger Mogert för att nämna tre. I sosseadeln är det nämligen très chic att bo i förorten. En DN-artikel får illustrera vad jag menar. Övremedelklass-etnocentrism ett steg längre.

Som många andra (de facto de flesta) bor jag i förorten men jobbar i stan. Igår, sade förresten en partikamrat till mig (som såväl bor som jobbar i stan): "vad synd att du jobbar där, annars hade vi kunnat äta lunch i nästa vecka". Jag jobbar på en adress som ligger på Oxenstiernsgatan. Han jobbar på en adress som ligger på Olof Palmes gata.

Det är sällan vänner och bekanta tar sig ut till Farsta. På dem låter det som om de måste företa sig en polarexpedition. Från T-centralen till Farsta centrum tar det 21 minuter med tunnelbana. Från tunnelbanan till min bostadsadress tar det sex minuter. In alles 27 minuter. Men ibland gör de det. De åker ut i salladen (ett uttryck som Anders Ygeman har myntat) på sista april (brasa) eller midsommarafton (midsommarstång). Helst åker de till sitt sommarställe (Furusund eller någon annan ö i skärgården).

Jag föraktar inte förorten. Jag älskar den. Dock har jag insett att jag (kanske på grund av min borgerliga uppfostran och min omvända klassresa) föraktar sosseadeln. De vinglar omkring med sina kristallglas fyllda med amarone eller champagne, men de behärskar inte de sociala markörerna som hör överklassen till. Många av dem påminner om Bibliotekstjuven, även om de inte behöver stjäla böcker, utan istället lever gott på sin lön (och välbetalda styrelseuppdrag och/eller nämndeuppdrag) som heltidspolitiker eller ombudsmän.

Nu för tiden är sosseadeln mest intresserad av pengar och inte politik. Även om många av dem besitter en viss sjukdomsinsikt , de vet till exempel att de är usla oppositionsborgarråd, men hallå? En månadslön på 90 000 kronor. De skiter högaktningsfullt i partiet och partiets medlemmar. Maktens djävulska frestelser, fast egentligen är det inte makten som lockar längre. Det är endast pengarna. Och då kan man med fördel säga att man bor i förorten, eller med Per Wirténs ord platsen som inte finns.

Farsta och kriget mot förorten

(Klicka på bilden så blir den större)

Jag har bott i en by på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, jag har bott i en småstad vid namn Sala, jag har bott i ett studentrum på Karlsrogatan och en studentlägenhet på Väktargatan i Uppsala, jag har bott i en andrahandslägenhet i Björknäs, jag har bott i en liten by i Meitingen, Tyskland, jag har bott i Rågsved, jag har bott i Högdalen och nu bor jag i en hyreslägenhet (nyproduktion) i Farsta. Jag längtar inte till Söder, jag längtar inte till Kungsholmen och jag längtar inte heller till Östermalm. Jag har hittat hem.

Från sjunde våningen har jag och min fru en vidunderlig utsikt. Några minuters gångväg och jag är i Farsta centrum. Några minuter till och där finns Farsta Gård och Farsta strandpromenad. Vintertid kan jag åka långfärdsskridskor på Magelungen och på sommaren kan jag bada i den. Vissa kanske tycker att Farsta är en trist och tråkig förort, men inte jag. Där betongen dominerar ser jag möjligheter.

Torsdag 24 januari bjuder Socialdemokraterna i Farstaområdet och ABF in till ett öppet möte. Gäst är Per Wirtén som berättar om sin bok Där jag kommer från – Kriget mot förorten. Om sin bok skriver Wirtén:

Många som läst säger att det är en kärleksförklaring till förorten. Men det är också en utgrävning av det nya utspridda stadslandskapets idéhistoria och politiska historia. Min slutsats är att det inte finns några förorter. Vi måste börja betrakta hela detta vidsträckta urbana landskap som en samlad, men annorlunda, stad. Villaområdena i Stuvsta, miljonstaden i Flemingsberg och tunnelbanestaden längs linje 19 är lika mycket storstad som Sergels torg. Staden måste vändas ut och in. Den måste återupptäckas och beskrivas på nytt.

På mötet (dit alla är välkomna och inte bara sossar) kommer vi att diskutera Wirténs bok, Farstas framtid och visioner som kan förändra förorten radikalt.

Apropå visioner - i mitt inlägg Flower power skriver jag till exempel om urban odling. I min slutkläm skriver jag att jag vill se fler människor i förorten som ägnar sig åt gerillaodling. Låt tusen blommor blomma i Farsta! Och inte bara blommar: purjolök, potatis, äppelträd, bärbuskar, timjan, tomater, basilika... I förlängningen kan Det gröna folkhemmet. Version 2.o. bli verklighet. Låt oss därför börja med Farsta och sprida denna socialdemokratiska version i Sverige, i Europa och därefter i hela världen.

Där jag kommer ifrån. Recensioner: Expressen, SvD, KA, DN, Sydsvenskan, BT, Aftonbladet

Farsta - ett centrum för kaffe?

Jag läser i DN att i morgon fattar Stockholms kulturnämnd beslut om att skapa en attraktiv och synlig kulturmötesplats i Farsta centrum:

Enligt det inriktningsbeslut, som politikerna ska fatta beslut om, är målet att
kulturen i området ska breddas genom att samarbetet mellan biblioteket,
Kulturskolan, folkrörelserna, föreningslivet och de privata aktörerna ökar.

För att detta ska bli verklighet krävs att lokalerna byggs om. Framför
allt ska Farsta kulturcentrum ha en reception som är gemensam för de olika
verksamheterna. Här ska det finnas en foajé med sittplatser, en öppen scen och
ett kafé, som ska vara ”en självklar mötesplats för Farstaborna”, som det heter
i inriktningsbeslutet.

Till DN säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt: Det viktiga är att vi ökar tillgängligheten så att kulturen når flera människor. Jag håller med Sjöstedt, men behöver verkligen Farsta centrum ett café till? I skrivandets stund finns det ett 15-tal ställen som serverar en kopp java. Det senaste tillskottet är Espresso House.

I januari i år flyttade jag från Högdalen till Farsta. Jag saknar fortfarande tunnelbanebiblioteket i Högdalen (se bilder som jag tagit här). Farsta stadsbibliotek är sunkigt vid en jämförelse. Jag saknar vidare en biograf. I min hemstad Sala finns en liten, men underbar biograf. Varför finns ingen motsvarighet i Farsta?

Sjösteds kultursatsning som grovt handlar om en gemensam reception, foajé med sittplatser, en öppen scen och ett café - kommer inte att bli den självklara mötesplatsen för Farstaborna. Det krävs större ambitioner och visioner än så.

Foto: Farsta centrum invigs. Scanpix/LO-tidningen

Hur går det?

Precis som AiP:s chefredaktör, Eric Sundström, får även jag frågan ofta: Hur går det? I vanlig god ordning använder Sundström fotbollsmetaforer för att besvara frågan. Enligt honom står det 2-2 när det är en bit in på andra halvlek.

Jag har sagt det hela tiden. Det kommer att bli ett jämnt val. Jag brukar dra till med att det kommer att skilja endast 2000 röster. Ni som läser min blogg vet att jag inte gillar opinionsmätningar och det oavsett om det går bra eller inte. Jag gillar opinionsbildning.

Jag trodde i begynnelsen av valrörelsen att jag skulle ägna mig främst åt nätaktivism, men just nu tycker jag det är roligare att vara ute i förorten och prata med väljare. Nej, jag har inte knackat dörr och jag har inte ägnat mig åt telemarketing, men många av mina partikamrater har gjort det och reaktionerna har varit positiva. Däremot har jag varit med och arrangerat gårdsfester i min förort och dessa har varit en formidabel succé. Vidare har HBT-sossarnas sin flytande valstuga och jag är så himla stolt över att tillhöra denna förening. Vi har så kul tillsammans och jag tror att det ligger något i "gladast vinner".

Just nu är jag trött och lite sliten, men humöret är på topp och stämningen är superb. Mindre än två veckor kvar och jag ser att arrogansen, ursäkta, jag menar förstås Alliansen, har tagit ut segern i förskott. Det har inte jag gjort. Fram till och med valdagen kommer jag att kämpa för en rödgrön valvinst.

På lördag är det ytterligare en gårdsfest. Denna gång på Molkomsbacken. Mobilisera, mobilisera, mobilisera! Ett högt valdeltagande gynnar oss socialdemokrater och jag fortsätter nynna på Petters låt Det går bra nu.

Kampanjhelg

Tillsammans med Idrottssossen kommer vi från hela Farstaområdet, med Socialdemokraterna i spetsen, att ta tillfället i akt och kampanja för att behålla Gubbängsfält. Alliansen föreslår nämligen att rugby, golfträning med mera, som för närvarande finns på Årstafältet, flyttas till Gubbängsfältet.

I vårt lokala valprogram vill vi ha Gubbängsfältet kvar som ett område för fria och spontana aktiviteter.

Samtidigt som vi kampanjar, äger Eken Cup rum på Gubbängsfältet - världens största handbollsturnering på gräs.

Idag, lördag, har vi också torgmöte på Gubbängens torg kl 10 för att sedan dra vidare till vårens sista torgmöte i Farsta Centrum 11-13.

Bilder från vår balkong

I januari flyttade vi till en nyproduktion i Farsta. Det är en fantastisk lägenhet. Vi bor på sjunde våningen och inte förrän nu kommer balkongen till sin fulla rätt. Dynorna som syns på bilderna har min fru egenhändingt sytt. Jag är djupt imponerad. På bordet syns en zinkkruka med rosmarin och i det lilla växthuset odlar vi persilja, gräslök och tomat.


Utsikten är vidunderlig.

I denna fina konstruktion växer klotbasilika, timjan, oregano och libbsticka. Till höger, på golvet, syns en tomatplanta, som just har börjat blomma.

I balkonglådan har vi pelargoner till höger har vi penséer som växer som ogräs.

Äntligen börjar smultronplantorna få blommor. Kanske vi kan skörda några stycken gula smultron, när tiden är inne?

Fler pelargoner - Mårbacka om jag inte missminner mig.

Dynorna blev till och med snyggare än de som finns att köpa.

Regnbågsflaggan vajjar stolt på vår balkong. Det här är vår gröna oas. Nu funderar vi på att köpa en ljusslinga till balkongen. Även sommartid kan det bli mörkt.

Flower power

Låt tusen blommor blomma, är parollen för Kulturhusets programsatsning för urban odling. I helgen ägde två evenemang rum under denna paroll - solrosbomba plattan och planera din plantering. De som besökte Kulturhuset i helgen fick träffa gerillaodlingens frontfigur Richard Reynolds (som Stockholm City intervjuar 100531, s. 27). Reynolds har också en blogg som heter The Guerrilla Gardening.

Jag och Åsa har nog den vackraste balkongen i vårt hus (och vi är långt ifrån klara med den) och igår satt vi i vår gröna oas på sjunde våningen och såg trädkronorna nedanför oss. Det var grönt så långt ögat nådde. Dock finns det ett aber med vår närmiljö. När Familjebostäder byggde huset förra året, glömde de förmodligen att budgetera för marken utanför huset. Stora kala fläckar, en tova gräs här och en tova gräs där, två ruiner till träbänkar och ingen fast grill (istället en rostig gammal klotgrill som sett sina bästa dagar). Det är med andra ord ingen vacker syn man möts av när man beger sig till tvättstugan.

Eftersom jag hade råkat köpa fel timjan (jag köpte en marktäckande timjan) så bestämde vi oss för att ägna oss åt gerillaodling. Vi tog med timjanplantan, en fröpåse med sommarblommor (som Åsa fått av Lärarförbundet), en dunk vatten och en skärslev och åkte ner.

Åsa blev förstås nostalgisk när hon satte skärsleven i jorden. Mellan hägg och syrén vaknar nämligen arkeologen till liv. Det är helt okay att vara kontorsråtta mellan september och april, men inte nu.

Tänk om fler i Farsta (ja, inte bara där) ägnade sig åt gerillaodling? Min uppmaning blir därför -låt tusen blommor blomma i Farsta!

Vårtecken

Krokusar vid Runes trappa i Farsta

Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ

Jag och min fru Åsa när en dröm om ett eget bibliotek. Ni vet ett sådant bibliotek man ser i engelska kostymfilmer: bokhyllor som sträcker sig från golv till tak (med stege), sköna läsfåtöljer, en öppen spis, gröna lampor (vad heter de på svenska?), en kupa konjak...

I och med att vi flyttade till en trea i Farsta i mitten av januari, så har vårt hem fyllts med bokhyllor och böcker. Böcker som länge legat nedpackade i sina lådor.

I hallen har vi nu tre röda bokhyllor, där vi har skönlitteratur. I köket har vi en rumsavdelare med kokböcker. I vardagsrummet finns ytterligare tre hyllor och där finns övervägande arkeologi, historia, litteraturhistoria, konsthistoria, idéhistoria och arkitektur. I arbetsrummet finns två hyllor med övervägande arbetarlitteratur, politik, hbt, genus, feminism och litteratur om facket (LAS, arbetsmiljölagen et cetera).

Frågor vi har ställt är: ska man följa bibliotekets indexering? Ska författarna vara i bokstavsordning? Var placerar man böcker som passar i såväl vardagsrummets som arbetsrummets hyllor?

Nu vill min hustru ha bokhyllor även i sovrummet... Jag som gillar att sovrummet bara har en byrå, en säng, två nattduksbord och en tavla.

Relaterade inlägg: Jag älskar att hyra!, Den stora flyttdagen, Klassiker med nya omslag, Att flytta, Snart går flyttåget till Farsta

Den stora flyttdagen

Idag, onsdag, sker flytten till Farsta. Vi insåg för någon dag sedan, att vi även behöver den kommande helgen på oss för att få med oss allt från den gamla lägenheten (plus några vändor till IKEA).
-
Igår hämtade vi nycklarna hos Familjebostäder. Vi fick då en presentpåse, där bland annat ett verktygsset och fem gratis pizzor ingick (en liten men gullig gest som min fru lite syrligt sade att i och med den hyra vi betalar för lägenheten så har de faktiskt råd med dessa små, vänliga gester). Igår var också första gången vi såg den nya lägenheten. En nyproduktion med tre rum och balkong.
-
Planlösningen är lite speciell (se ritning i inlägget Snart går flyttåget till Farsta). Parkettgolv i köket må vara snyggt, men är det praktiskt? Det finns uttag för data, telefon och el i överflöd. Så även för taklampor. Det finns även en massa fönster. Gardinstänger och fler gardiner måste därför inhandlas snarast. Handduksvärmare och badkar i badrummet - I like!
-
Min fru, som arbetar som brevbärare (när hon inte jobbar fackligt), var glad för att Familjebostäder hade satsat på fastighetboxar. Ett förråd ingick även, men var är cykelrummet?
-
Bilder på lägenheten, kommer att lägga ut löpande på bloggen. Jag måste nu avsluta detta inlägg, då min fru återigen har satt mig i arbete. Ingen rast, ingen ro.
-
Tidigare inlägg: Att flytta