Alive and kicking! (Del II)

Socialdemokraternas programkommission har börjat blogga. Nej, inte riktigt. Kommissionen har valt att bjuda in gästskribenter:

Den närmaste tiden publicerar programkommissionen inlägg från inbjudna gästskribenter, som ombetts beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska paritprogrammet antogs 2001. De gästskribenter vi bjudit in är inte nödvändigtsvis socialdemokrater - flera av dem är det helt säkert inte. De åsikter de för fram delas inte nödvändigtvis av programkommissionen eller Socialdemokraterna som parti.

I skrivandets stund har poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg bidragit med dikten Ship to Gaza och Majgull Axelsson undrar om socialdemokratin kan återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet.

Att bjuda in skribenter som inte är socialdemokrater är ett genidrag.

I partiet finns förtroendevalda, politiska tjänstemän et cetera som milt sagt lever i en röd bubbla. De umgås med varandra, de är gifta med varandra, i bästa fall har de pluggat några år på ett universitet, annars har de gått direkt från SSU in i partiet, de anställer varandra alternativt de rekryterar kopior av sig själva.

Ovanstående minskar sannolikheten för oliktänkande och nya perspektiv. Enfald i stället för mångfald, som Petra Elisson uttrycker det. Ovanstående fenomen (som jag har skrivit om många gånger) är en bidragande faktor till att Socialdemokraterna går i otakt med sin samtid. Det finns dock ett aber.

Att bjuda in ett fåtal skribenter som, om jag förstått saken rätt, är författare, poeter, forskare är jag dessvärre kluven till. De är människor som redan gör sina röster hörda på olika plattformar. De är människor som redan har tolkningsföreträde. De är människor som tillhör en kulturell och/eller akademisk elit.

Varför välja ett fåtal när man kan kan bjuda in det stora flertalet? Varför utesluta, när man kan innefatta?

Jag vill gärna se ett bredare anslag, där programkommissionen välkomnar många att skriva om viktiga samhällsförändringar. Jag vill läsa inlägg från barnmorskor, managementkonsulter, hotellportierer, poliser, spärrvakter, sommelierer, brevbärare, bibliotekarier, sopåkare, servitörer, översättare, antropologer, hemlösa, personalchefer, vaktmästare, optiker, modebloggare, videospelstestare, bagare, bokförläggare, florister, telefonförsäljare, beteendevetare, expediter, städare, fotografer, glasbåsare, sotare, dammsugarförsäljare, akupunktörer, militärer, ekonomer, egenföretagare, grisbönder, rörmokare, PR-konsulter, golfbollsdykare, textilkonstnärer, truckförare, kbt-terapeuter, ingenjörer, musiker, kotknackare, landskapsarkitekter...

Tidigare inlägg: Alive and kicking!
Fler som skriver om Programkommissionen: SvD, SVT, Peter Högberg, Helena Ericson, Johan Westerholm, Martin Moberg, Marika Lindgren Åsbrink

Ta itu med de verkliga problemen!

Kommer ni ihåg Primegate? Det gör jag. Jag har skrivit mycket om Primesossar/PR-sossar här på bloggen. Jag var så besviken, förbannad och ledsen. De sossar, som var inblandade i Primegate, kommer alltid att förknippas med denna skandal. Varenda gång någon av dessa skriver eller uttalar sig är det många som undrar om Svenskt Näringsliv (eller någon annan aktör) ligger bakom. Vilken är agendan?

Priset de har fått betala är högt - deras trovärdighet och "varumärke" är förstört, men Primesossarna har de facto sig själva att skylla.

Vad ska man då göra om någon av dessa Primesossar kommer med viktiga synpunkter? Avfärda dem som köpta? Vidare - ska man avfärda en Primesosse, som uppenbarligen har haft (och kanske fortfarande har?) vajsing på sin kompass, när han skriver om andras kompasser?

Nu förhåller det sig nämligen så att Niklas Nordström har skrivit en ledare i GP som till stor del sammanfattar några av de inlägg jag har skrivit här på HBT-sossen. Jag väljer att citera Nordströms slutkläm (men läs gärna hela ledaren):

Ska Socialdemokraterna bli en relevant röst inför kommande val måste den nuvarande inåtblickande självbilden upphöra. Internt jubel ökar dessvärre gapet till väljarna. Världen roterar inte runt svensk Socialdemokrati. Väljarna står inte i tacksamhetsskuld för det som har gjorts historiskt. Väljarna vill höra förslag som leder framåt och se ett ledarskap som kan ta ansvar i svåra tider. Att förneka det uppenbara i opinionen, att jaga bort kritiska röster och skuffa undan de som vill tänka nytt kommer inte att vara ett framgångskoncept. Sektliknande beteende där allt skylls på en ond omvärld bestående av illojala partimedlemmar, media, opinionsinstitut, statsvetare, pr-konsulter, näringslivet etc är dödsdömt. Släpp det och ta itu med de verkliga problemen. Väljarna förtjänar en modern framåtblickande Socialdemokrati som kan leda Sverige i en ny värld. Snacket om att botten är nådd med 25% ger jag inte mycket för. Sanningen är att ingen vet var botten i väljarstödet ligger.

Nordström och jag delar dessa åsikter. Vi är faktiskt fler i partiet som tycker så. Gör det mig och de andra till Primesossar?

Mary X Jensen nämner Nordströms ledare i sitt inlägg. Hannah Bergstedt om den bästa mixen.

En sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid

I helgen ägde Socialdemokraternas förtroenderåd rum. Även jag skulle ha varit där i helgen, men en förkylning satte stopp för mina planer. Dock följde jag mötet via SVT Forum, twitter, bloggar, nyhetssändningar och tidningsartiklar. Jag pratade även i telefon med en och annan som var på plats. Ja, jag är en politisk nörd.

I morse, när jag åkte till jobbet, satt jag och bläddrade i gratistidningen Metro, vilket merparten av resenärerna i min vagn också gjorde. På sidan två finns en kort notis om mötet och jag börjar tänka på hur mina medresenärer tolkar det de läser:

Socialdemokraterna beslutade i helgen att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar. Skarpa förslag på en rad områden låter vänta på sig, därför blev debatten på förtroenderådet rätt avslagen.

Ett trist och tråkigt möte och sossarna vet fortfarande inte vilken väg de ska gå, är en alternativ tolkning.

I ett (för att använda Håkan Juholts ord) 100.000 åsikters parti är det inte idéer och visioner som saknas. Det som saknas är en sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid. Socialdemokrater, med Juholt i spetsen, talar till exempel ofta och gärna om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar.

När Göran Persson lanserade sin vision - Det gröna folkhemmet - ansågs den alltför teknisk. Mona Sahlins vision Möjligheternas land nådde aldrig till medborgarna. Nu ska vi socialdemokrater föra ut kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar till medborgarna... Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas dessa ord till floskler.

Jag slutar detta inlägg här, annars blir det för långt. Jag vill nämligen även skriva om socialdemokrater som går i otakt med sin samtid, om SAP:s stora projekt (ett jämlikt och hållbart samhälle), om att föryngring inte alltid är förnyelse, om onödiga pressmeddelanden som bokstavligen sprutar ut från SAP, om socialdemokrater som måste flytta på sig, om partiorganisation, om programkommission, om kompetensflykt, om misstag, om felrekryteringar... ja, listan kan göras lång.

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

Nyanser i det svarta

S-krisen handlar om inkompetens, Intellektuell stiltje är S stora problem, När porslinet spricker, Socialdemokratins intellektuella förfall. Fyra nyanser av svart.

Vad har egentligen hänt med Socialdemokraternas idédebatt och kunskapsproduktion? Var smids i dag socialdemokratins framtid? Frågor som ställs i boken Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt? som gavs ut 2008, men frågor lika aktuella tre år senare. På baksidan av boken Från smedja till sambandscentral står det:

»De intellektuella« har alltid varit betydelsefulla för arbetarrörelsen. Vid förra sekelskiftet var det polemiska skriftställare och radikala akademiker. Under välfärdsstatens framväxt formades politiken av den sociala ingenjörskonstens reformistiska tänkare [...]

Visst finns det akademiker och intellektuella i S, men de är få och de får sällan komma till tals, (vilket jag tror hänger samman med ett akademikerförakt som vissa socialdemokrater hyser). En annan faktor är att SAP de facto inte lockar akademiker och intellektuella längre. Därför är rubriker som Socialdemokraternas intellektuella förfall berättigade. Dock finns det nyanser i det svarta. Marika Lindgren Åsbrink, en av skribenterna i boken Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd och en av Sveriges bästa, politiska bloggare, har rekryterats till partikansliet. Jag håller det för troligt att hon har ett finger med i spelet vad beträffar detta:

Ekonomi för jobb och välfärd

Under hösten genomför Socialdemokraterna, Socialdemokratiska Studentförbundet och ABF en seminarieserie på tema "Ekonomi för jobb och välfärd". Seminarierna inleds i Växjö den 20 oktober och avslutas i Stockholm den 24 november. Övriga orter är Göteborg, Linköping, Malmö, Uppsala och Umeå.

Socialdemokraterna har bjudit in forskare och ekonomisk expertis samt företrädare för företag och intresseorganisationer för att samtala om ekonomiska förutsättningar och politiska åtgärder som behövs för en ekonomi för jobb och välfärd.

Bland de medverkande finns exempelvis Marta Szebehely, professor i socialt arbete och forskare vid Institutet för Framtidsstudier, Eva Mörk, professor nationalekonomi vid Uppsala universitet, Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö Högskola, Emma Lennartsson, chefsekonom Kommunal, Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet, Eva Ohlstenius regionchef Företagarna syd och Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR.

Från Socialdemokraterna medverkar Tommy Waidelich, Mikael Damberg, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky och Lena Sommestad.

Seminarieserien är en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd den 3-4 december 2011.

Följ seminarieserien via bloggen www.progressivekonomi.se där allt material samlas. Seminarieserien filmas och läggs ut på http://www.abf.se/abfplay

Se hela seminarieprogrammet för mer information.

/Carin Jämtin, partisekreterare

Kontaktpersoner:
Fredrik Persson, pressekreterare hos Carin Jämtin: 072-206 35 45
Maja Nordström, S-Studenter: 070-572 16 21
Övriga pressekreterare, Socialdemokraterna: www.socialdemokraterna.se/media

Det är ett steg i rätt riktning! Min förhoppning (som jag delar med andra socialdemokrater) är att fler seminarieserier genomförs och inte bara som en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd.

Folkbildning 2.0.

Kajsa Ekis Ekman säljer Regina Kevius badkar för tre kronor på Blocket

Jag och Kajsa Ekis Ekman må å ena sidan vara oeniga vad beträffar surrogatmödraskap, men å andra sidan är vi rörande eniga vad gäller borgarnas utförsäljning av vår allmännytta. Ekis Ekmans krönika i Stockholm City (2011-02-17, s. 16) är väl värd att läsas i sin helhet. Saxat från krönikan:

Jag har lagt ut ett nystajlat badkar på Blocket - om någon vill köpa det är det bara att höra av sig. Det kostar tre kronor. Inte så dyrt va? Kanske dags att slå till? Saken är att detta är inte mitt badkar. Det är Regina Kevius badkar.

Nu kanske någon tycker att vem är jag att lägga ut någon annans badkar på Blocket, borde jag inte fråga först? Och varför så billigt, förresten? Men då menar jag att jag bara svarar med samma mynt. Regina Kevius är nämligen moderat idrottsborgarråd i Stockholm och hon har bestämt sig för att sälja ut flera av stadens simhallar. Det vill säga: våra simhallar. Utan att vi blir tillfrågade.

När SVT gjorde en enkät bland besökare på Högdalens simhall tyckte inte en enda att privatisering var en bra idé. Som Mehdi Oguszoy (V) sa i programmet: "Nu har vi betalat miljontals skattekronor för att renovera Högdalens simhall, varför ska ett privat företag få skörda frukterna?" Om någon vill starta ett privat badhus, varsågod, det finns inget som hindrar! Men sälj inte ut våra badhus!

En och annan undrar kanske varför borgarna säljer ut Sverige AB till vrakpris? Därför att det inte handlar om att göra en god affär å skattebetalarnas vägnar. Det handlar blott och bart om ideologi. Moderaternas ideologi. Ingenting skall ägas gemensamt, allt skall vara i privat regi.

Alla vet (även Moderaterna) att dessa ideologiska avregleringar gör Sverige sämre. Ändock fortsätter detta vansinne. Jag trodde till exempel att våra bibliotek var fredade från Moderaternas utförsäljningshysteri, men ack vad jag bedrog mig. Nu är det således dags för våra simhallar. Vill vi verkligen ha det så här? Hur kommer egentligen Sverige att se ut efter åtta år med Reinfeldt & Co?

[UPPDATERAT]
Nu finns Ekis Ekmans krönika på nätet.

Gemenskapsvarelser i relationslinjen

Jag vill sitta ifred nere på bryggan med min kaffekopp på morgnarna om sommaren utan att behöva ryckas med i en yster dans i gemenskapens tecken ledd av socialministerns frejdiga små tjut. Och jag vill definitivt inte tvingas in i ”Samhällsprojekt releationslinjen”, skriver Johan Westerholm i sitt inlägg I begynnelsen fanns ordet. Hans inlägg inspirerar mig att skriva ett eget inlägg.

Efter Verklighetens folk (som jag har skrivit om många gånger, se nedan för ett axplock), lanserar nu Göran Hägglund & Co. relationslinjen, där gemenskapsvarelser ingår. Jag misstänker starkt att jag och min fru inte får ingå i denna kristdemokratiska vision, som fallet även är med Verklighetens folk. Frågan är snarare om jag vill ingå i en relationslinje fylld med Verklighetens folk och gemenskapsvarelser? Mitt svar är tveklöst nej.

Jag vill inte vara någon Stepfordfru: I ett idylliskt villasamhälle någonstans i Connecticut är kvinnorna de perfekta fruarna. De lever för hushållsarbete och att laga gourmetmåltider till sina män. Men står allt rätt till? I Kristdemokraternas visioner om en idyllisk värld står nämligen inte allt rätt till. Det inser majoriteten av det svenska folket. Endast fyra procent (om ens det) gillar KD:s visioner och jag håller det för troligt att Kristdemokraternas nya grepp - relationslinjen - inte kommer att förändra detta.

Om jag finge välja vill jag vara en del av det gröna folkhemmet. Frihet, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet och hållbar utveckling. Så enkla ord, så oerhört vackra, så ofta yttrade att för många har betydelsen av frihet, jämlikhet och solidaritet gått förlorad. Muminvänstern har nämligen yttrat dessa ord alldeles för ofta och ändock har klyftorna i samhället ökat, egoismen tagit större plats i samhället än solidariteten och frihet har förvandlats till valtvång.

Dock kommer jag att använda frihet, jämlikhet och solidaritet och låta KD:s ideologer fortsätta slå knut på sig själva med ord och meningar som Verklighetens folk, gemenskapsvarelser och relationslinje.

Tidigare inlägg: En bild säger mer än tusen ord , Ett regnbågsfärgat Stockholm, "Hägglund, det räcker inte att tycka synd om hbt-personerna", Kongress i hänryckningens tid, Efter äktenskapet, En politik för verklighetens folk?, Och jag har tröttnat på påfund från Kristdemokraterna, Jag är inte funktionell,Den nakna kocken, Bordens och berättelsernas politik, Göran Hägglund gästar Verklighetens folk, Verklighetens folk nu i modebranschen, Kristdemokraterna och trovärdigheten, Nyckeln till "Verklighetens folk", Verklighetens folk Verklighetens folk (del II) Verklighetens folk (del III)

Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor

Red Bull ger dig vingar. Idag inleddes den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieserie på Rönneberga kursgård. Det var en ren och skär energikick för de socialdemokrater som var där. Chefsideologen, Anne-Marie Lindgren, inledde med att tala om vart socialdemokratin är på väg. Lindgren sade många kloka saker, bland annat:

Den enskildes livsvillkor bestäms av hur samhället ser ut. Jämlika livsvillkor förutsätter därför sociala och ekonomiska strukturer som främjar jämlikhet. Formerna för att påverka och förändra samhälleliga/ekonomiska strukturer är till sin natur kollektiva det vill säga politiska och fackliga.

Framtidsfrågor för S är enligt Lindgren: skattesystemet, välfärdens finansiering, arbetsmarknaden, normpolitiken, tillväxten som inte går att skilja från klimatfrågan.

Efter lunch följde en oerhört intressant idédebatt. Jag satt och nickade och höll med i allt vad Aftonbladets chefredaktör, Karin Pettersson, sa. Lena Sommestad var briljant. Jag hade hoppats på att få byta några ord med henne innan, under eller efter seminariet, men jag var inte ensam om den förhoppningen. "Alla" ville prata med Sommestad.

När SKTF:s ordförande, Eva Nordmark, skulle hålla sitt föredrag, reste sig journalisterna och gick. Att höra på en facklig ordförande, är inte något som högerns ekokammare är intresserad av. Jag anser de facto att det är respektlöst av journalister som Ulf Kristoffersson, Anders Philblad med flera att packa ihop sina pinaler och gå medan Nordmark talar. Journalisternas sorti var inte diskret, tvärtom. Om SVT lägger ut seminariet på SVT Play, så kommer ni att såväl se som höra när de gör sin stökiga sorti.

Nåväl... dagen var (som redan nämnts) en ren och skär energikick, men jag medger att oron fortfarande gnager i bakhuvudet.

Andra som skriver: Studio Ett/SR, Nyhetskanalen, Johanna Graf, Expressen,Politikerbloggen,Politikerbloggen 2 och 3. Johan Westerholm, Staffan Lindström, Peter Högberg, Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Andersson

"Förnyelse"

Det borde från och med nu vara förbud att yppa ordet "förnyelse" utan att samtidigt bli konkret på innehållet, skriver Peter Andersson i inlägget Och fram med svaren: I vad består förnyelsen!

Jag håller med Andersson.

Bilden ovan är hämtad Stockholm arbetarekommuns verksamhetsberättelse 1992 och är en redovisning av de seminarier pensionärsutskottet höll det året (det visar sig att de är mer progressiva än 60-talisterna). Året är alltså 1992 och kommunsekreteraren talar om "partiets förnyelsearbete".

Ja, lite har hänt i Stockholms arbetarekommun sedan 1992. Mycket snack och lite verkstad. Våra företrädare fortsätter att tala om förnyelse, men i vad består förnyelsen?

Relaterat: Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun

Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun

En regering utan framtidsprojekt. Ensocialdemokrati som gör sitt bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller det döda fåglar från himlen.

Australien invaderas av giftpaddor.

Euron håller på att kollapsa. Kina äger Volvo. Anders Borg tappar håret. Och vem kunde tro att syndafloden skulle komma i form av snö?

Inget är sig likt. Förutom att Rolling Stones fortfarande turnerar och Socialdemokraterna i Stockholm fortfarande styrs av samma personer (det kommer de visserligen att göra även efter att jorden går under).

