En regering utan framtidsprojekt. Ensocialdemokrati som gör sitt bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller det döda fåglar från himlen.Med ovanstående ord inleder Katrine Kielos sin söndagsledare i Aftonbladet. Jag skrattade gott åt den sista meningen att Socialdemokraterna i Stockholm kommer att styras av samma personer även efter att jorden går under. Betonghäckarna har nämligen S i ett fast grepp.
Australien invaderas av giftpaddor.
Euron håller på att kollapsa. Kina äger Volvo. Anders Borg tappar håret. Och vem kunde tro att syndafloden skulle komma i form av snö?
Inget är sig likt. Förutom att Rolling Stones fortfarande turnerar och Socialdemokraterna i Stockholm fortfarande styrs av samma personer (det kommer de visserligen att göra även efter att jorden går under).
Jag är inte särdeles imponerad av min arbetarekommun. Det finns en viss sjukdomsinsikt bland stockholmssossarna, ibland dyker det upp en progressiv rapport, men ingen vill göra något åt sjukdomen, ingen vill förvandla progressiva ord till handling.
I november förra året skrev ordförande för Stockholms arbetarekommun, Veronica Palm, ett inlägg med rubriken Ska jag avgå? och som svar på sin fråga skriver hon:
Jag ser på det så här. Med förtroendet kommer också ett ansvar. Att med buller och bång avgå nu vore oansvarigt. Jag har också ansvar att delta i processen för att forma ny politik och reorganisera. Att se till att det arbete som åter kan bygga socialdemokratin stark i Stockholm kommer igång. Inget skulle bli bättre av att nu lämna kompisarna i sticket.Någon idédebatt har jag inte sett på Palms blogg (hon gillar å ena sidan Jan Eliassons debattartikel, men har å andra sidan inte kommit med något eget). Det enda nytänk som Palm presterat är inlägget Vi låter medlemmarna säga sitt. Formuläret som Palm sedermera skickade till medlemmarna har vi för länge sedan fyllt i och skickat tillbaka till arbetarekommunen, men vad som därefter har hänt med svaren vet vi medlemmar inte. För visst fick medlemmarna säga sitt, men läser man Palms svar på mina frågor, så kunde hennes inlägg lika gärna heta Vi låter medlemmarna säga sitt, men sedan skiter vi vad de säger, utan kör på som vanligt.
En annan stockholmssosse är Ylva Johansson. Hon trädde fram ur skuggorna och sade hon vill vara med och leda S... någon politisk programförklaring från hennes sida saknas dock. I likhet med Palm, använder Johansson inte sin blogg till idédebatt. Hennes senaste inlägg handlar om BK Träsket.
Carin Jämtin slutade blogga efter valförlusten (många politiker tror att nätverksbaserad media endast är till för valkampanj). Bloggen vaknar nog till liv, lagom till nästa valrörelse.
För en tid sedan skrev Karin Pettersson (chefredaktör på Aftonbladet):
Den verkliga S-förnyelsen. För den som tror att Socialdemokraterna bara ägnar sig åt fraktionsstrider är det dags att tänka om. Bortom löpsedlarna pågår en intensiv debatt om partiets framtid, med fokus på analys, politiska förslag och organisation.I den debatten medverkar jag i allra högsta grad via den här bloggen, medelst debattartiklar och genom Öppna kriskommissionen. Dock blir man aldrig profet i sin egen arbetarekommun och därför har jag blivit en socialdemokratisk bitterfitta.
Andra som skriver: Mona Sahlin, Jytte Guteland, Peter Andersson, Martin Moberg, Sandro Wennberg, Roger Jönsson,
Tidigare inlägg (endast ett axplock):Grön av avund,Ett öppet parti, ej ett befästat (Del V), Ett öppet parti, ej ett befästat (IV), Sömnlös i Farsta, Det finn(s) en väg tillbaka, Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II), Ett öppet parti, ej ett befästat, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet, Det gröna folkhemmet (del II), Moderaterna behöver en stark socialdemokrati
, Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett socialdemokratiskt parti, Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi?, Det började som en skakning på nedre däck,Vår ideologi — grunden för våra politiska ställningstaganden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar