Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg

Det räcker nu

Jag öppnar dörren till BLC och innan jag hunnit ta två steg, bombarderar mina kollegor mig med frågor och synpunkter. Vad håller Håkan Juholt på med? Vad händer med Socialdemokraterna? Såg du presskonferensen? Han ljög! Blir man verkligen en bättre människa efter en månad i Mexiko. Vad håller ni på med?!…

Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Igår kväll skrev jag följande på twitter:

En och annan partivän svarade på min tweet:

Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!

Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!

Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?

Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:

I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.

Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.

Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.

I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.

Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.

Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat tal på Folk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.

För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:

Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.

- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?

För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.

För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:

Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!

Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?

Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.

Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.

För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.

Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.

På samma tema: Johan Westerholm x 2, Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu

[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån



Juholtare

2011 må vara ett förlorat år för Socialdemokraterna, men partiets ledare, Håkan Juholt, har onekligen lämnat avtryck i såväl den politiska historien som i det svenska språket.

Språkrådet har lanserat sin nyordslista för 2011 och  bland nyorden finns såväl "förlåtelseturné" som "Juholtare". Även "lyssna in" finns med i nyordslistan och det är ett uttryck jag avskyr. Läs gärna Maria Ludvigssons inlägg om just "lyssna in".

De är många andra som skriver om nyordslistan. Här kommer ett axplock:
Sydsvenskan, SR, SR2, SR3, Expressen, GP, nyhetsverket, Norran, Stationsvakt, UNT, Ajour, SvD, Ericas tillhåll

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt"

Det har varit en hård höst för Socialdemokraterna. Stormen kring Håkan Juholt, vingliga politiska besked och urusla opinionssiffror har tillsammans skapat en hetsig stämning i partiet. I stället för att debattera hur politiken och ledarskapet ska formas har en del sossar valt att försöka tysta andra sossar.

Jag hör till dem som öppet har kritiserat brister i ledarskapet och politiken. För det har jag fått skäll. Mest på Facebook. Ibland har det känts som att min personliga Facebooksida inte längre är min, utan ett tillhåll för socialdemokratiska åsiktspoliser som säger åt mig vad jag får och inte får tycka.

Med ovanstående ord inleder Åsa Petersen sin ledare Inga åsiktspolitiker på min Facebook. Jag uppmanar er att läsa hela ledarkrönikan.

Jag har också fått skäll för att jag öppet kritiserat brister i ledarskapet och politiken, vilket jag har skrivit om i till exempel inläggen (S)ekten och Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga.

En partikamrat ägnade sig åt att smutskasta mig såväl på sin blogg som på min facebookvägg. Ja, det gränsade de facto till förtal. Jag krävde en ursäkt, men än idag har denna person inte bett mig om ursäkt. Vad tror dessa åsiktspoliser att de vinner med sitt agerande? När de uppmanar andra partikamrater att hålla käften alternativ lämna partiet - vem, vad eller vilka gynnas?

I sitt sista blogginlägg skriver Jan Andersson:

Många seriösa bloggare har valt att lämna s-bloggar för att debatten här blivit alltmer inåtvänd och allt mindre seriös . Jag väljer att göra detsamma nu. Det känns inte meningsfullt att diskutera med personer som inte ser vad som händer med vårt parti utan bara ser alla som är oroliga som fiender till partiet

Tack och adjö!

Det höga tak, vi socialdemokrater alltid värnat om, är nu så lågt att det blivit svårt att andas. Dock vill jag hälsa åsiktspoliserna att mig kommer ni inte att kunna tysta. Ju mer ni håller på, desto mer envis och enträgen kommer jag att bli. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UPPDATERAT]

Martin Moberg på samma tema.

Alla goda ting är tre

Idag lanserar Johan Westerholm en ny ledningsstruktur för Socialdemokraterna. En ledningsstruktur som redan finns i det norska Arbeiderpartiet. I Norge förhåller det sig nämligen så att Jens Stoltenberg är partiledare och Helga Pedersen är partiordförande. Westerholm skriver:

Vi bör bygga vårt alternativ vid valet 2014 på ett triumvirat med

• En partiordförande, tillika gruppledare i riksdagen, med ansvar för
socialdemokratisk idé- och politikutveckling
• En statsministerkandidat
• En partisekreterare med ansvar för partiets organisation och maskineri

Konsekvenserna av detta ser jag som enbart positiva. Partiet stärks i allt väsentligt om vi skulle vinna makten 2014. Statsministern skulle behöva mycket tydligare behöva förhålla sig inte bara till stödpartier men även till oss själva. Vi skulle dessutom kunna söka bredare efter en kandidat innan valet 2014. I vidare kretsar som inte begränsas av dagens riksdagsgrupp. Kandidaten skulle naturligtvis toppa sin valkrets på aktuell riksdagslista men det blir en senare frågeställning hur detskall gå till. Detta skulle medge att Håkan Juholt skulle kunna fokusera på det han är bra på, ideologisk utveckling och partiledardebatter, hans retoriska skicklighet är omvittnad samtidigt som det ger Carin Jämtin en tydligare roll.

Intressanta tankar från Westerholm. Vad säger ni andra?

Foto: Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg, Helga Pedersen och Raymond Johansen (bilden är redigerad)

Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

En sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid

I helgen ägde Socialdemokraternas förtroenderåd rum. Även jag skulle ha varit där i helgen, men en förkylning satte stopp för mina planer. Dock följde jag mötet via SVT Forum, twitter, bloggar, nyhetssändningar och tidningsartiklar. Jag pratade även i telefon med en och annan som var på plats. Ja, jag är en politisk nörd.

I morse, när jag åkte till jobbet, satt jag och bläddrade i gratistidningen Metro, vilket merparten av resenärerna i min vagn också gjorde. På sidan två finns en kort notis om mötet och jag börjar tänka på hur mina medresenärer tolkar det de läser:

Socialdemokraterna beslutade i helgen att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar. Skarpa förslag på en rad områden låter vänta på sig, därför blev debatten på förtroenderådet rätt avslagen.

Ett trist och tråkigt möte och sossarna vet fortfarande inte vilken väg de ska gå, är en alternativ tolkning.

I ett (för att använda Håkan Juholts ord) 100.000 åsikters parti är det inte idéer och visioner som saknas. Det som saknas är en sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid. Socialdemokrater, med Juholt i spetsen, talar till exempel ofta och gärna om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar.

När Göran Persson lanserade sin vision - Det gröna folkhemmet - ansågs den alltför teknisk. Mona Sahlins vision Möjligheternas land nådde aldrig till medborgarna. Nu ska vi socialdemokrater föra ut kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar till medborgarna... Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas dessa ord till floskler.

Jag slutar detta inlägg här, annars blir det för långt. Jag vill nämligen även skriva om socialdemokrater som går i otakt med sin samtid, om SAP:s stora projekt (ett jämlikt och hållbart samhälle), om att föryngring inte alltid är förnyelse, om onödiga pressmeddelanden som bokstavligen sprutar ut från SAP, om socialdemokrater som måste flytta på sig, om partiorganisation, om programkommission, om kompetensflykt, om misstag, om felrekryteringar... ja, listan kan göras lång.

Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

I helgen samlas 120 ombud, partistyrelse, partidistriktens ordförande, representanter från sidoorganisationerna, representanter från riksdagsgruppen, journalister, bloggare, inbjudna gäster (en och annan snyltgäst) och en drös politiska tjänstemän i Aula Magna för Socialdemokraternas förtroenderåd. Mer om förtroenderådet i partiets stadgar (§ 6), där det bland annat står att förtroenderådet ska vara partistyrelsens samrådsorgan.

Då förtroenderådet är, som ovan redan nämnts, ett samrådsorgan, är det inte förtroenderådet som fattar beslut, utan partistyrelsen. Det är en kostsam tillställning som äger rum varje år och den tär på den redan skrala partikassan. Det är vidare en ganska tam pjäs som sätts upp framför öppen ridå. Den är dock välregisserad.

Årets förtroenderåd har temat Nystart. Ekonomi för jobb och välfärd. Även om det är ett fullspäckat program såväl lördag som söndag är det egentligen endast två punkter som det skall "samrådas" kring:

Partistyrelsen föreslår att två nya mål för den ekonomiska politiken utarbetas. Målen syftar till att ytterligare utveckla och befästa den politik som slogs fast i partiets budgetmotion 2011; ”På väg mot den kunskapsbaserade ekonomin”.

· Statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad.

· Möjligheten att vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar ska ses över.

Arbetet med att i detalj utarbeta målen och tillhörande indikatorer ska redovisas senast i budgetmotionen 2012.

Här kan du ladda ner beslutsunderlaget inför förtroenderådet (PDF)

By the way är beslutsunderlaget hela tre sidor långt.

Till förtroenderådet är 20 bloggare anmälda och jag är en av dem. Någon kanske frågar sig varför jag "offrar" en hel helg på detta förtroenderåd om jag nu anser att det är en så trist, tam och tråkig tillställning. Den frågan är helt berättigad. Jag hoppas naturligtvis att den inte kommer att vara trist, tam och tråkig.

Tänk om det är på Förtroenderådet DET händer?! Då vill jag ju vara där. Med "det" menar jag den nystart som socialdemokraterna (jag inräknad) så länge har pratat om, men som aldrig kommer.

Jag vill vara i Aula Magna och lyssna på tal av Håkan Juholt (han kan göra något oväntat utspel), Tommy Waidelich och Poul Nyrup Rasmussen. Jag vill höra partiets skatteutredare, Leif Pagrotsky, ge en delrapport från skatteöversynen och jag vill vara där för att träffa, umgås och prata politik (och organisation, känn dig träffad Carin Jämtin) med partikamrater. Jag vill vidare vara där för att känna av pulsen och stämningen i partiet.

I egenskap av bloggare är det ju inga betungande uppgifter som ligger framför mig. Det finns inga krav från partiet att jag måste blogga om förtroenderådet. Jag kan bara gå omkring och mysa, må och mingla en hel helg.

För övrigt är jag innerligt trött på firma Ö&Ö.

Tidigare inlägg: Nyanser i det svarta

SR, Expressen, SvD, Aftonbladet, SR2, Folkbladet, Aftonbladet2, NT, HD, SvD2, GP, Sydsvenskan, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg, Claes Krantz, Martin Moberg2

Visioner, drömmar, idéer, floskler och förslag

Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. I ett tal, varnar Fredrik Reinfeldt för visioner. Om detta skrev Lars Adaktusson i Metro följande:

Att varna för visioner är att dränera politiken på mening och undanröja dess grundläggande drivkrafter.

Eller som Karin Boye konstaterar:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

Vad är ett politiskt parti utan visioner? Trist och tråkigt, vill jag påstå. Vad är ett parti med visioner, men utan konkreta förslag?

Jag har många visioner och drömmar som rör samhället. Jag vill påstå att jag är en riktig idéspruta i detta sammanhanget (och jag är inte ensam om att vara det). Det svåra är att komma med konkreta, realistiska förslag som möjliggör dessa visioner och drömmar. Läs till exempel mitt inlägg Dyra återställare. Det är en sak att vilja, men en annan att kunna genomföra det. I inlägget skriver jag:

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Ibland ägnar sig dock politiker åt floskler och plakatpolitik. Just nu leder Annie Lööf floskel-SM. Jag vill inte att Socialdemokraternas partiordförande, Håkan Juholt, tar över den ledartröjan. Denna balansgång att kunna tala och skriva om ideologi, visioner, drömmar utan att läsaren/lyssnaren uppfattar det som tomma ord, floskler et cetera är hårfin. Här är till exempel en politiker som lyckades hålla sig på linan och leverera sitt bästa tal någonsin.

I ottan läser jag Juholts debattartikel i SvD och mycket av det han skriver är bra, ja till och med mycket bra, men var är förslagen? På twitter brister några S-riksdagsledamöter ut: Äntligen politik! Jag är ärlig intill självutplåning och kunde därför inte låta bli att svara: ja, gärna konkreta förslag om hur vi ska förverkliga visioner och drömmer.

På samma ämne: Martin Moberg, Peter Andersson, SvD ledarblogg, Tobias Cuthbert, Thomas Böhlmark, Pluraword

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet: Det gröna folkhemmet: stadspolitiken, Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Något skaver

För någon dag sedan ringde en journalist från en av de två stora morgondrakarna. Han ville ha information och kommentarer om Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt. Är Juholt rasist? Är Juholt homofob? Jag var trött, ledsen och grinig och gav honom ett surt svar i stil med:

Äh! Nu får ni allt ta och ge er. Den där homofobgrejen har ni ju kört tidigare. Drevet börjar bli löjligt när ni gräver fram några foton som han sålt svart för fem-tio kronor. Juholt är socialdemokrat och står därför bakom något som är grundläggande för alla socialdemokrater - nämligen alla människors lika rätt och värde. Jag berättade vidare att Juholt (när han "bara" var riksdagsledamot) kom ut till Bommersvik en helg, när vi Hbt-socialdemokrater i Stockholm hade en medlemshelg (eller om det var en styrelseöverläggning?). Inte fan tar sig en homofob ut till Bommers för att prata och umgås med hbt-sossar en helg.

Om jag inte missminner mig talade han sig även varm för könsneutrala äktenskap i radio. Jag minns tyvärr inte i vilket radioprogram, eller vilket år (någon kanske vet?). Jag har bloggat om när Juholt gick omkring med mångfaldsrosen/hbt-sosserosen i Almedalen. Skulle en homofob bära en ros med regnbågens alla färger om han var homofob?! En sådan sosse skulle ju bära den röda rosen.

På kongressen, då Juholt valdes, intervjuades jag av såväl Sosse.tv som Makthavare. Till Makthavare sade jag bland annat: En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla och i Sosse.tv kan ni höra och se 0:58 min in i klippet.

Som ni förstår, blev journalisten besviken över att jag (som är mediakåt enligt en partikamrat) inte bekräftade att Juholt var rasist och/eller homofob.

Jag skrev dock inlägget Finns det plats för kvinnor i Juholts (h)järngäng? bara några dagar efter extrakongressen. När Maryam Yazdanfar sedan byttes ut mot Veronica Palm skrev jag i inlägget Carin Jämtin får sällskap:

You must be patient, young padawan, sade en partikamrat till mig efter att jag hade publicerat mitt inlägg Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng? och jag satt still i båten.

Jag satt även still i båten, när beskedet kom att Maryam Yazdanfar, mitt under föräldraledigheten, fick beskedet att hon inte fick sitta kvar som ordförande för civilutskottet. Partiordförande Håkan Juholt har ju all rätt att skapa sitt eget lag och det är inte ett lätt pussel han har att lägga (om ni nu trodde det var klart i och med gårdagens besked).

Att det hela (läs: hur Yazdanfar fick beskedet, av vem hon fick beskedet... vidare när hon kom tillbaka från sin föräldraledighet, stod en stor kartong utanför hennes rum och med stora bokstäver på kartongen hennes namn... Hur hon sedan blev utfryst av riksdagsledamöter, tjänstemän, gamla SSU-kamrater) sköttes, hade och har jag synpunkter på. Så gör man bara inte. Det är dåligt ledarskap. Dåligt ledarskap är också att det därefter skar sig rejält mellan Yazdanfar och Juholt. Istället för att vara en god ledare och sätta sig ner med Yazdanfar och säga: så här kan vi inte ha det längre! Hur ska vi två tillsammans göra för att lösa det här?, så svartnar numer Juholts ögon så fort hennes namn kommer på tal.

Klart att hon, efter den behandlingen, började bete sig som en "bitter, försmådd exflickvän". Nu är Yazdanfars händer bakbundna. Allt hon säger och gör tolkar journalister, partikamrater, statsvetare med flera (ja, även jag har väl tolkat ett och annat uttalande från henne på det sättet) som att hon just är en "bitter, försmådd exflickvän".

Våren gick och så närmade sig Stockholm Pride. Vi hbt-sossar hade fått besked att Juholt skulle delta i paraden. Det gjorde han inte. Jag tänkte att han, av respekt för Mona Sahlin, avstod, men samtidigt fanns det, enligt mig, en lösning: Sahlin går längst fram som vanligt och så åker Juholt tillsammans med LO:s Ulla Lindqvist i ett coolt ekipage längre bak. Jag tror vidare inte att Sahlin tagit illa upp om partiordförande för Socialdemokraterna gick vid hennes sida. Hennes ställning i hbt-communitiet är tämligen ohotad.

Efter några, enligt mig, rejäla klavertramp (ja, ni vet vilka det är Libyen blablabla...), kom således det som fick mig att skruva på mig av obehag. Enligt media gav Juholts stab internt Morgan Johansson grönt ljus - att ställa sig bakom Ilmar Reepalus helt jävla, galna förslag om temporärt medborgarskap. Hur det än förhöll sig, så har två socialdemokrater, Reepalu och Johansson, uttalat sig positivt om temporärt medborgarskap och det är tillräckligt illa. Det är rent ut sagt vedervärdigt.

När jag idag läser Devrim Mavis artikel Juholt in - invandrarna ut, gör jag det fler gånger och något börjar skava. Läs för guds skull hela artikeln, men jag väljer att citera följande:

Hela händelsekedjan kring S-utspelet om temporärt medborgarskap visar på ett djupt obehagligt faktum: Den nya socialdemokratiska ledningen är utan riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde.

S verkar nu sakna den kompetens och kompass som krävs i dessa frågor i en tid då främlingsfientlighet och rasism firar framgångar i hela Europa. I en tid då Sverigedemokraterna är ett vågmästarparti i riksdagen.

Till Socialdemokraternas "försvar" kan sägas att partiet saknar kompetens och kompass i de flesta frågor just nu. Det är fritt fall för S och det är sorgligt att skåda.

Det finns nämligen partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som just har invandrarbakgrund (eller vad det heter nu för tiden). Det finns partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som är hbt-personer, men de verkar inte vara välkomna. Något skaver, men om det är det som Mavri redogör för, eller om det är avsaknaden av kompetens och kompass (vilket jag tror) som skaver, får ni avgöra.

Sedan kan jag inte nog betona vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UNDER STRECKET]

Läs gärna mitt inlägg Män som hatar kvinnor. SAP är ett feministiskt parti. När Juholt gick omkring på Gekås i Ullared för några dagar sedan och hyllade varuhusets kommande satsning - en sportsbar på damavdelningen - så utbrast jag: Så jävla gubbigt! Dock förlåter jag honom för just det uttalandet, eftersom ett tidigare uttalande överväger denna dumhet. Och så är det ofta med Juholt. I ett sammanhang säger han en sak och i ett annat säger han det raka motsatta. Varför? Är det i ledarskapet det brister?

Jag vill dock betona att Socialdemokraternas kris fanns där långt innan Juholt blev partiordförande. Det är så mycket i partiet som vi partimedlemmar måste ta itu med. Så allt snack om att vi måste prata politik och inte ägna oss åt internkritik - varför får man inte göra både och? S befinner sig i kris och de medlemmar som blundar inför det faktumet, de har skygglappar framför sina ögon. Jag tänker inte låta mig tystas. Snarare tvärtom. Partiet behöver sina kärleksfulla kritiker!

Foto: Klas-Herman Lundgren

I eftertankens kranka blekhet

Jag var en av få (?) sossar som ansåg att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt och Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly skulle ställa upp i SVT:s partiledardebatt. Ja, jag förde en ganska intensiv diskussion på såväl twitter som facebook med sossar som ansåg att S och V gjorde helt rätt i att avstå från partiledardebatten. Ja, jag försökte även medla lite genom att lägga ut den här bilden om en alternativ partiledaruppställning, men min grundhållning var:

Skit i placeringen! För mig är det viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

När jag såg partiledardebatten så måste jag tillstå att den var tam utan S och V, men Miljöpartiet med Åsa Romson gjorde det som Juholt och Ohly skulle ha gjort - hon tog fajten. Det rådde ingen tvekan att, bara för att hon stod på samma sida som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson, att de tillhörde samma sida, samma opposition - ja, kalla det vad fan ni vill. För att använda ett uttryck som många ungdomar nyttjar: Åsa Romson ägde!

De stora förlorarna var de som inte var med i partiledardebatten - S och V. De stora vinnarna var SD och MP.

Dagen efter partiledardebatten var det några sossar (som jag diskuterade med innan debatten) som, i eftertankens kranka blekhet, lite försiktigt tillstod att det nog hade varit bra om S hade varit med och att Miljöpartiet med Åsa Romson hade gjort rätt. Visst är det lätt att vara efterklok?

I eftertankens kranka blekhet...

Efter SVT:s partiledardebatt har ju även partiledarna haft debatt i riksdagen. En debatt, mitt i Juholtaffären, då Juholt briljerade. Jag satt och bokstavligen gapade av beundran. Att den mannen orkar?!, tänkte jag medan jag staplade superlativ om Juholts insats i mina tweets.

I eftertankens kranka blekhet trodde jag även att S, med Juholt i spetsen, nu hade "lärt sig sin läxa", men så kom den här nyheten idag och jag citerar:

Enligt Juholt är nu Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och också Miljöpartiet överens om att inte gemensamt ställa sig på samma sida i studion som Sverigedemokraterna vid kommande TV-debatter. (Även om V:s partiledarkandidater nyligen beklagade den senaste bojkotten.)

- Och om inte SVT ändrar sig så går partiledardebatterna över till TV4. De tror att man ska komma så fort de knäpper med fingrarna, så är det inte alls. Jag ställer inte upp på det. Behandlar de inte Socialdemokraterna med respekt kan de köra programmen utan oss, sa Håkan Juholt.

Låt mig därför upprepa det som jag skrev i inledningen: skit i placeringen! Det är viktigare att Juholt för fram vår socialdemokratiska politik som ett alternativ till Regeringen Reinfeldts OCH som en tydlig motpol till SD:s politik.

[UPPDATERING]

Nu har Jan Axelsson uttalat sig om Juholts ställningstagande. Bojkott lönar sig med andra ord inte.

(S)ekten

Socialdemokraterna har slutit sig i ett läge då partiet har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Sektmentaliteten, som jag någon enstaka gång mött innan hösten 2011 (till exempel i valprocessen som Åsa Petsersen skriver om), är påtaglig. Jag har de senaste veckorna sett fler exempel på detta: tonen på vissa bloggar med tillhörande kommentatorsfält är rå och brutal (här är ett exempel). Där finns ingen plats för konstruktiva diskussioner. Partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna partiet. Skällsord haglar (vilket jag har skrivit om här). Jag har själv fått uppleva hur partikamrater slutat hälsa på mig efter den debattartikel jag skrev tillsammans med fyra andra socialdemokrater.

Några kritiker får inte komma till tals i gruppen Håkan Juholt som statsminister - Ja tack! I den gruppen är bara hästsossar välkomna.

Denna sektmentalitet är ett tydligt tecken på att SAP befinner sig i kris. Det är lätt att ha högt i tak och ha utrymme för många åsikter när man är det statsbärande partiet och befinner sig i regeringsställning.

Fem år har gått sedan valförlusten 2006 och socialdemokratin har visat sig vara urusel på opposition. Visst kan man skylla på bristande resurser (personalbrist, kompetensflykt, avsaknaden av det stora regeringsmaskineriet), en partiorganisation som inte är gjord för opposition eller varför inte det populära "det är borgarnas fel!" (alternativt "det är högermedias fel"), men hur länge ska S göra det? När ett parti som har ambitionen att bli Sveriges mest öppna, lyhörda, moderna, progressiva, ödmjuka och nyfikna parti i krisläge förvandlas till en sekt, blir jag mycket bekymrad.

Det tillstånd som partiet befinner sig i nu och som verkar förvärras för varje dag som går gör att jag och många med mig känner en frustration som är så stark att lösningen verkar vara att bara skita i allt (allt = partiet, politiken, engagemanget) och ägna oss åt annan samhällsnyttig verksamhet (Amnesty, Kvinna till kvinna, ja det finns många organisationer som söker fler eldsjälar).

Just nu håller jag på och filar på ett längre inlägg med rubriken S stagnerar (en travesti på S förändras) där jag målar upp ett skräckscenarium som sträcker sig från december 2011 till 2015. Självklart vill jag inte att detta scenarium skall bli verklighet, men när jag ser sektmentaliteten breda ut sig, när partiet sluter sig, när taket är så lågt att det blir svårt att andas, då befarar jag att jag inte är ute och cyklar i mitt kommande inlägg.

2015 kanske hästsossarna har lyckats med sitt värv - att tysta alternativt bli av med partiets kärleksfulla kritiker- men det kommer de facto inte att stärka S, tvärtom.

Lästips: Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, Johan Westerholm x2, Kristian Krassman

Media: Widar Anderssons ledare i Folkbladet, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, SvD, SVT,