Med ovanstående ord inleder Katrine Kielos sin söndagsledare i Aftonbladet. Jag skrattade gott åt den sista meningen att Socialdemokraterna i Stockholm kommer att styras av samma personer även efter att jorden går under. Betonghäckarna har nämligen S i ett fast grepp.

Jag är inte särdeles imponerad av min arbetarekommun. Det finns en viss sjukdomsinsikt bland stockholmssossarna, ibland dyker det upp en progressiv rapport, men ingen vill göra något åt sjukdomen, ingen vill förvandla progressiva ord till handling.

I november förra året skrev ordförande för Stockholms arbetarekommun, Veronica Palm, ett inlägg med rubriken Ska jag avgå? och som svar på sin fråga skriver hon:

Jag ser på det så här. Med förtroendet kommer också ett ansvar. Att med buller och bång avgå nu vore oansvarigt. Jag har också ansvar att delta i processen för att forma ny politik och reorganisera. Att se till att det arbete som åter kan bygga socialdemokratin stark i Stockholm kommer igång. Inget skulle bli bättre av att nu lämna kompisarna i sticket.

Någon idédebatt har jag inte sett på Palms blogg (hon gillar å ena sidan Jan Eliassons debattartikel, men har å andra sidan inte kommit med något eget). Det enda nytänk som Palm presterat är inlägget Vi låter medlemmarna säga sitt. Formuläret som Palm sedermera skickade till medlemmarna har vi för länge sedan fyllt i och skickat tillbaka till arbetarekommunen, men vad som därefter har hänt med svaren vet vi medlemmar inte. För visst fick medlemmarna säga sitt, men läser man Palms svar på mina frågor, så kunde hennes inlägg lika gärna heta Vi låter medlemmarna säga sitt, men sedan skiter vi vad de säger, utan kör på som vanligt.

En annan stockholmssosse är Ylva Johansson. Hon trädde fram ur skuggorna och sade hon vill vara med och leda S... någon politisk programförklaring från hennes sida saknas dock. I likhet med Palm, använder Johansson inte sin blogg till idédebatt. Hennes senaste inlägg handlar om BK Träsket.

Carin Jämtin slutade blogga efter valförlusten (många politiker tror att nätverksbaserad media endast är till för valkampanj). Bloggen vaknar nog till liv, lagom till nästa valrörelse.

För en tid sedan skrev Karin Pettersson (chefredaktör på Aftonbladet):

Den verkliga S-förnyelsen. För den som tror att Socialdemokraterna bara ägnar sig åt fraktionsstrider är det dags att tänka om. Bortom löpsedlarna pågår en intensiv debatt om partiets framtid, med fokus på analys, politiska förslag och organisation.

I den debatten medverkar jag i allra högsta grad via den här bloggen, medelst debattartiklar och genom Öppna kriskommissionen. Dock blir man aldrig profet i sin egen arbetarekommun och därför har jag blivit en socialdemokratisk bitterfitta.

Andra som skriver: Mona Sahlin, Jytte Guteland, Peter Andersson, Martin Moberg, Sandro Wennberg, Roger Jönsson,
Tidigare inlägg (endast ett axplock):Grön av avund,Ett öppet parti, ej ett befästat (Del V), Ett öppet parti, ej ett befästat (IV), Sömnlös i Farsta, Det finn(s) en väg tillbaka, Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II), Ett öppet parti, ej ett befästat, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet, Det gröna folkhemmet (del II), Moderaterna behöver en stark socialdemokrati
, Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett socialdemokratiskt parti, Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi?, Det började som en skakning på nedre däck,Vår ideologi — grunden för våra politiska ställningstaganden

Trettondagsafton

But be not afraid of greatness: some are born great, some achieve greatness, and some have greatness thrust upon them.
William Shakespeare Twelfth Night, 2. 5

Skrivkramp. Vad göra? Jo, rekommendera andras alster. Jag börjar med Marika Lindgren Åsbrink. Hon skriver sparsamt, men när hon väl lägger ut något på sin blogg Storstad, är det väl värt att läsa. Inlägget Har vi tid? är rykande färskt. Gäst i Ekots lördagsintervju är de facto Lindgren Åsbrink, så lyssna gärna på intervjun i övermorgon.

Jan Eliasson debattartikel (S)luta klaga – se framåt (som jag gjort ett ordmoln av. Klicka på bilden så blir den större), är precis den Trettondagsläsning som vi socialdemokrater behöver.

Aftonbladets ledare - Politik är inte konst - är riktigt bra. Det tycker även Michael Granstedt.

Peter Andersson skriver mycket insiktsfullt om att det kan kosta dyrt att underskatta sossarna och hämtar exempel från bland annat senaste numret av Tvärdrag.

Övriga som skriver bra:

Katarina Nyberg Finn, Thomas Hartman, Peter Johansson

Lapptäcket eller konsten att sy ihop ett socialdemokratiskt parti

därinne hon sjöng med sin tjusande stämma, medan vid väven hon gick med en gyllene skyttel och vävde.
Homeros, Odysséen

Jag fick ett mejl angående något jag skrev i inlägget Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi. Kvinnan var upprörd över att jag använt ordet "lapptäcke" i negativ bemärkelse. Det var nog det här stycket som hon hakade upp sig på:

Vi socialdemokrater måste skapa en sammanhållen berättelse som tar sitt avstamp i vår ideologi och våra värderingar, men som är anpassade till vår samtid. Vi kan skapa hundratals lapptäcken, vi kan komma med lösryckta citat, men den där stora, episka romanen saknas...

Lapptäcken är vackra hantverk och är det något vi socialdemokrater borde ägna oss åt, så är det just att sy lapptäcken, ansåg kvinnan.

Med lapptäcke menade jag i mitt inlägg ett hastverk bestående av slarvigt hopsydda rutor, med synliga skarvar, tygbitar som inte passade ihop et cetera. Vad gäller vår politik ser jag hellre att vi väver en tät berättelse, än att vi ägnar oss skarvsömnad.

Jag har en magisterexamen i arkeologi. Mina specialiteter är textilarkeologi och genusarkeologi. I det gamla Grekland, vävde kvinnor in berättelser i t.ex. gobelänger/tapeter. Det är inget som är unikt för Grekland. Vävda tapeter, med motiv från mytologi och historia, var högsta mode på 1500- och 1600-talet.

Jag föredrar därför metaforen vävnad framför lapptäcke när jag skriver om en socialdemokratisk politik för samtiden och framtiden. När det kommer till vårt parti, vår organisation, vår partikultur, personer - ja, då kanske vi borde ägna oss åt lappteknik och specifikt vänskapsquilt. Åtminstone om vi ser till det tillstånd partiet befinner sig idag.

Henne hon vävande fann i gemaket på ståtliga väven,
dubbelmanteln av rödaste garn, där hon striderna vävde
Homeros, Iliaden

[Under strecket]
Jimmy Sand: Ring ut det gamla, ring in det nya
Johan Westerholm: Utbildningspilitik: Konsten att avgiftsbelägga makt
Martin Moberg: Om att inte vara (s)om alla andra....

Har idélöshet och okunskap blivit vår ideologi?

Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggts färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mera nödvändig, aldrig haft större uppgifter än i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.

Olof Palme, Tal vid SSU:s kongress, 12 maj 1964

Varje bombastisk juldagsledare bör ha minst ett Palmecitat, skriver Karin Pettersson i sin juldagsledare Vi har underbara dagar framför oss. Därför väljer även jag att citera Palme i dessa mellandagar.

Henrik Berggrens biografi över Olof Palme är en bästsäljare. Jag fick den i julklapp och har nu läst 279 sidor i denna tegelsten. Dock måste jag erkänna, att när jag läser biografin händer det allt som oftast att mina tankar börja vandra till Socialdemokraterna idag.

När några av våra främsta företrädare går ut i media och säger att den politik vi gick till val på var fel - hur tänker de då? Hur upplever de 1 827 497 människor, som röstade på SAP, att vår avgående partiledare, plus delar av partistyrelsen, säger att vi gick till val på fel politik?

Trust no one. Vill dessa företrädare att landet skall styras av högerpartier? Var det bara toppen på isberget vi såg, när Primegate spelas upp på den mediala scenen?

Att göra ett lapptäcke, att lova allt och inget, att anklaga Moderaterna, men inte komma med något eget - däri ligger pudelns kärna.

För surfar du några timmar på Socialdemokraternas hemsida, läser du rapporter och valanalyser från verksamma inom Netroots och Öppna kriskommissionen, inser du snabbt att det pågår en intensiv idédebatt bortom Rosornas krig och att det finns politiska förslag som fortfarande är gångbara (det gröna folkhemmet, någon?). Sedan i oktober i år har Social Europe Journal tillsammans med Compass, Friedrich Ebert Stiftung och Soundings publicerat en serie texter om det goda samhället och en ny politisk ekonomi. Varför snappar inte vi svenska socialdemokrater upp detta?

Vi socialdemokrater måste skapa en sammanhållen berättelse som tar sitt avstamp i vår ideologi och våra värderingar, men som är anpassade till vår samtid. Vi kan skapa hundratals lapptäcken, vi kan komma med lösryckta citat, men den där stora, episka romanen saknas...

... men, vad jag även har insett, är att vi saknar berättare. Inte bara en (läs partiordförande) utan fler berättare. Om Olof Palme skriver Henrik Berggren:

[...] en representant för många av de grundvärderingar och karaktärsegenskaper som präglade släkten Palme: en stark tro på vetenskap och modernitet, en mångspråkig internationalism, en blandning av aristokratisk noblesse oblige och faustisk vilja till makt, ett intresse för litteratur, dramatik och retorik samt en grundmurad övertygelse om nödvändigheten av att mobilisera all sin viljekraft när det gäller att uppnå avgörande mål.

Det är lätt att slänga in ett och annat citat i tal och skrifter, men det fallerar om helheten saknas. Det saknas ett holistiskt tänkande (och allmänbildning) hos våra framträdande sossar. Varför skulle de annars forsätta med quilting, när de egentligen borde skriva en socialdemokratisk odyssé som tar sitt avstamp i våra värderingar och vår ideologi, men är adresserad till samtid och framtid.

Jag och många med mig bloggar, mejlar, ringer, försöker tala med dessa socialdemokratiska titaner, men får inget gehör. Ingen lyssnar. Jag viftas bort i likhet med en mygga (helst av allt vill de väl slå ihjäl mig).

Frihet, jämlikhet, solidaritet (och grön hållbarhet)... det går att bygga något med dessa få ord. Jag hoppas att mina "företrädare" förstår detta.

Andra som skriver:
Peter Andersson: Going back to my Root(S)
Partistaten: Jag drar tillbaka min kandidatur
In Your Face: 100 dagar sedan valet
Storstad: Att vantrivas i samtiden

Öppna kriskommissionen svarar Jesper Nilsson

För någon dag sedan skrev Jesper Nilsson en replik på Öppna kriskommissionens debattartikel Solidaritet bygger också på egenansvar. Nu får Jesper Nilsson svar på tal i och med artikeln Vi vill inte ställa någon utan vård.

Debatten är med andra ord i full gång på Dagens Arena. Jag vill även uppmana medborgare att diskutera på såväl ÖKK:s hemsida som i facebookgruppen.

Författarna bakom debattartikeln är: Peter Andersson, Peter Högberg, Annika Högberg, Roger Jönsson, Staffan Lindström, Claes Muschkin, Martin Moberg, Rosmarie Södergren, Anna Vikström och Johan Westerholm.

Öppna kriskommissionen (ÖKK) startades av bloggare inom det progressiva nätverket NetRoots.